Carl i riksdagen

bin Ladin är död

2011-05-02T10:55:00.003+02:00

(en Facebook-kommentar som blev såpass konkret att jag slänger in den här också)

Jag kan acceptera det som något positivt, "det bästa möjliga givet förutsättningarna" eller något liknande. Men meningar som "And on nights like this one, we can say to those families who have lost loved ones to al Qaeda's terror: Justice has been done." får det verkligen att vrida sig i magen.

Dödandet av bin Ladin i sig bör knappast fördömas mer än annat dödande kopplat till militära konflikter. När man dragit sucken och av någon form av pragmatik stöder militära insatser överhuvudtaget, vore det snarast hyckleri att först när det handlar om bekanta namn inse vad det verkligen handlar om och få kalla fötter. Men militära insatser handlar inte om att skipa rättvisa och när USA:s president gör anspråk på att det är vad man har gjort (dock med formuleringen done, inte served), då är det fel.

Världen är full av kemi

2011-02-21T18:33:00.006+01:00

Det här inlägget är inte tänkt som en personlig kritik. Det är inte heller tänkt att förminska kritik mot utsläpp av plaster i naturen i allmänhet. De allvarligaste effekterna av plastutsläpp är enligt min mening ofta rent mekaniska - det dyker upp oväntade föremål i naturen som inte försvinner.

Däremot är det en nödvändig grundläggande kemisk kunskap att monomererna, de enkla element som plaster byggs upp av, ofta har helt andra egenskaper än de polymerer som är de slutliga plasterna. Det gäller naturliga polymerer också. Cellulosa är en polymer av druvsocker, men ingen skulle tro att man får samma effekt i kroppen av det ena eller det andra. Mycket GI-diskussion har handlat om effekten av olika (kolhydrat)polymerer.

Vad gäller plaster är en del monomerer direkt giftiga. I Hallandsåsen försökte man täta med akrylamid som skulle polymeriseras till polyakrylamid på plats (och bli "plast"). Av någon anledning gick det fel och större mängder läckte ut. Vid smutsig plasttillverkning i fabrik kan liknande saker hända, men precis som i fallet med tågtunneln blir effekten att själva plasten också antagligen blir dålig.

Ett exempel på närmare håll är PVC. Vinylklorid, monomeren, är giftig och orsakar cancer. Fram till 70-talet tillverkades PVC i öppna reaktioner där vinylklorid läckte ut och många arbetare fick en viss form av levercancer. Påverkan på befolkningen i stort har varit minimal.

Jag blir däremot lite fundersam när jag råkade läsa följande UNT-blogg. En form av tes i inlägget är att vatten på flaska skulle vara hälsofarligt på grund av plaster. Vatten på flaska är förstås slöseri jämfört med vatten i kran, när det senare är tjänligt. Å andra sidan är vatten på flaska långt mindre miljöpåverkande än läsk på flaska eller juice på flaska. Däremot kan man ju tycka att just "slöseriet" är större när det bara är vatten som transporteras.

Hälsovådligheten med flaskorna borde i alla fall också vara mindre om det bara är vatten, jämfört med en syrligare och mer komplex produkt där någon oväntad reaktion med plasten vore mer tänkbar. Inlägget menar också att det skulle vara plastens monomer som vore problemet. Det är inte så troligt. De problem vi talar om med plaster idag handlar nästan alltid om tillsatser av något slag. Det beror delvis på att de inte ingår i själva polymeren och därför lättare kommer in i kroppen. I fallet med PVC och många andra sorters plast är ftalater en kategori man ofta diskuterar. Flamskyddsmedel har också varit på tapeten. Listan kan göras längre. Många plaster och deras tillsatser kan också ge riktigt otrevliga gaser om de bränns, särskilt under hög temperatur (ett skäl att vara skeptisk till okontrollerad förbränning av hushållsavfall som en långsiktig lösning, eftersom just blandningen av material gör det svårt att få en optimal förbränning av alla delar i skräpet).

Men, som sagt, i många fall är plasten i sig synnerligen stabil och därför är polymerens giftighet en helt annan fråga än monomerens. Eftersom polymererna är enormt stora molekyler är det också ofta osannolikt att några fragment ens skulle komma in i kroppens celler. Det här var min ryggmärgsreaktion när jag läste inlägget, men eftersom jag inte är miljökemist försökte jag också kolla något innan jag skrev om det.

Så, nej, jag tror inte att det är monomeren i plasten i vattendunkar som skulle vara problemet. Bakterietillväxt i dem känns som exempel på en intressantare fråga, förutom miljöpåverkan från transporter. Men vad är de två intressantaste bitarna i hela historien:
1. Författaren till inlägget på UNT-bloggen läser till kemilärare på gymnasienivå. Om inte ens blivande lärare i kemi har fått tillräckliga baskunskaper och förmåga att tillämpa dem på vardagsfrågor med koppling till kemi blir frågan hur de skall kunna lära ut de förmågorna. Det kan låta tjatigt, men att satsa på lärare, särskilt på ämneskunskaper, är helt nödvändigt för framtiden. Att kunna koppla samman teoretiska resonemang med vardagsfrågor som denna kan också göra ämnet roligare för en del elever.
2. PVC har blivit ovanligare i produkter som vänder sig till konsument, eftersom plasten fått dåligt rykte. Däremot är den som sagt vanlig i dunkar och alla möjliga andra större plastföremål. Ett annat vanligt användningsområde är vattenledningsrör. Bäst att sluta dricka kranvatten.

Därför vill vi att Billström avgår

2011-01-22T15:55:00.010+01:00

Idag hade vi möte i förbundsstyrelsen i Liberala ungdomsförbundet. Som det ofta är hade vi några förslag på uttalanden uppe på bordet. De förslagen lämnades in i början av veckan (ni vet, före SvD:s senaste avslöjande baserat på Wikileaks-uppgifter). Ett av dem var att kräva Tobias Billströms avgång.

Naturligtvis väcker detaljerna i ambassadtelegrammet en del frågor. En del har redan hunnit reagera på vårt utspel med varför vi inte kräver Bildts avgång. Svaret är i grunden enkelt: vi har betydligt mer att erinra mot regeringens migrationspolitik än mot utrikespolitiken. I vårt pressmeddelande tar vi också upp flera punkter i övrigt om Billströms track record sedan han tillträdde, just eftersom det här för oss inte är en fråga som blir aktuell enbart med grund i vad som hände på ett frukostmöte med amerikanska diplomater 2007.

Den mest centrala punkten är kanske ändå EU-aspekten. Inom EU-samarbetet, särskilt de mer mellanstatliga områdena och där det präglas av slutna och rätt komplicerade förhandlingar, spelar personerna stor roll. Oavsett vad som sagts i EU-nämnd och utskott i riksdagen är det vad den svenska delegationen och dess ledning säger som blir avgörande för utfallet i rådet. Billström har i handling och i andra uttalanden i Sverige visat sig klart olämplig att företräda Sverige i de här frågorna i egenskap av minister. När han någon gång varit med och fått igenom något, är det snarare mot Folkpartiets och framför allt LUF:s linje.

Bildt har däremot agerat föredömligt i fråga om till exempel Georgienkrisen, undfallande i vissa andra fall. Å andra sidan har han i högre grad varit med och givit resultat. I den här aktuella frågan kan man ifrågasätta formerna för etablerandet av ambassaden i Baghdad, men oschyssta förhandlingar mot den irakiska regeringen skulle inte skada enskilda på samma sätt som en inhuman migrationspolitik.

Sedan skall sägas att allt kopplat till migrationsfrågor inte har varit dåligt sedan Billström tillträdde 2006. Många delar av mottagningsprocessen har förbättrats, med större möjligheter för asylsökande att få sysselsättning i stället för passivitet. Möjligheterna till arbetskraftsinvandring har också ökats dramatiskt. Men i frågor kopplade till Migrationsverkets direkta hantering av asylärenden, både vad gäller praxis och handläggningstider, finns fortfarande brister. Dem blundar Billström inte ens för, han försvarar dem!

Du som håller med kan ju visa det på Facebook.

En storstädning per år

2011-01-10T23:44:00.005+01:00

Det här var ett tag sedan. Någon riksdagsplats blev det ju inte och något borde göras åt layout och namn därefter. Däremot är jag sedan konstituerande landstingsfullmäktige i november ersättare i landstingsstyrelsen inom landstinget i Uppsala län. Jag kom tyvärr in för sent för att mer än bara vara med och godta ett förslag till miljöprogram, men man kan glädja sig åt att mycket görs för energieffektivisering (om det är tillräckligt mycket eller inte kan alltid diskuteras) och att programmet problematiserar fjärrvärme när den eldas med fossilt bränsle. På ett eller annat sätt får jag se till att få en mer aktiv roll inom bland annat IT-frågor. Rörande Akademiska sjukhuset får jag säga att jag fortfarande håller på att sätta mig in i den organisatoriska sidan av saken. Ibland blir det svårt att få ihop de olika bilder olika personer ger.

Men nu till en fråga på riksplanet. Skatteverket publicerar preliminär statistik om RUT och ROT. Medelavdraget för RUT är 4107 kronor. Vad får man för 8214 kronor (den verkliga kostnaden utan avdraget)? En storstädning av en rejält stor villa (150 - 200 m²), enligt Hemfrid. Om man lyckas få ett månadsabonnemang som täcker någonting blir det 340 kronor i månaden, eller två fredagkvällar med läsk och pizza om man har tur.

Det här är förstås ett medelvärde. Troligen finns det en mindre grupp som haft ett mycket större utnyttjande. Men det är svårt att måla bilden av familjer som inte lyfter ett finger hemma och bara väntar på sin "lilla piga". Det är i alla fall inte vad som gäller för en majoritet av de 326 000 personerna som utnyttjade avdraget 2010 (ungefär var tjugonde vuxen).

ROT då? Tio gånger så stora summor, men fler som utnyttjar det. I medeltal 15 002 kronor per person (troligen också betydligt oftare båda i ett par, för renovering av ett hus som står på båda, så ett högre belopp per hushåll). Men i artikelkommentarer är det fortfarande RUT som får kritiken.

Utnyttjandet av båda är högt i Stockholms län. Men per person är det likartat, 5303 kronor i medeltal per person för RUT. Utnyttjandet av ROT är också relativt proportionellt mot landet i stort. Däremot är Stockholms län överrepresenterat för RUT, men snarast i antal personer.

Fuck it

2010-10-15T19:37:00.003+02:00

228 kryss blev det i landstinget och förhandlingar pågår för fullt för att avgöra vilka som får vilka poster i alliansens kommande fortsatta styre i landstinget i Uppsala län. Någon roll får jag, åtminstone som glad ersättare i fullmäktige. Riksdagsplats kräver mindre mirakel av avgångar, extraval eller andra oväntade saker för att inträda före 2014.

Jag tyckte i att fallet kring Marie-Louise Enderleit var upprörande. Först var det upprörande för att folk skriver idiotier på Facebook. Sedan var det upprörande för att idiotier som skrivs uppförstoras. Osmakligt, men taget ur sitt sammanhang. Man får höra så väldigt många galna saker muntligen ombord på bussar, i korridorer och annat, om olika saker. Och så fundersam över vad facket gör när en person som varit anställd i 23 år enligt all yttre rapportering avskedas för en incident som anses "strida mot värdegrunden", utanför arbetstid. En handling som enbart var ett (mycket grovt) uttryck för en åsikt. Ingen konkret åtgärd.

Nu kan man bli avskedad på grund av värdegrundsproblem av andra skäl också. Faktiskt kopplat till samma fack, Kommunal. Att ägna sig åt verksamhet i ett annat land som är olaglig i Sverige är något mer konkret än att ge uttryck för en åsikt eller affekt en gång på en webbsida. Å andra sidan finns det andra aspekter, som frågan om han verkligen äger baren i praktiken idag. Kopplingen är visserligen stark och tydlig om det "bara är hans fru" som äger den, men att avskeda personer på grund av anhörigas affärsverksamhet vore förstås något oväntat.

Men, nåväl: i ena fallet kontinuerlig verksamhet i 4 år, som den anställde inte hymlar med tar ut provision per förmedlad prostitutionstjänst. Koppleri enligt svenska definitioner. I det andra fallet en uttryckt värdering och i och för sig partisympatier i tre år (men avskedas mot förmodan alla med partisympatin är det också horribelt, oavsett vad man tycker om partiet). Vilket fall tar facket strid för? Bordellägaren, förstås.

Reglerna som räddar oss

2010-09-25T02:14:00.004+02:00

178 kryss blev det för mig till riksdagen. Kommunvalet räknas nu och landstingsvalet återstår. Det blir kanske någon nämnd ändå, om inte landstingskryssen skräller till lite mer (drygt 650 kryss krävs). Å andra sidan ser konkurrensen lite annorlunda ut där.

Men jag skriver igen för att Sanna Rayman är klok igen. Försäkringskassan har problem, men har sjukförsäkringssystemet samma problem? Att se till att arbetslivsintroduktionen sker med bibehållen sjukpenning låter som ett rimligt steg. Det kunde göras även innan vi får en mer allmän ihopjämkning av systemen. Men det Sanna sätter fingret på är frågan om rättning av reglerna är det som behövs. Vi måste från statligt håll kunna kräva att Försäkringskassan gör en uppföljning, inom en viss tid. Men regel efter regel om vilka tillstånd som kvalificerar till specialersättning gör just handläggare till en "automat" i stället för en tänkande människa som kan hantera ett enskilt ärende på ett lämpligt sätt.

Detta senare står inte i motsats till en möjlighet att överklaga. Få rättsfall är solklara och binära. Ett rättssäkert system bygger på att den enskilde får en motivering som man själv kan förstå och som sedan kan prövas i en annan instans. Motiveringar med drag av Kafka och ett omprövningssystem där myndighetens beslut synnerligen sällan ifrågasätts, som idag, ger inte ett rättssäkert intryck. Detta då trots att kassan verkar lägga en omåttlig stolthet i att man "bara följer reglerna".

Tack och timeout

2010-09-20T08:34:00.007+02:00

Nu har vi ett valresultat överlag, men det finns fortfarande oklarheter. Antalet röster efter valnatten som skiljer de borgerliga från egen majoritet är ungefär 7000. Å andra sidan kan man även om man får en majoritet av antalet röster riskera att vi inte får majoritet räknad i mandat. Det är också mindre än 8000 röster som skiljer mellan fp och mp och avgör frågan om vilket som är landets tredje största parti.

(Uppdatering: Läs även den här Brännpunkt-artikeln om bristerna i systemet.)

Det är också viktigt att komma ihåg att stödet för alliansen har ökat, inte minskat. I antal röster har vi ökat mycket, genom högre valdeltagande och fler röstberättigade. I procent har vi också ökat. Men vi får ändå något färre mandat i riksdagen, eftersom sd kommer in. Men vi har en regering som fått ökat förtroende efter en avslutad period. Det är en prestation.

I Uppsala har Folkpartiet gått bakåt. Minskningen i kommun och landsting är större än för Uppsala till riksdagen, men det beror på att vi har varit klart starkare lokalt än i riksdagsvalet.

Om 2006 års resultat hade upprepat sig hade jag varit första ersättare i landstingsfullmäktige, en post som i praktiken nästan hade motsvarat ledamot, med 6 ordinarie platser för vår valkrets. Det är ofta någon som inte riktigt kan vara med, så ersättarna har en viktig roll. Med nuvarande resultat, om fyra mandat, är läget annorlunda.

Jag ser i alla fram emot att få se siffrorna på personkryss, även om jag inte tror att det räcker för att kryssa upp mig, baserat på hur stödet för partiet blev i de distrikt där jag har kampanjat.

Nästa inlägg kanske dröjer lite, måste tänka över hur jag skall hantera kampanjbloggen när det inte är kampanj...

Varför rösta på Carl Nettelblad?

2010-09-18T20:29:00.005+02:00

Politik är att vilja. Politik är att ha visioner. Men politik är också, för att citera Otto von Bismarck, det möjligas konst. Det handlar om att kunna följa sin omvärld och reagera på det som händer. Reaktionerna kan ibland behöva vara blixtsnabba, men det kan också handla om att justera en del av sin världsbild och sedan vara medveten om det vid senare beslut, kanske flera månader eller år senare.

När jag i våras började fundera över hur och om jag skulle driva personvalskampanj startade jag den här bloggen som ett sätt att presentera mina åsikter. När jag ser en nyhet har jag ofta en politisk tolkning av den i någon form. Jag tror också att det är viktigt att komma ihåg att ett val handlar om att kunna komma till kloka slutsatser i alla frågor. Oavsett hur mycket en partipiska viner vid votering kan goda argument i gruppdiskussioner innan vara avgörande. En enskild ledamot, inkryssad via personval eller tagen direkt från listan, kan vända en hel församling. Därför behöver vi ledamöter som inte bara driver "sina frågor", utan har en allmän politisk inriktning också och kan applicera den på många frågor. Den som läser några av mina inlägg här hoppas jag kommer att tycka att jag har det. Däremot är det naturligtvis också så att jag har snöat in på vissa teman, men de har inte alltid kunnat snävas in till enskilda frågor.

Nu är det lördag kväll och om 24 timmar har vallokalerna redan stängt. Du som hittar min blogg nu orkar kanske läsa hela det här inlägget, men inte de nära 150 andra jag har skrivit sedan i april.

Den som vill läsa en vanlig presentation av en lista med Sakfrågor Den Här Kandidaten Vill Driva bör läsa min broschyr. Nedan beskriver jag lite mer tematiskt några områden som jag tycker är viktiga, på ett sätt som är väldigt fritt från vallöften.

IT i vården

Om jag kommer in i landstinget blir ett bättre IT-stöd, både för medarbetare och patienter, en väldigt viktig fråga. Kontakt med vården skall funka som kontakt med andra delar av samhället, där e-post och webbtjänster är en naturlig del, men inte den enda kanalen. Personal skall inte behöva ägna värdefull tid åt onödigt komplicerade eller felutformade datorsystem, system som i värsta fall leder till arbetsskador i nacke och händer genom att samma moment måste upprepas gång på gång under stress.

Utbildning

Utbildningsfrågor är jätteviktiga. Alla elever måste få en ordentlig grund, möjligheterna i livet skall inte avgöras av hemmiljön och stimulans därifrån. Utbildningssystemet borde bättre se varje individs intresse och styrkor och hjälpa till att förvalta dem. Att göra på det viset bidrar till ökat självförtroende och gör själva utbildningen roligare.

Vår viktigaste framtidsfråga

Miljöfrågor är oerhört viktiga. Men det gäller att ha rätt perspektiv. Miljöfrågor är, ur mitt politiska perspektiv, viktiga eftersom de handlar om människor. Om vi tar klimatförändringarna hotar de inte livet på jorden. De kan däremot leda till enorma skador och stort lidande för en art (människa) som har bosatt sig på ställen där vatten och väder har varit precis rätt. När de faktorerna förändras drabbas vi hårt. Biologisk mångfald är viktig för att garantera vår livsmiljö.

Vi skall ha en miljöpolitik som tar tillvara på de värden vi vill bevara. Det kan även vara rent estetiska värden, om vi människor väljer att prioritera dem. Vi skall se till att de åtgärder vi sätter in blir så effektiva som möjligt. Det innebär ofta en form av marknadslösningar, där staten inte går in och säger "den här verksamheten skall sluta" eller "den här verksamheten skall vi satsa på". I stället skapar vi regler av typen "det här måste man uppfylla för att få bedriva den här verksamheten och de här avgifterna måste man betala för att kompensera för de utsläpp man gör". Om sådana lösningar tillämpas lika för alla branscher tar vi hänsyn till miljön på ett tydligt sätt, men samtidigt på ett effektivt sätt som inte skapar konstiga konkurrenseffekter.

Även här måste vi se att samhället inte är färdigt. Dagens lösningar kanske på sikt försvinner. Vi har byggt hela våra städer efter bilen som transportmedel. Lösningar som spårtaxi kan vara intressanta sätt för många stadsbor att inte vara beroende av bilen. En fossilfri fordonsflotta kan lösa utsläppsproblemen, men det kanske inte för alltid är den mest effektiva transportlösningen. Eftersom en ny bil utan vidare håller i tio år påverkas utsläppen för lång tid framöver av vilka nya bilar som säljs nu. El- och biogasteknik måste därför få en prisfördel jämfört med fossila alternativ. Det är energisnålhet och små andra utsläpp som är det viktigaste målet. Därför bör vi inte subventionera "miljöbilar" som egentligen bara är bränsleslukande bensinbilar som råkar kunna köra på etanol också och då dra ännu mer.

Vår näst viktigaste framtidsfråga

Jag ser också att vi har en demografisk utmaning, som det brukar kallas. Vårt problem är inte att hitta jobb att göra, det är att matcha jobb mot arbetstagare. Det är att kunna ge alla äldre en värdig omsorg och vård utan att de arbetsföra dignar under det ansvaret. Därför tror jag att det är viktigt att se till att friska äldre får fortsätta arbeta, oavsett om man fyllt 65, 67 eller 69 år.

Staten borde gå före som arbetsgivare. I dag är man i stället nästan mest stelbent av alla aktörer på arbetsmarknaden. Vi måste också satsa på effektivisering av vård och omsorg. Effektivisering är inte detsamma som att hux flux plocka bort en tjänst, men det handlar om att se att lösningen inte alltid är en människa, ett par händer, till. Ibland är det att se till att de händer (och huvuden!) som finns kan göra det de är bra på och att man får rutiner och arbetssätt som hjälper till i stället för att vara i vägen. Det gäller också att se att även områden som verkligen bygger på en människa som hjälper en annan kan bli bättre genom ny teknik. Ett av många exempel är kommunikationsroboten "giraffen" som hjälper ensamboende äldre att inte bli lika isolerade. Men det kan också handla om maskiner som hjälper till med tunga lyft eller till exempel robotdammsugare som minskar belastningen för både den äldre och hemtjänsten.

Ensamma eller tillsammans?

Men mest av allt handlar det om att hitta sätt för oss att leva tillsammans, respektera varandras likheter och olikheter, åsikter och önskemål. Det gäller att tro på att om vi låter var och en utvecklas och finna sin väg kommer också samhället att utvecklas och i någon mening gå framåt. Det är vad jag ytterst tycker att årets val handlar om och jag hoppas att du kan ge mig förtroendet att vara med och gå en liten bit på den vägen.

Chockad igen

2010-09-18T16:44:00.011+02:00

Nu anser rättsläkare att den attackerade sverigedemokraten inte alls blev attackerad. Skadorna (ett inristat hakkors i pannan) är självvållade.

