fredag 15 oktober 2010

Fuck it

228 kryss blev det i landstinget och förhandlingar pågår för fullt för att avgöra vilka som får vilka poster i alliansens kommande fortsatta styre i landstinget i Uppsala län. Någon roll får jag, åtminstone som glad ersättare i fullmäktige. Riksdagsplats kräver mindre mirakel av avgångar, extraval eller andra oväntade saker för att inträda före 2014.

Jag tyckte i att fallet kring Marie-Louise Enderleit var upprörande. Först var det upprörande för att folk skriver idiotier på Facebook. Sedan var det upprörande för att idiotier som skrivs uppförstoras. Osmakligt, men taget ur sitt sammanhang. Man får höra så väldigt många galna saker muntligen ombord på bussar, i korridorer och annat, om olika saker. Och så fundersam över vad facket gör när en person som varit anställd i 23 år enligt all yttre rapportering avskedas för en incident som anses "strida mot värdegrunden", utanför arbetstid. En handling som enbart var ett (mycket grovt) uttryck för en åsikt. Ingen konkret åtgärd.

Nu kan man bli avskedad på grund av värdegrundsproblem av andra skäl också. Faktiskt kopplat till samma fack, Kommunal. Att ägna sig åt verksamhet i ett annat land som är olaglig i Sverige är något mer konkret än att ge uttryck för en åsikt eller affekt en gång på en webbsida. Å andra sidan finns det andra aspekter, som frågan om han verkligen äger baren i praktiken idag. Kopplingen är visserligen stark och tydlig om det "bara är hans fru" som äger den, men att avskeda personer på grund av anhörigas affärsverksamhet vore förstås något oväntat.

Men, nåväl: i ena fallet kontinuerlig verksamhet i 4 år, som den anställde inte hymlar med tar ut provision per förmedlad prostitutionstjänst. Koppleri enligt svenska definitioner. I det andra fallet en uttryckt värdering och i och för sig partisympatier i tre år (men avskedas mot förmodan alla med partisympatin är det också horribelt, oavsett vad man tycker om partiet). Vilket fall tar facket strid för? Bordellägaren, förstås.

lördag 25 september 2010

Reglerna som räddar oss

178 kryss blev det för mig till riksdagen. Kommunvalet räknas nu och landstingsvalet återstår. Det blir kanske någon nämnd ändå, om inte landstingskryssen skräller till lite mer (drygt 650 kryss krävs). Å andra sidan ser konkurrensen lite annorlunda ut där.

Men jag skriver igen för att Sanna Rayman är klok igen. Försäkringskassan har problem, men har sjukförsäkringssystemet samma problem? Att se till att arbetslivsintroduktionen sker med bibehållen sjukpenning låter som ett rimligt steg. Det kunde göras även innan vi får en mer allmän ihopjämkning av systemen. Men det Sanna sätter fingret på är frågan om rättning av reglerna är det som behövs. Vi måste från statligt håll kunna kräva att Försäkringskassan gör en uppföljning, inom en viss tid. Men regel efter regel om vilka tillstånd som kvalificerar till specialersättning gör just handläggare till en "automat" i stället för en tänkande människa som kan hantera ett enskilt ärende på ett lämpligt sätt.

Detta senare står inte i motsats till en möjlighet att överklaga. Få rättsfall är solklara och binära. Ett rättssäkert system bygger på att den enskilde får en motivering som man själv kan förstå och som sedan kan prövas i en annan instans. Motiveringar med drag av Kafka och ett omprövningssystem där myndighetens beslut synnerligen sällan ifrågasätts, som idag, ger inte ett rättssäkert intryck. Detta då trots att kassan verkar lägga en omåttlig stolthet i att man "bara följer reglerna".

måndag 20 september 2010

Tack och timeout

Nu har vi ett valresultat överlag, men det finns fortfarande oklarheter. Antalet röster efter valnatten som skiljer de borgerliga från egen majoritet är ungefär 7000. Å andra sidan kan man även om man får en majoritet av antalet röster riskera att vi inte får majoritet räknad i mandat. Det är också mindre än 8000 röster som skiljer mellan fp och mp och avgör frågan om vilket som är landets tredje största parti.

(Uppdatering: Läs även den här Brännpunkt-artikeln om bristerna i systemet.)

Det är också viktigt att komma ihåg att stödet för alliansen har ökat, inte minskat. I antal röster har vi ökat mycket, genom högre valdeltagande och fler röstberättigade. I procent har vi också ökat. Men vi får ändå något färre mandat i riksdagen, eftersom sd kommer in. Men vi har en regering som fått ökat förtroende efter en avslutad period. Det är en prestation.

I Uppsala har Folkpartiet gått bakåt. Minskningen i kommun och landsting är större än för Uppsala till riksdagen, men det beror på att vi har varit klart starkare lokalt än i riksdagsvalet.

Om 2006 års resultat hade upprepat sig hade jag varit första ersättare i landstingsfullmäktige, en post som i praktiken nästan hade motsvarat ledamot, med 6 ordinarie platser för vår valkrets. Det är ofta någon som inte riktigt kan vara med, så ersättarna har en viktig roll. Med nuvarande resultat, om fyra mandat, är läget annorlunda.

Jag ser i alla fram emot att få se siffrorna på personkryss, även om jag inte tror att det räcker för att kryssa upp mig, baserat på hur stödet för partiet blev i de distrikt där jag har kampanjat.

Nästa inlägg kanske dröjer lite, måste tänka över hur jag skall hantera kampanjbloggen när det inte är kampanj...

lördag 18 september 2010

Varför rösta på Carl Nettelblad?

Politik är att vilja. Politik är att ha visioner. Men politik är också, för att citera Otto von Bismarck, det möjligas konst. Det handlar om att kunna följa sin omvärld och reagera på det som händer. Reaktionerna kan ibland behöva vara blixtsnabba, men det kan också handla om att justera en del av sin världsbild och sedan vara medveten om det vid senare beslut, kanske flera månader eller år senare.

När jag i våras började fundera över hur och om jag skulle driva personvalskampanj startade jag den här bloggen som ett sätt att presentera mina åsikter. När jag ser en nyhet har jag ofta en politisk tolkning av den i någon form. Jag tror också att det är viktigt att komma ihåg att ett val handlar om att kunna komma till kloka slutsatser i alla frågor. Oavsett hur mycket en partipiska viner vid votering kan goda argument i gruppdiskussioner innan vara avgörande. En enskild ledamot, inkryssad via personval eller tagen direkt från listan, kan vända en hel församling. Därför behöver vi ledamöter som inte bara driver "sina frågor", utan har en allmän politisk inriktning också och kan applicera den på många frågor. Den som läser några av mina inlägg här hoppas jag kommer att tycka att jag har det. Däremot är det naturligtvis också så att jag har snöat in på vissa teman, men de har inte alltid kunnat snävas in till enskilda frågor.

Nu är det lördag kväll och om 24 timmar har vallokalerna redan stängt. Du som hittar min blogg nu orkar kanske läsa hela det här inlägget, men inte de nära 150 andra jag har skrivit sedan i april.

Den som vill läsa en vanlig presentation av en lista med Sakfrågor Den Här Kandidaten Vill Driva bör läsa min broschyr. Nedan beskriver jag lite mer tematiskt några områden som jag tycker är viktiga, på ett sätt som är väldigt fritt från vallöften.


IT i vården


Om jag kommer in i landstinget blir ett bättre IT-stöd, både för medarbetare och patienter, en väldigt viktig fråga. Kontakt med vården skall funka som kontakt med andra delar av samhället, där e-post och webbtjänster är en naturlig del, men inte den enda kanalen. Personal skall inte behöva ägna värdefull tid åt onödigt komplicerade eller felutformade datorsystem, system som i värsta fall leder till arbetsskador i nacke och händer genom att samma moment måste upprepas gång på gång under stress.


Utbildning


Utbildningsfrågor är jätteviktiga. Alla elever måste få en ordentlig grund, möjligheterna i livet skall inte avgöras av hemmiljön och stimulans därifrån. Utbildningssystemet borde bättre se varje individs intresse och styrkor och hjälpa till att förvalta dem. Att göra på det viset bidrar till ökat självförtroende och gör själva utbildningen roligare.

Vår viktigaste framtidsfråga


Miljöfrågor är oerhört viktiga. Men det gäller att ha rätt perspektiv. Miljöfrågor är, ur mitt politiska perspektiv, viktiga eftersom de handlar om människor. Om vi tar klimatförändringarna hotar de inte livet på jorden. De kan däremot leda till enorma skador och stort lidande för en art (människa) som har bosatt sig på ställen där vatten och väder har varit precis rätt. När de faktorerna förändras drabbas vi hårt. Biologisk mångfald är viktig för att garantera vår livsmiljö.

Vi skall ha en miljöpolitik som tar tillvara på de värden vi vill bevara. Det kan även vara rent estetiska värden, om vi människor väljer att prioritera dem. Vi skall se till att de åtgärder vi sätter in blir så effektiva som möjligt. Det innebär ofta en form av marknadslösningar, där staten inte går in och säger "den här verksamheten skall sluta" eller "den här verksamheten skall vi satsa på". I stället skapar vi regler av typen "det här måste man uppfylla för att få bedriva den här verksamheten och de här avgifterna måste man betala för att kompensera för de utsläpp man gör". Om sådana lösningar tillämpas lika för alla branscher tar vi hänsyn till miljön på ett tydligt sätt, men samtidigt på ett effektivt sätt som inte skapar konstiga konkurrenseffekter.

Även här måste vi se att samhället inte är färdigt. Dagens lösningar kanske på sikt försvinner. Vi har byggt hela våra städer efter bilen som transportmedel. Lösningar som spårtaxi kan vara intressanta sätt för många stadsbor att inte vara beroende av bilen. En fossilfri fordonsflotta kan lösa utsläppsproblemen, men det kanske inte för alltid är den mest effektiva transportlösningen. Eftersom en ny bil utan vidare håller i tio år påverkas utsläppen för lång tid framöver av vilka nya bilar som säljs nu. El- och biogasteknik måste därför få en prisfördel jämfört med fossila alternativ. Det är energisnålhet och små andra utsläpp som är det viktigaste målet. Därför bör vi inte subventionera "miljöbilar" som egentligen bara är bränsleslukande bensinbilar som råkar kunna köra på etanol också och då dra ännu mer.

Vår näst viktigaste framtidsfråga


Jag ser också att vi har en demografisk utmaning, som det brukar kallas. Vårt problem är inte att hitta jobb att göra, det är att matcha jobb mot arbetstagare. Det är att kunna ge alla äldre en värdig omsorg och vård utan att de arbetsföra dignar under det ansvaret. Därför tror jag att det är viktigt att se till att friska äldre får fortsätta arbeta, oavsett om man fyllt 65, 67 eller 69 år.

