fredag 30 juli 2010

Rotfyllning

Kan bara kort tipsa om Pernilla Ströms DN-stick om rut och rot. Slutet är kanske det mest intressanta och något jag definitivt känner igen från den allmänna debatten: för rotjobben spelar det ingen roll vilka kunderna är, för det är ju riktiga jobb. Man kan med stolthet skruva in nya skåpsluckor eller anlägga en jacuzzi. Men ve den som sedan lagar mat åt någon annan i det nya köket eller håller lyxkänslan kvar i badrummet.

Vad gäller konjunkturargumentet, att rot finns för att byggjobbarna skall stanna i branschen, undrar jag också lite över de olika typerna av arbeten. Visst sker en del storrenoveringar, men även då är arbeten i villor ganska annorlunda än massiva byggprojekt, oavsett om det är nya skolor, sjukhus, montering av prefabvillor på rad eller kontorskomplex. Visst kan samma personer göra dem, men det är inte entydigt samma kompetens som behålls och det är mycket möjligt att de däremellan passerar a-kassa både en och två gånger. Ve och fasa, en konjunkturstabil byggbransch på riktigt skulle snarare må väl av ett statligt subventionerat byggkreditsystem, men inte heller det vill vi väl egentligen ha, med tanke på hur fel sådana satsningar kan slå.

måndag 26 juli 2010

Spöket av forna regeringar

Det är märkligt vilka luntor som kan ligga på departement och vänta vid regeringsskiften. Flera av de mest kritiserade reformerna från nuvarande regering har sin grund i ett betydligt rödare Rosenbad. I flera fall kan man förstås säga att det fanns en anledning till att det låg kvar i byrålådorna, till exempel en del delar rörande sjukförsäkringen. Däremot är det lustigt när en återkommande kritik från socialdemokratiskt håll är att man "gått för fort fram och inte utrett tillräckligt". Men underlagen fanns ju?

Med meritpoängsdebaclet blir historien intressant. När infördes egentligen meritpoängen? I utredningsuppdrag 2006? 2007? När drogs gränsen att det var betyg från äldre kursplaner än 2000 som inte skulle kunna ge poäng?

Det slutliga beslutet togs förstås indirekt när regeringen lät bli att göra några ändringar i gällande förordning. Men hela grunden för strukturen på det nuvarande systemet, med direktgrupp och kompletteringsgrupp, lades 2006. Där ingick även ett system med upp till 3 meritpoäng för de elever som skulle gå ut 2007 och övergångsregler tillbaka till Gymnasie 2000, men inte äldre. Det beslutet klubbades av regeringen den 21 juni 2006. Som bekant har Sverige val i september med regeringstillträde i oktober. Den 21 juni hette Sveriges statsminister Göran Persson.

I gymnasie 07 skulle dessutom ämnesbetyg i stället för kursbetyg delas ut. Man skulle få ett samlat betyg i "matematik", "svenska" o.s.v. Det är ganska tydligt att det gör det lättare att få högre betyg. Man kan vara svag under en period och aldrig riktigt ta igen det materialet, men läraren kan ändå se att man försöker bättre senare och ge ett högt helhetsbetyg. Den tendensen finns definitivt i grundskolan. Ändå skulle äldre studenter tävla i samma urval med dessa nya, med upp till 3 (inte 2,5) meritpoäng, som dessutom var definierade på ett sätt som gjorde det ändå svårare för den som inte vetat om kraven i förväg att klara dem.

Den här gymnasiereformen blev aldrig av, av flera skäl. I stället får vi en reform 2011. Meritpoängssystemet togs av nuvarande regering och gjordes om för att ge betydligt fler olika vägar in till meritpoäng. Gränsen vid gymnasium 2000 som äldsta kursplaner som ger meritpoäng behölls. Bakom den gränsen borde det i teorin ha funnits en bred uppslutning, eftersom socialdemokraterna (med samarbetspartiernas förmodade stöd) också hade valt den.