I samband med mitt inlägg om anfallet på Fredrick Federley, som hittills enligt alla uppgifter är autentiskt, jämförde jag också med det här fallet och fick ändå däng bland kommentarerna för att jag inte tog sd-attacken på tillräckligt allvar. Jag tog den på mycket stort allvar. Därför blir jag också så fylld av avsmak för att nu ha blivit lurad. Att fingera ett sådant här anfall är en mycket större nyhet än att anfallet i sig skulle ha ägt rum. Om du någonsin funderat på att rösta på sverigedemokraterna undrar jag om du nu fortfarande tycker att partiet kan vara något att lita på.

Under dagen har jag stått och bemannat bokbord och blivit genomblöt i plötslig skur under "Stenhagens dag". Socialdemokraterna visade där hur de uppfattar socialförsäkringarna nu. En (manlig) kommunpolitiker klädde av sig på överkroppen och lade sig på spikmattan inför publik, varpå en plywoodskiva och cementblock placerades ovanpå honom och slutligen en klubba slog till blocken.

Alternativet var en studsmattan. Spikmattan är moderat politik, studsmattan den socialdemokratiska.

Historien kunde ha varit slut där. Men det var inte bara kommunpolitiker och ungdomsförbundare som drev detta. Sveriges tidigare miljöminister och nu riksdagskandidat för Uppsala Lena Sommestad höll i megafonen under en av demonstrationerna och höll ivrigt låda om parallellerna mellan mattorna och systemen och hur onda moderater är. (Övriga allianspartier finns tydligen inte.) Jag har tidigare haft respekt för Sommestad som en politiker som utgår från forskning och resonemang snarare än billiga poänger. Den försvann också idag.

För övrigt har jag läst om betydligt fler olyckor med studsmattor än spikmattor. Om man hoppar in på studsmattan från fel håll (kanske haft flera korta anställningar, eller varit student), finns det en risk att man studsar ut igen med huvudet före och slår sig mycket, mycket hårdare. S-politiken handlar fortfarande bara om den grupp som hade en försäkring värd namnet före 2006 och där Försäkringskassans ursprungliga bedömning var att individer var sjuk. Hur rehabilitering går till, hur man löser frågan om att inte längre kunna gå tillbaka till samma arbete som man hade tidigare, men ändå kunna ta något annat, eller att Försäkringskassan har ett enormt överläge mot den enskilde i alla sammanhang, det är frågor och problem som de rödgröna inte berör. De gör det inte i valdebatten och de har heller inte gjort det på allvar genom seriösa förslag i något annat sammanhang.

Mark Klamberg drar också upp de olika villkor som finns i lagtext och förarbeten för när den sista tidsgränsen i rehabiliteringskedjan inte skall gälla. Förutom att tumörsjukdomar nämndes redan 2007 lades också 2009, innan någon blev utförsäkrad, följande villkor till: "när en återgång i arbete eller ett deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program skulle medföra risk för allvarlig försämring av den försäkrades sjukdom".

Återigen blir frågan: är det reglerna det är fel på, eller är det Försäkringskassans förmåga att tolka dem och möta enskilda människor i deras situation? Det är troligen båda, men om man bara läser reglerna i sig blir det för en yttre betraktare svårt att få ihop det med de fall som lyfts upp.

Uppdatering: Lika bra att köra med öppna kort. Jag bryr mig en del om just frågan om Försäkringskassans nuvarande och tidigare praxis för att min fru, även om vi då inte kände varandra, fick problem efter en till synes först lindrig cykelolycka 2006. Utan att gå in på detaljer var myndigheternas hantering starkt bidragande till problem som slutade med beroende av försörjningsstöd i 2 år. Du kan läsa lite om hennes reaktioner här.

Fick också den här länken i en kommentar.

Den missunsamma vården

2010-09-17T21:52:00.004+02:00

Har jag tid att läsa Insidan i DN mitt i valrörelsen? Tydligen, och det är nog tur. Avundsjuka är temat och främst inom offentlig sektor. Avund som tystas ned. Men det är en avund mellan likställda och den som arbetar sig uppåt. Att ta initiativ belönas inte alltid, men vad värre är kan det bestraffa sig genom gruppens hierarki. Detta stimuleras av typen av organisationer.

Det här präglar också lönesättningen. Facken betonar höga minimilöner och fasta, ganska flacka, lönestegar. Det handlar mindre om individuell lönesättning och lönesättning efter prestation. Många landsting har uttalade eller outtalade regler om att inte "sno" personal från andra avdelningar med erbjudanden om högre lön. Ingen är väl förmer än någon annan?

Vad det här konsekvent gör är att tysta initiativ. Man har ingen möjlighet att förbättra på sin arbetsplats eller förbättra sin egen livssituation genom ansträngning.

Men de rödgröna ser inte detta och inte heller i slut debatten. Lösningen på vården är bara mer pengar, det finns inga organisationsproblem. Det finns inget behov av olika arbetsgivare som prövar olika idéer för att ge den bästa tillgängligheten och hittar nya sätt att ge en bra vård som verkligen betonar både patienter och medarbetare. Just denna fråga om att se till båda parter var något Fredrik Reinfeldt återkom till på ett förtjänstfullt sätt.

En flod som aldrig ebbar ut

2010-09-17T08:43:00.003+02:00

Anders Flodström, tidigare rektor vid KTH, tidigare rektor vid Linköpings universitet, fram till i somras högskolekansler (Högskoleverkets högste chef) ger på DN Debatt en skarp kritik av regeringens politik, men även av högskolefrågornas frånvaro i valdebatten. I det senare kan jag hålla med till en del, men inte helt. Vi har talat om treterminssystem (något flera studentkårer har drivit) som ett sätt för den som vill att bli klar fortare och inte behöva pussla med ibland meningslösa ströjobb, ibland registreringar på sommarkurser i det enda syftet att kunna få studiemedel.

Den del jag håller med minst om gäller kvalitetsutvärderingssystemet. Det är ett stort steg att regeringen över huvud taget inför ett system där resultat från kvalitetsgranskningar i princip automatiskt kan ge effekt på framtida tilldelning av medel. Kvalitet kostar. Det är inte säkert att mer pengar ger bättre kvalitet, men att spara okritiskt kan lätt ge sämre kvalitet. Många högskolor fyller idag platserna på många utbildningar, så konkurrensen högskolorna emellan finns egentligen inte. Den som fyller alla sina platser har bara andra skäl än ekonomiska att satsa på högre kvalitet. Om hög kvalitet ger extra medel nästa år blir det annorlunda.

Men Flodström menar att regeringens system bara gynnar högskolor med redan duktiga studenter. Det system han själv förordar gynnar bara högskolor som följer Högskoleverkets mallar. Där ligger nämligen den stora skillnaden, graden av detaljstyrning av kvalitetsbegreppet. Rörande frågan om bred rekrytering gynnas eller missgynnas har Sigbrit Franke, Flodströms företrädare på posten som kansler, en klart annan uppfattning.

Slutligen till frågan om antagningssystem. Flodström efterlyser ett transparent system utan en massa kvoter av olika slag. När nuvarande regering tillträdde fanns det ännu fler specialregler. Du kunde skriva högskoleprovet, men om du dessutom hade arbetslivserfarenhet (med en väldigt bred definition på detta, där sjukskrivning och föräldraledighet kunde räknas som lika erfarenhetsgivande) fick du extrapoäng. Du kunde få behörighet till högskolan utan att egentligen vara behörig, bara du hade arbetslivserfarenhet också. Det gjorde att många som ville plugga medvetet väntade, fast de om de själva fått välja hade börjat tidigare. Det var slöseri med tid, både för den enskilde och för samhället. Värdet på samhällets investering i en individs utbildning blir högre om man kan räkna med fler friska år i arbetslivet efteråt, där utbildningen kan utnyttjas. Däremot måste det givetvis vara så att man i varje skede i livet ändå kan välja att gå vidare och höja sin kompetens ytterligare.

Frågan är lite vilket system Flodström söker i stället. Den stora frågan om kvoter är att vi har ett hybridsystem mellan betyg från olika typer av utbildningsanordnare, högskoleprovet och lokala egna urvalsgrupper. Vilka vill han ta bort? Reglerna inom betygskvoterna kan justeras, men för att inte ge alltför skadliga effekter och tillåta den mångfald av utbildningar som finns är stora förenklingar omöjliga. Antagningsprov som enda väg har föreslagits av många. Jag kan själv se positiva sidor med den tanken, men jag tror att det framför allt från rödgrönt håll skulle möta ännu större kritik än dagens system. Samtidigt är antagningsprov faktiskt ett sätt att se vad en individ just nu, i det här skedet av livet, verkar klara. Alla prov behöver ju inte heller vara att fylla i rutor i en skrivsal.

Jag kan hoppas att Lars Haikola, den nye högskolekanslern, ägnar mer tid åt det interna arbetet och mindre tid åt polemik. Högskoleverket måste givetvis kritisera när det är nödvändigt, men när beslut är fattat skall myndigheter följa dem. Där felade Flodström stort under våren. Lars är både klok, spontan och eftertänksam, i alla fall de gånger jag mött honom.

Gjuta mod och Baghdad Bob

2010-09-16T22:32:00.005+02:00

De rödgröna verkar plantera en nyhet om en "hemlig" undersökning hos Novus opinion, där blocken skulle ligga nästan lika. Det är inget konstigt med egna undersökningar för partierna, även om inte alla har råd att beställa så mycket. Däremot måste man veta vilka kriterier man har haft på befolkningsunderlag och vilka andra frågor som ställts före frågan om partisympati. Det låtsas inte stabschefen Paolo Silva hos miljöpartiet om. Precis som Iraks informationsminister 2003 låtsas han som om den egna bilden av verkligheten är den enda riktiga: "Jag känner till flera mätningar som kommer inom kort och som kommer att ge samma bild att gapet minskar, säger Paolo Silva".

Novus presenterade en ny barometer idag. Till skillnad från den interna undersökningen har den det normala underlaget och visar samma sak som många andra undersökningar. Undersökningsperioden är ungefär densamma som i den rödgröna specialundersökningen. Men alliansen leder här med 8,9 procent.

Jag undrar fortfarande vilka "mätningar som kommer inom kort" som Silva känner till där gapet minskar. I United Minds minskar det något, i Novus riktiga undersökning ökar det i stället. Ingenstans är det nära att utraderas. Vi har ingen aning om vad som faktiskt händer i valet. Något stort kan hända, instituten kan ha tagit rekordfel (mer än någonsin under de 50 år då undersökningar av liknande slag har gjorts). Men är det troligt?

Idag har jag satt upp de sista av mina egna personvalsaffischer (förutom ett litet fåtal sparat för kampanj) och kanske stått mitt sista pass i valstugan. Snart är det bara spänning som återstår. Och, med lite tur, fyra år fyllda av arbete för en bättre vård och kollektivtrafik i Uppsala län. Med ännu mer tur en plats i riksdagen där jag kan ta itu med arbetsmarknadsfrågor, jämställdhet och integration.

Den hälsosamme ekonomisten drar samma parallell till Irak. Rasmus Jonlund påpekar också att bland annat SVT:s sammanvägda index också pekar på egen majoritet för alliansen nu.

Chockad

2010-09-15T21:06:00.005+02:00

Kommer hem efter en lång dags kampanjande. Läser att centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley blivit "rånad" och misshandlad. Kanske på samma sätt som en sverigedemokrat blev "rånad" när han blev anfallen vid sitt hem, fick ett hakkors inristat i pannan och förlorade dator och pengar.

Nu vet vi inte säkert om Federley bara skulle vara ett slumpmässigt offer i det här fallet, men när det sker utanför hans bostad några dagar före ett val verkar det minst sagt osannolikt.

Utvecklingen är minst sagt oroande. Jag har hittills inte varit rädd när jag varit ute och satt upp affischer (och än mindre när jag stått i valstugan) och det är förstås en stor skillnad på en medialt uppmärksammad riksdagsledamot och oss vanliga kandidater. De värsta sakerna jag har fått är "konstiga" mail, som jag aldrig tagit som några faktiska hot. Men en del människor förstås nog inte hur mycket oväntade saker man kan utsättas för, även som (borgerlig) mainstreampolitiker. Och att en del väljer bort det eller lägger av bara på grund av det.

Dessutom får man en extra dålig bismak av Aftonbladets raljerande reportage för några veckor sedan om Federleys taxiresor kvällstid, som var rekommenderade av Riksdagens säkerhetsavdelning.

På dödligt allvar

2010-09-15T10:54:00.004+02:00

Jag var på en skola i måndags där vi fick en elevfråga om vår syn på medicinering kontra "riktig" behandling, främst för psykiska problem.

Jag svarade ungefär att terapi är viktig, men att man inte skall underskatta vikten av lämpliga psykofarmaka för att stabilisera en persons tillstånd, så att man får tid till terapi. Man måste ju fråga sig vilket som är alternativet.

Ibland har man påstått att medicinerna skulle göra passiva människor mer initiativtagande, så att man faktiskt skulle må bättre och därför ha en större risk att skada sig själv.

Därför är det intressant att se en nyhet om faktiska analyser på personer som tagit sitt liv. Man kan se olika förklaringsmodeller, men överlag verkar en ny studie visa att medicinering tycks leda till mindre risk för självmord.

Täcker för ögonen

2010-09-14T19:25:00.002+02:00

Man kan undra vad som egentligen pågår i Frankrike och flera andra europeiska länder och vad vi blundar för. I situationer där man direkt söker social interaktion, som i undervisningssituationer eller vid identifiering, kan man möjligen tala om täckande slöjor som ett problem. Jag tycker att det är onödigt även där. Låt problem helt enkelt lösas på den nivå där de uppstår. Den som väljer klädseln får också utstå nog med problem ändå.

Men att bötfälla personer på grund av en klädsel som täcker för mycket på allmän plats, utan att man stör ordningen det minsta. Det är så dumt. Och det skapar ett förfrämligande och en oro hos långt fler som kan känna sympati med de som bär heltäckande slöjor, men som inte gör det själva.

Kvinnliga chefers villkor

2010-09-13T23:12:00.002+02:00

Vilka chefer är det som bör kvoteras? Bör några kvoteras?

Regeringen har försökt arbeta aktivt med att fundera över om man väljer slentrianmässigt efter kön när man utsett myndighetschefer de senaste åren. Man har inte bara gjort det. Det förekommer faktiskt att högre chefsjobb utlyses öppet, i stället för att bra namn skvallras fram genom korridorerna och vem som snart skall avgå också strategiskt nämns till rätt personer. Det är bra och viktigt. Eftersom många myndighetschefer sitter på mandat på 3 eller 6 år är en ökning från 33 till 43,4 % kvinnor ganska betydlig.

Myndighetscheferna är i alla fall i några fall betydligt mer synliga än börsbolagsstyrelser. Som förebilder och mallskapare är de alltså viktigare. De har ofta också större reell makt. En styrelse är, särskilt i den svenska modellen, förhållandevis ofta mer av passivt övervakande än aktivt styrande. Jag har fortfarande svårt att förstå att det ändå är den kategori man i debatten har valt att rikta in sig på.

Förutom rekrytering av myndighetschefer har regeringen även drivit satsningar rörande bland annat försök med anonymiserade jobbansökningar i flera myndigheter, även om resultaten varit blandade. Men det viktiga är att prova olika verktyg och att också i och med de åtgärderna visa på frågornas vikt och indirekt påverka förhållningssätt. Varvade listor och procentsatskvotering har fortfarande inte, på djupet, förändrat den politiska sfären, så varför skulle det fungera i börsbolagen?

Starkt intervjureportage med Christina Jutterström, på samma tema. Hon verkar i alla fall tillfreds nu, men valen för en kvinna på de posterna har varit betydligt svårare än för många män.

Om föräldraledighet

2010-09-12T17:18:00.003+02:00

Frågan till Lars Ohly om amning efter sju månader kan tyckas märklig. Å andra sidan är det en del som ammar klart längre än så, även om det inte rör sig om helamning. Att introducera ett stort stigma rörande andra matningsformer än direkt amning från bröst tror jag är olämpligt. De dokumenterade medicinska fördelarna är i få fall avgörande, även om de kanske kan finnas. Jag blir avgjort mer upprörd över föräldrar som röker nära sina barn (eller när de matar sina barn) än föräldrar som inte ser till att små barn får riktigt färsk bröstmjölk.

Sedan är det en annan sak att en faktisk bröstpump, oavsett om den är manuell eller elektrisk, är ett ganska hårdhänt verktyg och kanske inte direkt en dröm för den mamma som vill ha friheten att slippa vara färskvarumejeri. Då är det troligare att man håller sig till mindre mängder som man mjölkar ut för hand.

På temat:
Jag har prövat nästan allt som finns att välja på:
städa, tvätta, laga mat, ut med barnvagnen och gå.
Jag har ammat på de allra konstigaste sätt
och äntligen jag funnit på ett pappa-matar-sätt.

Man ska ha bröstpump - så är maten redan klar!
Man ska ha bröstpump - det har jag hört att Ohly har!
Man ska ha bröstpump - även om familjen säger tvi.
Man ska ha bröstpump - för då blir man fri.

Lite lustigt i sammanhanget är Peter Erikssons svar om föräldraförsäkringen och de rödgröna. Eftersom s och mp ville ha en till pappamånad, till att börja med (mindre än bådas tidigare förslag från kongresser) och v vill ha en fullständig delning, blev det ingenting. Ja, förutom att ta bort jämställdhetsbonusen alltså.

Vind i seglen

2010-09-12T01:49:00.005+02:00

Egen majoritet i fler och fler undersökningar. Man kunde hoppas på ännu högre siffror för fp specifikt, men det får man väl ta. Vi är ändå på klart uppåtgående, förändringen är nästan 95 % signifikant. Själv har jag stått i valstugan hela natten eftersom Kulturnatten i Uppsala ägde rum med en mängd olika evenemang av skilda slag i staden. Vi bjöd på våfflor och pratade politik. Många våfflor och mycket politik. Och gamla mer eller mindre bekanta som råkade känna igen mig. Urvalet i folkvimlet var lite annat än dagtid, men ändå många som var väldigt positiva mot oss. Det känns bra, även om man inte skall ta ut något alls i förskott.

Får nog göra en djupare fundering kring opinionsläget imorgon. Det är synd att man mest kan gissa hur läget ser ut på landstingsnivå utifrån förra valresultatet, SCB i våras och de opinionsundersökningar som bland annat UNT har presenterat. Det är ibland svårt att översätta trender på riksnivå till vissa regioner.

Noterade efter att jag skrivit att LUF Storstockholms ordförande väljer samma titel på sitt blogginlägg om opinionsnyheten.

Egna datorer i skolan, nu är det kanske dags?

2010-09-11T17:49:00.005+02:00

När jag själv gick i skolan var jag av åsikten att skolor som satsade på en dator per elev gjorde det till en plojgrej. Fortfarande får det lätt den karaktären. Men det finns samtidigt riktigt billiga netbooks idag. Det är inga problem att ge en dator som faktiskt duger nu och i några år till för 3000 kr. För 5000 kr kan man få lite bättre och slippa lågpriskänsla i kvalitet på skärm och tangentbord. Det blir på inga sätt en fantastisk maskin, men den kan ändå i allt väsentligt göra samma saker som betydligt dyrare system. Vissa skolor verkar visserligen köpa betydligt dyrare datorer. Det tycker jag kan ifrågasättas, framför allt eftersom jag är tveksam till hur stort slitaget blir på maskiner som hanteras förhållandevis ovarsamt. Att enbart hänvisa till den enskilda elevens ersättningsansvar framstår som lite naivt.

En annan sak som hänt sedan min generations skoltid är att den trådlösa uppkopplingen är en självklarhet. Att gå runt med bärbara datorer som ändå sedan måste fyllas med program eller material på något annat sätt har inte samma attraktivitet som den möjlighet som finns idag att bara be eleverna plocka fram någonting från Internet eller skolans eget nät.

Den stora frågan om hur datorerna egentligen skalla användas återstår. Men det blir allt rimligare att mena att bara situationen att skriva längre texter för hand, sudda och i värsta fall skriva rent, är artificiell. Själv lärde jag mig först skriva ordentligt på tangentbord och det finns även andra pedagogiska försök som visar på att det i alla fall inte behöver vara negativt. "Bokstavskoden" vid skrift kan frikopplas från den finomotorik som krävs att röra en penna. Motorik krävs givetvis också för att använda ett tangentbord, men eleven kan i stället bli stolt över att slutresultatet blir snyggt och inte vittnar om de osäkra rörelserna när tangenterna trycktes ned.

Att däremot mena att lärare bara skall förmedla verktyg och visa var information kan hittas tror jag är fel. Det sker en förskjutning, men för att effektivt tolka en Wikipedia-artikel och avgöra dess trovärdighet räcker det inte med att vara tränad i källkritik. Det krävs att man har en hyfsad omvärldsuppfattning, kan sätta in en specifik pusselbit i ett grovt sammanhang och på så vis även kan göra en första bedömning av vilka uppgifter som är relevanta att ifrågasätta och granska närmare. Kort sagt - man behöver egna faktakunskaper och bildning. Läraren kan ge en berättelse, en kontext. I matematik och andra ämnen kan läraren också förklara varför i stället för att enbart förmedla hur man gör någonting på ett visst sätt.

Flexicurity på riktigt

2010-09-11T11:29:00.004+02:00

Man tar ibland i debatten upp (en något skönmålad bild) av den danska arbetsmarknadsmodellen. En modell där anställningstryggheten är mindre, rörligheten på arbetsmarknaden större, men där socialförsäkringarna är utformade så att en förlorad fast anställning inte utgör samma grad av hot.

I Sverige är en fast anställning, eller rättare sagt en anställning under viss tid, fortfarande helt avgörande. Du måste ha haft den under rätt tid, på rätt sätt, för att få en sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Om du sedan går mellan två jobb med en enda dags mellanrum utan att anmäla dig till Arbetsförmedlingen den enda dagen, förlorar du din SGI och måste börja räkna upp mot tidsgränsen igen.

För den som varvar studier, ideellt engagemang och arbete med varandra kan det vara svårt att säga exakt vilken dag det handlar om. Försäkringskassan kan visa sig vara av en annan åsikt om man senare behöver stöd.

Centern har varit tydliga med att tala om de utelåsningseffekter som anställningstryggheten kan ge på den som inte kommer in. Jag skulle ibland nog säga att man närmast blivit enkelspårig åt det hållet, utan att tala om hur man skapar trygghet. Därför är det trevligt att se ett seriöst förslag om förenklad kvalificeringsgrund för SGI från centerhåll.