Staten borde gå före som arbetsgivare. I dag är man i stället nästan mest stelbent av alla aktörer på arbetsmarknaden. Vi måste också satsa på effektivisering av vård och omsorg. Effektivisering är inte detsamma som att hux flux plocka bort en tjänst, men det handlar om att se att lösningen inte alltid är en människa, ett par händer, till. Ibland är det att se till att de händer (och huvuden!) som finns kan göra det de är bra på och att man får rutiner och arbetssätt som hjälper till i stället för att vara i vägen. Det gäller också att se att även områden som verkligen bygger på en människa som hjälper en annan kan bli bättre genom ny teknik. Ett av många exempel är kommunikationsroboten "giraffen" som hjälper ensamboende äldre att inte bli lika isolerade. Men det kan också handla om maskiner som hjälper till med tunga lyft eller till exempel robotdammsugare som minskar belastningen för både den äldre och hemtjänsten.

Ensamma eller tillsammans?


Men mest av allt handlar det om att hitta sätt för oss att leva tillsammans, respektera varandras likheter och olikheter, åsikter och önskemål. Det gäller att tro på att om vi låter var och en utvecklas och finna sin väg kommer också samhället att utvecklas och i någon mening gå framåt. Det är vad jag ytterst tycker att årets val handlar om och jag hoppas att du kan ge mig förtroendet att vara med och gå en liten bit på den vägen.

Chockad igen

Nu anser rättsläkare att den attackerade sverigedemokraten inte alls blev attackerad. Skadorna (ett inristat hakkors i pannan) är självvållade.

I samband med mitt inlägg om anfallet på Fredrick Federley, som hittills enligt alla uppgifter är autentiskt, jämförde jag också med det här fallet och fick ändå däng bland kommentarerna för att jag inte tog sd-attacken på tillräckligt allvar. Jag tog den på mycket stort allvar. Därför blir jag också så fylld av avsmak för att nu ha blivit lurad. Att fingera ett sådant här anfall är en mycket större nyhet än att anfallet i sig skulle ha ägt rum. Om du någonsin funderat på att rösta på sverigedemokraterna undrar jag om du nu fortfarande tycker att partiet kan vara något att lita på.

Under dagen har jag stått och bemannat bokbord och blivit genomblöt i plötslig skur under "Stenhagens dag". Socialdemokraterna visade där hur de uppfattar socialförsäkringarna nu. En (manlig) kommunpolitiker klädde av sig på överkroppen och lade sig på spikmattan inför publik, varpå en plywoodskiva och cementblock placerades ovanpå honom och slutligen en klubba slog till blocken.

Alternativet var en studsmattan. Spikmattan är moderat politik, studsmattan den socialdemokratiska.

Historien kunde ha varit slut där. Men det var inte bara kommunpolitiker och ungdomsförbundare som drev detta. Sveriges tidigare miljöminister och nu riksdagskandidat för Uppsala Lena Sommestad höll i megafonen under en av demonstrationerna och höll ivrigt låda om parallellerna mellan mattorna och systemen och hur onda moderater är. (Övriga allianspartier finns tydligen inte.) Jag har tidigare haft respekt för Sommestad som en politiker som utgår från forskning och resonemang snarare än billiga poänger. Den försvann också idag.

För övrigt har jag läst om betydligt fler olyckor med studsmattor än spikmattor. Om man hoppar in på studsmattan från fel håll (kanske haft flera korta anställningar, eller varit student), finns det en risk att man studsar ut igen med huvudet före och slår sig mycket, mycket hårdare. S-politiken handlar fortfarande bara om den grupp som hade en försäkring värd namnet före 2006 och där Försäkringskassans ursprungliga bedömning var att individer var sjuk. Hur rehabilitering går till, hur man löser frågan om att inte längre kunna gå tillbaka till samma arbete som man hade tidigare, men ändå kunna ta något annat, eller att Försäkringskassan har ett enormt överläge mot den enskilde i alla sammanhang, det är frågor och problem som de rödgröna inte berör. De gör det inte i valdebatten och de har heller inte gjort det på allvar genom seriösa förslag i något annat sammanhang.

Mark Klamberg drar också upp de olika villkor som finns i lagtext och förarbeten för när den sista tidsgränsen i rehabiliteringskedjan inte skall gälla. Förutom att tumörsjukdomar nämndes redan 2007 lades också 2009, innan någon blev utförsäkrad, följande villkor till: "när en återgång i arbete eller ett deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program skulle medföra risk för allvarlig försämring av den försäkrades sjukdom".

Återigen blir frågan: är det reglerna det är fel på, eller är det Försäkringskassans förmåga att tolka dem och möta enskilda människor i deras situation? Det är troligen båda, men om man bara läser reglerna i sig blir det för en yttre betraktare svårt att få ihop det med de fall som lyfts upp.

Uppdatering: Lika bra att köra med öppna kort. Jag bryr mig en del om just frågan om Försäkringskassans nuvarande och tidigare praxis för att min fru, även om vi då inte kände varandra, fick problem efter en till synes först lindrig cykelolycka 2006. Utan att gå in på detaljer var myndigheternas hantering starkt bidragande till problem som slutade med beroende av försörjningsstöd i 2 år. Du kan läsa lite om hennes reaktioner här.

Fick också den här länken i en kommentar.

fredag 17 september 2010

Den missunsamma vården

Har jag tid att läsa Insidan i DN mitt i valrörelsen? Tydligen, och det är nog tur. Avundsjuka är temat och främst inom offentlig sektor. Avund som tystas ned. Men det är en avund mellan likställda och den som arbetar sig uppåt. Att ta initiativ belönas inte alltid, men vad värre är kan det bestraffa sig genom gruppens hierarki. Detta stimuleras av typen av organisationer.

Det här präglar också lönesättningen. Facken betonar höga minimilöner och fasta, ganska flacka, lönestegar. Det handlar mindre om individuell lönesättning och lönesättning efter prestation. Många landsting har uttalade eller outtalade regler om att inte "sno" personal från andra avdelningar med erbjudanden om högre lön. Ingen är väl förmer än någon annan?

Vad det här konsekvent gör är att tysta initiativ. Man har ingen möjlighet att förbättra på sin arbetsplats eller förbättra sin egen livssituation genom ansträngning.

Men de rödgröna ser inte detta och inte heller i slutdebatten. Lösningen på vården är bara mer pengar, det finns inga organisationsproblem. Det finns inget behov av olika arbetsgivare som prövar olika idéer för att ge den bästa tillgängligheten och hittar nya sätt att ge en bra vård som verkligen betonar både patienter och medarbetare. Just denna fråga om att se till båda parter var något Fredrik Reinfeldt återkom till på ett förtjänstfullt sätt.

En flod som aldrig ebbar ut

Anders Flodström, tidigare rektor vid KTH, tidigare rektor vid Linköpings universitet, fram till i somras högskolekansler (Högskoleverkets högste chef) ger på DN Debatt en skarp kritik av regeringens politik, men även av högskolefrågornas frånvaro i valdebatten. I det senare kan jag hålla med till en del, men inte helt. Vi har talat om treterminssystem (något flera studentkårer har drivit) som ett sätt för den som vill att bli klar fortare och inte behöva pussla med ibland meningslösa ströjobb, ibland registreringar på sommarkurser i det enda syftet att kunna få studiemedel.

Den del jag håller med minst om gäller kvalitetsutvärderingssystemet. Det är ett stort steg att regeringen över huvud taget inför ett system där resultat från kvalitetsgranskningar i princip automatiskt kan ge effekt på framtida tilldelning av medel. Kvalitet kostar. Det är inte säkert att mer pengar ger bättre kvalitet, men att spara okritiskt kan lätt ge sämre kvalitet. Många högskolor fyller idag platserna på många utbildningar, så konkurrensen högskolorna emellan finns egentligen inte. Den som fyller alla sina platser har bara andra skäl än ekonomiska att satsa på högre kvalitet. Om hög kvalitet ger extra medel nästa år blir det annorlunda.

Men Flodström menar att regeringens system bara gynnar högskolor med redan duktiga studenter. Det system han själv förordar gynnar bara högskolor som följer Högskoleverkets mallar. Där ligger nämligen den stora skillnaden, graden av detaljstyrning av kvalitetsbegreppet. Rörande frågan om bred rekrytering gynnas eller missgynnas har Sigbrit Franke, Flodströms företrädare på posten som kansler, en klart annan uppfattning.

Slutligen till frågan om antagningssystem. Flodström efterlyser ett transparent system utan en massa kvoter av olika slag. När nuvarande regering tillträdde fanns det ännu fler specialregler. Du kunde skriva högskoleprovet, men om du dessutom hade arbetslivserfarenhet (med en väldigt bred definition på detta, där sjukskrivning och föräldraledighet kunde räknas som lika erfarenhetsgivande) fick du extrapoäng. Du kunde få behörighet till högskolan utan att egentligen vara behörig, bara du hade arbetslivserfarenhet också. Det gjorde att många som ville plugga medvetet väntade, fast de om de själva fått välja hade börjat tidigare. Det var slöseri med tid, både för den enskilde och för samhället. Värdet på samhällets investering i en individs utbildning blir högre om man kan räkna med fler friska år i arbetslivet efteråt, där utbildningen kan utnyttjas. Däremot måste det givetvis vara så att man i varje skede i livet ändå kan välja att gå vidare och höja sin kompetens ytterligare.

Frågan är lite vilket system Flodström söker i stället. Den stora frågan om kvoter är att vi har ett hybridsystem mellan betyg från olika typer av utbildningsanordnare, högskoleprovet och lokala egna urvalsgrupper. Vilka vill han ta bort? Reglerna inom betygskvoterna kan justeras, men för att inte ge alltför skadliga effekter och tillåta den mångfald av utbildningar som finns är stora förenklingar omöjliga. Antagningsprov som enda väg har föreslagits av många. Jag kan själv se positiva sidor med den tanken, men jag tror att det framför allt från rödgrönt håll skulle möta ännu större kritik än dagens system. Samtidigt är antagningsprov faktiskt ett sätt att se vad en individ just nu, i det här skedet av livet, verkar klara. Alla prov behöver ju inte heller vara att fylla i rutor i en skrivsal.

Jag kan hoppas att Lars Haikola, den nye högskolekanslern, ägnar mer tid åt det interna arbetet och mindre tid åt polemik. Högskoleverket måste givetvis kritisera när det är nödvändigt, men när beslut är fattat skall myndigheter följa dem. Där felade Flodström stort under våren. Lars är både klok, spontan och eftertänksam, i alla fall de gånger jag mött honom.

torsdag 16 september 2010

Gjuta mod och Baghdad Bob

De rödgröna verkar plantera en nyhet om en "hemlig" undersökning hos Novus opinion, där blocken skulle ligga nästan lika. Det är inget konstigt med egna undersökningar för partierna, även om inte alla har råd att beställa så mycket. Däremot måste man veta vilka kriterier man har haft på befolkningsunderlag och vilka andra frågor som ställts före frågan om partisympati. Det låtsas inte stabschefen Paolo Silva hos miljöpartiet om. Precis som Iraks informationsminister 2003 låtsas han som om den egna bilden av verkligheten är den enda riktiga: "Jag känner till flera mätningar som kommer inom kort och som kommer att ge samma bild att gapet minskar, säger Paolo Silva".

Novus presenterade en ny barometer idag. Till skillnad från den interna undersökningen har den det normala underlaget och visar samma sak som många andra undersökningar. Undersökningsperioden är ungefär densamma som i den rödgröna specialundersökningen. Men alliansen leder här med 8,9 procent.