Visst har det funnits kritik mot systemet, men den har sällan fokuserat på de äldre betygen. I stället har den i hög grad gällt utländska betyg, att man inte viktar gymnasiebetygen i stället, att yrkeserfarenhet inte längre värderas av sig själv och per automatik. Sveriges förenade studentkårer gick så långt i sina remissvar som att skriva:
Eftersom behörighetskraven garanterat de nödvändiga förkunskaperna och det är mycket svårt att förutsäga vem av de behöriga sökandena som bäst tillgodogör sig utbildningen, så bör urvalet i första hand användas för att få studentpopulationen att avspegla befolkningssammansättningen. Det görs bäst genom flera olika urvalsmetoder i kombination, då olika metoder gynnar och missgynnar olika sökande.

Med en så radikalt annorlunda syn är man givetvis kritisk. Högskoleverkets kritik var av motsatt natur, man tyckte fullt och fast att betyg var ett bra sätt att bedöma studieduglighet, men att meritpoängen skulle kunna "störa" prediktiviteten. Att detta baserades på historiska data, med andra kurser (och mindre taktikval) lämnade verket därhän.

Här är slutligen en länk till Högskoleverkets skrivelse från början av september 2006, där man sammanfattar konsekvenserna av det av den socialdemokratiska regeringen beslutade systemet. Läs under "Äldre utbildning".

Flera delar med systemet som det blev är bra och jag förstår om nuvarande regering vill ta åt sig äran för det. Men vissa tunnor ekor rätt tomma när man betänker vilka som från början såg betyg från 2002 och tidigare (d.v.s. med kursplaner som beslutades före 2000) som en rimlig gräns för högskoleantagningen.

söndag 25 juli 2010

Rättsstat när myndigheterna felar

Vissa länder har författningsdomstolar och ett system för överklagande som är mer oberoende av myndigheterna själva. Så ej i Sverige. Förutom i de fall då Sverige åtagit sig att införliva lagstiftning utifrån (främst EU-rätt) kan bara i undantagsfall exempelvis grundlagen användas för att förklara att ett beslut från riksdag (och i vissa fall även regering) är felaktigt.

Därtill är de övervakande myndigheterna också benägna att tolka så ännu bredare. Det var det fristående Centrum för rättvisa som bedrev gerillajuridik för att skjuta positiv särbehandling i sank, genom att diskrimineringslagstiftning skulle vägas mot förordning. Lagstiftningen om åldersdiskriminering är ännu svagare. Det är förstås rimligt på ett sätt. Det finns en massa medvetna gränser. Det är också sant att det är en form av indirekt diskriminering, när man riktar in sig på använd kursplan och inte födelseår i sig. Men det är också potentiellt oroande att de myndigheter som skall övervaka övriga tar så lätt på saken.

Det är också byråkratiskt praktiskt, men inte så tryggt för den enskilde, hur man överklagar ett myndighetsbeslut: du skall skriva till samma myndighet som fattade beslutet! De skall sedan överväga igen, bedöma om överklagandet är befogat och direkt se vilka övriga handlingar man vill skicka med som svar på medborgarens inlaga. Att själva överklagandet behandlas av en annan nämnd eller förvaltningsdomstol är förstås tur, men särskilt för den som på något vis drar sig kan det kännas olustigt att vända sig till samma part igen (särskilt som man förmodligen redan ifrågasatt beslutet innan man försöker överklaga).

Jag har också skrivit tidigare vad jag tycker i sakfrågan: de nya reglerna, där gymnasiebetyg före 2002 aldrig kan ge den nya nivån 22,5, är problematiska. Utfallet nu med många sökande understryker det. Även utan nya meritpoäng skulle antagningspoängen ha stigit betydligt eller slagit nära taket på flera utbildningar.