Magnus Andersson, ordförande i CUF skriver också om förslaget. I samma inlägg tar han även upp hur de rödgröna förvrider rankingen av Sveriges klimatinsatser, som jag också skrev om tidigare.

Gör det möjliga omöjligt

2010-09-11T10:30:00.003+02:00

Kommunal och landstingsdriven verksamhet är ofta lokal. Jag kan definitivt uppröras över försäljningen av Tibble gymnasium i Täby, där rektorn och en lärare fick köpa skolan för en direkt värdering av materiel. Men det finns också många historier ute i landet om personalkooperativ som fått ta över nedläggningshotad verksamhet för låga summor.

Det är mycket möjligt att de köpen faktiskt har skett till marknadsvärde. Värdet på en verksamhet som kommunen ser som olönsam och omöjlig att behålla borde onekligen vara rätt lågt. Däremot kan det i många fall troligen vara svårt att hitta flera anbudsgivare. Den fasta process som Thomas Östros talar om riskerar att vara tungan på vågen som får kommunpolitiker och tjänstemän att tycka att det är enklare att bara lägga ned, även när det finns intressenter som vill ta över.

Ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter är en fråga som man också kan undra hur den skall hanteras. Saken är ju den att de flesta värderingar har varit förhållandevis marknadsmässiga, för hyresfastigheter. Sedan har en köpare som är de nuvarande boende den unika möjligheten att ombilda och genom effekter från hyresregleringen och i mindre mån skattesystemet blir det samla värdet för alla lägenheter där mycket högre än för hyresfastigheten. Men det beror som sagt i hög grad på metoderna för hyressättning.

En fråga på ett annat plan är vad vi egentligen har kommuner och landsting till. Vi går konsekvent mot allt större reglering. Svensken ser förutsägbarhet och skydd mot kommunpolitikernas nycker som viktigare än att man faktiskt på lokal nivå själv kan få bestämma vad som är bäst. Vi går mot en konstig hybrid där det blir svårare och svårare att se vilken nivå som är ansvarig för vad.

Precis som Brecht

2010-09-10T23:45:00.003+02:00

Det finns några olika sätt att hantera frågan med partier man inte vill samarbeta med.

Ett är att kapitulera. Man lyckas inte bilda majoritet.

Övriga alternativ handlar om att bilda majoriteter utan den part man inte kan fördra. Då får man söka andra alternativ. Men det kräver att båda parter är öppna för ett alternativ som är bättre än det man absolut inte vill ha.

Jag kan i det sammanhanget förstå Göran Hägglund. Vänsterpartiet avviker också på ett principiellt plan på ett sådant sätt att jag skulle vägra ha dem i regering. Jag kan däremot tänka mig dem som en del i ett passivt underlag för en majoritet, om det verkligen skulle vara nödvändigt. En helt annan observation är att sd-valstugan i Uppsala är rödbrun med vita knutar (brunare än vanlig falufärg). V-stugan har en förvånande likhet. Den är vit, med rödbruna knutar. Kulörerna är verkligen lika.

Det finns två alternativ jag verkligen inte vill se. Det ena är nyval och det andra är en bred regnbågskoalition helt utan tydlig politisk linje.

Båda lösningarna är att säga till väljarna att man underkänner deras val och gör vad man kan för att det ska bli irrelevant. Det är en förmätet förhållningssätt. Det är inte politikerna som väljer folk eller andra partier. Om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen kan jag hoppas allt jag vill att de åker ut igen 2014, men att medvetet vägra hitta andra parlamentariska lösningar och i stället lita till ett nyval som ett förstahandsalternativ vore absurt. En koalition med alla utom sd blir också så bred att den är meningslös åt andra hållet. Då kunde vi lika gärna ha en regering med enbart departementens "opolitiska" tjänstemän för jämnan.

Rasmus Jonlund skriver också bra i ämnet och varför det bästa för den enskilde just nu är att helt enkelt rösta på det alternativ man föredrar.

Misstag och tragik saknar ideologi

2010-09-10T09:58:00.004+02:00

Först på morgonen nu har jag försvarat privata vårdbolags och skolors möjlighet att ta ut vinst, om man klarar kvalitetskraven. Det är ett väldigt viktigt om. Att lämna gamla som inte öppnar utan tillsyn och vidare åtgärd är fullständigt oacceptabelt. Nu verkar det som att bolaget, i det här fallet Carema Care, agerar kraftfullt. Men gentemot kommunen är det bolaget, inte de enskilda medarbetarna, som är ansvarig. Det kan finnas skäl att se över möjligheten att ta ut viten eller minska ersättningen i efterhand till bolag där det rör sig om systematisk organisationsfel och brister i rutiner.

Kan vi effektivisera med tio procent?

2010-09-10T07:42:00.003+02:00

Lars Ohly skriver på Brännpunkt om den onda vinsten. Han måste ge intrycket att samma pengar utan vidare hade funnits på plats i den offentliga vården i stället, för nu har Alliansen även i Synovate egen majoritet. Att sverigedemokraterna stiger är oroande, men Ibrahim Baylan får bita sig i tungan nu, när Synovate tidigare var det institut han föredrog att hänvisa till (för att det visade minst ledning för alliansen).

Men det här med vinst i välfärdsföretag. Ohly använder en siffra på 3 miljarder i vinst 2009. Ohly hänvisar till en granskning gjord av Kent Werne, som publiceras i flera former. Den jag hittat på morgonen nu på nätet är denna från etc och en version för 2008 från Kents egen sida. Siffran 3 miljarder dyker inte upp där. Den siffra som finns är 2,12 miljarder före skatt och räntor. Den som har använt pengar i en verksamhet har förstås räntekostnader. Dock påpekar Werne i sin artikel från 2008 att flera av bolagen har lån från sina aktieägare med en klart omarknadsmässig ränta.

Attendo har störst vinstmarginal när man räknar på detta sätt. Ohlys siffror är förmodligen sammanräknade ytterligare mer extremt i definitionen på vad som ingår i vinst. Marginalen är 10 procent. På något sätt lyckas man utföra de tjänster man blivit ålagd och ändå få 10 procent över. Frågan är förstås om en offentligt driven organisation hade lyckats antingen behålla kostnadssänkningen, eller verkligen ge bättre kvalitet. Det är inte enkelt att skapa effektiva organisationer och även inom Sverige och mellan kommuner kan man se förvånande kostnadsskillnader i offentlig omsorg. Få saker tyder på att det alltid är den som lägger mest pengar som ger störst brukarsäkerhet och kvalitet.

I äldreomsorgen kan man tänka att brukarna har svårt att göra sin röst hörd. Vänsterns kritik mot friskolor brukar däremot snarast handla om att det är ett specifikt utsnitt av befolkningen som väljer dem. De borde inte låta sig nöja med dålig kvalitet om de kan få bättre på något annat ställe. Ändå lyckas också frikskolekoncernen Academedia gå med vinst, med en marginal på 8,6 %.

Jag tycker inte att det är orimligt att det finns en effektiviseringspotential mot "typiska" utförare på 10 %. Jag tror att den är större än så om man gör smarta insatser. Det kan handla om så enkla saker om hur man lägger schemat på boendet. Hur ser man till att varje brukare säkert tittas till, utan att man går dubbelt? Det kan, faktiskt, börja med så oerhört enkla saker som att flytta whiteboardtavlan med personallista och magneter så man kan ägna mer tid med de äldre och mindre tid till att gå till tavlan.

Totalt kostar de här områdena, offentligt som privat, väldigt löst omkring 500 miljarder. Uppemot en femtedel, eller 100 miljarder, är idag privat. De sammanräknade vinsterna är på sin höjd tre miljarder. Tre procent. Många verksamheter går, eller har gått, med förlust tidigare. I modellen där man räknar vinsten före räntenettot syns det ännu sämre.

Och slutligen. Känner du till något av följande varumärken/företag: Carema, Capio, Attendo, Praktikertjänst, Aleris, Frösunda, Humana/Assistansia, Förenade Care, Olivia, Solhagagruppen, Academedia, John Bauer-gymnasierna, Pysslingen, Kunskapsskolan och Baggium

Det är dessa som ingår i sammanställningen. De har inte fått mer betalt än någon annan för att utföra tjänsterna. Har du egna erfarenheter av dem? Skulle du vilja se att deras verksamheter stängde? Eller blev kommunala/landstingsägda? Tänker Ohly expropriera verksamheterna när han talar om att slänga ut dem och skall han i så fall betala köpnotan med skattepengar?

Måla Maud på väggen

2010-09-09T23:56:00.005+02:00

Maria Wetterstrand verkar ha förberett kvällens SVT-utfrågning genom en grundlös artikel om alliansens klimatpolitik. Att regeringen räknar hur minskningar fördelas från olika statliga beslut är en sak. Det betyder inte att staten beslutar om de konkreta åtgärderna. Men om vi exempelvis justerar koldioxidskatter är det ju rimligt att på något vis uppskatta vilken effekt det ger. Då säger Alliansens prognoser att vi klarar vårt nuvarande klimatmål.

Andra saker är hur miljöpartisterna räknar. Wetterstrand menar att klimatutsläppen minskat mycket mer än tänkt till 2010, utan "ekonomisk katastrof". Visst har vi klarat krisen bra, men mycket av utsläppsminskningen består just i effekterna på bland annat biltrafik från minskad BNP. Att då jämföra just året 2010 (eller 2009) med målåret 2020 blir missvisande.

Sedan detta med höghastighetsjärnvägar. Vi har en brist på spårkapacitet, visst är det så. Men de rödgrönas faktiska förslag på vad som skall inledas löser inte de problemen på ett särskilt övertygande sätt. Det blir i stället begränsade personlinjer som sedan på sikt skall knytas samman. Däremellan fortsätter trängseln. Dagens snabbtåg klarar 200 km/h i toppfart, men prototypprojekt (Gröna tåget) visade att 250 km/h och 300 på vissa sträckor är möjliga, med rätt signalsystem. Frågan är lite om miljardsatsningar på banor anpassade för ännu snabbare tåg är lösningen, när tidsreseskillnaderna ändå inte blir helt enorma. Det hela måste jämföras med kostnaderna för att bygga bort flaskhalsar och göra underhåll.

Man kan också alltid fråga sig när supraledare vid rumstemperatur skulle bli verklighet, något som öppnar för s.k. maglevtåg till betydligt lägre kostnad än vad som diskuteras idag. Då är hastigheter på 500 km/h och ännu mer möjliga, utan orimligt slitage. Detta sker troligen till ännu högre investeringskostnad per km, men restidskortningen blir också betydligt mer markant.

Om det är någon sida som ser på klimatfrågan som en fråga där staten sätter spelregler och ger möjligheter snarare än att plöja ned miljarder i planekonomiska satsningar "för att visa mod", är det Mauds lag och inte Marias. Men jag kan också tänka mig att samarbeta med i alla fall vettigare miljöpartister, om det behövs.

Till varje is

2010-09-09T22:35:00.007+02:00

Havsisarna smälter, i en oroande omfattning. På ungefär nio dagar smälter ett istäcke motsvarande hela Sverige bort. Här talar vi förstås bara om yta, tjockleken kan variera högst betydligt. Mätningarna bygger på att man i grunden tittar på bilder och ser var det är vitt, även om färgen också påverkas något av tjocklek.

Artikeln om ämnet i DN nämner också att istäcket var ännu mindre 2007, men talar om en nedåtgående spiral. Det är alltså kanske värt att påpeka att havsisen runt Arktis nu är 620 000 kvadratkilometer större än 2007, eller lite grovt 1,3 Sverige. Trenden kan vara nedåtgående och oroande, men 2007 var mycket mer oroande än 2010. Att trenden överlag fortsätter är å andra sidan oroande i sig.

Hur hänger då det här ihop med uppgifterna om att avsmältningen på Grönland och Antarktis var mindre än tidigare skattningar? DN skriver något svepande om att de uppgifterna var mycket osäkra. Svaret är dock enklare: isen PÅ Grönland är inte en del av Antarktis havsis. Vad som däremot kan hända är att isberg lossnar ("kalvar") från glaciärerna och blir havsis.

För oss finns det olika effekter. Ett mindre islager ökar värmeinstrålningen något, men i arktiska regioner (inklusive Sverige) är den instrålade energin ändå relativt liten jämfört med ekvatorn. Den totala vikten på havsisen är heller inte så väldigt stor. För enskilda arter kan det däremot vara stora ekologiska effekter.

Smältande glaciärer har en långt mer avgörande påverkan på människan. Smältande havsisar höjer i sig inte havsnivån. Det är som en isbit som smälter i ett vattenglas, den totala volymen är helt oförändrad. Den bit av isen som stack upp beror på att is har lägre densitet än vatten, så biten krymper när den smälter och blir lika stor som den del som låg under vattenytan. En smältande glaciär är som att hälla i mer vatten. Dessutom är det sötvatten, vilket kan störa hela vattenomblandningen i havet. Och den totala mängden glaciäris är tillräcklig för att höja vattennivåerna åtskilliga meter. Om det skulle visa sig att smältningsförloppet når en punkt då det accelererar kraftigt är hela jordens kustområden hotade. Det är också då idé att komma ihåg att kustområden i det här fallet gott och väl omfattar städer som Uppsala, som annars ligger omkring 7 mil från kusten.

Det är inget konstigt med det. Havsnivåerna har varierat mycket mer historiskt och det är på ett sätt fullt normalt. Det hindrar inte att det är väldigt jobbigt för oss människor att möta en sådan förändring, särskilt om den skulle komma fort. Även restriktiva klimatprognoser antyder att det skulle kunna vara rimligt om några hundra år, även med de mål som talar om en begränsning på bara 2 grader och liknande till 2100.

Därför är det alltså nyheter om glaciärisar vi i första hand bör fokusera på, utan att för den skull negligera havsistäcket. Ett begränsat havsistäcke har också fördelar för effektivare fraktrutter, medan ett tunnare istäcke på Grönland inte har några avgörande positiva effekter.

Statligt kommenderade jobb

2010-09-08T22:36:00.004+02:00

Jag har varit ute på en hel del aktiviteter på skolorna sista tiden. Vi talar mycket om utbildning och arbetslöshet. Ung vänster har en grundlinje: det finns visst jobb. Det är förstås sant, det finns många saker som efterfrågas men där ekonomin är för trög för att lösa problemet. Men de tar bara två grupper av exempel: offentlig sektor och byggjobb.

Det råder bostadsbrist i varannan svensk kommun, säger de. 200 000 står i bostadskö. Att många av dessa 200 000 står i kö i flera kommuner (och räknas dubbelt) och att återigen många redan har en hyresrätt de är nöjda med just nu (eller är omyndiga och inte ens skulle vilja flytta hemifrån på flera dagar). Man sparar bara ködagar för att kunna få välja rätt senare. När hyror i vissa fall är "för låga" för riktigt bra boenden är det också klart att man vill stå i kö för att sedan kunna få en sådan bostad.

Men bostadsbristen är givetvis reell och vi måste bland annat se till att kommuner i sitt planarbete verkligen satsar på att öppna för fler bostäder och inte ställer krav som i alltför hög grad hindrar att ge plats för många nyinflyttade. Det finns faktiskt ett problem med kommuner som inte vill ha större befolkning (i alla fall inte på realistiska villkor), trots att fler vill flytta dit.

Nåväl, Ung vänsters lösning är kraftiga offentliga subventioner och ett ökat offentligt byggande i allmännyttan. De rödgröna allmänt är inne på samma spår, med 40 000 nya bostäder per år. Det innebär klart fler nya bostäder än nya hushåll varje år. Vi skall helt enkelt bo på större yta (eller riva hus i andra delar av landet). Och så vill de behålla ROT-avdraget, eftersom det är en viktig konjunkturåtgärd i en känslig bransch. Nu råkar byggbranschen vara väldigt snabb på att reagera på nedåtgående konjunktur, men lika snabb på att studsa upp igen.

Vi har redan arbetskraftsbrist i delar av byggbranschen igen. I det läget vill man brassa på med statliga pengar för både infrastruktursatsningar och bostadsbyggande. En sådan överstimulans, när krisen redan kan vara överspelad, är dum. Om man dessutom vill vrida offentliga upphandlingar för att undvika internationell konkurrens blir resultatet högre hyror i allmännyttan och/eller dyrare investeringar för oss skattebetalare. Att underblåsa vissa branscher mot mål utan verklighetskoppling skapar framtida bubblor och obalanser i ekonomin, särskilt om insatserna blåses av lika plötsligt som de introduceras.

Det finns andra skäl för ROT och RUT, som insikten att det annars sker ett betydande svartarbete. Konjunkturskälet har alltid varit svagt. Den som väljer byggbranschen får också räkna med att den fortfarande förhållandevis höga lönen (när alla villkor har räknats in) är kopplad till stora krav på flexibilitet vad gäller ort och förhållanden, men också en osäkerhet på längre sikt. Om branschen vill hålla kvar folk över konjunkturcyklerna får väl arbetsmarknadens parter teckna extra försäkringar och permitteringsavtal själva.

Den nakna sanningen

2010-09-08T22:32:00.003+02:00

Råkade snubbla in och läsa Lisa Magnussons Aftonbladet-krönika. Det blev mycket badfrågor nu på sista tiden, men jag tycker att hennes text har en viktig poäng. Kroppar är något som visas upp, utom om det är den egna, i vissa sammanhang.

Hal is

2010-09-08T06:48:00.003+02:00

Det är inte bara is som kan vara hal. Ibland är det jordskorpan, eller manteln under den, också. Man har alltid tagit hänsyn till landhöjningen när man försöker göra gravimetriska mätningar av isförluster från inlandsisarna. En ny modell ger dock klart lägre resultat än tidigare skattningar.

Varför spelar landhöjningen så stor roll? Det man först måste förstå här är att det inte är höjden direkt man mäter i de här studierna. Det finns andra studier med lasermätningar av höjd. I stället handlar det om att försöka mäta gravitationen mycket exakt. Ett stort berg, av sten, men även av is, ger lite högre gravitation, som kan mätas med det par av mycket känsliga satelliter som används. Om berggrunden under isen sjunker (som t.ex. i Skåne) minskar gravitationen på en fast höjd i omloppsbana något. Det kan tolkas som minskad ismängd. Genom högre densitet för berg ger en liten sänkning av berggrunden en effekt som är mycket större om man mäter i is.

Den nya modellen försöker kompensera för landhöjningsmönster och isavsmältning samtidigt, i stället för att bara använda en färdig landhöjningsmodell. I kommentarer till artikeln från andra inom fältet konstateras också att man för att kunna göra det här har använt ett begränsat antal mätpunkter med GPS. Tidigare höjdmätningar har också mer stämt med andra avsmältningsmodeller. Artikelförfattarna framhåller också i första hand värdet av metoden än de specifika resultaten. Precis vilka tidsserier med ganska inexakta data som används kan få mycket stor betydelse för vilka resultat man får.

Havsnivåhöjning uppstår på kort sikt i första hand på grund av varmare hav och att varmt vatten tar aningen mer plats. Smältande glaciärer har också en inverkan och olika skattningar ger väldigt stora skillnader i hur stor den effekten är. Det är viktigt att komma ihåg att sådana här resultat inte ändrar det faktum att vi måste minska temperaturhöjningarna. Det ändrar inte heller det faktum att vi, även med samma temperatur, hade haft en havsnivåhöjning i alla delar av världen som inte har landhöjning. Världens glaciärer har överlag haft en trend med nettosmältning sedan istiden, det är det som är definitionen på att inte har en istid. Helt och snabbt smältande glaciärer skulle däremot få katastrofala följder.

Det offentliga åtgandet

2010-09-07T21:23:00.005+02:00

Hade en lång dikussion idag med tre män (som själva sa att de praktiserade "radikal islam") rörande simundervisning, dispenser och att simma tillsammans med personer av motsatt kön.

Jag är tyvärr för trött för att skriva något strukturerat och längre i frågan, men det viktigaste att komma ihåg är att det faktiskt är en fråga. Om jag flyttade till ett land där pojkar och flickor ogenerat duschade i samma omklädningsrum är det möjligt att jag skulle bli fundersam och tycka att det var märkligt. Jag kanske till och med skulle be om att mina barn skulle få slippa. Var gränsen går är inte så överdrivet naturligt eller i sig ett tecken på jämställdhet eller inte.

Men jag är i slutänden klart orolig över att förskjuta just gränsen för könsseparation i riktning mot ökande separation. Kanske inte just för vad de här männen ville se vad gäller simundervisningen, utan vad det innebär när det offentliga går ett sådant önskemål till mötes. Deras argumentation hade alltför lätt kunnat appliceras på nästan all undervisning. En av dem talade också i förbifarten om fördelarna med helt könsseparerade universitet (prova IT-civilingenjörsprogrammet i Uppsala så får du nästan som du vill...).

Min linje (som jag underströk var personlig) just i den diskussionen var att man för simundervisningen borde godta intyg på simkunnighet från någon simskola, som mycket väl kan ha könsseparerade kurser, men att det offentliga inte direkt skulle stöda det. Samtidigt bör vi ge möjlighet för exempelvis bön och att följa kostregler.

Det mest bestickande i deras argumentation var förstås att jag enligt deras synsätt bara var villig att acceptera och respektera dem om de blev som jag. Om det finns någonting jag själv allmänt ser som ett problem i den svenska integrationsdebatten är det just också det synsättet, att det man menar fortfarande väldigt ofta är en assimilation. Det främmande och särskilt det religiösa ses som konstigt, oavsett hur omotiverade sedvänjor och vanor som finns i samhället i övrigt, men som accepteras och upphöjs till något bra av just vana.

Som i många andra fall brakar liberalt tänkande med självständiga individer i grunden ihop och kräver ett samhälle när det gäller barn. Barn väljer inte själva sin gemenskap och sitt sammanhang och vad staten tvingar på är aldrig fullständigt enkelt eller självklart. Men vilka skygglappar och begränsningar föräldrarna får ge är inte heller självklart. I spänningen mellan de parterna kan barnen förhoppningsvis skapa sig ett eget liv.

Det viktigaste är att vi slutar säga i läroplanen att alla barn skall få vissa kunskaper, men sedan godtar alla möjliga sätt att inte få dem. Det är vad som har skett tidigare i hög utsträckning rörande helar eller delar av undervisningen i idrott, musik och sex och samlevnad, ibland även religion. I fallet sex och samlevnad ser jag också könsblandade grupper för i alla fall delar av undervisningen som en nödvändighet för att den ska bli relevant och fullständig. Men för simundervisning är det faktiskt inte så, utan då blir anledningen att motverka könsseparation där enbart "det sluttande planet, vad kommer därnäst?". Och det är i allmänhet en svag grund att bygga sina argument på, även om den ibland kanske är nödvändig.