Jag undrar fortfarande vilka "mätningar som kommer inom kort" som Silva känner till där gapet minskar. I United Minds minskar det något, i Novus riktiga undersökning ökar det i stället. Ingenstans är det nära att utraderas. Vi har ingen aning om vad som faktiskt händer i valet. Något stort kan hända, instituten kan ha tagit rekordfel (mer än någonsin under de 50 år då undersökningar av liknande slag har gjorts). Men är det troligt?

Idag har jag satt upp de sista av mina egna personvalsaffischer (förutom ett litet fåtal sparat för kampanj) och kanske stått mitt sista pass i valstugan. Snart är det bara spänning som återstår. Och, med lite tur, fyra år fyllda av arbete för en bättre vård och kollektivtrafik i Uppsala län. Med ännu mer tur en plats i riksdagen där jag kan ta itu med arbetsmarknadsfrågor, jämställdhet och integration.

Den hälsosamme ekonomisten drar samma parallell till Irak. Rasmus Jonlund påpekar också att bland annat SVT:s sammanvägda index också pekar på egen majoritet för alliansen nu.

onsdag 15 september 2010

Chockad

Kommer hem efter en lång dags kampanjande. Läser att centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley blivit "rånad" och misshandlad. Kanske på samma sätt som en sverigedemokrat blev "rånad" när han blev anfallen vid sitt hem, fick ett hakkors inristat i pannan och förlorade dator och pengar.

Nu vet vi inte säkert om Federley bara skulle vara ett slumpmässigt offer i det här fallet, men när det sker utanför hans bostad några dagar före ett val verkar det minst sagt osannolikt.

Utvecklingen är minst sagt oroande. Jag har hittills inte varit rädd när jag varit ute och satt upp affischer (och än mindre när jag stått i valstugan) och det är förstås en stor skillnad på en medialt uppmärksammad riksdagsledamot och oss vanliga kandidater. De värsta sakerna jag har fått är "konstiga" mail, som jag aldrig tagit som några faktiska hot. Men en del människor förstås nog inte hur mycket oväntade saker man kan utsättas för, även som (borgerlig) mainstreampolitiker. Och att en del väljer bort det eller lägger av bara på grund av det.

Dessutom får man en extra dålig bismak av Aftonbladets raljerande reportage för några veckor sedan om Federleys taxiresor kvällstid, som var rekommenderade av Riksdagens säkerhetsavdelning.

På dödligt allvar

Jag var på en skola i måndags där vi fick en elevfråga om vår syn på medicinering kontra "riktig" behandling, främst för psykiska problem.

Jag svarade ungefär att terapi är viktig, men att man inte skall underskatta vikten av lämpliga psykofarmaka för att stabilisera en persons tillstånd, så att man får tid till terapi. Man måste ju fråga sig vilket som är alternativet.

Ibland har man påstått att medicinerna skulle göra passiva människor mer initiativtagande, så att man faktiskt skulle må bättre och därför ha en större risk att skada sig själv.

Därför är det intressant att se en nyhet om faktiska analyser på personer som tagit sitt liv. Man kan se olika förklaringsmodeller, men överlag verkar en ny studie visa att medicinering tycks leda till mindre risk för självmord.

tisdag 14 september 2010

Täcker för ögonen

Man kan undra vad som egentligen pågår i Frankrike och flera andra europeiska länder och vad vi blundar för. I situationer där man direkt söker social interaktion, som i undervisningssituationer eller vid identifiering, kan man möjligen tala om täckande slöjor som ett problem. Jag tycker att det är onödigt även där. Låt problem helt enkelt lösas på den nivå där de uppstår. Den som väljer klädseln får också utstå nog med problem ändå.

Men att bötfälla personer på grund av en klädsel som täcker för mycket på allmän plats, utan att man stör ordningen det minsta. Det är så dumt. Och det skapar ett förfrämligande och en oro hos långt fler som kan känna sympati med de som bär heltäckande slöjor, men som inte gör det själva.

måndag 13 september 2010

Kvinnliga chefers villkor

Vilka chefer är det som bör kvoteras? Bör några kvoteras?

Regeringen har försökt arbeta aktivt med att fundera över om man väljer slentrianmässigt efter kön när man utsett myndighetschefer de senaste åren. Man har inte bara gjort det. Det förekommer faktiskt att högre chefsjobb utlyses öppet, i stället för att bra namn skvallras fram genom korridorerna och vem som snart skall avgå också strategiskt nämns till rätt personer. Det är bra och viktigt. Eftersom många myndighetschefer sitter på mandat på 3 eller 6 år är en ökning från 33 till 43,4 % kvinnor ganska betydlig.

Myndighetscheferna är i alla fall i några fall betydligt mer synliga än börsbolagsstyrelser. Som förebilder och mallskapare är de alltså viktigare. De har ofta också större reell makt. En styrelse är, särskilt i den svenska modellen, förhållandevis ofta mer av passivt övervakande än aktivt styrande. Jag har fortfarande svårt att förstå att det ändå är den kategori man i debatten har valt att rikta in sig på.

Förutom rekrytering av myndighetschefer har regeringen även drivit satsningar rörande bland annat försök med anonymiserade jobbansökningar i flera myndigheter, även om resultaten varit blandade. Men det viktiga är att prova olika verktyg och att också i och med de åtgärderna visa på frågornas vikt och indirekt påverka förhållningssätt. Varvade listor och procentsatskvotering har fortfarande inte, på djupet, förändrat den politiska sfären, så varför skulle det fungera i börsbolagen?

Starkt intervjureportage med Christina Jutterström, på samma tema. Hon verkar i alla fall tillfreds nu, men valen för en kvinna på de posterna har varit betydligt svårare än för många män.

söndag 12 september 2010

Om föräldraledighet

Frågan till Lars Ohly om amning efter sju månader kan tyckas märklig. Å andra sidan är det en del som ammar klart längre än så, även om det inte rör sig om helamning. Att introducera ett stort stigma rörande andra matningsformer än direkt amning från bröst tror jag är olämpligt. De dokumenterade medicinska fördelarna är i få fall avgörande, även om de kanske kan finnas. Jag blir avgjort mer upprörd över föräldrar som röker nära sina barn (eller när de matar sina barn) än föräldrar som inte ser till att små barn får riktigt färsk bröstmjölk.

Sedan är det en annan sak att en faktisk bröstpump, oavsett om den är manuell eller elektrisk, är ett ganska hårdhänt verktyg och kanske inte direkt en dröm för den mamma som vill ha friheten att slippa vara färskvarumejeri. Då är det troligare att man håller sig till mindre mängder som man mjölkar ut för hand.

På temat:
Jag har prövat nästan allt som finns att välja på:
städa, tvätta, laga mat, ut med barnvagnen och gå.
Jag har ammat på de allra konstigaste sätt
och äntligen jag funnit på ett pappa-matar-sätt.

Man ska ha bröstpump - så är maten redan klar!
Man ska ha bröstpump - det har jag hört att Ohly har!
Man ska ha bröstpump - även om familjen säger tvi.
Man ska ha bröstpump - för då blir man fri.


Lite lustigt i sammanhanget är Peter Erikssons svar om föräldraförsäkringen och de rödgröna. Eftersom s och mp ville ha en till pappamånad, till att börja med (mindre än bådas tidigare förslag från kongresser) och v vill ha en fullständig delning, blev det ingenting. Ja, förutom att ta bort jämställdhetsbonusen alltså.

Vind i seglen

Egen majoritet i fler och fler undersökningar. Man kunde hoppas på ännu högre siffror för fp specifikt, men det får man väl ta. Vi är ändå på klart uppåtgående, förändringen är nästan 95 % signifikant. Själv har jag stått i valstugan hela natten eftersom Kulturnatten i Uppsala ägde rum med en mängd olika evenemang av skilda slag i staden. Vi bjöd på våfflor och pratade politik. Många våfflor och mycket politik. Och gamla mer eller mindre bekanta som råkade känna igen mig. Urvalet i folkvimlet var lite annat än dagtid, men ändå många som var väldigt positiva mot oss. Det känns bra, även om man inte skall ta ut något alls i förskott.

Får nog göra en djupare fundering kring opinionsläget imorgon. Det är synd att man mest kan gissa hur läget ser ut på landstingsnivå utifrån förra valresultatet, SCB i våras och de opinionsundersökningar som bland annat UNT har presenterat. Det är ibland svårt att översätta trender på riksnivå till vissa regioner.

Noterade efter att jag skrivit att LUF Storstockholms ordförande väljer samma titel på sitt blogginlägg om opinionsnyheten.

lördag 11 september 2010

Egna datorer i skolan, nu är det kanske dags?

När jag själv gick i skolan var jag av åsikten att skolor som satsade på en dator per elev gjorde det till en plojgrej. Fortfarande får det lätt den karaktären. Men det finns samtidigt riktigt billiga netbooks idag. Det är inga problem att ge en dator som faktiskt duger nu och i några år till för 3000 kr. För 5000 kr kan man få lite bättre och slippa lågpriskänsla i kvalitet på skärm och tangentbord. Det blir på inga sätt en fantastisk maskin, men den kan ändå i allt väsentligt göra samma saker som betydligt dyrare system. Vissa skolor verkar visserligen köpa betydligt dyrare datorer. Det tycker jag kan ifrågasättas, framför allt eftersom jag är tveksam till hur stort slitaget blir på maskiner som hanteras förhållandevis ovarsamt. Att enbart hänvisa till den enskilda elevens ersättningsansvar framstår som lite naivt.

En annan sak som hänt sedan min generations skoltid är att den trådlösa uppkopplingen är en självklarhet. Att gå runt med bärbara datorer som ändå sedan måste fyllas med program eller material på något annat sätt har inte samma attraktivitet som den möjlighet som finns idag att bara be eleverna plocka fram någonting från Internet eller skolans eget nät.

Den stora frågan om hur datorerna egentligen skalla användas återstår. Men det blir allt rimligare att mena att bara situationen att skriva längre texter för hand, sudda och i värsta fall skriva rent, är artificiell. Själv lärde jag mig först skriva ordentligt på tangentbord och det finns även andra pedagogiska försök som visar på att det i alla fall inte behöver vara negativt. "Bokstavskoden" vid skrift kan frikopplas från den finomotorik som krävs att röra en penna. Motorik krävs givetvis också för att använda ett tangentbord, men eleven kan i stället bli stolt över att slutresultatet blir snyggt och inte vittnar om de osäkra rörelserna när tangenterna trycktes ned.

Att däremot mena att lärare bara skall förmedla verktyg och visa var information kan hittas tror jag är fel. Det sker en förskjutning, men för att effektivt tolka en Wikipedia-artikel och avgöra dess trovärdighet räcker det inte med att vara tränad i källkritik. Det krävs att man har en hyfsad omvärldsuppfattning, kan sätta in en specifik pusselbit i ett grovt sammanhang och på så vis även kan göra en första bedömning av vilka uppgifter som är relevanta att ifrågasätta och granska närmare. Kort sagt - man behöver egna faktakunskaper och bildning. Läraren kan ge en berättelse, en kontext. I matematik och andra ämnen kan läraren också förklara varför i stället för att enbart förmedla hur man gör någonting på ett visst sätt.