Men lite kan man också undra över myndigheternas ansvar. Reglerna kan betraktas som olämpliga. HSV och VHS får i nästan varje dagstidningsartikel ut bilden att man klagat intensivt, men jag vet inte riktigt om jag håller med om den. Deras uppgift är inte heller främst att klaga. En direkt och fullständigt oomtvistlig uppgift är att ge god information till studenterna. 2008 fanns informationen om konsekvenserna för "grupp C" (äldre gymnasiebetyg med mera) klar i presentationsmaterial för högskolesektorn. Men fortfarande i våras stod inget om de verkligt gamla gymnasiebetygen i den allmänna presentationen av meritpoäng. Det fanns också faktablad för elever som går ut 2010 och sådana som gått ut tidigare. I det förra angav inledningen att det gällde för 2003-2009, utan att uttalat säga att äldre betyg fick oförändrat jämförelsetal, men ingick i samma grupp.

Relativt omfattande insatser har gjorts för att informera gymnasieeleverna om det nya systemet. Men de lever också mitt i det och får (förhoppningsvis!) information från studievägledare och andra. I dagens samhälle blir myndigheternas webbplatser den helt dominerande informationskällan för den som saknar annan information. Och då är det ju som sagt senast inför antagningen till höstterminen 2009, sista chansen, som man borde ha varit tydlig. Det var man aldrig. Det är kanske inte främst regeringen som har förutsatt att studenter på högskoleprogram kommer direkt från gymnasiet...

onsdag 21 juli 2010

Växtvärk

Är tillväxt utan ökande miljöpåverkan möjlig? Låt oss börja med frågan om tillväxt och utsläpp av klimatpåverkande gaser. Det är nog så komplicerat för en allmänhet (och journalistkår) som tidvis inte ens lyckas skilja på ozonhål och global uppvärmning.

I alla fall: en stor del av koldioxidutsläppen (men inte alla koldioxidekvivalenter) kommer från energiutnyttjande från fossila bränslen. Om vi förbjöd fossila bränslen skulle just det problemet vara över. Om vi bara förbjuder dem rakt av är vår ekonomi också över och det kan ju vara lite tråkigt. Men oavsett vad man säger är det fullt realistiskt att tänka sig olika alternativ där kolväten möjligtvis används i vissa fordon och specifika processer, men att de utvinns ur biobränslen. Övrig införd energi kommer från solljus och kärnkraft. Det kräver investeringar och en hel del klurande, men det framstår inte som omöjligt i teorin. Hur länge dessa energiformer kan byggas ut på ett rimligt sätt är nästa sak att tvista om.

I teorin är alltså i alla fall en "decoupling" möjlig mellan ekonomisk tillväxt och koldioxidutsläpp. Även om ekonomisk tillväxt stod i ett direkt förhållande till utnyttjad energi behöver det inte leda till koldioxidutsläpp. I en marknad som inte får "veta" att koldioxidutsläpp är dåliga kommer en decoupling enbart att ske om det i sig blir dyrt att utvinna fossila bränslen.

Tidigare miljöproblem som vi har stött på, som ozonhål och försurning, har hanterats. För trettio år sedan var det rimligt att tro att halten freoner i någon mån korresponderade mot BNP, eftersom en viss del av konsumtionen skulle omfatta kylskåp och kylanläggningar. Att skåpen skulle innehålla freon var självklart. När det blev ett politiskt problem hittades andra vägar. Varken kylskåpen eller tillväxten försvann. Ett liknande förlopp gäller svavelsyreutsläpp (ett område där USA tillämpat utsläppshandel mycket effektivt). Koldioxid är mer central eftersom den direkt relaterat till vår energiinfrastruktur, så de tekniska problemen är större, men det är inte den ekonomiska tillväxten som skapar problemet.

Rapporten Prosperity without growth deklarerar dock att det faktiskt är omöjligt. I kapitel fem plottar man diverse kurvor och ser att de följt BNP. Det är naturligt att utnyttjande av resurser som inte medvetet begränsas eller fördyras ökar när ekonomin växer. Rapporten tar också upp exemplet med svavel och partikelutsläpp. Varför är de inte allmänt tillämpliga? Jo, man citerar en "grön" ekonom som menar att sådana drastiska absoluta minskningar samtidigt som BNP ökar bara är möjliga för lokala, påtagliga problem.