En ö av högre skola

2010-09-06T21:13:00.005+02:00

En fri högskola? Vad innebär egentligen det? Det är viktigt att välja sina frågeställningar själv. Det är viktigt att välja metod själv. Det är viktigt att det finns en grundforskning som täcker många fält.

Men det hindrar inte en politisk styrning. Den får däremot gärna vara långsiktig och någorlunda allmän. På utbildningsområdet är styrningen från staten tämligen stark för ett antal kategorier av ämnen och examina, även om uppdraget i grunden är fritt.

DN kritiserar idag på ledarplats tanken på en kärntekniksatsning inom såväl utbildning som forskning. Skälen för en statlig inriktning här är ovanligt stora. Staten var nämligen den part som uttryckligen förbjöd nyfikenhetsdriven (eller näringslivsdriven) forskning inom dessa områden så fort det närmade sig faktiska tankar på hur man kan bygga kärnreaktorer genom den så kallade "tankeförbudslagen". Det är helt enkelt dags att ge fältet upprättelse. Vi ser också ett klart behov redan för dagens kraftverk. En utbildning på hög akademisk nivå kan inte heller locka till sig kvalificerade lärare, som rimligen måste tas båda från utlandet och från industrin, om de inte även ges möjlighet att forska.

Slutligen innebär inte kärnteknikforskning ett fast ämne. Det finns många uppslag för framtida reaktortekniker och många tänkbara problem att studera inom flera discipliner. Låt staten säga att det finns särskilda kärnforskningsmedel och hantera dem via forskningsråden. Ställ helst inte krav på industrikoppling. Den bör uppkomma naturligt i de mer tillämpade projekten. När industrin är intresserad kan man nog också gå in med egna pengar, vilket är morot nog.

Kanske talar jag lite i egen sak. Vetenskapsrådet har haft ett uttalat direktiv att stöda olika typer av dyrbar vetenskaplig utrustning, inklusive högpresterande datorsystem. Det är ett på sitt sätt riktat mål från staten. På sitt sätt är det också allmänt hållet, eftersom beräkningar, databearbetning och simuleringar i massiva datorsystem är användbart inom många vetenskapsområden och flera har fått en skjuts just av att inse detta, inte minst avläsningen av hela genom inom biologin. Den utvecklingen har stötts både av bättre labbmaskiner, men också av enorma beräkningar som gör att de enskilda experimenten kan vara "slarvigare" och sedan lappas ihop.

I egen sak var det ja... I dag talar min huvudhandledare Sverker Holmgren, tillika föreståndare vid VR-organet SNIC (Swedish National Infrastructure for Computing, med undergrupper som SNAC) om den nya superdatorn lindgren som åter placerar Sverige i närheten av världstoppen i några månader. lindgren blir vän med de andra beräkningsresurserna vid KTH, bland annat ferlin och ekman. Tack och lov måste man inte alltid vara vid samma lärosäte för att dra nytta av sådana här investeringar. Det är inte direkt så att forskarna sitter på plats vid ett tangentbord framför de brummande skåpen.

Ideologisk renhet

2010-09-06T08:25:00.004+02:00

Här i Sverige kan vi fråga oss varför vissa centrala behov; boende och medicinförsäljning, till exempel, måste vara offentligt hanterade för att vi inte skall få ett omänskligt samhälle, samtidigt som livsmedelsmarknaden i huvudsak är fri. Mat är något som ändå precis alla behöver dagligen för att just överleva. Vänstern brukar ibland vara oklar på varför man tycker att livsmedelsmarknaden fungerar, om man nu gör det. Även om man inte gör det kommer sällan de högljudda kraven som förstatligande på lösning.

Naturligtvis kan man se skillnader, som att den genomsnittlige konsumenten kanske lättare jämför priser och innehåll i mat än i medicin, för att ta ett exempel.

I alla fall är det i lägen som dessa betryggande att veta att man i Chavez Venezuela håller större ideologisk stringens.

Fråga till de rödgröna: är ni läskunniga?

2010-09-05T23:04:00.006+02:00

Alliansen ställer frågor till de rödgröna. Rödgröna "svarar" genom att ställa motfrågor. Naturligtvis är i princip samtliga frågor retoriska, men något fler av alliansens frågor handlar tydligt om policy, snarare än frågor som enbart är av typen "varför är ni dumma och tänker annorlunda än vi"? Däremot handlar ett antal av alliansens helt klart om att framhäva satsningar man har gjort på t.ex. polisen, snarare än att man på allvar hyser en konkret misstanke om nedskärningar på just de områden man framhäver.

Alliansen har också ett längre dokument med i alla fall en gnutta bakgrund till de frågor man ställer. De rödgrönas insats är en reaktion och därmed lite fortare framhastad.

En fråga fångade dock mitt intrese:
"Är det inte pinsamt att svensk klimatpolitik rankas sämre än Kina och Indiens enligt Climate Action Network?"

Climate Action Network är som namnet antyder ett nätverk, med olika medlemmar och olika reigonala subnätverk. Någon källhänvisning görs inte. Den ranking jag hittar är CCPI, som görs tillsammans med germanwatch, delvis med EU-bidrag. Climate Action Network Europe anges som partner.

Resultaten inför 2010 (presenterade i december 2009) är på ett sätt nedslående. Sverige halkade ned från fjärde plats till femte. Märk väl att plats 1-3 inte alls delas ut, eftersom grupperna tycker att alla länder är sämre, så Sverige var bäst i världen året innan. Det enda land som är bättre är Brasilien, med sina massiva satsningar på etanol och en klart förändrad inställning till regnskogsbevarande. Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Indien, Norge och Mexiko är övriga länder ned till plats 11, som är i den bästa klassen. Kina återfinns på plats 52.

Lite tydligare läsning visar var det handlar om. Kina får bonuspoäng i en av kategorierna. I CCPI finns tre indikatorer: utsläppsutveckling, faktisk utsläppsnivå och klimatpolitik. Sverige får god poäng för att ha sjunkande utsläpp och låga utsläpp för att vara ett industrialiserat land. Dessa står för 80 % av CCPI. Klimatpolitik står för 20 %. Poängen för den sista kategorin byggde inte på direkt objektiva kriterier, utan på rankning av landets politik av miljöorganisationer i det egna landet. Kort sagt, Naturskyddsföreningen med flera är inte nöjda. Kinesiska miljöorganisationer är tydligen mer nöjda med den kinesiska regeringen.

Men just den här delen av rankningen är inte ett objektivt mått som är oberoende av det politiska spelet i Sverige. Och det handlar inte alls om att klimatarbetet som helhet i Kina och Indien skulle vara överlägset det i Sverige. Indien ligger i närheten, Kina har stora problem. I alla fall om man skall tro de källor de rödgröna vill basera sig på.

Uppdatering: Här säger miljöminister Andreas Carlgren ungefär samma sak som jag skrev igår kväll.

Skatta dig lycklig

2010-09-05T10:16:00.003+02:00

LUF Storstockholm (ett av våra länsdistrikt) har gjort en rätt mysig film om skatt.

Nu är det förstås så att filmen inte tar hänsyn till jobbskatteavdrag och grundavdrag när de räknar på hur mycket som finns kvar av hundralappen efter skatt. Vi har redan gjort det lite bättre. Ytterligare skattesänkningar kan vara bra när de stimulerar tillväxt, men Sverige har faktiskt kommit till en mer normal europeisk nivå nu. Och det märkligaste är att de rödgröna är rätt nöjda med det och mest vill sänka skatten för pensionärer också (men inte för sjukskrivna och arbetslösa, däremot).

Oväntbart

2010-09-05T07:59:00.004+02:00

Ny Sifo nu på morgonen. Egen majoritet, precis som i Demoskop. Ibrahim Baylan, partisekreterare för socialdemokraterna, säger att Synovates undersökning visade något helt annat.

Det Baylan "glömmer" är att även Synovate visade en allians i ledning, om än med minimal marginal. Marginalen är där inte signifikant, eller statistiskt säkerställd. Men, det mest troliga utfallet av undersökningen är ändå att skillnaden finns och ligger åt det hållet.

En annan, och relevant, fråga för den mer statsvetenskapligt lagde blir hur socialdemokraterna hanterar den nya situationen, om de ändå får en valseger. Man kan riskera att inte bli största parti. Man kommer med allra största sannolikhet att få ett klart sämre resultat än katastrofvalet 2006.

Sahlins tankar om att få med sig fp eller c missar hela stämningen för tillfället. Jag skall inte spekulera för mycket om den rödgröna sidan, men jag har mött fler miljöpartister som fortfarande inte ser blocktillhörigheten som självklar, än folkpartister eller centerföreträdare som på nationell nivå annars som en fullständig nödlösning skulle ha ett organiserat regeringssamarbete med Lars Ohly. Nu har visserligen Sahlin aldrig velat ha med vänstern i samarbetet, men att kasta ut dem efter valet skulle skapa en svekdebatt utan dess like.

Tråkig nivå på debatten

2010-09-04T16:50:00.011+02:00

Det är ärligt talat på ett sätt tråkigt att ett byråkratiskt inlägg från en försäkringshandläggare kan toppa SvD:s webbplats. Men Farouk Medinas inlägg har förtjänster. Det beskriver hur systemet faktiskt fungerar, eller är tänkt att fungera. En aspekt som missas är att det på något vis skulle vara en nyhet att människor faller mellan stolarna och att myndigheter gör misstag. Man kan göra nyhetssökning för att hitta åtskilliga fall före 2006, särskilt när nya regler har trätt i kraft. Servicetänket på Försäkringskassan kan och måste förbättras avsevärt. På ett sätt är Medinas inlägg ett tecken på det också. Att få alla myndigheter att fungera bättre mot medborgarna är också något regeringen har arbetat aktivt med under mandatperioden.

Deltidssjukskrivning tror jag ofta är ett bra sätt att undvika utslagning och att helt tappa fotfästet. Men deltidssjukskrivning på bara 25 % permanent, som verkar vara vad man vill ha i "Jörg-fallet", har inte riktigt den karaktären. Då är det antagligen en lönebidragsliknande situation som är bäst, d.v.s. att staten täcker en del av lönekostnaden p.g.a. ett permanent hinder av något slag.

Sedan är det intressanta kanske snarare också om arbetsgivaren är så stelbent att man inte kan hitta en godtagbar deltidslösning, eller kanske mer än 75 % men med annorlunda schemalagda pass. Det behöver väl inte nämnas i sammanhanget att arbetsgivaren också är offentlig, d.v.s. landstinget. Offentliga arbetsgivare borde bli bättre föredömen när det gäller att ta till vara den kompetens man har tillgång till, med eller utan speciella bidrag på grund av funktionsnedsättningar.

Jag kan i sammanhanget bli mer upprörd över det fall Aftonbladet hittat. Linda Bjälmén skall snart läggas in för rehabilitering, men reglerna tillåter bara att den som redan är inlagd får undantag från överföring till Arbetsförmedlingen.

Tanken att den som länge är för sjuk för att återgå i tidigare arbete får hjälp på Arbetsförmedlingen snarare än Försäkringskassan är god. Men vi måste hitta sätten att på ett rättssäkert sätt anpassa tidsgränser och övergångar till individen. Systemet finns för individerna, inte tvärtom.

Den hälsosamme ekonomisten ställer sig den befogade frågan om vad Lex Jörg egentligen skulle innebära. Jenny Travis skriver om en del av de randfall Medinas artikel bortser från, eftersom han utgår från ett synsätt där det räcker att hantera majoriteten och bland annat om de hål som fortfarande finns i övergången till arbetslivsintroduktion.

Vikarieskatt

2010-09-04T12:44:00.005+02:00

Vänsterpartiet ser vikarier som ett problem.

Det är förstås på ett sätt sant. Den som hoppar mellan vikariat kommer i mellantiden troligen att gå på a-kassa. Frågan är förstås om det är troligt att de arbetsgivare som tar in vikarierna eller andra korttidskompletteringar av personal är villiga att chansa på fasta anställningar för att fylla ut personalstyrkan. Redan idag är en typisk besparing att skära även på vikariat. Att ta in någon kortvarigt är också ett sätt att "känna på" personen, som sedan kan vara en naturligt kandidat för bättre rekryteringar.

Det är som med rätt till heltid. Den rödgröna sidan ser ett oändligt berg av resurser, som det bara gäller att tvinga arbetsgivarna att dela ut till lämpligt valda grupper. Alla typer av begränsande effekter bortser man från.

Också intressant att vikariat vid tjänstledigheter inte skall räknas in. Undrar hur de räknar föräldraledighet där. Även vid längre sjukskrivningar finns det ofta en någorlunda klar period för vikariatet, men det är också klart tidsbegränsat. Jag skulle säga att många av de "skadliga" effekter vänsterpartiet försöker peka på finns kvar. Situationen är nästan värre när man är inne på en arbetsplats under relativt lång tid, men ändå inte blir en i gänget eftersom man "ändå ska försvinna". Kollektivavtal rörande olika anställningsförmåner kan alltför ofta också ge samma effekter för den typen av anställningar.

Då vore det rimligare att angripa frågan om varför tjänstledigheter är så populära i Sverige. Det leder till frågor om ett välfärdssystem där så mycket av tryggheten knyts till den anställning man har eller en gång har haft. Där tröskeln in handlar om att kontinuerligt och oavbrutet ha "skyddat" sin SGI om man blir sjuk eller arbetslös och där du inte törs ta ett nytt jobb om du inte vet säkert att du bara är "ledig" från ditt gamla och alltid kan komma tillbaka dit om något blir fel. Hela regelsystemet skyddar den som är på insidan mot att få det lika illa som den som inte har kommit in. Men ta aldrig fel. Det sker på bekostnad av den grupp som står mer eller mindre utanför. Men det kan V inte se.

Det finns också andra viktiga tankar i frågan, som vilka effekter det här skulle ge på viljan att anställa inte bara vikarier, utan personer som i ett senare skede kan behöva en vikarie. Har du en kronisk sjukdom som leder till kortare sjukskrivningar? Ajdå, vi kommer ju att behöva betala vikarieskatt när vi behöver ersätta dig. Kommer du att få barn? Ajdå igen, vikarieskatt så fort du är föräldraledig eller vabbar. V brukar ibland tala om vikten av en ordentlig konsekvensanalys av varje förslag ur ett könsperspektiv. Om man själva har gjort någon här har man inte grävt särskilt djupt.

Adam Cwejman tar också vikariepoolerna som vägen in att få erfarenhet, särskilt för studenter. Benny Lindholm, partikamrat i Uppsala, skriver också på temat om hur man kan tro att högre trösklar gör det lättare att komma in.

Carlaffisch

2010-09-04T01:02:00.006+02:00

Alla kan göra en valaffisch. Vi är färre (ja, Bildt, B. Hamilton, Schlyter och några till) som kan göra en Carlaffisch. Hans Majestät Konungen är rimligen förhindrad av Torekovkompromissen.

Här är en betaversion. Den är inte i tryck än och kommer kanske heller inte att bli det. Förslag på förbättringar, kommentarer, önskemål om att få några ex att sätta upp o.s.v. uppskattas. Kontrasten på den nedre texten verkar mer okej på de flesta testutskrifter än på de flesta skärmar. I början av nästa vecka bestämmer jag hur jag gör med det hela.

Mona Sahlin som statsminister vårt viktigaste jämställdhetsmål?

2010-09-03T23:52:00.005+02:00

Snubblade över en artikel i Fokus om jämställdhet från i juni. Artikeln baseras på Gender Gap Index från World Economic Forum, som har presenterats sedan 2006, med senaste rapporten från 2009.

Sveriges index har varit förhållandevis oförändrat. Det stämmer med många indikatorer allmänt. Framför allt när det gäller ekonomisk makt sker ingen tydlig förbättring. Däremot har Norge, Finland och Island gått om oss, med Island i topp.

Varför?

Då måste vi titta närmare på de mått som används.

De ekonomiska måtten är ganska rimliga, även om det är svårt att jämföra siffror mellan länder. Man mäter deltagande på arbetsmarknaden, självupplevda löneorättvisor för lika arbete, faktisk inkomstojämlikhet (där olika arbetstid är en avgörande faktor), andel kvinnliga chefer och andel kvinnor i olika kvalificerade yrken.

I de här fyra nordiska länderna är kvinnorna redan vanligast i de kvalificerade yrkena. Inkomstojämlikheten är klart större i Finland och Island än i Norge och Sverige. Finland-Island och Norge-Sverige är däremot inbördes väldigt lika. I denna ekonomiska kategori ligger Sverige också bäst bland de här fyra nordiska länderna, på sjätte plats i världen. Det är inte på dessa områden som vi blivit "omsprungna".

Nästa kategori är utbildning. Länderna ligger i princip lika. Kvinnor deltar lika mycket eller mer på alla nivåer. Men någon mindre oregelbundenhet i siffrorna ger Sverige lägre poäng. Det finns en mindre grupp invånare som inte anges ha genomgången grundskola vid 25 års ålder. Vid avrundning finns det tydligen någon skillnad där Sveriges statistik avviker med någon decimal. Ingen stor skillnad mellan länderna i slutänden, så låt oss gå vidare.

Hälsa är en annan sak. I vissa länder aborteras flickfoster oftare. Något mer allvarligt är att även fullgångna friska flickor som föds ibland inte registreras och/eller dödas. Ett mått på könsobalansen vid födslar ingår som en betydande komponent i WEF-indexet. Nu är kruxet att god hälsostatus ger en majoritet pojkar och att förbättrad vårdteknik ger ytterligare lite skjuts åt det. Andra effekter bidrar också, men de har inte särskilt mycket med jämställdhetspolitik att göra.

Nu tycks alla länderna ligga på mellan 51 och 52 % födda pojkar. Men det skall noteras att jämställdhetsmåttet faktiskt går upp om missfallsfrekvensen för pojkfoster stiger.

Nästa hälsokategori har ett liknande problem. Det gäller genomsnittlig livslängd vid god hälsa. Samtliga nordiska länder ligger kring 74 år för kvinnor med detta mått (75 för Sverige). Men Finland har bara 69 år för män. WEF räknar på kvoten mellan män och kvinnor. Den utveckling vi sett i Sverige med minskade könsskillnader i dödlighet i aktiv ålder (där männen fortfarande dominerar stort) ses alltså som ett exempel på ökande ojämställdhet med dessa kriterier. Det finns också klara problem rörande bemötandet av kvinnor i vården, men de täcks inte in i måttet. Både hälsomåttet och utbildningsmåttet har alltså klara problem, när det gäller jämförelser mellan utvecklade, industrialiserade länder.

Slutligen den intressantaste kategorin: politik. Det är här Sverige verkligen rasar och skillnaderna mellan länderna blir verkligt stora. Andelen parlamentsledamöter är en kategori där Sverige leder klart med 47 % i de siffror WEF använder. Norge har 36 % kvinnor. Finland har 42 %. Island har 43 %. I regeringarna ser det lite annorlunda ut. Norge har en majoritet kvinnor i regeringen och får här full poäng. Sverige har 11-10 och får då ett litet minus. Island har en tredjedel kvinnliga ministrar.

Ändå är det Island som är bäst i världen på kvinnligt politiskt deltagande. Och det beror på att man har en kvinnlig president. WEF-måttet räknar antal år med kvinnlig stats- eller regeringschef under de senaste 50 åren. Varje år som går med nuvarande president i Island bidrar till jämlikhetsmåttet, nästan lika mycket som alla kvinnliga ministrar och parlamentsledamöter tillsammans. Det bidrar mer än löneskillnaderna mellan könen.

Man kan anklaga Göran Persson för mycket, inklusive till att ha bidragit till en stagnerad utveckling på jämställdhetsområdet. Men jag tycker att det är klart problematiskt med ett mått som ändå används för att påstå att "Sverige stagnerat" som hade sett mycket bättre ut om allt hade varit precis likadant under åren 1996-2006, men med Mona Sahlin som statsminister (när hon kanske hade den energi och den förändringsvilja uppdraget kräver). Eller som skulle se bättre ut om ett år, per definition, om de rödgröna vinner i år.

I jämförelser mellan politiskt utvecklade länder skulle en analys av könssegregering av arbetsmarknaden och ekonomisk makt vara betydligt mer intressant. Varken Gender Gap Index, FN:s Human Development Index eller det korrigerad Gender Development Index är där särskilt användbara.

Eurostats enkäter om jämställdhetsattityder kan i sammanhanget faktiskt vara betydligt intressantare läsning. Dem har jag skrivit om tidigare. Där framstår andra och mer avgörande problem i jämställdhetshänseende än könet på enskilda personer i ledningsställning.

Bonus:
Sverige låg bra till bland de nordiska länderna vad gäller ekonomisk jämställdhet. Måttet verkar också där ganska väl avpassat för faktiska jämförelser mellan jämförbara länder. På det måttet syns det också tydligt att ojämställdheten i samtliga undersökta länder är fortsatt stor, bara olika. Men för skojs skull kan vi se vilka länder som hamnar i topp tio:
Mongoliet
Bahamas
Mozambique
Lesotho
Barbados
Sverige
Nya Zeeland
Norge
Uzbekistan
Kanada

Mongoliet hamnar högt genom att man i lönerna för likartade arbeten uppfattas som lika. Den verkliga inkomstojämlikheten är långt större än i industriländerna i listan, med kvinnors inkomst nere på bara 60 % av männens, mot 84 % i Sverige.

Och om någon undrar är jag ändå positiv till rankning av högskolor, just för att man kan sammanställa alla underliggande indikatorer och slås av möjliga jämförelser. Själva rankningen kan däremot alltför ofta mest ha ett underhållningsvärde, särskilt när det kommer till att tolka placeringsförändringar från år till år.

Tankar från kampanjande

2010-09-03T10:41:00.006+02:00

Sd-valfilmen väcker en del frågor. En del handlar om gränserna för censur. Men jag tycker att det är naturligt att skilja på vilka budskap som får föras ut och hur plumpt man får göra det. Att en kommersiell TV-kanal vägrade den ursprungliga filmen är inte samma sak som frågan om sd-material alls skulle delas ut som direktreklam av Posten, t.ex. Postens särställning som dominerande speditionsaktör och den direkta vägran (hos vissa anställda) att befatta sig med material vid olika tidpunkter är en lite annan historia helt enkelt.