Flexicurity på riktigt

Man tar ibland i debatten upp (en något skönmålad bild) av den danska arbetsmarknadsmodellen. En modell där anställningstryggheten är mindre, rörligheten på arbetsmarknaden större, men där socialförsäkringarna är utformade så att en förlorad fast anställning inte utgör samma grad av hot.

I Sverige är en fast anställning, eller rättare sagt en anställning under viss tid, fortfarande helt avgörande. Du måste ha haft den under rätt tid, på rätt sätt, för att få en sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Om du sedan går mellan två jobb med en enda dags mellanrum utan att anmäla dig till Arbetsförmedlingen den enda dagen, förlorar du din SGI och måste börja räkna upp mot tidsgränsen igen.

För den som varvar studier, ideellt engagemang och arbete med varandra kan det vara svårt att säga exakt vilken dag det handlar om. Försäkringskassan kan visa sig vara av en annan åsikt om man senare behöver stöd.

Centern har varit tydliga med att tala om de utelåsningseffekter som anställningstryggheten kan ge på den som inte kommer in. Jag skulle ibland nog säga att man närmast blivit enkelspårig åt det hållet, utan att tala om hur man skapar trygghet. Därför är det trevligt att se ett seriöst förslag om förenklad kvalificeringsgrund för SGI från centerhåll.

Magnus Andersson, ordförande i CUF skriver också om förslaget. I samma inlägg tar han även upp hur de rödgröna förvrider rankingen av Sveriges klimatinsatser, som jag också skrev om tidigare.

Gör det möjliga omöjligt

Kommunal och landstingsdriven verksamhet är ofta lokal. Jag kan definitivt uppröras över försäljningen av Tibble gymnasium i Täby, där rektorn och en lärare fick köpa skolan för en direkt värdering av materiel. Men det finns också många historier ute i landet om personalkooperativ som fått ta över nedläggningshotad verksamhet för låga summor.

Det är mycket möjligt att de köpen faktiskt har skett till marknadsvärde. Värdet på en verksamhet som kommunen ser som olönsam och omöjlig att behålla borde onekligen vara rätt lågt. Däremot kan det i många fall troligen vara svårt att hitta flera anbudsgivare. Den fasta process som Thomas Östros talar om riskerar att vara tungan på vågen som får kommunpolitiker och tjänstemän att tycka att det är enklare att bara lägga ned, även när det finns intressenter som vill ta över.

Ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter är en fråga som man också kan undra hur den skall hanteras. Saken är ju den att de flesta värderingar har varit förhållandevis marknadsmässiga, för hyresfastigheter. Sedan har en köpare som är de nuvarande boende den unika möjligheten att ombilda och genom effekter från hyresregleringen och i mindre mån skattesystemet blir det samla värdet för alla lägenheter där mycket högre än för hyresfastigheten. Men det beror som sagt i hög grad på metoderna för hyressättning.

En fråga på ett annat plan är vad vi egentligen har kommuner och landsting till. Vi går konsekvent mot allt större reglering. Svensken ser förutsägbarhet och skydd mot kommunpolitikernas nycker som viktigare än att man faktiskt på lokal nivå själv kan få bestämma vad som är bäst. Vi går mot en konstig hybrid där det blir svårare och svårare att se vilken nivå som är ansvarig för vad.

fredag 10 september 2010

Precis som Brecht

Det finns några olika sätt att hantera frågan med partier man inte vill samarbeta med.

Ett är att kapitulera. Man lyckas inte bilda majoritet.

Övriga alternativ handlar om att bilda majoriteter utan den part man inte kan fördra. Då får man söka andra alternativ. Men det kräver att båda parter är öppna för ett alternativ som är bättre än det man absolut inte vill ha.

Jag kan i det sammanhanget förstå Göran Hägglund. Vänsterpartiet avviker också på ett principiellt plan på ett sådant sätt att jag skulle vägra ha dem i regering. Jag kan däremot tänka mig dem som en del i ett passivt underlag för en majoritet, om det verkligen skulle vara nödvändigt. En helt annan observation är att sd-valstugan i Uppsala är rödbrun med vita knutar (brunare än vanlig falufärg). V-stugan har en förvånande likhet. Den är vit, med rödbruna knutar. Kulörerna är verkligen lika.

Det finns två alternativ jag verkligen inte vill se. Det ena är nyval och det andra är en bred regnbågskoalition helt utan tydlig politisk linje.

Båda lösningarna är att säga till väljarna att man underkänner deras val och gör vad man kan för att det ska bli irrelevant. Det är en förmätet förhållningssätt. Det är inte politikerna som väljer folk eller andra partier. Om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen kan jag hoppas allt jag vill att de åker ut igen 2014, men att medvetet vägra hitta andra parlamentariska lösningar och i stället lita till ett nyval som ett förstahandsalternativ vore absurt. En koalition med alla utom sd blir också så bred att den är meningslös åt andra hållet. Då kunde vi lika gärna ha en regering med enbart departementens "opolitiska" tjänstemän för jämnan.

Rasmus Jonlund skriver också bra i ämnet och varför det bästa för den enskilde just nu är att helt enkelt rösta på det alternativ man föredrar.

Misstag och tragik saknar ideologi

Först på morgonen nu har jag försvarat privata vårdbolags och skolors möjlighet att ta ut vinst, om man klarar kvalitetskraven. Det är ett väldigt viktigt om. Att lämna gamla som inte öppnar utan tillsyn och vidare åtgärd är fullständigt oacceptabelt. Nu verkar det som att bolaget, i det här fallet Carema Care, agerar kraftfullt. Men gentemot kommunen är det bolaget, inte de enskilda medarbetarna, som är ansvarig. Det kan finnas skäl att se över möjligheten att ta ut viten eller minska ersättningen i efterhand till bolag där det rör sig om systematisk organisationsfel och brister i rutiner.

Kan vi effektivisera med tio procent?

Lars Ohly skriver på Brännpunkt om den onda vinsten. Han måste ge intrycket att samma pengar utan vidare hade funnits på plats i den offentliga vården i stället, för nu har Alliansen även i Synovate egen majoritet. Att sverigedemokraterna stiger är oroande, men Ibrahim Baylan får bita sig i tungan nu, när Synovate tidigare var det institut han föredrog att hänvisa till (för att det visade minst ledning för alliansen).

Men det här med vinst i välfärdsföretag. Ohly använder en siffra på 3 miljarder i vinst 2009. Ohly hänvisar till en granskning gjord av Kent Werne, som publiceras i flera former. Den jag hittat på morgonen nu på nätet är denna från etc och en version för 2008 från Kents egen sida. Siffran 3 miljarder dyker inte upp där. Den siffra som finns är 2,12 miljarder före skatt och räntor. Den som har använt pengar i en verksamhet har förstås räntekostnader. Dock påpekar Werne i sin artikel från 2008 att flera av bolagen har lån från sina aktieägare med en klart omarknadsmässig ränta.

Attendo har störst vinstmarginal när man räknar på detta sätt. Ohlys siffror är förmodligen sammanräknade ytterligare mer extremt i definitionen på vad som ingår i vinst. Marginalen är 10 procent. På något sätt lyckas man utföra de tjänster man blivit ålagd och ändå få 10 procent över. Frågan är förstås om en offentligt driven organisation hade lyckats antingen behålla kostnadssänkningen, eller verkligen ge bättre kvalitet. Det är inte enkelt att skapa effektiva organisationer och även inom Sverige och mellan kommuner kan man se förvånande kostnadsskillnader i offentlig omsorg. Få saker tyder på att det alltid är den som lägger mest pengar som ger störst brukarsäkerhet och kvalitet.

I äldreomsorgen kan man tänka att brukarna har svårt att göra sin röst hörd. Vänsterns kritik mot friskolor brukar däremot snarast handla om att det är ett specifikt utsnitt av befolkningen som väljer dem. De borde inte låta sig nöja med dålig kvalitet om de kan få bättre på något annat ställe. Ändå lyckas också frikskolekoncernen Academedia gå med vinst, med en marginal på 8,6 %.

Jag tycker inte att det är orimligt att det finns en effektiviseringspotential mot "typiska" utförare på 10 %. Jag tror att den är större än så om man gör smarta insatser. Det kan handla om så enkla saker om hur man lägger schemat på boendet. Hur ser man till att varje brukare säkert tittas till, utan att man går dubbelt? Det kan, faktiskt, börja med så oerhört enkla saker som att flytta whiteboardtavlan med personallista och magneter så man kan ägna mer tid med de äldre och mindre tid till att gå till tavlan.

Totalt kostar de här områdena, offentligt som privat, väldigt löst omkring 500 miljarder. Uppemot en femtedel, eller 100 miljarder, är idag privat. De sammanräknade vinsterna är på sin höjd tre miljarder. Tre procent. Många verksamheter går, eller har gått, med förlust tidigare. I modellen där man räknar vinsten före räntenettot syns det ännu sämre.

Och slutligen. Känner du till något av följande varumärken/företag: Carema, Capio, Attendo, Praktikertjänst, Aleris, Frösunda, Humana/Assistansia, Förenade Care, Olivia, Solhagagruppen, Academedia, John Bauer-gymnasierna, Pysslingen, Kunskapsskolan och Baggium

Det är dessa som ingår i sammanställningen. De har inte fått mer betalt än någon annan för att utföra tjänsterna. Har du egna erfarenheter av dem? Skulle du vilja se att deras verksamheter stängde? Eller blev kommunala/landstingsägda? Tänker Ohly expropriera verksamheterna när han talar om att slänga ut dem och skall han i så fall betala köpnotan med skattepengar?

torsdag 9 september 2010

Måla Maud på väggen

Maria Wetterstrand verkar ha förberett kvällens SVT-utfrågning genom en grundlös artikel om alliansens klimatpolitik. Att regeringen räknar hur minskningar fördelas från olika statliga beslut är en sak. Det betyder inte att staten beslutar om de konkreta åtgärderna. Men om vi exempelvis justerar koldioxidskatter är det ju rimligt att på något vis uppskatta vilken effekt det ger. Då säger Alliansens prognoser att vi klarar vårt nuvarande klimatmål.

Andra saker är hur miljöpartisterna räknar. Wetterstrand menar att klimatutsläppen minskat mycket mer än tänkt till 2010, utan "ekonomisk katastrof". Visst har vi klarat krisen bra, men mycket av utsläppsminskningen består just i effekterna på bland annat biltrafik från minskad BNP. Att då jämföra just året 2010 (eller 2009) med målåret 2020 blir missvisande.

Sedan detta med höghastighetsjärnvägar. Vi har en brist på spårkapacitet, visst är det så. Men de rödgrönas faktiska förslag på vad som skall inledas löser inte de problemen på ett särskilt övertygande sätt. Det blir i stället begränsade personlinjer som sedan på sikt skall knytas samman. Däremellan fortsätter trängseln. Dagens snabbtåg klarar 200 km/h i toppfart, men prototypprojekt (Gröna tåget) visade att 250 km/h och 300 på vissa sträckor är möjliga, med rätt signalsystem. Frågan är lite om miljardsatsningar på banor anpassade för ännu snabbare tåg är lösningen, när tidsreseskillnaderna ändå inte blir helt enorma. Det hela måste jämföras med kostnaderna för att bygga bort flaskhalsar och göra underhåll.