Vänta nu, ser ekonomin skillnad på vilken typ av problem som orsakas? Den enskilda fabriken som bränner smutsigt kol i en process för att framställa järn eller el skadas bara minimalt av sina egna försurande utsläpp. Nej, det "lokala" problemet består i ett politiskt tryck från befolkning och deras politiker som direkt kan påverka villkoren för fabriken: styra det kapitalistiska loket in på önskat spår. Problemet handlar alltså inte om vilka resurser ekonomin kan reglera, utan om vilka problem politiken förmår att tackla på ett fungerande sätt.

Sedan visar rapporten hur absurt lite koldioxid som kan få släppas ut per producerad realdollar år 2050 om alla skall leva på EU-levnadsstandard och den standarden dessutom skall få utvecklas positivt med 2 % per år och vi ändå skall hålla ett mål om 450 ppm koldioxid i atmosfären. Tankegången bygger på Ehrlichs ekvation, som talar allmänt om resursutnyttjande. Man förleder läsaren (och sig själv) att tro att en minskad kolintensitet med en faktor 55, som är vad som krävs (och det ifrågasätter jag inte), också kräver en allmän effektivisering med en sådan faktor.

Jag upprepar detta: vi har historiskt inte lyckats kombinera tillväxt med minskade koldioxidutsläpp eftersom vi inte har velat det tillräckligt. Vi måste kanske offra en viss mån av potentiellt välstånd för att nå dit. Vi måste troligen inte offra samma grad av tillväxt, eftersom ett av problemen med måttet ju är att det inte mäter välstånd! Effektivare teknik är värd mer i en ekonomisk struktur där sådan värderas, vilket ger tillväxt när sådan teknik ersätter tidigare val.

I förbigående kan också sägas att rapporten lyckas med konststycket att upptäcka att kapital kan innebära radikalt olika saker, både pengar och "verkliga" tillgångar, och att det skulle vara något lustigt att just ett kapitalistiskt system inte gör tydligare skillnad på dem, när kapital är så centralt att det givit systemet dess namn. Här tycks man ha läst en auktoritet på området, som i sitt verk Das Kapital ondgjorde sig över precis samma sak. Samtidigt är det ju just det som skapar flexibiliteten.

Så när Jacob Bursell skriver att "Rapporten är dock nedslående tydlig på en punkt: alla antaganden och förhoppningar om marknadens möjligheter att minska resursuttagen under bibehållen tillväxt – så kallad decoupling – är fullständigt verklighetsfrånvända och självbedragande." har han fel. Rapporten säger att det är möjligt på ett antal områden i det kapitel som behandlar just decoupling. De enda grunder som anförs för att det inte är möjligt på andra områden, som koldioxid, är politiska och inte ekonomiska. Att det skulle vara lättare att driva den politik som rapporten sedan förordar, eller att det skisserade ekonomiska systemet skulle hantera några av de problem som uppstår på ett bättre sätt, återstår att bevisa.

Tillväxt blir vad vi gör den till, men den är grunden för ett förvånansvärt praktiskt system. Någon gång måste vi kanske förändra takten, men frågan är om det tillfället är nu.

tisdag 20 juli 2010

Tio små tennsoldater

Uranet kommer inte att ta slut. Eller, jo, det tar slut, om vi inte byter bränsle på något sätt. Det finns flera alternativ. Reaktorer som kan utnyttja oanrikat bränsle (tekniskt mer avancerade genom kravet på neutronkällor) är ett alternativ, upparbetat gammalt bränsle ett annat, torium ett tredje. Jag kan hoppas att vi i Sverige väljer att visserligen gå vidare med prospektering och förberedelser av slutförvar, men allvarligt överväger om det verkligen är lämpligt att göra hela inkapslingen. Upparbetning av avfallet ger oss både längre drifttid och ett mer kortlivat kvarvarande avfall.