Men sedan väcker den andra frågor. Hur gick det till när sd-produktionsteamet skaffade burkorna? De ser inte direkt datoranimerade ut. Eller köpte de färdiga mönster på nätet och sydde upp? Att halvspringa i vida kjolar med barnvagnar skulle i sig vara svårt. Att göra det med begränsat synfält kan tyckas ännu svårare. Hade sd speciella träningsläger där man övade 50 m burka med barnvagn? Och vem, vem gömmer sig under tyget i filmerna? Något de har visat är ju i alla fall att plagget inte är uppenbart opraktiskt.

Annars måste jag förstås också tipsa om denna film. Sd har visat tydligare hur man ser på frågan. Det är dags att dra i bromsen för främlingsfientliga och hetsande krafter i riksdagen. Det är dags att ställa samma frågor som dök upp till sd från publiken på en skoldebatt jag deltog i igår: "menar ni på allvar att invandringen domineras eller kan karakteriseras av heltäckande slöjor?".

Tack till tuffa Amanda Brihed för tipset.

Der Untergang är för övrigt en sevärd film, enligt min egen åsikt.

Levande charader

2010-08-31T22:26:00.005+02:00

Vilka är vi? Vilka är det som "vi" skall integrera i samhället?

De två frågorna sammanfattar min reaktion på den här artikeln, författad av partikamrater. Artikeln talar om en human migrationspolitik där "vi" inte tar emot fler än "vi" klarar av att integrera.

Det stora problemet är förstås att resultaten av invandring är helt beroende av vilka som kommer och hur de tas emot. En ökad arbetskraftsinvandring, som också är migration, kan innebära att det inte föreligger någon belastning alls på vad "vi" "klarar". En bättre introduktion vad gäller språk, men också en väg in i civilsamhället och en presentation av det svenska samhällsväsendet kan vara delar där. I det senare kan man exempelvis tänka sig punkter som: så här fungerar det svenska styrelseskicket, det här är en vanlig syn på familjen i Sverige, det här är socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa kunde vara exempel på punkter som vore bra att ta upp. Allt detta är sådant man bör känna till efter den svenska grundskolan. Mina erfarenheter från valstugan vet att det är blandat i praktiken, men den som är nyanländ har heller inte bekanta att fråga när man råkar illa ut.

Det är viktigt att en sådan introduktion i första hand är kunskapsbaserad, inte pådyvlande. Oavsett vad man tycker om det samhälle man har kommit till måste man förstå det, i någon utsträckning.

Däremot finns det grundregler att hålla sig till. Vad man själv väljer att bära för kläder bör vara upp till den enskilde. Det spelar ingen roll om vissa andra ser det som en del av en islamisering, som artikelförfattarna på Brännpunkt oroar sig för. Det vi däremot har alla skäl att reagera på är när politisk islamism sätter normerna ur spel. Hur man hälsar är en sak. Man kan interagera med sin omgivning på olika sätt och att det har blivit vanligt att just ta i hand är ingen central värdering som i sig måste försvaras.

Att visa andra människor respekt och behandla dem som likar är däremot en sådan värdering. Om man i klassrummet kräver att kvinnliga SFI-deltagare sitter längst bak, eller är tysta i mäns närvaro, är det ett reellt problem. Den utbildningsanordnare som respekterar sådana önskemål mot andra deltagares vilja ägnar sig enligt min mening åt diskriminering. Sanna Rayman skriver bra i ämnet och lyfter upp det enda meningsfulla ur Alcalas artikel. Men att skydda enskilda från andra enskildas önskemål innebär inte att vi måste skydda personer från deras egen övertygelse.

Jag tror att niqab orsakar vissa praktiska problem. De uppstår framför allt genom ovana hos omgivningen. Jag skulle personligen kunna tycka att det är enklare att välja en något mindre drastisk tolkning av islamisk tradition. Det kan diskuteras fram och tillbaka. Rätten att ta del av offentlig utbildning utan att bli hindrad till detta av andra deltagare, med skolans stöd, är däremot (i sammanhanget) absolut. Att DO som myndighet inte kan se detta tyder på en enögdhet och en vilja att se en fast konflikt i samhället, i stället för mångfacetterade situationer där olika parter, grupper och individer kan behöva extra myndighetsskydd för sina rättigheter i olika situationer.

Och av ungefär den anledningen finns det inte heller något särskilt tydligt "vi". Samhället är inte en så tydlig enhet. Det finns konflikter, olika åsikter och olika uppfattningar på många ledder. Ett medborgarskap som gemenskap är också svårt i ett land som en gång varit etniskt homogent med en tydlig historia, till skillnad från exempelvis ett USA som (i egenskap av statsbildning) var en nystart.

(Med förbehåll för att relaterandet av diskrimineringsfallet kan vara vinklat.)

Stopp för miljöfarliga cyklar

2010-08-29T22:39:00.003+02:00

Jag har följt arbetet med den nya översiktsplanen för Uppsala kommun relativt noga, i alla fall för att inte själv ha varit direkt aktiv i kommunpolitiken. En avgörande knut i underlaget kring kollektivtrafiken är dock att väldigt många korta resor i stadsmiljö idag sker till fots och på cykel.

Det finns flera skäl att bejaka detta. Ur ett folkhälsoperspektiv är det klart olämpligt om den korta vardagsmotionen försvinner. Men det är också en kapacitetsfråga. I Uppsalas fall står idag resandet på cykel och till fots för en större del av resorna och en betydande del av antalet kilometer, än kollektivtrafiken. Under dåliga vinterdagar märks också detta. Bussarna är överfulla och extraturer sätts in, även när väglaget är måttligt dåligt, enbart för att färre reser på andra sätt. Fler turer leder till högre energiförbrukning.

Förbättrad servicenivå i kollektivtrafiken leder oundvikligen till ett minskat egenresande, men det är ändå något man måste ta hänsyn till. Om man flyttar resor och grupper som får antas sällan använda bil annars till kollektivtrafik uteblir miljövinsterna. Mål formuleras ofta som utnyttjandet av kollektivtrafiken, men klimat- och trängselvinsterna kommer genom minskat bilresande.

V:s förslag om att göra kollektivtrafik gratis för studenter kan låta attraktivt, men de positiva miljöeffekter man utlovar är troligen snarare negativa och kostnaderna underskattade, eftersom man snarast räknar om dagens intäkter för biljetter och kort från studentgruppen och bortser från det ökande resande som skulle vara att vänta.

I kristallkulan

2010-08-28T23:00:00.004+02:00

Om fyra år har vi i värsta fall en ny valrörelse när Mona Sahling skall avsättas som statsminister. Eftersom en del menar att skillnaderna i svensk politik är rätt små tänker jag mig att Grön Ungdom, Ung Vänster och SSU för en gångs skull skulle lyckas enas om något då. I alla fall om de får lite ekonomisk hjälp av vår största fackliga organisation. Utan att säga mer presenterar jag härmed 2014 års slagdänga "LO lobbar" (årets förlaga från MUF):

Jag är pampsossen som är på valupptakt och vill ha egna Hollywoodfruar
Jag är myndighetschefen som trots höga odds tar ut fallskärmen när alla buar
Jag är invandraren som ännu går utan jobb utan att kunna ett enda ord svenska
Och studenten vars gnista aldrig tar skruv när det enda betyget är G

Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!

Jag är kvinnan som har en inkomst att leva på tack vare deltids-A-kassan
Jag är jobbsökanden som efter finanskris ännu är en i den massan
Jag är läraren som lägger stor energi på att ingen plugghäst ska plugga
Och statsministerassistenten som älskar att gå på kiosken och köpa choklad

Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!

Nu fanns inte G som enda betygssteg med i den nya rödgröna överenskommelsen om högskolan. Däremot har samtliga de tre studentförbunden på den sidan drivit frågan mer eller mindre aktivt, så det är inte helt vågat att tänka sig att det skulle få genomslag.

Det som däremot fanns med var en höjning av studiemedlet. 600 kronor mot 500 för regeringen. Eller, hur var det nu? SvD lyckas i skrivande stund vända på det i sin granskning. Regeringen lovar 500 kr mer i studiemedel från 1 juli 2011, ett skarpt löfte. Från samma datum lovar de rödgröna en höjning av studiebidraget med 100 kr. 500 till kommer "under 2012" om "ett varaktigt reformutrymme finns". Regeringen har också ett antal villkorade utfästelser, men nu måste vi jämföra lika med lika.

Man måste också hela tiden komma ihåg att höjda studiemedel, särskilt för bidragsdelen, är en kostsam reform. I de rödgröna förslag kostar studiemedelshöjningen (den andra delen) tre gånger så mycket som den kvalitetshöjning man anslår medel till. Jag tror att det är många studenter, som om de verkligen tvingas välja, hellre ser att föreläsningarna ger något och att man blir klar med goda kunskaper, än det där i och för sig välbehövliga tillskottet i kassan.

Dessutom måste man få ett slut på statlig detaljstyrning. De rödgröna har förstått att en del studentorganisationer vill lyfta fram lärarledd tid som ett mått på kvalitet. Det har aldrig varit det enda måttet. Mindre grupper, nya pedagogiska grepp, mer kvalificerade lärare (i stället för adjunkter, amanuenser och doktorander) är samtliga faktorer som kan bidra till högre kvalitet.

De rödgröna tänker sig däremot att den medelshöjning man nu vill genomföra skall gå just till den lärarledda tiden. Det skall Riksrevisionen få ett särskilt uppdrag att kontrollera. Att mäta tiden har hittills också visat sig vara en svår uppgift och inom högskolorna är det många som blir upprörda över olika mer eller mindre ospecifika och godtyckliga rapporteringskrav från Högskoleverket såväl som Riksrevisionen. Öronmärkande av nya anslag på i storleksordningen som mest några procent skapar då ett oväntat stort merarbete i att spåra användningen av dem. S-regeringen gjorde samma sak med satsningar på skolan i början av 2000-talet. Märkligt nog föll inte de heller särskilt väl ut, av liknande skäl. Organisationerna måste få tydliga och allmänna mål, inte småpytsar med pengar för vissa syften spridda över hela sektorn.

Vågar man gissa att de villkorade satsningarna i det rödgröna alternativet inte kommit till stånd när vi står inför valet 2014? Eller att reformutrymmet skapas genom tillväxtskadliga skattehöjningar?

Inte längre helsjukt

2010-08-27T21:45:00.002+02:00

LO:s kampanj med bleka uppochnedvända ansikten. Du har troligen sett den. Kanske tycker du om den, kanske tycker du att den är obehaglig. Jag tycker det senare. LO försvarar sig med att där regeringens politik som är obehaglig. Kampanjen är minsann saklig. Nu mäts inte saklighet i att ha små textrutor (när man passerar en affisch på bussen eller i bil). Det handlar om vilken känsla man får.

Det är lätt att driva en negativ kampanj med helt korrekta uppgifter. Kombinationen av centrering på motståndarsidans personer och svepande negativa ordalag som det dominerande intrycket gör den exakta texten mindre väsentlig.

Själva frågan om att LO, med väldigt speciella rättigheter i egenskap av facklig organisation (rätt att vara representerad dömande part i Arbetsdomstolen, rätt att sluta avtal för icke-medlemmar, rätt att sluta bindande avtal rörande anställning som enskilda inte kan göra, med mera, med mera), samtidigt är en integrerad del av socialdemokratin ger det förstås extra knorr. Varför kommer valrörelsens kanske hårdaste affischbudskap från tränaren som förstås hejar på sitt lag, men som man kanske skulle räkna mer satt på bänken under match och gav tips och stöd till sin sida på andra sätt?

Och är det konstigt att arbetsgivare inte vill att arbetstagarna har tröjor med texten "Regeringsskifte 2010" som arbetskläder? (Hur hade LO reagerat om arbetsgivaren påbjudit sådana kläder som arbetskläder för fyra år sedan?)

LO lutar sig också på DN:s faktakoll för att säga att kampanjen är saklig. Man riktar främst in sig på att försvara "Helsjukt" med Göran Hägglund. Det hävdas att 44 000 personer tvingas söka jobb de inte kan få för att de inte är friska. Här är formuleringen viktig. Det finns lönebidrag och andra typer av stöd just för att ha ett arbete trots att man har nedsatt arbetsförmåga. DN:s faktakoll i ämnet sa också att 70 % av de som faktiskt fått ett jobb hade någon typ av sådana stöd. De är alltså helt klart "inte friska", men det innebär ändå inte att de "inte kan få jobb". Andelen som hittills fått riktiga jobb är låg, men samhällets stöd är en viktig del i att få dem. Även om lönebidragen aldrig kommer att kunna trappas ned är det bättre för både samhällsekonomin och den enskilde att ha ett jobb med sådant stöd, än att enbart vara hemma med sjukpenning.

Fredrik Reinfeldts verklighetsuppfattning har också ifrågasatts, både i radio och i en annan valfläskkoll som LO lutar sig på. Den sistnämnda kommer fram till att Reinfeldt inte är "helt uppdaterad" vad gäller att Sverige skulle ha ett problem med omotiverat hög sjukfrånvaro, medan den förstnämnda gäller tanken att arbetsmoralen inte alltid är spontant hög för alla.

Nu är det förstås så att det här två olika fenomen. Få långtidssjukskrivningar beror i grunden på medvetet fusk. Däremot kan det finnas bristande motivation att komma vidare, särskilt om man blivit dåligt bemött i tidigare myndighetskontakter som tärt på orken. Men systemen måste också byggas för att stävja direkt fusk. Det är däremot inte orsaken till en tidsgräns för sjukförsäkringen.

Det ironiska med att Reinfeldt enligt DN:s slutsats inte är helt uppdaterad är att det beror på hans egen politik, den politik LO kritiserar och där de tar valfläskkollen till intäkt för att de har rätt. Förtidspensionerna toppade 2005, sjukskrivningarna 2003, men mycket av minskningen som gör att Sverige ligger på en relativt "normal nivå" relativt "jämförbara länder" är utvecklingen 2006-2009.

Det här med statistikjämförelser är just svårt. Vad är ett jämförbart land? När man just vill mäta graden av användning av socialförsäkringar är det enkelt, den officiella statistiken stämmer nog. Men redan där kan det också gå fel: i en del länder har arbetsgivarna större ansvar för sjukskrivningar och kanske inte perfekt statistikrapportering. Det är ingen bra indikation på hur sjuk man faktiskt är. Att vissa yrkeskategorier har extremt låg korttidssjukfrånvaro i Sverige beror ofta snarare på att det inte är relevant för dem att sjukanmäla sig: arbetsuppgifterna hopar sig ändå och man tvingas jobba igen dem när man är tillbaka, så varför sjukanmäla och förlora en del av inkomsten?

Ett annat fall där samma sak händer är frågan om våldtäktsstatistik, som Sd försöker använda för sina syften. Där kommer SvD fram till att man missbrukar siffrorna och Adam Cwejman drar paralleller till frågan om den i vissa kretsar närmast bibelförklarade boken Jämlikhetsanden, som i hög grad "vetenskapliggör" sina teser genom just framkastade och orensade jämförelser mellan länder. Bra inlägg om problemen har Andreas Bergh skrivit flera.

Svintrött

2010-08-26T23:04:00.005+02:00

Det är helt klart oroande med rönen kring narkolepsi och Pandemrix. Den frekvens man talar om tycks vara någon på 100 000 till någon på miljonen. Inga rimliga förhandstester av läkemedel över huvud taget fångar upp sådana biverkningar med någon säkerhet.

Det finns också resonemang för hur vaccinet skulle kunna vara relaterat till sjukdomen, eftersom man insett att narkolepsi kan vara en autoimmun sjukdom. Bakgrunden till autoimmuna sjukdomar "i allmänhet" (om man nu kan tala om något sådant) är oklar och ibland motsägelsefull, men ett kraftigt immunsvar kan helt klart inverka. Somliga minns säkert diskussionen om typen av adjuvans i vaccinet, men mer allmänt är det svårt att tänka sig en vaccinering som inte ger ett immunsvar.

En stor fråga återstår: även om vaccinet är orsaken (i relativt klar mening) till dessa sjukdomsfall, har det ökat frekvensen av sjukdomen mot hur det annars hade varit? Dels kanske samma personers sjukdomsförlopp endast påsnabbades, men desto viktigare är det ännu tänkbart att den komponent i vaccinet som ger effekten är den del som kommer från själva viruset. Summa sumarum skulle den som faktiskt genomgått influensan i det fallet kanske löpa en större risk för narkolepsi som långsiktigt men av sjukdomen, än risken att få det från vaccinet.

I backspegeln tycks massvaccineringen ha varit onödig. Kalkylen att göra den berodde dels på en krass skattning av hur mycket sjukfrånvaro som skulle ha uppstått, men också baserat på att viruset hade kunnat bli mycket värre. Det blev det inte, den säsongen. Men en bidragande orsak till det kan ha varit att det fanns färre möjliga virusvärdar, i och med vaccinationerna. Och under flera år kommer nya utbrott av H1N1 att bli lindrigare, så länge den genom vaccinering förvärvade immuniteten bidrar till ett snabbare och effektivare immunsvar hos den som smittas. Även när man blir sjuk kan sjukdomen bli lindrigare. Om den verkligt lösa hypotesen om att även influensavirus skulle vara narkolepsiorsakande (i mycket sällsynta fall) skulle gälla skulle då den vaccinering som orsakade narkolepsi (om nu det stämmer) ändå under många år framöver hjälpa till att leda till färre fall av sjukdomen totalt.

Det är därför av största vikt att orsakssambandet, oavsett dess natur, utreds. Det kan i alla fall ge oss bättre underlag för framtida hantering av influensa, både sjukdomen och eventuell vaccinering.

Filmtipset

2010-08-25T10:35:00.003+02:00

Igår födde vi vår kampanjfilm. Bra, kaxig och allmänt trevlig. Det är så roligt att driva valrörelse nu att man kan se fram emot att kila in broschyrer under pakethållare och lägga tusentals valsedlar i andra foldrar. Men många timmar tar det.

Det är inget konstigt med friheten from Erik Åslin on Vimeo.

Förresten fixar vi höjt studiemedel också. Valfläsk? Kanske, men det finns något paradoxalt när normen för försörjningsstöd från kommunen, det yttersta skyddsnätet som skall garantera en skälig levnadsstandard på existensminimum, ofta ger mer pengar än studiemedlet. I alla fall om tanken är att studiemedlet faktiskt skall vara en försörjning. Den som vill ha ett extrajobb kan till exempel hamna i restaurangbranschen. Då är det bra att vi vill sänka momsen där. Ytterligare en kategori tjänster som genom hård beskattning inte får växa så mycket som vore möjligt, klokt och rimligt. Och där många av de arbeten som skapas kan gå till unga.

Om veckans mest uppmärksammade (icke-?)våldtäkter

2010-08-24T11:26:00.003+02:00

Har inte kommenterat fallet Assange mer de senaste dagarna. Nu slipper jag det också. Isobel Hadley-Kamptz gör en heltäckande analys av debatten om hanteringen, misstankarna och vart finger pekas på vilket sätt av vilka.

Mastrar från himlen

2010-08-24T11:05:00.003+02:00

Den student från Kina, Indien eller Nigeria som vill plugga i Sverige möter en hårdare verklighet hösten 2011. Man måste inte bara, som tidigare, visa att man har 70 000 kr per termin klart på ett bankkonto för uppehälle. Det har man behövt hela tiden och det har gjort att de studenter som kommit antingen ägnat sig åt kvalificerade bedrägerier, fått stipendier i hemlandet eller kommit från familjer med ganska gott ställt. Från 2011 måste man även betala en studieavgift på ungefär lika mycket till. Däremot har det redan sedan tidigare varit klart att det också kommer att finnas svenska stipendier för olika grupper. Vissa av dem kommer däremot bara att täcka studieavgiften, pengar till uppehälle med svensk levnadsstandard i svenska priser måste man ändå ordna själv.

Tobias Krantz gör nu ett lovande utspel. Den som väljer att komma till Sverige eller Europa för en 2-årig master har ofta ett intresse av att stanna här ett tag till. Oavsett om man åker utomlands för den kulturella erfarenheten, ett bättre CV eller helt enkelt för att söka en långvarig framtid utanför hemlandet är två år rätt kort tid. Att ha erfarenhet av både företags- och utbildningskultur i Europa kan öka möjligheterna mångfalt att få ett arbete på en storbolagsfilial i hemlandet (eller ett exempelvis kinesiskt företags Europakontor) senare. Alltså vill många arbeta i Sverige efter avslutad utbildning. Det har tvärtom tidigare snarast varit svårt och krångligt att även få det.

Det Krantz pekar på är att kvalificerade studenter från berörda länder mycket lätt kan göra rätt för sig. Kalkylen för den svenska statskassan blir helt annorlunda om vi räknar med att många stannar kvar och får jobb i relativa bristyrken, eller rättare sagt yrken där det råder brist på kvalificerad kompetens. Begär därför som betalning att studenten stannar och jobbar i Sverige några år efter avslutad utbildning. Detaljerna måste förstås rätas ut; den som blir diskriminerad från den svenska arbetsmarknaden och inte får ett jobb bör till exempel inte hållas ansvarig, det måste vara en del av statens del av dealen att ordna det.

Överlag innebär det samma sak som det svenska studiemedlet: "du har inte pengarna nu, men ditt arbete ger skatteintäkter och välstånd senare". Ylva Johanssons kritik från s om att det inte skulle gå att identifiera ledande kompetens före utbildningen är grundlös. Detta gäller masternivå. Då har man redan gått omkring tre år för att få en kandidatexamen eller motsvarande. Vi får komma ihåg att det i många länder är fullt normalt att även gå ut i ingenjörsyrken och liknande efter en kandidat. I USA och andra länder influerade av det amerikanska systemet ses en master ofta som första stegen mot en doktorsgrad.

Elmotorns ljuva surr

2010-08-24T10:43:00.003+02:00

Äntligen. Alliansen har presenterat det i första hand centerpartisterna har talat om under längre tid, en rejäl miljöbilspremie. Dessutom gör man rent hus med att belöna bilar som i teorin kan gå på etanol, men ofta bensin och som fortfarande drar nära en liter milen. I stället är det el och biogas som är framtiden. Biogas kan förstås i teorin även gå på naturgas, om produktionen inte hänger med, men det får aldrig bli något annat än en övergångslösning.