Man kan också alltid fråga sig när supraledare vid rumstemperatur skulle bli verklighet, något som öppnar för s.k. maglevtåg till betydligt lägre kostnad än vad som diskuteras idag. Då är hastigheter på 500 km/h och ännu mer möjliga, utan orimligt slitage. Detta sker troligen till ännu högre investeringskostnad per km, men restidskortningen blir också betydligt mer markant.

Om det är någon sida som ser på klimatfrågan som en fråga där staten sätter spelregler och ger möjligheter snarare än att plöja ned miljarder i planekonomiska satsningar "för att visa mod", är det Mauds lag och inte Marias. Men jag kan också tänka mig att samarbeta med i alla fall vettigare miljöpartister, om det behövs.

Till varje is

Havsisarna smälter, i en oroande omfattning. På ungefär nio dagar smälter ett istäcke motsvarande hela Sverige bort. Här talar vi förstås bara om yta, tjockleken kan variera högst betydligt. Mätningarna bygger på att man i grunden tittar på bilder och ser var det är vitt, även om färgen också påverkas något av tjocklek.

Artikeln om ämnet i DN nämner också att istäcket var ännu mindre 2007, men talar om en nedåtgående spiral. Det är alltså kanske värt att påpeka att havsisen runt Arktis nu är 620 000 kvadratkilometer större än 2007, eller lite grovt 1,3 Sverige. Trenden kan vara nedåtgående och oroande, men 2007 var mycket mer oroande än 2010. Att trenden överlag fortsätter är å andra sidan oroande i sig.

Hur hänger då det här ihop med uppgifterna om att avsmältningen på Grönland och Antarktis var mindre än tidigare skattningar? DN skriver något svepande om att de uppgifterna var mycket osäkra. Svaret är dock enklare: isen PÅ Grönland är inte en del av Antarktis havsis. Vad som däremot kan hända är att isberg lossnar ("kalvar") från glaciärerna och blir havsis.

För oss finns det olika effekter. Ett mindre islager ökar värmeinstrålningen något, men i arktiska regioner (inklusive Sverige) är den instrålade energin ändå relativt liten jämfört med ekvatorn. Den totala vikten på havsisen är heller inte så väldigt stor. För enskilda arter kan det däremot vara stora ekologiska effekter.

Smältande glaciärer har en långt mer avgörande påverkan på människan. Smältande havsisar höjer i sig inte havsnivån. Det är som en isbit som smälter i ett vattenglas, den totala volymen är helt oförändrad. Den bit av isen som stack upp beror på att is har lägre densitet än vatten, så biten krymper när den smälter och blir lika stor som den del som låg under vattenytan. En smältande glaciär är som att hälla i mer vatten. Dessutom är det sötvatten, vilket kan störa hela vattenomblandningen i havet. Och den totala mängden glaciäris är tillräcklig för att höja vattennivåerna åtskilliga meter. Om det skulle visa sig att smältningsförloppet når en punkt då det accelererar kraftigt är hela jordens kustområden hotade. Det är också då idé att komma ihåg att kustområden i det här fallet gott och väl omfattar städer som Uppsala, som annars ligger omkring 7 mil från kusten.

Det är inget konstigt med det. Havsnivåerna har varierat mycket mer historiskt och det är på ett sätt fullt normalt. Det hindrar inte att det är väldigt jobbigt för oss människor att möta en sådan förändring, särskilt om den skulle komma fort. Även restriktiva klimatprognoser antyder att det skulle kunna vara rimligt om några hundra år, även med de mål som talar om en begränsning på bara 2 grader och liknande till 2100.

Därför är det alltså nyheter om glaciärisar vi i första hand bör fokusera på, utan att för den skull negligera havsistäcket. Ett begränsat havsistäcke har också fördelar för effektivare fraktrutter, medan ett tunnare istäcke på Grönland inte har några avgörande positiva effekter.

onsdag 8 september 2010

Statligt kommenderade jobb

Jag har varit ute på en hel del aktiviteter på skolorna sista tiden. Vi talar mycket om utbildning och arbetslöshet. Ung vänster har en grundlinje: det finns visst jobb. Det är förstås sant, det finns många saker som efterfrågas men där ekonomin är för trög för att lösa problemet. Men de tar bara två grupper av exempel: offentlig sektor och byggjobb.

Det råder bostadsbrist i varannan svensk kommun, säger de. 200 000 står i bostadskö. Att många av dessa 200 000 står i kö i flera kommuner (och räknas dubbelt) och att återigen många redan har en hyresrätt de är nöjda med just nu (eller är omyndiga och inte ens skulle vilja flytta hemifrån på flera dagar). Man sparar bara ködagar för att kunna få välja rätt senare. När hyror i vissa fall är "för låga" för riktigt bra boenden är det också klart att man vill stå i kö för att sedan kunna få en sådan bostad.

Men bostadsbristen är givetvis reell och vi måste bland annat se till att kommuner i sitt planarbete verkligen satsar på att öppna för fler bostäder och inte ställer krav som i alltför hög grad hindrar att ge plats för många nyinflyttade. Det finns faktiskt ett problem med kommuner som inte vill ha större befolkning (i alla fall inte på realistiska villkor), trots att fler vill flytta dit.

Nåväl, Ung vänsters lösning är kraftiga offentliga subventioner och ett ökat offentligt byggande i allmännyttan. De rödgröna allmänt är inne på samma spår, med 40 000 nya bostäder per år. Det innebär klart fler nya bostäder än nya hushåll varje år. Vi skall helt enkelt bo på större yta (eller riva hus i andra delar av landet). Och så vill de behålla ROT-avdraget, eftersom det är en viktig konjunkturåtgärd i en känslig bransch. Nu råkar byggbranschen vara väldigt snabb på att reagera på nedåtgående konjunktur, men lika snabb på att studsa upp igen.

Vi har redan arbetskraftsbrist i delar av byggbranschen igen. I det läget vill man brassa på med statliga pengar för både infrastruktursatsningar och bostadsbyggande. En sådan överstimulans, när krisen redan kan vara överspelad, är dum. Om man dessutom vill vrida offentliga upphandlingar för att undvika internationell konkurrens blir resultatet högre hyror i allmännyttan och/eller dyrare investeringar för oss skattebetalare. Att underblåsa vissa branscher mot mål utan verklighetskoppling skapar framtida bubblor och obalanser i ekonomin, särskilt om insatserna blåses av lika plötsligt som de introduceras.

Det finns andra skäl för ROT och RUT, som insikten att det annars sker ett betydande svartarbete. Konjunkturskälet har alltid varit svagt. Den som väljer byggbranschen får också räkna med att den fortfarande förhållandevis höga lönen (när alla villkor har räknats in) är kopplad till stora krav på flexibilitet vad gäller ort och förhållanden, men också en osäkerhet på längre sikt. Om branschen vill hålla kvar folk över konjunkturcyklerna får väl arbetsmarknadens parter teckna extra försäkringar och permitteringsavtal själva.

Den nakna sanningen

Råkade snubbla in och läsa Lisa Magnussons Aftonbladet-krönika. Det blev mycket badfrågor nu på sista tiden, men jag tycker att hennes text har en viktig poäng. Kroppar är något som visas upp, utom om det är den egna, i vissa sammanhang.

Hal is

Det är inte bara is som kan vara hal. Ibland är det jordskorpan, eller manteln under den, också. Man har alltid tagit hänsyn till landhöjningen när man försöker göra gravimetriska mätningar av isförluster från inlandsisarna. En ny modell ger dock klart lägre resultat än tidigare skattningar.

Varför spelar landhöjningen så stor roll? Det man först måste förstå här är att det inte är höjden direkt man mäter i de här studierna. Det finns andra studier med lasermätningar av höjd. I stället handlar det om att försöka mäta gravitationen mycket exakt. Ett stort berg, av sten, men även av is, ger lite högre gravitation, som kan mätas med det par av mycket känsliga satelliter som används. Om berggrunden under isen sjunker (som t.ex. i Skåne) minskar gravitationen på en fast höjd i omloppsbana något. Det kan tolkas som minskad ismängd. Genom högre densitet för berg ger en liten sänkning av berggrunden en effekt som är mycket större om man mäter i is.

Den nya modellen försöker kompensera för landhöjningsmönster och isavsmältning samtidigt, i stället för att bara använda en färdig landhöjningsmodell. I kommentarer till artikeln från andra inom fältet konstateras också att man för att kunna göra det här har använt ett begränsat antal mätpunkter med GPS. Tidigare höjdmätningar har också mer stämt med andra avsmältningsmodeller. Artikelförfattarna framhåller också i första hand värdet av metoden än de specifika resultaten. Precis vilka tidsserier med ganska inexakta data som används kan få mycket stor betydelse för vilka resultat man får.

Havsnivåhöjning uppstår på kort sikt i första hand på grund av varmare hav och att varmt vatten tar aningen mer plats. Smältande glaciärer har också en inverkan och olika skattningar ger väldigt stora skillnader i hur stor den effekten är. Det är viktigt att komma ihåg att sådana här resultat inte ändrar det faktum att vi måste minska temperaturhöjningarna. Det ändrar inte heller det faktum att vi, även med samma temperatur, hade haft en havsnivåhöjning i alla delar av världen som inte har landhöjning. Världens glaciärer har överlag haft en trend med nettosmältning sedan istiden, det är det som är definitionen på att inte har en istid. Helt och snabbt smältande glaciärer skulle däremot få katastrofala följder.

tisdag 7 september 2010

Det offentliga åtgandet

Hade en lång dikussion idag med tre män (som själva sa att de praktiserade "radikal islam") rörande simundervisning, dispenser och att simma tillsammans med personer av motsatt kön.

Jag är tyvärr för trött för att skriva något strukturerat och längre i frågan, men det viktigaste att komma ihåg är att det faktiskt är en fråga. Om jag flyttade till ett land där pojkar och flickor ogenerat duschade i samma omklädningsrum är det möjligt att jag skulle bli fundersam och tycka att det var märkligt. Jag kanske till och med skulle be om att mina barn skulle få slippa. Var gränsen går är inte så överdrivet naturligt eller i sig ett tecken på jämställdhet eller inte.

Men jag är i slutänden klart orolig över att förskjuta just gränsen för könsseparation i riktning mot ökande separation. Kanske inte just för vad de här männen ville se vad gäller simundervisningen, utan vad det innebär när det offentliga går ett sådant önskemål till mötes. Deras argumentation hade alltför lätt kunnat appliceras på nästan all undervisning. En av dem talade också i förbifarten om fördelarna med helt könsseparerade universitet (prova IT-civilingenjörsprogrammet i Uppsala så får du nästan som du vill...).

Min linje (som jag underströk var personlig) just i den diskussionen var att man för simundervisningen borde godta intyg på simkunnighet från någon simskola, som mycket väl kan ha könsseparerade kurser, men att det offentliga inte direkt skulle stöda det. Samtidigt bör vi ge möjlighet för exempelvis bön och att följa kostregler.

Det mest bestickande i deras argumentation var förstås att jag enligt deras synsätt bara var villig att acceptera och respektera dem om de blev som jag. Om det finns någonting jag själv allmänt ser som ett problem i den svenska integrationsdebatten är det just också det synsättet, att det man menar fortfarande väldigt ofta är en assimilation. Det främmande och särskilt det religiösa ses som konstigt, oavsett hur omotiverade sedvänjor och vanor som finns i samhället i övrigt, men som accepteras och upphöjs till något bra av just vana.