TT-telegrammet berör också nya investeringar i brytning av uran på konventionellt sätt. Där är det viktigt att komma ihåg att bränslet är en relativt liten del av kostnaden. Vi har råd med både mer miljövänliga gruvmetoder och mer svårbrutna fyndigheter och kan ändå producera el. Apropå frågan om koldioxidneutralitet i brytningen kan jag i förbigående säga att den känns ungefär lika relevant som den om vilket bränsle timmerbilarna eller sopbilarna som kör råvara till biobränsle använder: den är inte irrelevant, men nettoeffekten är ändå tydlig. I fallet med uranbrytning är också de delar som är direkta transporter (och därmed vore i alla fall lite kluriga att driva med kärnkraftsel) små, just eftersom energitätheten är så hög.

På alla relevanta sätt är kärnkraften ett långsiktigt hållbart alternativ. Återstår då säkerhetsfrågorna.

måndag 19 juli 2010

Skatt, skatt och skatt

Är pension uppskjuten lön? Ja, i någon mening är det väl det. Kopplingen är däremot ingalunda direkt och ännu har inget pensionssystem hållit så länge att någon har trätt in i det och hunnit gå i pension med alltigenom samma system. Ingen har någonsin, egentligen, kunnat veta vad man kommer att få i pension, antingen i kronor, någon form av fasta priser eller ännu mindre som andel av en "normal" lön vid pensionstillfället. (Vem som utförde huvuddelen av sitt lönearbete mellan 50- och 80-talet skulle vilja leva med dessa decenniers ekonomiska levnadsstandard idag och tycka att det var en okej kompromiss?)

Men vad är egentligen skatten på lön? Där ingår arbetsgivaravgifter. Oavsett om du aldrig tänker skaffa barn betalar du föräldraförsäkringsavgift. Eller, ja, din arbetsgivare gör det ju. Men skatten finns likafullt på din lön. Det är ju din arbetsgivare som gör en preliminärskatteinbetalning också.

Arbetsinkomster medför också ofta i någon mån merkostnader. Man kan se det som motiverat att på något vis kompensera arbetstagarna för dem, utan att sätta igång hela cirkusen med att leta kvitton som är avdragsgilla och stimulera arbetstagarna att placera fler och fler kostnader i den kategorin. Men Mona Sahlin drar fram pensionärskortet i dubbla meningar, på ett ärligt talat rätt lågt sätt. Det parti som på så många sätt trixat med skattesystemet anser plötsligt att likhet i ett enda avseende är det avgörande måttet på rättvisa.

fredag 16 juli 2010

Systemets vänteprocess

I sommarvärme och bröllopsförberedelser blir jag lite dålig på att skriva inlägg. På ledarplats lyckas Hanne Kjöller för DN i alla fall med att dels betona den nära på uppenbara slutsatsen: det offentliga åtagandet för vård och omsorg måste på något vis definieras, så man vet var gränserna går... och det mer tveksamma: akutgarantier borde inte finnas. Kristdemokraterna föreslår max 4 timmars väntetid att få träffa läkare på akutmottagning. Kjöller tycker att den som fått vänta 4 timmar på läkare egentligen inte alls borde vara på någon akutmottagning. Må så vara, men då borde man skickas hem, i fall med alltför nonchalant utnyttjande av akutvården också med en extra räkning.

Men ponera följande: en patient kan ligga med oförklarade kräkningar i isoleringsrum i sju timmar innan läkare ens kommer för att ta odlingar och prov som bedömer om isoleringen är befogad. Dessförinnan besök av sköterska/vårdbiträde kanske en gång i timmen. Förmildrande är att detta skedde när svininfluensan fortfarande var en befarad risk än en vittspridd epidemi eller ett passerat kapitel, men att en patient tidvis är okontaktbar, egentligen inte alls har några influensaliknande symptom och då hanteras på detta vis är oacceptabelt. Det ökade egna ansvaret för hälsa, vård och omsorg handlar knappast om att anhöriga som åkt med i ambulansen skall sitta vak och byta kräkpåsar. Förvisso inga kvalificerade åtgärder, som jag mer än väl kunde utföra, men något ironiskt är det att jag lämnades ensam med min sambo i sju timmar för att sedan åtminstone en period (och infört i journalen) anges som potentiell orsak till hennes allvarliga huvudtrauma.