Miljöpartiet har delvis liknande punkter, men landar också ganska fel. Man är så ivrig att bli av med fossilberoendet att man vill se särskilt stöd till konvertering av befintliga bilar till nya bränslen. Som jag antydde ovan är problemet att de bilarna fortsätter att vara bränsleslukande. Vi har inte idag stora anläggningar för biodiesel och etanol som bara väntar på att fylla konverterade Volvo 740 från tidigt 90-tal. Fordonsparken byts "naturligt" ut så pass fort att det i dagsläget är mycket mer kostnadseffektivt att satsa på de verkligt snåla och rena alternativen, än att ägna offentliga medel åt att göra äldre fordon koldioxidneutrala, men energislukande. Miljöpartiet ser också detta, men ger bara vaga antydningar om hur det skall gå till. Man vill visst ned till 100 g koldioxid/km för miljöbilsklassning, medan Alliansen talar om 50 g koldioxid/km för de fordon som skall få ett markant nytt stöd.

Däremot måste vi förstås regleringsmässigt göra det lättare att tillåta konvertering av fordon. För enstaka modeller kanske det kan bli marknadsmässigt lönsamt för enskilda och verkstäder att ägna sig åt det, när fossila bränslen på grund av beskattning och världsmarknadspriser blir dyrare. Men vi skall inte tro att det är en viktig del av pusslet, en avreglering på det området handlar mer om att minska statlig klåfingrighet i allmänhet.

Högerspöken på ljusa dagen

2010-08-22T11:15:00.004+02:00

Timbro skriver om landstingens använda medel. Man har bestämt sig för att kulturpolitik egentligen inte hör dit, även om det av hävd och delvis förväntat finns ett sådant ansvar där. Men visst är det relevant när man frågar sig vilka kostnader som är försvarliga och vilka som inte är det. Några procent av en landstingsbudget blir ändå stora pengar.

Man kan också se att olika landsting använder väldigt olika summor till kultur och "allmän regional utveckling". År 2008 användes i Uppsala 247 kronor per invånare till de syftena. I Stockholm användes 285. I Jämtland användes 669. Alltså: huvudmannen för vården använde en klart större del av de skattepengarna till något annat. Men det är inte så att alla storstadslän ligger lågt. Västra Götalandsregionen ligger på 740 kr per invånare. Trots det något större ansvaret för regionerna är den siffran anmärkningsvärd. Rapportförfattarna förklarar det i hög grad med miljonrullningen till Film i Väst, som pågår år efter år. Skåne ligger på 425. Östergötland på 385. De här länen borde på olika sätt ha förutsättningar som ändå påminner om läget i Uppsala och Stockholm.

Frågan är i hög grad politisk. Stockholm och Uppsala har rena alliansstyren nu och har haft klart borgerligt styre flera gånger under en 20-årsperiod. Det räcker förstås inte heller alltid som argument. Det beror på personliga preferenser hos företrädare och tjänstemän på alla nivåer.

Vi måste också komma ihåg att lösningen på vårdens problem inte alltid är att hälla på mer pengar. Jämför hur regeringens kömiljard faktiskt har bidragit till minskade köer, jämfört med tidigare satsningar från socialdemokratiska regeringar. Se hur vissa sjukhus behåller problem med långa väntetider på akuten, medan andra med i storleksordningen små projektmedel kommer till rätta med problemet. Organisatoriska förändringar och en vilja att ifrågasätta gamla sanningar om hur man bäst sköter verksamheten kan leda till stora kvalitetsförbättringar till samma eller liten kostnad. Då blir frågan om några procent från kulturverksamheten mer ointressant.

Jag ryckte lite på axlarna åt Timbros rapport, tills jag sedan läste nyheten om en kvinna som just genomgått kejsarsnitt och sedan skulle städa ur sin egen vårdplats innan hon åkte hem.

Timbrorapporten anger också pengar per invånare som gått till olika typer av vård i så kallade fasta priser. Västernorrland, där den aktuella kvinnan bodde, har med det sättet att räkna inte sett nedskärningar sedan 2004. Kostnaderna per invånare för "specialiserad somatisk vård" (kontra primärvård) har stigit med 8 procent där. Det är mer än i Stockholm, Uppsala, Sörmland, Värmland och Örebro.

Och kom ihåg att landstingen är i hög grad självständiga! Vissa statsbidrag utgår (förutom skatteutjämningssystemet som även om det är statligt beslutat i någon mening sker mellan landstingen), men de är mindre tillskott. Där har alliansregeringen också skjutit till pengar i samband med krisen. Landstinget i Västernorrland är rödgrönt.

Därför blir jag upprörd när andra bloggkommentarer på artikeln mer eller mindre får det till att det här skulle vara nuvarande regerings fel.

Nog är det en politisk fråga. På landstingsnivå. Och lösningen är inte alltid mer pengar. Exempelvis kan man fråga sig varför det i hela friden skulle stå mellan att barnmorskan eller mamman fyller tvättpåsen? En barnmorska är en specialistsjuksköterska med tämligen hög kompetens (och en i alla fall hyfsad lön). Det är väl ändå rimligt att delegera en sådan uppgift till undersköterska eller biträde eller komma på den djärva idén att städpersonal kan städa?

Publicering på slak lina

2010-08-21T11:53:00.004+02:00

Man anar aldrig vad man skall få läsa när man hoppar in i nyhetsflödet igen.

Julian Assange misstänkt för inte ett, utan två, sexualbrott? Anhållen i sin frånvaro? Detta är naturligtvis en stor nyhet.

Genast kommer frågor om det är äkta uppgifter. Det finns kanske ovanligt stora skäl att tro att det finns något fingerat över dem, liksom den rapporterade frågan om vem som egentligen varit anmälaren (när det inte skulle vara offren själva). Låt gå för det. Men svenska medier brukar rapportera om brott begångna av kända personer, även om man inte alltid går ut med namn.

Så hur skulle vi karakterisera denne man på känt anonymiseringsmanér? Kanske "en internationellt omtalad representant för en kontroversiell webbplats som besökte Sverige under den gångna veckan"? Sådana kryllar det förstås av. Det hade inte alls varit utpekande. Och som alltid i de här sammanhangen hade den som velat ändå kunnat hitta namnet i nätets gråzoner. Något verkligt skydd av Assange hade det inte handlat om.

Men, om medier inte hade tagit upp namnet, hur hade då dementier gått till?

SvD:s bloggmotivering är tänkvärd läsning. Komponenten att flera stora medier har haft ett mer direkt samröre, även om han inte vill kalla det samarbete, och stått som värdar för chatt med allmänheten, gör också att ett nedtryckande av nyheten skulle kunna ses som ett månande om eget skinn.

Det är inte lätta frågor och hur många nivåer det skulle kunna finnas av spel och osanning just här är väldigt öppet, men är det inte märkligt att kommentartrådarna på tidningarnas nätartiklar fylls med rop på att inte publicera information för att skydda berörda, när det är i direkt anslutning till uppståndelsen kring wikileaks av alla företeelser?

Den ökända hästen

2010-08-20T23:27:00.003+02:00

En gång i tiden, sådär i första halvan av nittonhundratalet, byggdes de flesta elektriska maskiner för ett enda syfte. Ville du prata i en maskin med någon annan byggdes en sorts maskin. Ville du sända något till en hel grupp andra använde man helt annan utrustning. Och ingen av dem hade något gemensamt med om du försökte ta en bild på människors innandöme med en i dagens tycke oförsvarligt hög dos röntgenstrålning.

Den tekniska utvecklingen har gått mot fler utbytbara komponenter. Större komponenter. De är likadana i helt olika sammanhang.

Men det går ett steg längre. Allt, eller väldigt mycket är sammankopplat. Det blev billigare så. Man slapp dra speciella ledningar. Man måste inte hitta på ett sätt för en ledning att fungera om det är e-post som går igenom den och ett annat om det är röntgenbilder, eller radarinformation.

När vanliga datorprogram används i ovanliga, kritiska situationer krävs rutiner för att undvika attacker. Det är lätt att beskylla Microsoft Windows som orsaken i sammanhanget. Det är vanligt, men orsakerna är flera. Andra system kan också drabbas. Vad som i första hand krävs, när nu denna typ av system används, är rutiner och isolerade nätverk. Det är inte rimligt att datorer för flygövervakning smittas med virus eller andra attackprogram som stör funktionen.

Och oavsett hur glad jag är över att styra vad som finns på mina datorer när jag jobbar inom universitetet krävs rutiner för datasäkerhet när forskande läkare går över för avancerade specialistbehandlingar.

För här ligger ett problem. Utrustning för bildtagning (röntgen, datortomografi, magnetresonans), utrustning för patientövervakning, utrustning för planering av strålbehandlingar. Alla dessa system körs i varierande utsträckning på normala datorsystem, för det är den teknikutvecklingen som bidragit till att även denna avancerade utrustning har ett överkomligt pris. Men ibland, som i Region Skånes fall blir det tydligt att man ute i verksamheten inte har kunnat hantera dem på ett tillräckligt säkert sätt. Där måste vi reagera från politiskt håll, om nödvändigt.

Nu (s)tänger vi dörren

2010-08-19T22:27:00.004+02:00

Råder det brist på bärplockare i Sverige bland den bofasta befolkningen? I en mening gör det väl det, det är inte särskilt många som vill arbeta som det med de löner som branschen kan erbjuda. I en annan mening gör det inte det. Det finns gott om invånare i Sverige som klarar av att plocka bär med minimal ytterligare utbildning.

Just bärplockning utifrån har vi haft i många år, även om de förändrade reglerna för arbetskraftsinvandring har förskjutit ursprungsländerna. Inga svenska politiska beslut kan hindra arbetsgivare att göra vilseledande reklam för bärplockningsjobb i Litauen, Polen eller Rumänien. Men socialdemokraterna verkar tro att man får ordning på arbetsmarknaden om man återinför krav på godkännande från arbetsmarknadens parter för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. På ett rent skamligt sätt hänvisar man till bärplockarnas situation.

Det borde inte vara svårt att sätta åt oseriösa företag om ens hälften av det som har rapporterats är sant. Att införa en partsgranskning igen innebär att vi kommer tillbaka hur det var före december 2008. En av alliansens stora reformer går om intet: att det är en sak mellan arbetstagare och arbetsgivare om man vill komma och arbeta i Sverige, oavsett var man kommer ifrån. Den som vill ha en bättre framtid behöver "bara" hitta ett jobb här. Det är inte enkelt på något sätt, men det är ett i grunden tydligt budskap: "visa att du kan försörja dig och du är välkommen". S budskap är "visa att vi behöver dig och du är välkommen (eller förstås att du har asylskäl, att det är väldigt synd om dig, eller att du har en anhörig där)". Jag föredrar helt klart det första budskapet.

Den socialdemokratiska definitionen är också stelbent när kompetensen inom ett yrkesområde kan variera. En syn på arbetsmarknaden där det finns ett visst antal jobb inom varje bransch (annat än under kort tid) och vi måste se till att de som redan är i Sverige har förtur till de jobben ser jag som djupt problematisk och bakåtsträvande.

Även inom EU vill s minska konkurrensen. Det är ett problem i sig, i s värld, om 45 % av byggjobben utförs av utländsk arbetskraft. Hur många av TV-apparaterna i svenska hem är byggda av svensk arbetskraft? Lagstiftningen som följde efter Lavaldomen skall rivas upp. Utländska arbetsgivare skall tvingas på en relation med svenska arbetsgivarorganisationer (förutom relationer med facket). I branscher med bristande konkurrens, som både bygg- och anläggningsindustrin, kan det vara uppenbart problematiskt.

Bemanningsföretag är också ett satans verk och måste stävjas. Annars kan de användas för att "runda" LAS. Detta uttryck används flera gånger i den textmässigt rätt magra s-rapporten. Arbetsrätt är tydligen någon form av slalombacke där man åker i sicksack runt den ena och andra regeln. Att det är märkligt att det skall vara så svårt att ha den personal man vill ha i en verksamhet att man väljer den liknelsen tycks rapportförfattarna inte reflektera över. Så vill man också göra det svårare att få f-skattsedel. Att personer själva skulle kunna välja att agera som självständiga entreprenörer, även om de har få kunder, verkar inte finnas.

Men, det är klart, i vissa fall (som Margareta Winbergs) är det kanske tydligt att verksamhet bedrivs under så anställningslika former att kalla det något annat enbart är ett försök att runda en och annan skattekrona.

Barn som mål eller medel

2010-08-17T13:04:00.005+02:00

Är barn i skolan mål eller medel? Är de ett medel för att uppnå vår önskade samhällsutveckling, göra det som tidigare generationer kanske inte gjorde? Rätta till det vi ser som fel, så att de blir det vi själva inte är? Den framtida arbetskraften som måste formas, tuktas och utbildas för att producera?

Eller vill vi sträva efter någon vidare form av bildning och självförverkligande? Det kan inkludera att barn gör saker de inte själva vill för tillfället, men det är i så fall med det uttalade syftet att det sedan, av dem själva, kommer att ses som värdefullt, glädjeskänkande eller nyttigt.

Och vad gör vi med de "duktiga barnen"? Skall de bli "hjälplärare" och stöda dem som kommit efter? Skall man se till att lugna barn i klassen sitter mitt i gruppen med bråkiga, för att lugna ned dem? Vad ger det för självbild att få bekräftat att ens uppgift är att rätta till andras brister? Och, sist av allt, kommer barnet som kommer underfund med att det är syftet att förakta dem man hjälper och lugnar ned mer eller mindre än om man inte hade blivit tilldelad den rollen?

Skolpolitik är också svår eftersom alla har åsikter som beror på ens egen erfarenhet och minnen av barndomen även förknippas med den psykologiska utveckling man har genomgått. Hur skolan var "egentligen" och hur man själv var "egentligen" kan bli en viktig del av självbilden och den direkta erfarenheten, ibland flera decennier tillbaka, kan göra det svårare snarare än lättare att relatera till dagens skola.

I alla fall: jag gillar dagens förslag om spetsklasser även på högstadiet. Dels finns det lite lustiga argumentet att man redan har musik- och idrottsklasser på den nivån (och tidigare), med en något grumlig kombination av urval och självval (via föräldrar). Klara inträdesprov på teoretiska klasser gör att det inte bara räcker med föräldrar med hybris och rätt intresse för att ge barnen en plats. Stimulansen att få alla lämpliga att söka ankommer förstås på den vanliga skolan.

Där skall man inte göra sig några alltför stora illusioner, tyvärr. Den vanliga skolans hantering av "bra elever" blir ofta av den typ jag först beskrev. Det är en resurs och en tillgång och "jätteroligt" att ha en sådan elev, men man får inte utvecklas på egna villkor. När får man då en genomgång av nytt stoff med lärarens hjälp, någonsin?

Många menar att sådana här specialklasser leder till sociala problem för berörda elever. De kommer aldrig att möta verkligheten och den bredd som finns där. De kommer att se sig som underbarn och bli högfärdiga. Jag måste erkänna att min egen självbild ändrades mer radikalt när jag började (kommunal) matematikklass på Danderyds gymnasium. Plötsligt var man inte längre bäst och att man var bra i skolan (i matematik, och andra ämnen) var inte längre kraftigt särskiljande. Det hjälpte många av oss att sluta identifiera oss med just de egenskaperna och reflektera bredare över vilka vi var. Vi fick många goda vänner med liknande intressen och det hjälpte vissa snarare att relatera till andra, förmågor som snarare hjälper senare i livet.

Fördjupande klasser ger oerhört mycket mer än extra papper med uppgifter man aldrig får hjälp med, både socialt och kunskapsmässigt. Dessa klasser behöver inte kosta särskilt mycket pengar, potentiellt mindre än eleven i gemen. Den reella förlusten finns då endast om man bara ser de "bra" eleverna som medel för andras utveckling, snarare än mål i sig själva.

RUT by any other name

2010-08-16T22:57:00.003+02:00

De är flera. De där partierna som ser att människor tycker att vissa saker är roligare än andra och föredrar att ägna den tid de inte arbetar åt saker som de själva finner glädje i. Det behöver inte betyda att det är rent roligt, i meningen ej nyttigt. Man kan tycka att det är roligt att redigera Wikipediaartiklar, man kan tycka att det är roligt att städa. Man kan tycka att det är roligt att laga mat. Man kan tycka att det är roligt att tvätta. Man kan tycka att det är roligt att hinna några av de där sakerna själv och inte behöva stressa igenom de andra.

Att köpa barnomsorg för skattade pengar, oavsett hur pedagogiskt kvalificerad den skulle vara, är otänkbart, som en vanlig tjänst. Priset för platsen är i storleksordningen 100 000 kr/år. Sedan tillkommer 25 % moms. 125 000 kr. Den som har råd att avsätta 125 000 kr/år i reda pengar kan åtminstone antas betala statlig inkomstskatt, så för att tjäna 125 000 kr måste man ha en ytterligare inkomst på 250 000 kr.

Vad händer om vi i stället betalar via skattsedeln? Tja, momsen på tjänsten försvinner i princip. Då är vi nere på 100 000 kr. För att det offentliga sammantaget och mycket naivt skall klara sig på ett ut räcker det sedan med att arbetsgivaravgift och inkomstskatt räcker till för att finansiera platsen. Om vi räknar med att man betalar full kommunalskatt på marginalen, men ingen statlig inkomstskatt, räcker det då med att tjäna 170 000 kr ytterligare genom att ha barnet på dagis för att "själv" finansiera platsen (lägg till en liten dagisavgift så går det ännu fortare) via skattsedeln. Och ändå har man då "kvar" 70 000 kr i egna pengar! Om man betalar statlig inkomstskatt räcker det med en inkomstökning på omkring 120 000 kr för att finansiera dagisplatsen (och man får ändå behålla ca 60 000 av dessa kronor). Skillnaden är naturligtvis ofta betydligt större om det är skillnaden mellan en förälder hemma på heltid eller inte.

Vad handlar då allt detta om? Att det offentliga har råd med helt fantastiska saker, saker du själv inte skulle ha råd med, för pengar du faktiskt har. Det verkar i första hand dyrt eftersom du och din arbetsgivare måste betala skatter från din lön i stället för att använda dem till det du önskar. Som vi såg i fallet med statlig inkomstskatt är det som händer för dagis att pengarna blir mer än dubbelt så mycket värda -- skattepengarna från en inkomst på 120 000 kr räcker lika långt som om du använder alla pengar du har kvar från en inkomst på 250 000 kr. Tänk om du själv kunde få sådana magiska pengar, som gav dubbelt så mycket? Skulle du offra något av din "fritid" som du ägnar åt någon av sakerna ovan som just du kanske inte tycker är fullt så rolig, för att i stället arbeta lite mer, få magiska pengar och betala någon annan?

I så fall: välkommen till RUT-avdraget, en relativt måttlig subventionering jämfört med barnomsorg, som kan betala igen sig ganska lätt genom fler arbetstillfällen och potentiellt ökat arbete i den grupp som utnyttjar avdraget.

V gillar förstås inte RUT. Men man ropar inte bara på arbetstidsförkortning längre. Tack och lov för det, förresten. Med samma typ av kostnadskalkyl som kanske får barnomsorgen att gå runt, genom att räkna hem ökade skatteintäkter, skulle en allmän arbetstidsförkortning kosta hundratals miljarder. Bibehållen lön går liksom inte (utan att allt annat, som framför allt vård, skola, omsorg, blir dyrare i precis samma takt och vi ändå står där mer underskottet).

V gör alltså något enklare. Låt folk köpa matlådor från kommunernas storkök. De lagar ju ändå mat. Visst. Det gör de. Men skolornas storkök paketerar inte maten i lådor och har ingen omfattande kontanthantering (eller kort, eller kuponger, eller någon som sköter utlämning av maten i rusningstid på kvällen då bespisningspersonalen har gått hem för dagen). Det är kanske möjligt att en lyckad satsning till självkostnadspris skulle hamna där V räknar, kring 30 kr. Men frågan är vad som händer när satsningen floppar? Eller skattesubventionerar vi det här middagsproblemet?

S vill också lösa det här. Lösningen består i att man intill tunnelbanestationer skall kunna betala någon för att uträtta ärenden och tvätta ens tvätt. Och så skall barnomsorgen ligga nära kollektivtrafiknaven. Arbetsmiljö- och luftkvalitetsfrågorna får man väl fundera över senare.

Hur skall man genomföra detta? Med storslagna offentliga satsningar? Nejnej, företagsamhet. Citat:

Alla tjänster ska utföras av privata företag som får kontrakt att verka i SL:s lokaler. Därför kommer tjänsteutbudet att skilja sig mellan olika stationer, allt efter vad resenärerna vill ha och behöver. Där det bor många barnfamiljer ser behoven annorlunda ut än där det bor många äldre. Både privata och kommunala förskolor kan ligga i anslutning till kollektivtrafiken.

Men från politiskt håll kommer strategin att vara tydlig: Vi vill ge det lokala näringslivet ett lyft och de entreprenörer som kan erbjuda tjänster som sparar tid åt resenärerna ska ges företräde och bjudas in att verka i och kring SL:s lokaler.

Subventionen gömmer sig precis där. Den som kan spara tid åt resenärerna skall ges företräde och bjudas in att verka i och kring SL:s lokaler. Om man inte har missat det är lokalerna även i nedgångna fall populära affärslägen. Jämför priserna på livsmedelsbutiken T-snabben vid tunnelbanestationen Tekniska högskolan i Stockholm med valfri stormarknad, eller ens en hel del andra livsmedelsbutiker i centrala Stockholm. Det dyra i sammanhanget är både personal och lokaler. Subventioner av personalen har S sagt nej till. Det andas RUT. Men att ge riktade kontrakt verkar "gratis", helt oberoende av ombyggnadskostnader och alternativa intäkter från traditionellt mer bärkraftiga hyresgäster. För utan någonting drastiskt som på ett eller annat sätt kapar en del av dagens pris kommer mycket få att välja den nya folkhemsbetjänten.

Jag vet också vilket jobb jag helst skulle välja av att putsa fönster eller passa barn (efter blöjåldern...) och gå igenom främlingars osorterade, ospecificerade tvätt. Att det beror på en nojighet från min sida vet jag också och jag kan knappast klandra den som hanterar andras lortiga tvätt oavsett om det är inom vården, på hotell eller som en hushållstjänst. Just blöjnojan ser jag faktiskt själv fram emot att ta itu med i bästa fall fram i vår.