Som i många andra fall brakar liberalt tänkande med självständiga individer i grunden ihop och kräver ett samhälle när det gäller barn. Barn väljer inte själva sin gemenskap och sitt sammanhang och vad staten tvingar på är aldrig fullständigt enkelt eller självklart. Men vilka skygglappar och begränsningar föräldrarna får ge är inte heller självklart. I spänningen mellan de parterna kan barnen förhoppningsvis skapa sig ett eget liv.

Det viktigaste är att vi slutar säga i läroplanen att alla barn skall få vissa kunskaper, men sedan godtar alla möjliga sätt att inte få dem. Det är vad som har skett tidigare i hög utsträckning rörande helar eller delar av undervisningen i idrott, musik och sex och samlevnad, ibland även religion. I fallet sex och samlevnad ser jag också könsblandade grupper för i alla fall delar av undervisningen som en nödvändighet för att den ska bli relevant och fullständig. Men för simundervisning är det faktiskt inte så, utan då blir anledningen att motverka könsseparation där enbart "det sluttande planet, vad kommer därnäst?". Och det är i allmänhet en svag grund att bygga sina argument på, även om den ibland kanske är nödvändig.

måndag 6 september 2010

En ö av högre skola

En fri högskola? Vad innebär egentligen det? Det är viktigt att välja sina frågeställningar själv. Det är viktigt att välja metod själv. Det är viktigt att det finns en grundforskning som täcker många fält.

Men det hindrar inte en politisk styrning. Den får däremot gärna vara långsiktig och någorlunda allmän. På utbildningsområdet är styrningen från staten tämligen stark för ett antal kategorier av ämnen och examina, även om uppdraget i grunden är fritt.

DN kritiserar idag på ledarplats tanken på en kärntekniksatsning inom såväl utbildning som forskning. Skälen för en statlig inriktning här är ovanligt stora. Staten var nämligen den part som uttryckligen förbjöd nyfikenhetsdriven (eller näringslivsdriven) forskning inom dessa områden så fort det närmade sig faktiska tankar på hur man kan bygga kärnreaktorer genom den så kallade "tankeförbudslagen". Det är helt enkelt dags att ge fältet upprättelse. Vi ser också ett klart behov redan för dagens kraftverk. En utbildning på hög akademisk nivå kan inte heller locka till sig kvalificerade lärare, som rimligen måste tas båda från utlandet och från industrin, om de inte även ges möjlighet att forska.

Slutligen innebär inte kärnteknikforskning ett fast ämne. Det finns många uppslag för framtida reaktortekniker och många tänkbara problem att studera inom flera discipliner. Låt staten säga att det finns särskilda kärnforskningsmedel och hantera dem via forskningsråden. Ställ helst inte krav på industrikoppling. Den bör uppkomma naturligt i de mer tillämpade projekten. När industrin är intresserad kan man nog också gå in med egna pengar, vilket är morot nog.

Kanske talar jag lite i egen sak. Vetenskapsrådet har haft ett uttalat direktiv att stöda olika typer av dyrbar vetenskaplig utrustning, inklusive högpresterande datorsystem. Det är ett på sitt sätt riktat mål från staten. På sitt sätt är det också allmänt hållet, eftersom beräkningar, databearbetning och simuleringar i massiva datorsystem är användbart inom många vetenskapsområden och flera har fått en skjuts just av att inse detta, inte minst avläsningen av hela genom inom biologin. Den utvecklingen har stötts både av bättre labbmaskiner, men också av enorma beräkningar som gör att de enskilda experimenten kan vara "slarvigare" och sedan lappas ihop.

I egen sak var det ja... I dag talar min huvudhandledare Sverker Holmgren, tillika föreståndare vid VR-organet SNIC (Swedish National Infrastructure for Computing, med undergrupper som SNAC) om den nya superdatorn lindgren som åter placerar Sverige i närheten av världstoppen i några månader. lindgren blir vän med de andra beräkningsresurserna vid KTH, bland annat ferlin och ekman. Tack och lov måste man inte alltid vara vid samma lärosäte för att dra nytta av sådana här investeringar. Det är inte direkt så att forskarna sitter på plats vid ett tangentbord framför de brummande skåpen.

Ideologisk renhet

Här i Sverige kan vi fråga oss varför vissa centrala behov; boende och medicinförsäljning, till exempel, måste vara offentligt hanterade för att vi inte skall få ett omänskligt samhälle, samtidigt som livsmedelsmarknaden i huvudsak är fri. Mat är något som ändå precis alla behöver dagligen för att just överleva. Vänstern brukar ibland vara oklar på varför man tycker att livsmedelsmarknaden fungerar, om man nu gör det. Även om man inte gör det kommer sällan de högljudda kraven som förstatligande på lösning.

Naturligtvis kan man se skillnader, som att den genomsnittlige konsumenten kanske lättare jämför priser och innehåll i mat än i medicin, för att ta ett exempel.

I alla fall är det i lägen som dessa betryggande att veta att man i Chavez Venezuela håller större ideologisk stringens.

söndag 5 september 2010

Fråga till de rödgröna: är ni läskunniga?

Alliansen ställer frågor till de rödgröna. Rödgröna "svarar" genom att ställa motfrågor. Naturligtvis är i princip samtliga frågor retoriska, men något fler av alliansens frågor handlar tydligt om policy, snarare än frågor som enbart är av typen "varför är ni dumma och tänker annorlunda än vi"? Däremot handlar ett antal av alliansens helt klart om att framhäva satsningar man har gjort på t.ex. polisen, snarare än att man på allvar hyser en konkret misstanke om nedskärningar på just de områden man framhäver.

Alliansen har också ett längre dokument med i alla fall en gnutta bakgrund till de frågor man ställer. De rödgrönas insats är en reaktion och därmed lite fortare framhastad.

En fråga fångade dock mitt intrese:
"Är det inte pinsamt att svensk klimatpolitik rankas sämre än Kina och Indiens enligt Climate Action Network?"

Climate Action Network är som namnet antyder ett nätverk, med olika medlemmar och olika reigonala subnätverk. Någon källhänvisning görs inte. Den ranking jag hittar är CCPI, som görs tillsammans med germanwatch, delvis med EU-bidrag. Climate Action Network Europe anges som partner.

Resultaten inför 2010 (presenterade i december 2009) är på ett sätt nedslående. Sverige halkade ned från fjärde plats till femte. Märk väl att plats 1-3 inte alls delas ut, eftersom grupperna tycker att alla länder är sämre, så Sverige var bäst i världen året innan. Det enda land som är bättre är Brasilien, med sina massiva satsningar på etanol och en klart förändrad inställning till regnskogsbevarande. Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Indien, Norge och Mexiko är övriga länder ned till plats 11, som är i den bästa klassen. Kina återfinns på plats 52.

Lite tydligare läsning visar var det handlar om. Kina får bonuspoäng i en av kategorierna. I CCPI finns tre indikatorer: utsläppsutveckling, faktisk utsläppsnivå och klimatpolitik. Sverige får god poäng för att ha sjunkande utsläpp och låga utsläpp för att vara ett industrialiserat land. Dessa står för 80 % av CCPI. Klimatpolitik står för 20 %. Poängen för den sista kategorin byggde inte på direkt objektiva kriterier, utan på rankning av landets politik av miljöorganisationer i det egna landet. Kort sagt, Naturskyddsföreningen med flera är inte nöjda. Kinesiska miljöorganisationer är tydligen mer nöjda med den kinesiska regeringen.

Men just den här delen av rankningen är inte ett objektivt mått som är oberoende av det politiska spelet i Sverige. Och det handlar inte alls om att klimatarbetet som helhet i Kina och Indien skulle vara överlägset det i Sverige. Indien ligger i närheten, Kina har stora problem. I alla fall om man skall tro de källor de rödgröna vill basera sig på.

Uppdatering: Här säger miljöminister Andreas Carlgren ungefär samma sak som jag skrev igår kväll.

Skatta dig lycklig

LUF Storstockholm (ett av våra länsdistrikt) har gjort en rätt mysig film om skatt.



Nu är det förstås så att filmen inte tar hänsyn till jobbskatteavdrag och grundavdrag när de räknar på hur mycket som finns kvar av hundralappen efter skatt. Vi har redan gjort det lite bättre. Ytterligare skattesänkningar kan vara bra när de stimulerar tillväxt, men Sverige har faktiskt kommit till en mer normal europeisk nivå nu. Och det märkligaste är att de rödgröna är rätt nöjda med det och mest vill sänka skatten för pensionärer också (men inte för sjukskrivna och arbetslösa, däremot).

Oväntbart

Ny Sifo nu på morgonen. Egen majoritet, precis som i Demoskop. Ibrahim Baylan, partisekreterare för socialdemokraterna, säger att Synovates undersökning visade något helt annat.

Det Baylan "glömmer" är att även Synovate visade en allians i ledning, om än med minimal marginal. Marginalen är där inte signifikant, eller statistiskt säkerställd. Men, det mest troliga utfallet av undersökningen är ändå att skillnaden finns och ligger åt det hållet.

En annan, och relevant, fråga för den mer statsvetenskapligt lagde blir hur socialdemokraterna hanterar den nya situationen, om de ändå får en valseger. Man kan riskera att inte bli största parti. Man kommer med allra största sannolikhet att få ett klart sämre resultat än katastrofvalet 2006.

Sahlins tankar om att få med sig fp eller c missar hela stämningen för tillfället. Jag skall inte spekulera för mycket om den rödgröna sidan, men jag har mött fler miljöpartister som fortfarande inte ser blocktillhörigheten som självklar, än folkpartister eller centerföreträdare som på nationell nivå annars som en fullständig nödlösning skulle ha ett organiserat regeringssamarbete med Lars Ohly. Nu har visserligen Sahlin aldrig velat ha med vänstern i samarbetet, men att kasta ut dem efter valet skulle skapa en svekdebatt utan dess like.

lördag 4 september 2010

Tråkig nivå på debatten

Det är ärligt talat på ett sätt tråkigt att ett byråkratiskt inlägg från en försäkringshandläggare kan toppa SvD:s webbplats. Men Farouk Medinas inlägg har förtjänster. Det beskriver hur systemet faktiskt fungerar, eller är tänkt att fungera. En aspekt som missas är att det på något vis skulle vara en nyhet att människor faller mellan stolarna och att myndigheter gör misstag. Man kan göra nyhetssökning för att hitta åtskilliga fall före 2006, särskilt när nya regler har trätt i kraft. Servicetänket på Försäkringskassan kan och måste förbättras avsevärt. På ett sätt är Medinas inlägg ett tecken på det också. Att få alla myndigheter att fungera bättre mot medborgarna är också något regeringen har arbetat aktivt med under mandatperioden.

Deltidssjukskrivning tror jag ofta är ett bra sätt att undvika utslagning och att helt tappa fotfästet. Men deltidssjukskrivning på bara 25 % permanent, som verkar vara vad man vill ha i "Jörg-fallet", har inte riktigt den karaktären. Då är det antagligen en lönebidragsliknande situation som är bäst, d.v.s. att staten täcker en del av lönekostnaden p.g.a. ett permanent hinder av något slag.