I Kjöllers artikel öppnar hon visserligen för att den som fått vänta i mer än fyra timmar på läkare också kan ha råkat ut för "något slags felbedömning". Det kan man väl säga i vårt fall, eftersom min sambo lades in på neurointensiven med snäva besökstider efter denna väntans natt. Alltså får man se till att mer aktivt skicka hem folk. Och mer än gärna ge någon typ av rätt till schablonersättning eller åtminstone ett klarare uttalat serviceåtagande rörande den som får vänta länge. En akutgaranti, både om att bara akutfall tas emot, och att någon undersökning görs. Sedan måste man naturligtvis, alltid, prioritera de svårast sjuka. Men i mitt och min sambos fall handlade det snarare om att den första reella bedömningen tog sju timmar.

tisdag 6 juli 2010

Många kassor små

Jag skriver på Makthavare.se om ett seminarium om A-kassan. En sak som är avgörande och intressant med en obligatorisk A-kassa är hur man kanske skulle kunna harmonisera hanteringen med sjukförsäkringen. Det är besvärligt, eftersom försäkringskassan har dåligt servicerykte, medan A-kassorna har ett gott rykte. Det beror å andra sidan troligen på att mycket av jävligheten i bedömningar, även när det gäller A-kassan, kommer av Arbetsförmedlingen (är du arbetsför lille vän? har du uppfyllt arbetsvillkoret? registrerat dig rätt dag? gått anvisad aktivitet?) och Försäkringskassan (Arbetsförmedlingen säger att du inte gjorde det dag X till Y, så du har ingen SGI, eller du är inte tillräckligt sjuk).

För en del arbetslösa och många långtidsarbetslösa kan det nog finnas någon grad av funktionshinder eller sjukdom inblandad. Det gäller även många som har foten inne på arbetsmarknaden och som aldrig skulle komma på tanken att sjukskriva sig för samma besvär. Grundlinjen måste vara att bedöma arbetsförmågan relativt hela arbetsmarknaden, men gränsdragningen mellan arbetsför och sjuk är inte alls glasklar. Den blir ännu luddigare om det skall vara en underförstådd rättighet att bevara sin tidigare lön i nästa arbete, vilket S verkar mena är hela poängen med försäkringen.

måndag 5 juli 2010

Välfärdspartiet

Välfärd kan vara många saker, meddelade Lars Ohly i sitt tal. Det kan vara gratis kollektivtrafik med täta turer på landsbygden, eftersom det är klimatsmart. Konsekvenserna i form av ökat resande är knappast klimatsmarta.

Man vill också bygga 40 000 nya bostäder per år. Det föds 100 000 människor per år, på ett ungefär. Nettobefolkningsökningen är kanske 50 000 per år, invandring inräknad. Men i varje bostad bor det i genomsnitt mer än en person. Sverige har inte sammantaget någon större bostadsbrist och vänsterns lösning på en ojämnt fördelade efterfrågan är ett nybyggande som innebär att alla nya invånare kan ha en egen bostad. Oavsett hur välisolerade de bostäderna är kommer fler kvadratmeter per invånare, vilket är syftet, att leda till en större klimatbelastning. Och det är dyrt. Höj standarden på förorterna i stället. Stimulera unga att dela lägenhet, om man vill ha hög standard, eller ge låg standard i motsvarande korridorsboende.

På arbetsmarknaden talar Ohly om otrygga anställningar och timvikariat. Men han drar även in den strukturella frågan om deltidsarbete. Deltidsarbete har många nackdelar, men att ge alla rätt till heltid ökar bara arbetesgivarnas incitament att även använda andra verkligt otrygga anställningsmodeller.

Tandvård som annan vård är smart, men det finns ett klart problem i att tandvården har den problematik som delvis är dold inom andra vård: "efter behov" är en förbaskat oklar formulering. Behöver man snygga eller funktionella tänder. Behöver man kunna tugga hårda nötter? Behöver tänder vara vita? Att subventionera tandvården i samma grad som konventionell vård blir dyrt, för då kommer alla att välja estetiskt bästa protes. Är det den hälsoinsats vi vill prioritera? Åtskillnaden är problematisk, men Ohlys lösning är ännu svårare.