Pappa Göran ska lära dig slåss som en björn

2010-08-12T00:09:00.005+02:00

Inte ens som politiker kan man vara allvarlig jämt, vilket Göran Hägglund också har visat. Men kanske kan den här texten ändå lära dig någonting om någonting:

(för den som behöver lite hjälp rekommenderas en lyssning på Spotify, hoppa direkt till 01:30 om du inte orkar med introt)

Alla sossar vill betala skatt, för att skatt är alltid skatt,
från tå upp till hatt.

säg mig alla sossar vill ta skatt för lön, hus och så,
som bara en skattmas förstår sig på.
(håll igång, moms på blues)

Ett sånt corny spel gör att allting blir fel
Varje dublon de tar

o med ett nollsummespel så blir man direkt en del
utav stenåldern

(Lass-ass-ass-ass Ohly)

Jag betalde just min elskatt med en ring
men bara sossar kan det där, med skattehöjning

(vem vill digga utsläppsrätter o ditt och datt)
När alla sossar vill ha kilometerskatt

ett nollsummespel gör att allting blir fel, varje dublon man tar

(åh a Peter och Maria)
Med ett sånt corny spel blir man genast en del, utav stenåldern

Alla sossar vill betala skatt
för det vill ju sossar, med
pengar ur annan hatt

man spelar upp en story om förmögenhetsskatt
för ingen sosse vill betala skatt

alla sossar, alla sossar, alla sossar vill ju ta ut skatt...

Schymans städning och var hyckleriet ligger

2010-08-10T22:55:00.004+02:00

Det är inte hycklande att utnyttja en ekonomisk förmån som är direkt svår att undvika. Jag kan vara för enhetsmoms, men betalar inte in extraskatt när jag köper livsmedel eller en tryckt bok i stället för att gå på restaurang eller köpa en ljudbok. Gudrun Schyman har alltså en väldigt uppenbar poäng när det gäller att RUT-avdrag, särskilt med fakturamodellen, blir något man "får" och annars aktivt skulle undvika.

Detta under förutsättning att man alls konsumerar berörda tjänster.

För kritiken mot de riktade skatteavdragen har två delar. Den ena är att skattepengar kan användas bättre. Den blir tveksam om vi kan visa att de sammantagna effekterna av "förvitande" av svart arbete och totalt ökad sysselsättning (personer med låg utbildning som får något jobb i stället för inget, personer som lönearbetar mer i stället för att städa hemma) ger högre, inte lägre, sammantagna skatteintäkter. Och när det gäller hjälp till äldre handlar det också om det så viktiga förhållandet att kunna hjälpa sina föräldrar (eller sig själv), även om anhöriga finns långt bort och kommunens hemtjänst inte anser att man behöver det man själv önskar. För "efter behov" har ju aldrig bedömts av den behövande... (inte "efter förmåga" heller för den delen)

Men i april i år, alltså inte tillbaka till 1998 då Schyman första gången avslöjades ha städhjälp (den 16-åriga grannbarn... vid avslöjandet sa Schyman också att hon inte längre hade hjälp), redde Gudrun ut det hela. Städande är speciellt, eftersom det involverar maktrelationen av att arbeta i någon annans hem och att denne någon annan skulle kunna göra det själv och därför kan ha allehanda synpunkter.

Själv tenderar jag att ha synpunkter på både det och det andra. Min respekt för läkare och ekonomer, för att ta två exempel, är stor, men både i privatlivet och som politiker kommer man väldigt kort om man likställer auktoritet och kunskap med omöjlighet att ifrågasätta. Om jag hade städhjälp (i stället för robotdammsugare) skulle jag förhoppningsvis också ha vett att inte säga exakt hur jag ville ha det gjort. Jag inser att jag är dålig på att städa och även dålig på att arbetsleda i detalj. Jag säger i så fall förhoppningsvis vad jag vill ha, inte hur jag vill ha det.

Det är också det andra ledet i Gudruns artikel. Hon menar att vägen till nya arbeten inte är låglöneyrken, utan en ökande professionalisering. Men det är just denna professionalisering som gjort inträdeströskeln allt högre. Den som arbetar med något kontinuerligt och i många miljöer bygger ändå också upp en kompetens. Städaren som går in i ett hem är förhoppningsvis bra mycket effektivare än den boende som gör det själv, 25-50 % förbättring är inte omöjligt att räkna med. Om man lägger till bruk av anpassade redskap kan man komma upp i 80-90 % för vissa moment. Det finns en professionaliseringspotential, men hemarbetets formulering som hemarbete begränsar det.

Och slutligen arbetstidsförkortningen, Feministiskt Initiativs kelgris. Varför kan Gudrun Schyman, som talesperson, inte ens i sin egen organisation, där denna tanke är bärande, förkorta sin egen arbetstid tillräckligt för att städa hemma hos sig själv? Vad gör hennes uppgifter så unika? Även med en reducering av hennes årsinkomst rakt av skulle hon ha en med alla mått mätt hög lön.

Till hennes försvar skall sägas att hon inte vill förbjuda företagen och vill kunna köpa dessa tjänster, om hon har lust, i förvissning om att det är en bra arbetsplats. Men med de argument hon framför i övrigt: om maktrelationen, om behovet av arbetstidsförkortning, om att tjänsterna är dömda att vara lågkvalificerade och inte en del av vägen framåt, varför vill hon då ens köpa dem till "fullpris"? Är det inte förkastligt då också?

Två statliga reseföretag

2010-08-10T21:59:00.004+02:00

DN uppmärksammar SJ:s neddragna underhåll. Man talar om att problemet är lönsamhetskravet. Om det kan jag kanske hålla med till en del. Det för lätt tanken till avregleringar och marknadstänkande. Men det är ju inte riktigt sant. Även ett statligt monopol kan ha vinstutdelningar. Televerket hade det under lång tid. SJ hade däremot subventioner från staten på 10-20 procent av omsättningen från 50-tal till 70-tal.

SJ separerades och blev tydligt affärsdrivande redan i slutet av 80-talet. Vad som sedan hände 2001, under Björn Rosengren, var separationen av underhåll och städning till separata bolag. Det är problematiskt, när hela aktören behålls i ett enda bolag. För vad marknaden då fortfarande saknar är konkurrens. På teleområdet gjordes liknande misstag till en del, men de stora omvälvningarna (både Internet och mobiltelefoni) har gjort att motsvarande tjänster till vad Televerkets olika avdelningar kunde erbjuda finns att få från fler håll.

SJ har stora problem med punktligheten, dimensionerar inte turerna på pendeltrafiken efter resandet, med mera. Och som de facto-monopolist på den teoretiskt snabbaste resformen på många sträckor (ibland ivrigt påhejat av personliga eller företagsbaserade miljö-/resepolicies) kan man lätt fortsätta så. Problemet är inte för mycket marknadstänkande, det är för lite. Och framför allt glömmer man det varje marknad behöver: konkurrens.

Vi kan jämföra med ett annat statlig bolag i resebranschen. Av någon anledning går det inte med vinst. Det går med brakförlust. Regeringen vill inte ens sälja det för närvarande av skälet att det knappast går att få något rimligt pris för det. Men det har förhållandevis god punktlighet och ett relativt gott rykte. För på en marknad med konkurrens vet man att det värsta man kan göra är att spela med kundernas förtroende. I båda fallen kan det finnas en företagskultur som gör det svårt att göra rätt förändringar, en offentlig monopolistlättja som ligger kvar. I SAS fall har man ändå tvingats vakna upp. När kommer den verkliga avregleringen av tågmarknaden?

Brett band, smal väg

2010-08-06T11:01:00.004+02:00

Har centern spelat ut sin roll? Det är det kanske väljarnas sak att avgöra, men s-märkta politiker kan också ha något att säga.

Vad säger då Peter Hultqvist? Han konstaterar att personer blir utan fast telefon. Ja. Så är det. Det är en effekt av teknikutvecklingen. På vilket sättt vill Hultqvist subventionera koppardragningen? Samhällsservicen försämras på landsbygden, oklart exakt vilket regeringsbeslut han invänder mot. En nationell bredbandssatsning saknas.

Förvisso. Jag är den förste att hålla med om att behovet finns av digital kommunikation. Men vi behöver faktiskt köra varor också. Det kommer inte att bli billigare att underhålla kopparledningar och televäxlar med kilometerskatt på kommersiella transporter. Samhällsservicen kommer inte att bli bättre när skatten på att köra privatbil är lägre än att frakta varorna. Den rödgröna versionen av "klimatsmarta" skatter leder till en ytterligare centralisering av servicen på landsbygd och i småorter och ett ännu större beroende av bil för än längre resor (där kollektivtrafik som tvingas till täta stopp, oavsett turtäthet, blir ett än större nedköp).

Hultqvist vill också ha långa leveransavtal mellan Vattenfall och industrin. Menar han på allvar att hushållen skall ta hela smällen vid prisvariationer? Det är ju vad som händer: när fler och fler binder priset på längre tid kommer den klick som inte gjort det, eller inte gjort det till bra villkor, att få ta hand om svängningarna. Delar av industrin vill säkert sluta långa avtal, men framför allt med en rödgrön inriktning med totalt sett minskad elproduktionskapacitet bör man vara försiktig med att boka upp en gräddfil åt vissa. Ge i stället förutsättningar för att bygga ut produktionskapacitet på rimliga villkor åt alla. Ta bort elcertifikaten och höj skatten på verklig miljöpåverkan, både koldioxid och andra utsläpp. Förvalta befintliga vattenkraftverk smartare. Industrin kan med sin just industriella elanvändning lättare göra storskaliga effektiviseringar där man drar ned på produktionen vid pristoppar. Med smarta elnät kan hushållen göra samma sak, men det kräver nya hushållsmaskiner och värmepannor som förstår nätets signaler.

Vi har en spridning inom Alliansen, men jag tycker att vi skall vara tacksamma över att vi är såpass samspelta att man från andra sidan kan tycka att vissa parter har spelat ut sin roll, än att man får helt olika svar beroende på vilket partis företrädare man lyssnar på. Vi står för en energipolitik som på allvar kan stöda fortsatt industri, utan gräddfiler till storbolagen, och dra ned på utsläppen genom en satsning på både förnybart och kärnkraft. Allt på marknadsmässiga villkor. Det är bra, oavsett om man sitter i storstadshotell eller eluppvärmd villa på landet från 70-talet.

Time(s) New Roman

2010-08-06T01:21:00.008+02:00

Jag har lite svårt att riktigt greppa Socialdemokraternas reklamkampanj. Kanske är det att röd, fet kursiv text i något som ser ut som Times New Roman känns som någon som precis fått sin första dator i mitten på 90-talet och försöker skriva ut en affisch för att väcka uppmärksamhet. Kanske är det skrivfelen i extratexterna i deras Flashfilm.

Vad säger mannen på bilden egentligen i filmen?

"Denna parken är totalt värdelös." "Det är för varmt här inne, det är felbyggt, och det är för litet och det är skitigt." (med reservation för att ha hört fel på smådelar)

Den officiella linjen är att det är ett fantastiskt skattefinansierat projekt som visas upp, som "vi" (s) har byggt och där generationerna möts, medan intrycket i filmen är att de snarare delar den med en demilitariserad zon däremellan där ingen brukar vara. Men eftersom det byggde på goda, planerade, tankar, måste ju resultatet vara bra. Eller hur hänger det här egentligen ihop?

En annan film handlar om skolan. Lite matte. Om vi har en rektangel, med 20 cm i omkrets, hur långa kan sidorna vara då, frågar läraren? Eleven är riktigt skarp och svarar att de ÄR 8 cm och 2 cm. Det är lite förvånande, eftersom de kan vara vad som helst med summa 10 cm, d.v.s. 0 < x < y < 10 cm, x + y = 10 cm. (Ändra olikheten till icke-strikt om vi godkänner en rektangel som även är en kvadrat.) Det kallas "utbildning i världsklass". Jag vet att det här kan låta petigt av mig, men bara att det verkar petigt tyder snarare på vilket problem det finns med attityden till teoretisk kunskap inom områden där det faktiskt finns rätt och fel.

I just matte kan problemet vara att elevers eget räknande och lärares genomgångar just handlar om "hur man gör saker" i stället för "varför man gör saker". Lärares tid bör i största möjliga mån inte gå åt till att hjälpa till att traggla tal, utan till att förklara. Japan nämns ofta som ett exempel på det. Individualiserad undervisning behöver inte betyda handhållning hela vägen.

Information wants to be free

2010-08-05T23:35:00.003+02:00

Ett grundläggande argument från piratpartiets sida och bredare kretsar rörande upphovsrättsskyddat material har varit att information i grunden inte går att begränsa. Den som vill dela med sig av den kan inte stoppas, utan en kontrollapparat som man vare sig vill acceptera eller ser som realistisk att genomföra. Eftersom fullständig kontroll är omöjlig är det bara hyckleri att göra några anspråk alls på att kontrollera.

Detta argument är av ungefär samma typ som det mer allmänna "man kan inte kriminalisera en hel generation", men det är mer förfinat. Det ignorerar i grunden vad majoriteten anser vara rätt. Det är inte så konstigt, eftersom rörelsen, i alla fall vad gäller identifikation, har ett ursprung i "scenen" och andra kretsar där den bristande respekten för upphovsrätt fanns långt innan den blev allmänt spridd.

I sak har man förstås rätt på ett sätt. Det är högst tveksamt vilka möjligheter det finns att reglera informationsöverföring på ett sätt som samtidigt garanterar personlig frihet, med enbart tekniska medel. Ingen har å andra sidan kommit på tanken att vi skall försvara andra rättigheter med enbart tekniska medel eller rå styrka. I grunden för lagstiftningen finns alltid en grad av respekt för lagen. I vissa fall har lagen kommit före respekten för densamma (se barnaga, sexköp), i vissa fall har den länge suttit ganska löst (somliga skatte- och trafikregler). Men i grunden finns alltid respekten för lagen.

Lagstiftningen om barnpornografi är långtifrån oproblematisk. Det gäller gränsdragingsproblem av flera slag - mot oskyldiga (?) bilder på barn, mot vad som är ett barn och den som senast varit uppe i medierna med distinktionen mellan övergrepp och tecknade bilder. I den senare får man påpeka att den inte är fullt så enkel. I andra fall handlar det om äkta bilder (med någon grad av övergrepp eller distinkt sexualiserande och utpekande av en enskild individ), som klipps eller remixas med annat äkta eller artificiellt material för att skapa en större "effekt". Det är också problematiskt om vi, vad den tekniska utvecklingen lider, tvingas bevisa att ett barn verkligen har utsatts för övergrepp. Av sådana bekvämlighetsskäl kan det vara rimligt att förbjuda i alla fall vissa former av pornografi med barn, även om det är uppenbart att inga barn kommit till direkt skada i framställningen.

Men för piratpartiet handlar det inte om sådana överväganden. I grunden är principen om informationsfrihet till varje pris central för dem. Man kan tro att det borde gälla även personlig information. Rätten till integritet handlar om att kunna kontrollera information om sig själv, även om den lämnat en själv. Här skall sägas att representanter för partiet uttryckligen ibland gjort skillnad på information som lämnats till många och till bara en del. Men den politiska aktivism The Pirate Bay ägnat sig åt (och som Piratpartiet tagit i försvar) handlar inte bara om att skriva elaka brev till amerikanska filmbolagsjurister. Den handlar även om motsvarande brev till personer som känt sig uthängda genom att deras arbetsmaterial, som man aldrig hade tänkt tjäna pengar på (i den formen) fått "vingar" och spridning.

En total informationsfrihet är farlig. All mänsklig interaktion handlar om, eller kan ses som, utbyte av information. Att något bara är "ettor och nollor" är en väldigt dålig ursäkt, när ettor och nollor kan döda i fel system och ettor och nollor kan skada människor. Vi måste hitta sätt att förena det öppna samhället med rimliga mått av kontroll och ansvar. Det tror jag inte att Piratpartiet, efter dagens debacle klarar av. (Ärligt talat trodde jag det kanske inte innan heller.)

Slutligen är det rent patetiskt av Falkvinge att försöka koppla barns möjlighet att rapportera övergrepp på ett bra sätt till övervakningssamhället. Den man bör vara orolig för, i första hand, mycket uppenbart och konkret, om man som barn rapporterar ett övergrepp, är inte FRA. Det är snarare förövaren. Ett aldrig så krypterat, säkert och ostorebrorspräglat nät kan fortfarande vara totalt avlyssnat på hemdatorn, av en förälder, eller av en förövare som lurat barnet att installera program tidigare.

Planer i luftslott och på räls

2010-08-04T21:09:00.003+02:00

Jag besökte idag en debatt om civilflyg på Ärna flygfält. Som landstingskandidat kan jag förstås se det viktiga perspektivet med möjligheten för sjuktransporter, men för den typiske Uppsalabon är det förstås praktiskt taget oviktigt. Försvarets närvaro kan man se som motiverad, men kanske inte den mest upphetsande. Den är dock ett faktum under överskådlig tid och jag ser den som lämplig.

I ljuset av det blir det rimligt att tänka sig ökat flyg. Arlanda är högt belastat och den belastningen kan i sig också tänkas leda till ökade utsläpp vid de tillfällen då koordineringen blir suboptimal och plan snabbt måste ned till rätt höjd med rätt kurs för att flyga in, eller cirkla runt. Gröna inflygningar och bättre reglersystem kan göra under, men fler banor är också en rimlig utveckling.

Mest principiellt intressant i sammanhanget tycker jag dock det är att fråga sig om kommunen bör ta ställning till klimatkonsekvenserna. Den lokala miljön och bullerfrågan kan man förstås behandla. Men jag tycker, principiellt, att frågan om klimatutsläpp regleras mycket bättre genom marknadsbeslut. När det offentliga aktivt stöder projekt (som vägbyggen, järnväg, eller en statligt uppförd flygplats) bör man reflektera över bredare konsekvenser, men när det gäller att ge tillstånd till en privat aktör borde marknadsregleringar räcka för att täcka de mer allmänna konsekvenserna. Klimatpåverkande utsläpp kan komma från vilken punkt som helst på klotet och ge i princip samma effekt. Det är relativt enkelt att prissätta dem. Alla insatser bör gå mot att sätta ett pris på dem, ett pris som bara i synnerligen begränsad mån skall ta hänsyn till olika typer av olämpliga konsekvenser.

Denna linje företräddes på olika sätt av den borgerliga sidan. Från rödgrönt håll var man otydligare och solidariserade sig mer med signalpolitik: "det här är onödigt och orättvist och bör därför inte tillåtas". I samtal öga mot öga efteråt framträdde också argumentet att det är för svårt att höja bensinskatter och ändra det som redan finns, men att vi (politiken) måste stoppa sådant som ännu inte redan förväntas. Marknadstänkande fnös man åt, med hänvisning till järnvägsmisslyckandena under året. Jag skulle å andra sidan säga att de beror på att man inte varit villig att betala för riskhantering, dåliga kommunikationsrutiner (externt och internt) och en BRIST på olika utförare.

När man talar om att få störst utsläppsminskningar genom att göra insatser utomlands blir diskussionen också lätt bakvänd. Det handlar inte om att ge elbilar till slummen. Men vi måste ta på allvar att industriproduktion som sker "på uppdrag av väst" (eller nord, om man föredrar den terminologin) sker i andra delar av världen. Kapital som används för att minska de utsläppen borde komma någon till del och incitament borde ges. En global utsläppshandel är då önskvärd. Men vi har samma sak redan inom EU. Många av EU:s nyare medlemsländer har en industri och infrastruktur som bygger på ett mycket högt utnyttjande av fossila bränslen relativt levnadsstandarden. För Sveriges del är det svårt att minska den fossila påverkan från elanvändning, till exempel, eftersom vårt elsystem i hög grad redan är fossilfritt (med undantag för fossileldade kraftvärmeverk). Massiva insatser för förnybar el i Sverige är främst relevanta om kärnkraften skall avvecklas. Annars kunde de pengarna användas bättre närmare platser där det direkt är kolkraft som ersätts.

I övrigt är det relevant att reflektera över protesterna mot antibakteriella medel. Artikelförfattarna har en god poäng, särskilt när det gäller illa fixerade eller självimpregnerande medel där större delen av medlet redan vid första användning går ut i avloppsvatten, inte in i ytorna. Däremot skadar det inte att ändå fundera över möjligheterna med andra typer av bakterie- och biofilmsavvisande ytor. Men nu var det ju inte detta det gällde. Jag håller helt med om att de naturskador man riskerar med de medel det nu gäller gör dem omotiverade. Att nyttan skulle vara obefintlig eller minimal är svårare. Vad skulle man exempelvis säga om kläder som höll sig fräscha längre, så de kunde tvättas mer sällan? Det ger i sig en kanske liten nytta, men en mycket konkret positiv miljöeffekt.

Rotfyllning

2010-07-30T09:50:00.003+02:00

Kan bara kort tipsa om Pernilla Ströms DN-stick om rut och rot. Slutet är kanske det mest intressanta och något jag definitivt känner igen från den allmänna debatten: för rotjobben spelar det ingen roll vilka kunderna är, för det är ju riktiga jobb. Man kan med stolthet skruva in nya skåpsluckor eller anlägga en jacuzzi. Men ve den som sedan lagar mat åt någon annan i det nya köket eller håller lyxkänslan kvar i badrummet.

Vad gäller konjunkturargumentet, att rot finns för att byggjobbarna skall stanna i branschen, undrar jag också lite över de olika typerna av arbeten. Visst sker en del storrenoveringar, men även då är arbeten i villor ganska annorlunda än massiva byggprojekt, oavsett om det är nya skolor, sjukhus, montering av prefabvillor på rad eller kontorskomplex. Visst kan samma personer göra dem, men det är inte entydigt samma kompetens som behålls och det är mycket möjligt att de däremellan passerar a-kassa både en och två gånger. Ve och fasa, en konjunkturstabil byggbransch på riktigt skulle snarare må väl av ett statligt subventionerat byggkreditsystem, men inte heller det vill vi väl egentligen ha, med tanke på hur fel sådana satsningar kan slå.

Spöket av forna regeringar

2010-07-26T19:10:00.005+02:00

Det är märkligt vilka luntor som kan ligga på departement och vänta vid regeringsskiften. Flera av de mest kritiserade reformerna från nuvarande regering har sin grund i ett betydligt rödare Rosenbad. I flera fall kan man förstås säga att det fanns en anledning till att det låg kvar i byrålådorna, till exempel en del delar rörande sjukförsäkringen. Däremot är det lustigt när en återkommande kritik från socialdemokratiskt håll är att man "gått för fort fram och inte utrett tillräckligt". Men underlagen fanns ju?

Med meritpoängsdebaclet blir historien intressant. När infördes egentligen meritpoängen? I utredningsuppdrag 2006? 2007? När drogs gränsen att det var betyg från äldre kursplaner än 2000 som inte skulle kunna ge poäng?