Sedan är det intressanta kanske snarare också om arbetsgivaren är så stelbent att man inte kan hitta en godtagbar deltidslösning, eller kanske mer än 75 % men med annorlunda schemalagda pass. Det behöver väl inte nämnas i sammanhanget att arbetsgivaren också är offentlig, d.v.s. landstinget. Offentliga arbetsgivare borde bli bättre föredömen när det gäller att ta till vara den kompetens man har tillgång till, med eller utan speciella bidrag på grund av funktionsnedsättningar.

Jag kan i sammanhanget bli mer upprörd över det fall Aftonbladet hittat. Linda Bjälmén skall snart läggas in för rehabilitering, men reglerna tillåter bara att den som redan är inlagd får undantag från överföring till Arbetsförmedlingen.

Tanken att den som länge är för sjuk för att återgå i tidigare arbete får hjälp på Arbetsförmedlingen snarare än Försäkringskassan är god. Men vi måste hitta sätten att på ett rättssäkert sätt anpassa tidsgränser och övergångar till individen. Systemet finns för individerna, inte tvärtom.

Den hälsosamme ekonomisten ställer sig den befogade frågan om vad Lex Jörg egentligen skulle innebära. Jenny Travis skriver om en del av de randfall Medinas artikel bortser från, eftersom han utgår från ett synsätt där det räcker att hantera majoriteten och bland annat om de hål som fortfarande finns i övergången till arbetslivsintroduktion.

Vikarieskatt

Vänsterpartiet ser vikarier som ett problem.

Det är förstås på ett sätt sant. Den som hoppar mellan vikariat kommer i mellantiden troligen att gå på a-kassa. Frågan är förstås om det är troligt att de arbetsgivare som tar in vikarierna eller andra korttidskompletteringar av personal är villiga att chansa på fasta anställningar för att fylla ut personalstyrkan. Redan idag är en typisk besparing att skära även på vikariat. Att ta in någon kortvarigt är också ett sätt att "känna på" personen, som sedan kan vara en naturligt kandidat för bättre rekryteringar.

Det är som med rätt till heltid. Den rödgröna sidan ser ett oändligt berg av resurser, som det bara gäller att tvinga arbetsgivarna att dela ut till lämpligt valda grupper. Alla typer av begränsande effekter bortser man från.

Också intressant att vikariat vid tjänstledigheter inte skall räknas in. Undrar hur de räknar föräldraledighet där. Även vid längre sjukskrivningar finns det ofta en någorlunda klar period för vikariatet, men det är också klart tidsbegränsat. Jag skulle säga att många av de "skadliga" effekter vänsterpartiet försöker peka på finns kvar. Situationen är nästan värre när man är inne på en arbetsplats under relativt lång tid, men ändå inte blir en i gänget eftersom man "ändå ska försvinna". Kollektivavtal rörande olika anställningsförmåner kan alltför ofta också ge samma effekter för den typen av anställningar.

Då vore det rimligare att angripa frågan om varför tjänstledigheter är så populära i Sverige. Det leder till frågor om ett välfärdssystem där så mycket av tryggheten knyts till den anställning man har eller en gång har haft. Där tröskeln in handlar om att kontinuerligt och oavbrutet ha "skyddat" sin SGI om man blir sjuk eller arbetslös och där du inte törs ta ett nytt jobb om du inte vet säkert att du bara är "ledig" från ditt gamla och alltid kan komma tillbaka dit om något blir fel. Hela regelsystemet skyddar den som är på insidan mot att få det lika illa som den som inte har kommit in. Men ta aldrig fel. Det sker på bekostnad av den grupp som står mer eller mindre utanför. Men det kan V inte se.

Det finns också andra viktiga tankar i frågan, som vilka effekter det här skulle ge på viljan att anställa inte bara vikarier, utan personer som i ett senare skede kan behöva en vikarie. Har du en kronisk sjukdom som leder till kortare sjukskrivningar? Ajdå, vi kommer ju att behöva betala vikarieskatt när vi behöver ersätta dig. Kommer du att få barn? Ajdå igen, vikarieskatt så fort du är föräldraledig eller vabbar. V brukar ibland tala om vikten av en ordentlig konsekvensanalys av varje förslag ur ett könsperspektiv. Om man själva har gjort någon här har man inte grävt särskilt djupt.

Adam Cwejman tar också vikariepoolerna som vägen in att få erfarenhet, särskilt för studenter. Benny Lindholm, partikamrat i Uppsala, skriver också på temat om hur man kan tro att högre trösklar gör det lättare att komma in.

Carlaffisch

Alla kan göra en valaffisch. Vi är färre (ja, Bildt, B. Hamilton, Schlyter och några till) som kan göra en Carlaffisch. Hans Majestät Konungen är rimligen förhindrad av Torekovkompromissen.

Här är en betaversion. Den är inte i tryck än och kommer kanske heller inte att bli det. Förslag på förbättringar, kommentarer, önskemål om att få några ex att sätta upp o.s.v. uppskattas. Kontrasten på den nedre texten verkar mer okej på de flesta testutskrifter än på de flesta skärmar. I början av nästa vecka bestämmer jag hur jag gör med det hela.

fredag 3 september 2010

Mona Sahlin som statsminister vårt viktigaste jämställdhetsmål?

Snubblade över en artikel i Fokus om jämställdhet från i juni. Artikeln baseras på Gender Gap Index från World Economic Forum, som har presenterats sedan 2006, med senaste rapporten från 2009.

Sveriges index har varit förhållandevis oförändrat. Det stämmer med många indikatorer allmänt. Framför allt när det gäller ekonomisk makt sker ingen tydlig förbättring. Däremot har Norge, Finland och Island gått om oss, med Island i topp.

Varför?

Då måste vi titta närmare på de mått som används.

De ekonomiska måtten är ganska rimliga, även om det är svårt att jämföra siffror mellan länder. Man mäter deltagande på arbetsmarknaden, självupplevda löneorättvisor för lika arbete, faktisk inkomstojämlikhet (där olika arbetstid är en avgörande faktor), andel kvinnliga chefer och andel kvinnor i olika kvalificerade yrken.

I de här fyra nordiska länderna är kvinnorna redan vanligast i de kvalificerade yrkena. Inkomstojämlikheten är klart större i Finland och Island än i Norge och Sverige. Finland-Island och Norge-Sverige är däremot inbördes väldigt lika. I denna ekonomiska kategori ligger Sverige också bäst bland de här fyra nordiska länderna, på sjätte plats i världen. Det är inte på dessa områden som vi blivit "omsprungna".

Nästa kategori är utbildning. Länderna ligger i princip lika. Kvinnor deltar lika mycket eller mer på alla nivåer. Men någon mindre oregelbundenhet i siffrorna ger Sverige lägre poäng. Det finns en mindre grupp invånare som inte anges ha genomgången grundskola vid 25 års ålder. Vid avrundning finns det tydligen någon skillnad där Sveriges statistik avviker med någon decimal. Ingen stor skillnad mellan länderna i slutänden, så låt oss gå vidare.

Hälsa är en annan sak. I vissa länder aborteras flickfoster oftare. Något mer allvarligt är att även fullgångna friska flickor som föds ibland inte registreras och/eller dödas. Ett mått på könsobalansen vid födslar ingår som en betydande komponent i WEF-indexet. Nu är kruxet att god hälsostatus ger en majoritet pojkar och att förbättrad vårdteknik ger ytterligare lite skjuts åt det. Andra effekter bidrar också, men de har inte särskilt mycket med jämställdhetspolitik att göra.

Nu tycks alla länderna ligga på mellan 51 och 52 % födda pojkar. Men det skall noteras att jämställdhetsmåttet faktiskt går upp om missfallsfrekvensen för pojkfoster stiger.

Nästa hälsokategori har ett liknande problem. Det gäller genomsnittlig livslängd vid god hälsa. Samtliga nordiska länder ligger kring 74 år för kvinnor med detta mått (75 för Sverige). Men Finland har bara 69 år för män. WEF räknar på kvoten mellan män och kvinnor. Den utveckling vi sett i Sverige med minskade könsskillnader i dödlighet i aktiv ålder (där männen fortfarande dominerar stort) ses alltså som ett exempel på ökande ojämställdhet med dessa kriterier. Det finns också klara problem rörande bemötandet av kvinnor i vården, men de täcks inte in i måttet. Både hälsomåttet och utbildningsmåttet har alltså klara problem, när det gäller jämförelser mellan utvecklade, industrialiserade länder.

Slutligen den intressantaste kategorin: politik. Det är här Sverige verkligen rasar och skillnaderna mellan länderna blir verkligt stora. Andelen parlamentsledamöter är en kategori där Sverige leder klart med 47 % i de siffror WEF använder. Norge har 36 % kvinnor. Finland har 42 %. Island har 43 %. I regeringarna ser det lite annorlunda ut. Norge har en majoritet kvinnor i regeringen och får här full poäng. Sverige har 11-10 och får då ett litet minus. Island har en tredjedel kvinnliga ministrar.

Ändå är det Island som är bäst i världen på kvinnligt politiskt deltagande. Och det beror på att man har en kvinnlig president. WEF-måttet räknar antal år med kvinnlig stats- eller regeringschef under de senaste 50 åren. Varje år som går med nuvarande president i Island bidrar till jämlikhetsmåttet, nästan lika mycket som alla kvinnliga ministrar och parlamentsledamöter tillsammans. Det bidrar mer än löneskillnaderna mellan könen.

Man kan anklaga Göran Persson för mycket, inklusive till att ha bidragit till en stagnerad utveckling på jämställdhetsområdet. Men jag tycker att det är klart problematiskt med ett mått som ändå används för att påstå att "Sverige stagnerat" som hade sett mycket bättre ut om allt hade varit precis likadant under åren 1996-2006, men med Mona Sahlin som statsminister (när hon kanske hade den energi och den förändringsvilja uppdraget kräver). Eller som skulle se bättre ut om ett år, per definition, om de rödgröna vinner i år.

I jämförelser mellan politiskt utvecklade länder skulle en analys av könssegregering av arbetsmarknaden och ekonomisk makt vara betydligt mer intressant. Varken Gender Gap Index, FN:s Human Development Index eller det korrigerad Gender Development Index är där särskilt användbara.

Eurostats enkäter om jämställdhetsattityder kan i sammanhanget faktiskt vara betydligt intressantare läsning. Dem har jag skrivit om tidigare. Där framstår andra och mer avgörande problem i jämställdhetshänseende än könet på enskilda personer i ledningsställning.


Bonus:
Sverige låg bra till bland de nordiska länderna vad gäller ekonomisk jämställdhet. Måttet verkar också där ganska väl avpassat för faktiska jämförelser mellan jämförbara länder. På det måttet syns det också tydligt att ojämställdheten i samtliga undersökta länder är fortsatt stor, bara olika. Men för skojs skull kan vi se vilka länder som hamnar i topp tio:
Mongoliet
Bahamas
Mozambique
Lesotho
Barbados
Sverige
Nya Zeeland
Norge
Uzbekistan
Kanada

Mongoliet hamnar högt genom att man i lönerna för likartade arbeten uppfattas som lika. Den verkliga inkomstojämlikheten är långt större än i industriländerna i listan, med kvinnors inkomst nere på bara 60 % av männens, mot 84 % i Sverige.