Jag tycker också att det är väldigt märkligt av Ohly att värdera sjuksköterskors arbetsinsats genom att säga att de har låga löner precis som andra kvinnoyrken. Han verkar bara ha sagt det i talet på plats, inte i manus, men han jämförde med privata arbetsgivare där kvinnor dominerar, som hotell och restaurang och handeln. Medan han i manus talar om "löner som motsvarar ansvar och utbildning" drog han alla över en kam, i ett försök att undvika kritiken att det är offentliga arbetsgivare som är den mest avgörande gemensamma faktorn. Många män i offentlig sektor har yrken som har egenheten att det finns andra reella karriäralternativ, eller en större mångfald av arbetsgivare. Sjuksköterskor finns, som vårdförbundet poängterar, helt dominerande i landstingskomunal sektor.

Incitamentet för läkarna att överdiagnostisera och överbehandla om man får betalt per behandling är reellt. Men i en offentlig vård är incitamentet likartat, eller så finns det motsatta, att undvika behandling för att komma väl ut. Någon form av kostnadsuppföljning görs förstås ändå. Och då föredrar jag faktiskt en mångfald av utförare, där jag kan byta om jag blir missnöjd och där min läkare får betalt för att ha behandlat mig, snarare än betalt för att ha hittat en anledning att inte göra det.

Nej, vänsterns välfärd är inte min välfärd. Det här är korta tankar, men han visade väldigt bra att han har rätt i en sak. Det spelar ingen större roll vilken ministerposter Ohly får. Det spelar bara roll på vilka områden deras politik får inflytande. Och jag undrar fortfarande vilket område de är harmlösa inom.

söndag 4 juli 2010

Intressesärart

Fredrik Reinfeldt höll i mitt tycke ett bra tal. Jag är på plats som press för makthavare.se under veckan, men tänker försöka skriva något privat också.

En sak moderaterna och Reinfeldt tar upp är särintressena. Dem vimlar det av här och de finns i många sammanhang. En viktig poäng, som han även berörde i talet, är att det inte blir bra bara för att man kombinerar önskemålen från alla särintressen. Det blir en överbudspolitik, men en överbudspolitik som dessutom baseras på en grupplogik. De intressen som visserligen finns hos stora grupper, men där de grupperna är mindre entydigt bestämda eller utgör minoritet inom de organisationsformer som dominerar, kan helt glömmas bort. En politik som försöker syfta till allmänintresset, men också samhällets bästa, kan bättre fånga det.

Därför är det inte heller fel att gå emot en hel sektors önskemål, även när det gäller styrningen av den sektorn. En regering eller en politisk ledning är inte bara ansvarig inför de verksamma eller engagerade i varje samhällsdel för sig, utan har ett stort ansvar för helheten.

Däremot är det intressant hur vår statsminister har två lägen. Ett uppsluppet, gemytligt, nästan lite galet, och ett mycket stelt. Idag visade han det förra och det med bravur.

fredag 2 juli 2010

Kvoteringspolisen

Kvotering till polisutbildningen? Fredrik Kärrholm påstår att den finns. Han tycker att det inte är rimligt "att förutsätta att denna skillnad helt kan förklaras med att gruppen kvinnliga sökande har en större andel bättre lämpade individer", vad gäller varför ungefär en tredjedel av de sökande är kvinnor, men 50 % av de antagna.

Nej, om man bara ställs inför frågan "tror du de kvinnliga sökande är bättre än de manliga" är det kanske inte rimligt att spontant med någon säkerhet gissa ja. Men kan vi veta det så säkert att vi kan förkasta tanken att kvinnor skulle överrepresenteras bara på grund av detta? Om det vore en ren betygsintagning och ett genomsnittligt antal elever med högsta betyg sökte skulle könsfördelningen bli ungefär lika skev, till kvinnornas fördel. Könen presterar inte lika. Även en ganska liten skillnad i fördelningen bland de allra bästa gör könsfördelningen inom sökargruppen i stort mer eller mindre irrelevant.

Om vi ser en förskjutning i fördelningen, en förskjutning som inte alls är särskilt stor, skulle det statistiskt sett finnas mycket lite skäl att misstänka något annat. Om det däremot är exakt hälften-hälften antagna flera gånger blir det en betydligt bättre indikation på ugglor i mossen. Man kan också fråga sig om kraven har skräddarsytts för att åstadkomma detta och i vilken mån enskilda sökande bedöms oberoende av varandra. Men anmärk då där i stället för att skrika "kvotering". Kvinnliga poliser kommer att riskera att bli illa behandlade helt oavsett hur bra de är inom vissa delar av kåren och att skylla på antagningssystemet är bara fult.

När så många slänger sig med procentsiffror för gruppfördelningar och hur rimligt eller orimligt det är att det beror på olika faktorer vore det ibland oerhört tacksamt om en större del av befolkningen hade åtminstone några högskolepoäng statistik, och hade förtjänat dem...

(När jag i helt annat ärende besökte Polishögskolan i Stockholm, för dess konferenslokaler, var den stora frågan för mig däremot om verkligen alla kvinnliga aspiranter var långa, blonda med hästsvans och om samtliga manliga var snaggade. Även ett jämnt könsurval kan dölja avgrunder av bristande mångfald. Jag gör dock inga anspråk på att mitt lilla antal observationer leder till slutsatsen att blondiner måste vara ditkvoterade. Tycker bara att det kändes märkligt.)

torsdag 1 juli 2010

Stabila system

Om en människa ritar någonting har det ofta en struktur. Varje del har en tydlig funktion och om någon enskild del tas bort slutar helheten att fungera. En av nackdelarna med planekonomi är övertron på den typen av systembyggande. Det är samtidigt en anledning till att vi kan åstadkomma så otroliga tekniska saker. Vi kan se hur delarna hänger samma och anpassa varje del efter just dess roll.

Biologiska system byggs sällan på samma sätt. Även när de tillhör samma organism är "planen" i DNA i många fall mer ett ungefärligt recept än en gjutform eller en blåkopia. Ådringarna i ett träd eller nervbanorna i en hjärna finns inte exakt nedlagda. Immunsystemets enorma kraft kommer genom slumpmässig variation i varje individ. Lars Vilks säger något skämtsamt att hans konstverk Nimis är så svårt att riva för att det har byggts kaosartat och saknar en bärande konstruktion.

Det här betyder inte att det inte går att slå ut ett biologiskt system. Trampa sönder en myrstack eller råka hitta drottningen, bryt nacken på ett större djur. Men det går att göra väldigt många saker och "systemet" kommer ändå tillbaka, så bra att man inte tror att delarna gjorde något alls. Och det kanske de heller inte gjorde, beroende på hur man definierar värde. Varje del i naturen får bara ett egenvärde om vi ger det ett sådant, av estetiska, existentiella eller rent materialistiska skäl. Men på grund av den avgörande skillnaden mellan vissa typer av mänskliga system (marknadsekonomi har fler drag av naturligt kaos, på gott och ont) och de biologiska är det också svårare att se när en del i slutänden blir vital. Den kanske inte var det från början, men den fick successivt en sådan roll när andra delar slogs ut eller förändrades. När människan som art skapar renodlade miljöer, medvetet för jordbruk eller av vårdslöshet, tar vi också på oss ansvaret att hålla de miljöerna stabila. Det evolutionära och ekologiska samspel, där ingen del tar ansvar för helheten, försvinner när en del går helt utanför allt som övriga komponenter kunnat förvänta sig.

Av ren försiktighet bör vi alltså, som Anne Brynolf skriver, skydda den biologiska mångfalden. Men, förutom försiktigheten, måste ett värderande av själva arterna, som lärobok i hur liv fungerar, eller som värdefulla ting i sig själva, också till. Den värderingsbalansen behöver inte bli likadan överallt. Vi kanske är villiga att ta risken, för att fördubbla skördarna, men behålla reservat. Däremot måste vi genom vår förståelse för ekologi och populationsdynamik se till att arter kan kommuniceras mellan reservaten.