Och om någon undrar är jag ändå positiv till rankning av högskolor, just för att man kan sammanställa alla underliggande indikatorer och slås av möjliga jämförelser. Själva rankningen kan däremot alltför ofta mest ha ett underhållningsvärde, särskilt när det kommer till att tolka placeringsförändringar från år till år.

Tankar från kampanjande

Sd-valfilmen väcker en del frågor. En del handlar om gränserna för censur. Men jag tycker att det är naturligt att skilja på vilka budskap som får föras ut och hur plumpt man får göra det. Att en kommersiell TV-kanal vägrade den ursprungliga filmen är inte samma sak som frågan om sd-material alls skulle delas ut som direktreklam av Posten, t.ex. Postens särställning som dominerande speditionsaktör och den direkta vägran (hos vissa anställda) att befatta sig med material vid olika tidpunkter är en lite annan historia helt enkelt.

Men sedan väcker den andra frågor. Hur gick det till när sd-produktionsteamet skaffade burkorna? De ser inte direkt datoranimerade ut. Eller köpte de färdiga mönster på nätet och sydde upp? Att halvspringa i vida kjolar med barnvagnar skulle i sig vara svårt. Att göra det med begränsat synfält kan tyckas ännu svårare. Hade sd speciella träningsläger där man övade 50 m burka med barnvagn? Och vem, vem gömmer sig under tyget i filmerna? Något de har visat är ju i alla fall att plagget inte är uppenbart opraktiskt.

Annars måste jag förstås också tipsa om denna film. Sd har visat tydligare hur man ser på frågan. Det är dags att dra i bromsen för främlingsfientliga och hetsande krafter i riksdagen. Det är dags att ställa samma frågor som dök upp till sd från publiken på en skoldebatt jag deltog i igår: "menar ni på allvar att invandringen domineras eller kan karakteriseras av heltäckande slöjor?".



Tack till tuffa Amanda Brihed för tipset.

Der Untergang är för övrigt en sevärd film, enligt min egen åsikt.

tisdag 31 augusti 2010

Levande charader

Vilka är vi? Vilka är det som "vi" skall integrera i samhället?

De två frågorna sammanfattar min reaktion på den här artikeln, författad av partikamrater. Artikeln talar om en human migrationspolitik där "vi" inte tar emot fler än "vi" klarar av att integrera.

Det stora problemet är förstås att resultaten av invandring är helt beroende av vilka som kommer och hur de tas emot. En ökad arbetskraftsinvandring, som också är migration, kan innebära att det inte föreligger någon belastning alls på vad "vi" "klarar". En bättre introduktion vad gäller språk, men också en väg in i civilsamhället och en presentation av det svenska samhällsväsendet kan vara delar där. I det senare kan man exempelvis tänka sig punkter som: så här fungerar det svenska styrelseskicket, det här är en vanlig syn på familjen i Sverige, det här är socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa kunde vara exempel på punkter som vore bra att ta upp. Allt detta är sådant man bör känna till efter den svenska grundskolan. Mina erfarenheter från valstugan vet att det är blandat i praktiken, men den som är nyanländ har heller inte bekanta att fråga när man råkar illa ut.

Det är viktigt att en sådan introduktion i första hand är kunskapsbaserad, inte pådyvlande. Oavsett vad man tycker om det samhälle man har kommit till måste man förstå det, i någon utsträckning.

Däremot finns det grundregler att hålla sig till. Vad man själv väljer att bära för kläder bör vara upp till den enskilde. Det spelar ingen roll om vissa andra ser det som en del av en islamisering, som artikelförfattarna på Brännpunkt oroar sig för. Det vi däremot har alla skäl att reagera på är när politisk islamism sätter normerna ur spel. Hur man hälsar är en sak. Man kan interagera med sin omgivning på olika sätt och att det har blivit vanligt att just ta i hand är ingen central värdering som i sig måste försvaras.

Att visa andra människor respekt och behandla dem som likar är däremot en sådan värdering. Om man i klassrummet kräver att kvinnliga SFI-deltagare sitter längst bak, eller är tysta i mäns närvaro, är det ett reellt problem. Den utbildningsanordnare som respekterar sådana önskemål mot andra deltagares vilja ägnar sig enligt min mening åt diskriminering. Sanna Rayman skriver bra i ämnet och lyfter upp det enda meningsfulla ur Alcalas artikel. Men att skydda enskilda från andra enskildas önskemål innebär inte att vi måste skydda personer från deras egen övertygelse.

Jag tror att niqab orsakar vissa praktiska problem. De uppstår framför allt genom ovana hos omgivningen. Jag skulle personligen kunna tycka att det är enklare att välja en något mindre drastisk tolkning av islamisk tradition. Det kan diskuteras fram och tillbaka. Rätten att ta del av offentlig utbildning utan att bli hindrad till detta av andra deltagare, med skolans stöd, är däremot (i sammanhanget) absolut. Att DO som myndighet inte kan se detta tyder på en enögdhet och en vilja att se en fast konflikt i samhället, i stället för mångfacetterade situationer där olika parter, grupper och individer kan behöva extra myndighetsskydd för sina rättigheter i olika situationer.

Och av ungefär den anledningen finns det inte heller något särskilt tydligt "vi". Samhället är inte en så tydlig enhet. Det finns konflikter, olika åsikter och olika uppfattningar på många ledder. Ett medborgarskap som gemenskap är också svårt i ett land som en gång varit etniskt homogent med en tydlig historia, till skillnad från exempelvis ett USA som (i egenskap av statsbildning) var en nystart.

(Med förbehåll för att relaterandet av diskrimineringsfallet kan vara vinklat.)

söndag 29 augusti 2010

Stopp för miljöfarliga cyklar

Jag har följt arbetet med den nya översiktsplanen för Uppsala kommun relativt noga, i alla fall för att inte själv ha varit direkt aktiv i kommunpolitiken. En avgörande knut i underlaget kring kollektivtrafiken är dock att väldigt många korta resor i stadsmiljö idag sker till fots och på cykel.

Det finns flera skäl att bejaka detta. Ur ett folkhälsoperspektiv är det klart olämpligt om den korta vardagsmotionen försvinner. Men det är också en kapacitetsfråga. I Uppsalas fall står idag resandet på cykel och till fots för en större del av resorna och en betydande del av antalet kilometer, än kollektivtrafiken. Under dåliga vinterdagar märks också detta. Bussarna är överfulla och extraturer sätts in, även när väglaget är måttligt dåligt, enbart för att färre reser på andra sätt. Fler turer leder till högre energiförbrukning.

Förbättrad servicenivå i kollektivtrafiken leder oundvikligen till ett minskat egenresande, men det är ändå något man måste ta hänsyn till. Om man flyttar resor och grupper som får antas sällan använda bil annars till kollektivtrafik uteblir miljövinsterna. Mål formuleras ofta som utnyttjandet av kollektivtrafiken, men klimat- och trängselvinsterna kommer genom minskat bilresande.

V:s förslag om att göra kollektivtrafik gratis för studenter kan låta attraktivt, men de positiva miljöeffekter man utlovar är troligen snarare negativa och kostnaderna underskattade, eftersom man snarast räknar om dagens intäkter för biljetter och kort från studentgruppen och bortser från det ökande resande som skulle vara att vänta.

lördag 28 augusti 2010

I kristallkulan

Om fyra år har vi i värsta fall en ny valrörelse när Mona Sahling skall avsättas som statsminister. Eftersom en del menar att skillnaderna i svensk politik är rätt små tänker jag mig att Grön Ungdom, Ung Vänster och SSU för en gångs skull skulle lyckas enas om något då. I alla fall om de får lite ekonomisk hjälp av vår största fackliga organisation. Utan att säga mer presenterar jag härmed 2014 års slagdänga "LO lobbar" (årets förlaga från MUF):

Jag är pampsossen som är på valupptakt och vill ha egna Hollywoodfruar
Jag är myndighetschefen som trots höga odds tar ut fallskärmen när alla buar
Jag är invandraren som ännu går utan jobb utan att kunna ett enda ord svenska
Och studenten vars gnista aldrig tar skruv när det enda betyget är G

Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!

Jag är kvinnan som har en inkomst att leva på tack vare deltids-A-kassan
Jag är jobbsökanden som efter finanskris ännu är en i den massan
Jag är läraren som lägger stor energi på att ingen plugghäst ska plugga
Och statsministerassistenten som älskar att gå på kiosken och köpa choklad

Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!


Nu fanns inte G som enda betygssteg med i den nya rödgröna överenskommelsen om högskolan. Däremot har samtliga de tre studentförbunden på den sidan drivit frågan mer eller mindre aktivt, så det är inte helt vågat att tänka sig att det skulle få genomslag.

Det som däremot fanns med var en höjning av studiemedlet. 600 kronor mot 500 för regeringen. Eller, hur var det nu? SvD lyckas i skrivande stund vända på det i sin granskning. Regeringen lovar 500 kr mer i studiemedel från 1 juli 2011, ett skarpt löfte. Från samma datum lovar de rödgröna en höjning av studiebidraget med 100 kr. 500 till kommer "under 2012" om "ett varaktigt reformutrymme finns". Regeringen har också ett antal villkorade utfästelser, men nu måste vi jämföra lika med lika.

Man måste också hela tiden komma ihåg att höjda studiemedel, särskilt för bidragsdelen, är en kostsam reform. I de rödgröna förslag kostar studiemedelshöjningen (den andra delen) tre gånger så mycket som den kvalitetshöjning man anslår medel till. Jag tror att det är många studenter, som om de verkligen tvingas välja, hellre ser att föreläsningarna ger något och att man blir klar med goda kunskaper, än det där i och för sig välbehövliga tillskottet i kassan.

Dessutom måste man få ett slut på statlig detaljstyrning. De rödgröna har förstått att en del studentorganisationer vill lyfta fram lärarledd tid som ett mått på kvalitet. Det har aldrig varit det enda måttet. Mindre grupper, nya pedagogiska grepp, mer kvalificerade lärare (i stället för adjunkter, amanuenser och doktorander) är samtliga faktorer som kan bidra till högre kvalitet.

De rödgröna tänker sig däremot att den medelshöjning man nu vill genomföra skall gå just till den lärarledda tiden. Det skall Riksrevisionen få ett särskilt uppdrag att kontrollera. Att mäta tiden har hittills också visat sig vara en svår uppgift och inom högskolorna är det många som blir upprörda över olika mer eller mindre ospecifika och godtyckliga rapporteringskrav från Högskoleverket såväl som Riksrevisionen. Öronmärkande av nya anslag på i storleksordningen som mest några procent skapar då ett oväntat stort merarbete i att spåra användningen av dem. S-regeringen gjorde samma sak med satsningar på skolan i början av 2000-talet. Märkligt nog föll inte de heller särskilt väl ut, av liknande skäl. Organisationerna måste få tydliga och allmänna mål, inte småpytsar med pengar för vissa syften spridda över hela sektorn.

Vågar man gissa att de villkorade satsningarna i det rödgröna alternativet inte kommit till stånd när vi står inför valet 2014? Eller att reformutrymmet skapas genom tillväxtskadliga skattehöjningar?