Det slutliga beslutet togs förstås indirekt när regeringen lät bli att göra några ändringar i gällande förordning. Men hela grunden för strukturen på det nuvarande systemet, med direktgrupp och kompletteringsgrupp, lades 2006. Där ingick även ett system med upp till 3 meritpoäng för de elever som skulle gå ut 2007 och övergångsregler tillbaka till Gymnasie 2000, men inte äldre. Det beslutet klubbades av regeringen den 21 juni 2006. Som bekant har Sverige val i september med regeringstillträde i oktober. Den 21 juni hette Sveriges statsminister Göran Persson.

I gymnasie 07 skulle dessutom ämnesbetyg i stället för kursbetyg delas ut. Man skulle få ett samlat betyg i "matematik", "svenska" o.s.v. Det är ganska tydligt att det gör det lättare att få högre betyg. Man kan vara svag under en period och aldrig riktigt ta igen det materialet, men läraren kan ändå se att man försöker bättre senare och ge ett högt helhetsbetyg. Den tendensen finns definitivt i grundskolan. Ändå skulle äldre studenter tävla i samma urval med dessa nya, med upp till 3 (inte 2,5) meritpoäng, som dessutom var definierade på ett sätt som gjorde det ändå svårare för den som inte vetat om kraven i förväg att klara dem.

Den här gymnasiereformen blev aldrig av, av flera skäl. I stället får vi en reform 2011. Meritpoängssystemet togs av nuvarande regering och gjordes om för att ge betydligt fler olika vägar in till meritpoäng. Gränsen vid gymnasium 2000 som äldsta kursplaner som ger meritpoäng behölls. Bakom den gränsen borde det i teorin ha funnits en bred uppslutning, eftersom socialdemokraterna (med samarbetspartiernas förmodade stöd) också hade valt den.

Visst har det funnits kritik mot systemet, men den har sällan fokuserat på de äldre betygen. I stället har den i hög grad gällt utländska betyg, att man inte viktar gymnasiebetygen i stället, att yrkeserfarenhet inte längre värderas av sig själv och per automatik. Sveriges förenade studentkårer gick så långt i sina remissvar som att skriva:

Eftersom behörighetskraven garanterat de nödvändiga förkunskaperna och det är mycket svårt att förutsäga vem av de behöriga sökandena som bäst tillgodogör sig utbildningen, så bör urvalet i första hand användas för att få studentpopulationen att avspegla befolkningssammansättningen. Det görs bäst genom flera olika urvalsmetoder i kombination, då olika metoder gynnar och missgynnar olika sökande.

Med en så radikalt annorlunda syn är man givetvis kritisk. Högskoleverkets kritik var av motsatt natur, man tyckte fullt och fast att betyg var ett bra sätt att bedöma studieduglighet, men att meritpoängen skulle kunna "störa" prediktiviteten. Att detta baserades på historiska data, med andra kurser (och mindre taktikval) lämnade verket därhän.

Här är slutligen en länk till Högskoleverkets skrivelse från början av september 2006, där man sammanfattar konsekvenserna av det av den socialdemokratiska regeringen beslutade systemet. Läs under "Äldre utbildning".

Flera delar med systemet som det blev är bra och jag förstår om nuvarande regering vill ta åt sig äran för det. Men vissa tunnor ekor rätt tomma när man betänker vilka som från början såg betyg från 2002 och tidigare (d.v.s. med kursplaner som beslutades före 2000) som en rimlig gräns för högskoleantagningen.

Rättsstat när myndigheterna felar

2010-07-25T23:14:00.003+02:00

Vissa länder har författningsdomstolar och ett system för överklagande som är mer oberoende av myndigheterna själva. Så ej i Sverige. Förutom i de fall då Sverige åtagit sig att införliva lagstiftning utifrån (främst EU-rätt) kan bara i undantagsfall exempelvis grundlagen användas för att förklara att ett beslut från riksdag (och i vissa fall även regering) är felaktigt.

Därtill är de övervakande myndigheterna också benägna att tolka så ännu bredare. Det var det fristående Centrum för rättvisa som bedrev gerillajuridik för att skjuta positiv särbehandling i sank, genom att diskrimineringslagstiftning skulle vägas mot förordning. Lagstiftningen om åldersdiskriminering är ännu svagare. Det är förstås rimligt på ett sätt. Det finns en massa medvetna gränser. Det är också sant att det är en form av indirekt diskriminering, när man riktar in sig på använd kursplan och inte födelseår i sig. Men det är också potentiellt oroande att de myndigheter som skall övervaka övriga tar så lätt på saken.

Det är också byråkratiskt praktiskt, men inte så tryggt för den enskilde, hur man överklagar ett myndighetsbeslut: du skall skriva till samma myndighet som fattade beslutet! De skall sedan överväga igen, bedöma om överklagandet är befogat och direkt se vilka övriga handlingar man vill skicka med som svar på medborgarens inlaga. Att själva överklagandet behandlas av en annan nämnd eller förvaltningsdomstol är förstås tur, men särskilt för den som på något vis drar sig kan det kännas olustigt att vända sig till samma part igen (särskilt som man förmodligen redan ifrågasatt beslutet innan man försöker överklaga).

Jag har också skrivit tidigare vad jag tycker i sakfrågan: de nya reglerna, där gymnasiebetyg före 2002 aldrig kan ge den nya nivån 22,5, är problematiska. Utfallet nu med många sökande understryker det. Även utan nya meritpoäng skulle antagningspoängen ha stigit betydligt eller slagit nära taket på flera utbildningar.

Men lite kan man också undra över myndigheternas ansvar. Reglerna kan betraktas som olämpliga. HSV och VHS får i nästan varje dagstidningsartikel ut bilden att man klagat intensivt, men jag vet inte riktigt om jag håller med om den. Deras uppgift är inte heller främst att klaga. En direkt och fullständigt oomtvistlig uppgift är att ge god information till studenterna. 2008 fanns informationen om konsekvenserna för "grupp C" (äldre gymnasiebetyg med mera) klar i presentationsmaterial för högskolesektorn. Men fortfarande i våras stod inget om de verkligt gamla gymnasiebetygen i den allmänna presentationen av meritpoäng. Det fanns också faktablad för elever som går ut 2010 och sådana som gått ut tidigare. I det förra angav inledningen att det gällde för 2003-2009, utan att uttalat säga att äldre betyg fick oförändrat jämförelsetal, men ingick i samma grupp.

Relativt omfattande insatser har gjorts för att informera gymnasieeleverna om det nya systemet. Men de lever också mitt i det och får (förhoppningsvis!) information från studievägledare och andra. I dagens samhälle blir myndigheternas webbplatser den helt dominerande informationskällan för den som saknar annan information. Och då är det ju som sagt senast inför antagningen till höstterminen 2009, sista chansen, som man borde ha varit tydlig. Det var man aldrig. Det är kanske inte främst regeringen som har förutsatt att studenter på högskoleprogram kommer direkt från gymnasiet...

Växtvärk

2010-07-21T22:54:00.003+02:00

Är tillväxt utan ökande miljöpåverkan möjlig? Låt oss börja med frågan om tillväxt och utsläpp av klimatpåverkande gaser. Det är nog så komplicerat för en allmänhet (och journalistkår) som tidvis inte ens lyckas skilja på ozonhål och global uppvärmning.

I alla fall: en stor del av koldioxidutsläppen (men inte alla koldioxidekvivalenter) kommer från energiutnyttjande från fossila bränslen. Om vi förbjöd fossila bränslen skulle just det problemet vara över. Om vi bara förbjuder dem rakt av är vår ekonomi också över och det kan ju vara lite tråkigt. Men oavsett vad man säger är det fullt realistiskt att tänka sig olika alternativ där kolväten möjligtvis används i vissa fordon och specifika processer, men att de utvinns ur biobränslen. Övrig införd energi kommer från solljus och kärnkraft. Det kräver investeringar och en hel del klurande, men det framstår inte som omöjligt i teorin. Hur länge dessa energiformer kan byggas ut på ett rimligt sätt är nästa sak att tvista om.

I teorin är alltså i alla fall en "decoupling" möjlig mellan ekonomisk tillväxt och koldioxidutsläpp. Även om ekonomisk tillväxt stod i ett direkt förhållande till utnyttjad energi behöver det inte leda till koldioxidutsläpp. I en marknad som inte får "veta" att koldioxidutsläpp är dåliga kommer en decoupling enbart att ske om det i sig blir dyrt att utvinna fossila bränslen.

Tidigare miljöproblem som vi har stött på, som ozonhål och försurning, har hanterats. För trettio år sedan var det rimligt att tro att halten freoner i någon mån korresponderade mot BNP, eftersom en viss del av konsumtionen skulle omfatta kylskåp och kylanläggningar. Att skåpen skulle innehålla freon var självklart. När det blev ett politiskt problem hittades andra vägar. Varken kylskåpen eller tillväxten försvann. Ett liknande förlopp gäller svavelsyreutsläpp (ett område där USA tillämpat utsläppshandel mycket effektivt). Koldioxid är mer central eftersom den direkt relaterat till vår energiinfrastruktur, så de tekniska problemen är större, men det är inte den ekonomiska tillväxten som skapar problemet.

Rapporten Prosperity without growth deklarerar dock att det faktiskt är omöjligt. I kapitel fem plottar man diverse kurvor och ser att de följt BNP. Det är naturligt att utnyttjande av resurser som inte medvetet begränsas eller fördyras ökar när ekonomin växer. Rapporten tar också upp exemplet med svavel och partikelutsläpp. Varför är de inte allmänt tillämpliga? Jo, man citerar en "grön" ekonom som menar att sådana drastiska absoluta minskningar samtidigt som BNP ökar bara är möjliga för lokala, påtagliga problem.

Vänta nu, ser ekonomin skillnad på vilken typ av problem som orsakas? Den enskilda fabriken som bränner smutsigt kol i en process för att framställa järn eller el skadas bara minimalt av sina egna försurande utsläpp. Nej, det "lokala" problemet består i ett politiskt tryck från befolkning och deras politiker som direkt kan påverka villkoren för fabriken: styra det kapitalistiska loket in på önskat spår. Problemet handlar alltså inte om vilka resurser ekonomin kan reglera, utan om vilka problem politiken förmår att tackla på ett fungerande sätt.

Sedan visar rapporten hur absurt lite koldioxid som kan få släppas ut per producerad realdollar år 2050 om alla skall leva på EU-levnadsstandard och den standarden dessutom skall få utvecklas positivt med 2 % per år och vi ändå skall hålla ett mål om 450 ppm koldioxid i atmosfären. Tankegången bygger på Ehrlichs ekvation, som talar allmänt om resursutnyttjande. Man förleder läsaren (och sig själv) att tro att en minskad kolintensitet med en faktor 55, som är vad som krävs (och det ifrågasätter jag inte), också kräver en allmän effektivisering med en sådan faktor.

Jag upprepar detta: vi har historiskt inte lyckats kombinera tillväxt med minskade koldioxidutsläpp eftersom vi inte har velat det tillräckligt. Vi måste kanske offra en viss mån av potentiellt välstånd för att nå dit. Vi måste troligen inte offra samma grad av tillväxt, eftersom ett av problemen med måttet ju är att det inte mäter välstånd! Effektivare teknik är värd mer i en ekonomisk struktur där sådan värderas, vilket ger tillväxt när sådan teknik ersätter tidigare val.

I förbigående kan också sägas att rapporten lyckas med konststycket att upptäcka att kapital kan innebära radikalt olika saker, både pengar och "verkliga" tillgångar, och att det skulle vara något lustigt att just ett kapitalistiskt system inte gör tydligare skillnad på dem, när kapital är så centralt att det givit systemet dess namn. Här tycks man ha läst en auktoritet på området, som i sitt verk Das Kapital ondgjorde sig över precis samma sak. Samtidigt är det ju just det som skapar flexibiliteten.

Så när Jacob Bursell skriver att "Rapporten är dock nedslående tydlig på en punkt: alla antaganden och förhoppningar om marknadens möjligheter att minska resursuttagen under bibehållen tillväxt – så kallad decoupling – är fullständigt verklighetsfrånvända och självbedragande." har han fel. Rapporten säger att det är möjligt på ett antal områden i det kapitel som behandlar just decoupling. De enda grunder som anförs för att det inte är möjligt på andra områden, som koldioxid, är politiska och inte ekonomiska. Att det skulle vara lättare att driva den politik som rapporten sedan förordar, eller att det skisserade ekonomiska systemet skulle hantera några av de problem som uppstår på ett bättre sätt, återstår att bevisa.

Tillväxt blir vad vi gör den till, men den är grunden för ett förvånansvärt praktiskt system. Någon gång måste vi kanske förändra takten, men frågan är om det tillfället är nu.

Tio små tennsoldater

2010-07-20T21:47:00.003+02:00

Uranet kommer inte att ta slut. Eller, jo, det tar slut, om vi inte byter bränsle på något sätt. Det finns flera alternativ. Reaktorer som kan utnyttja oanrikat bränsle (tekniskt mer avancerade genom kravet på neutronkällor) är ett alternativ, upparbetat gammalt bränsle ett annat, torium ett tredje. Jag kan hoppas att vi i Sverige väljer att visserligen gå vidare med prospektering och förberedelser av slutförvar, men allvarligt överväger om det verkligen är lämpligt att göra hela inkapslingen. Upparbetning av avfallet ger oss både längre drifttid och ett mer kortlivat kvarvarande avfall.

TT-telegrammet berör också nya investeringar i brytning av uran på konventionellt sätt. Där är det viktigt att komma ihåg att bränslet är en relativt liten del av kostnaden. Vi har råd med både mer miljövänliga gruvmetoder och mer svårbrutna fyndigheter och kan ändå producera el. Apropå frågan om koldioxidneutralitet i brytningen kan jag i förbigående säga att den känns ungefär lika relevant som den om vilket bränsle timmerbilarna eller sopbilarna som kör råvara till biobränsle använder: den är inte irrelevant, men nettoeffekten är ändå tydlig. I fallet med uranbrytning är också de delar som är direkta transporter (och därmed vore i alla fall lite kluriga att driva med kärnkraftsel) små, just eftersom energitätheten är så hög.

På alla relevanta sätt är kärnkraften ett långsiktigt hållbart alternativ. Återstår då säkerhetsfrågorna.

Skatt, skatt och skatt

2010-07-19T09:24:00.004+02:00

Är pension uppskjuten lön? Ja, i någon mening är det väl det. Kopplingen är däremot ingalunda direkt och ännu har inget pensionssystem hållit så länge att någon har trätt in i det och hunnit gå i pension med alltigenom samma system. Ingen har någonsin, egentligen, kunnat veta vad man kommer att få i pension, antingen i kronor, någon form av fasta priser eller ännu mindre som andel av en "normal" lön vid pensionstillfället. (Vem som utförde huvuddelen av sitt lönearbete mellan 50- och 80-talet skulle vilja leva med dessa decenniers ekonomiska levnadsstandard idag och tycka att det var en okej kompromiss?)

Men vad är egentligen skatten på lön? Där ingår arbetsgivaravgifter. Oavsett om du aldrig tänker skaffa barn betalar du föräldraförsäkringsavgift. Eller, ja, din arbetsgivare gör det ju. Men skatten finns likafullt på din lön. Det är ju din arbetsgivare som gör en preliminärskatteinbetalning också.

Arbetsinkomster medför också ofta i någon mån merkostnader. Man kan se det som motiverat att på något vis kompensera arbetstagarna för dem, utan att sätta igång hela cirkusen med att leta kvitton som är avdragsgilla och stimulera arbetstagarna att placera fler och fler kostnader i den kategorin. Men Mona Sahlin drar fram pensionärskortet i dubbla meningar, på ett ärligt talat rätt lågt sätt. Det parti som på så många sätt trixat med skattesystemet anser plötsligt att likhet i ett enda avseende är det avgörande måttet på rättvisa.

Systemets vänteprocess

2010-07-16T16:07:00.003+02:00

I sommarvärme och bröllopsförberedelser blir jag lite dålig på att skriva inlägg. På ledarplats lyckas Hanne Kjöller för DN i alla fall med att dels betona den nära på uppenbara slutsatsen: det offentliga åtagandet för vård och omsorg måste på något vis definieras, så man vet var gränserna går... och det mer tveksamma: akutgarantier borde inte finnas. Kristdemokraterna föreslår max 4 timmars väntetid att få träffa läkare på akutmottagning. Kjöller tycker att den som fått vänta 4 timmar på läkare egentligen inte alls borde vara på någon akutmottagning. Må så vara, men då borde man skickas hem, i fall med alltför nonchalant utnyttjande av akutvården också med en extra räkning.

Men ponera följande: en patient kan ligga med oförklarade kräkningar i isoleringsrum i sju timmar innan läkare ens kommer för att ta odlingar och prov som bedömer om isoleringen är befogad. Dessförinnan besök av sköterska/vårdbiträde kanske en gång i timmen. Förmildrande är att detta skedde när svininfluensan fortfarande var en befarad risk än en vittspridd epidemi eller ett passerat kapitel, men att en patient tidvis är okontaktbar, egentligen inte alls har några influensaliknande symptom och då hanteras på detta vis är oacceptabelt. Det ökade egna ansvaret för hälsa, vård och omsorg handlar knappast om att anhöriga som åkt med i ambulansen skall sitta vak och byta kräkpåsar. Förvisso inga kvalificerade åtgärder, som jag mer än väl kunde utföra, men något ironiskt är det att jag lämnades ensam med min sambo i sju timmar för att sedan åtminstone en period (och infört i journalen) anges som potentiell orsak till hennes allvarliga huvudtrauma.

I Kjöllers artikel öppnar hon visserligen för att den som fått vänta i mer än fyra timmar på läkare också kan ha råkat ut för "något slags felbedömning". Det kan man väl säga i vårt fall, eftersom min sambo lades in på neurointensiven med snäva besökstider efter denna väntans natt. Alltså får man se till att mer aktivt skicka hem folk. Och mer än gärna ge någon typ av rätt till schablonersättning eller åtminstone ett klarare uttalat serviceåtagande rörande den som får vänta länge. En akutgaranti, både om att bara akutfall tas emot, och att någon undersökning görs. Sedan måste man naturligtvis, alltid, prioritera de svårast sjuka. Men i mitt och min sambos fall handlade det snarare om att den första reella bedömningen tog sju timmar.

Många kassor små

2010-07-06T23:22:00.004+02:00

Jag skriver på Makthavare.se om ett seminarium om A-kassan. En sak som är avgörande och intressant med en obligatorisk A-kassa är hur man kanske skulle kunna harmonisera hanteringen med sjukförsäkringen. Det är besvärligt, eftersom försäkringskassan har dåligt servicerykte, medan A-kassorna har ett gott rykte. Det beror å andra sidan troligen på att mycket av jävligheten i bedömningar, även när det gäller A-kassan, kommer av Arbetsförmedlingen (är du arbetsför lille vän? har du uppfyllt arbetsvillkoret? registrerat dig rätt dag? gått anvisad aktivitet?) och Försäkringskassan (Arbetsförmedlingen säger att du inte gjorde det dag X till Y, så du har ingen SGI, eller du är inte tillräckligt sjuk).

För en del arbetslösa och många långtidsarbetslösa kan det nog finnas någon grad av funktionshinder eller sjukdom inblandad. Det gäller även många som har foten inne på arbetsmarknaden och som aldrig skulle komma på tanken att sjukskriva sig för samma besvär. Grundlinjen måste vara att bedöma arbetsförmågan relativt hela arbetsmarknaden, men gränsdragningen mellan arbetsför och sjuk är inte alls glasklar. Den blir ännu luddigare om det skall vara en underförstådd rättighet att bevara sin tidigare lön i nästa arbete, vilket S verkar mena är hela poängen med försäkringen.

Välfärdspartiet

2010-07-05T22:47:00.003+02:00

Välfärd kan vara många saker, meddelade Lars Ohly i sitt tal. Det kan vara gratis kollektivtrafik med täta turer på landsbygden, eftersom det är klimatsmart. Konsekvenserna i form av ökat resande är knappast klimatsmarta.

Man vill också bygga 40 000 nya bostäder per år. Det föds 100 000 människor per år, på ett ungefär. Nettobefolkningsökningen är kanske 50 000 per år, invandring inräknad. Men i varje bostad bor det i genomsnitt mer än en person. Sverige har inte sammantaget någon större bostadsbrist och vänsterns lösning på en ojämnt fördelade efterfrågan är ett nybyggande som innebär att alla nya invånare kan ha en egen bostad. Oavsett hur välisolerade de bostäderna är kommer fler kvadratmeter per invånare, vilket är syftet, att leda till en större klimatbelastning. Och det är dyrt. Höj standarden på förorterna i stället. Stimulera unga att dela lägenhet, om man vill ha hög standard, eller ge låg standard i motsvarande korridorsboende.

På arbetsmarknaden talar Ohly om otrygga anställningar och timvikariat. Men han drar även in den strukturella frågan om deltidsarbete. Deltidsarbete har många nackdelar, men att ge alla rätt till heltid ökar bara arbetesgivarnas incitament att även använda andra verkligt otrygga anställningsmodeller.

Tandvård som annan vård är smart, men det finns ett klart problem i att tandvården har den problematik som delvis är dold inom andra vård: "efter behov" är en förbaskat oklar formulering. Behöver man snygga eller funktionella tänder. Behöver man kunna tugga hårda nötter? Behöver tänder vara vita? Att subventionera tandvården i samma grad som konventionell vård blir dyrt, för då kommer alla att välja estetiskt bästa protes. Är det den hälsoinsats vi vill prioritera? Åtskillnaden är problematisk, men Ohlys lösning är ännu svårare.

Jag tycker också att det är väldigt märkligt av Ohly att värdera sjuksköterskors arbetsinsats genom att säga att de har låga löner precis som andra kvinnoyrken. Han verkar bara ha sagt det i talet på plats, inte i manus, men han jämförde med privata arbetsgivare där kvinnor dominerar, som hotell och restaurang och handeln. Medan han i manus talar om "löner som motsvarar ansvar och utbildning" drog han alla över en kam, i ett försök att undvika kritiken att det är offentliga arbetsgivare som är den mest avgörande gemensamma faktorn. Många män i offentlig sektor har yrken som har egenheten att det finns andra reella karriäralternativ, eller en större mångfald av arbetsgivare. Sjuksköterskor finns, som vårdförbundet poängterar, helt dominerande i landstingskomunal sektor.

Incitamentet för läkarna att överdiagnostisera och överbehandla om man får betalt per behandling är reellt. Men i en offentlig vård är incitamentet likartat, eller så finns det motsatta, att undvika behandling för att komma väl ut. Någon form av kostnadsuppföljning görs förstås ändå. Och då föredrar jag faktiskt en mångfald av utförare, där jag kan byta om jag blir missnöjd och där min läkare får betalt för att ha behandlat mig, snarare än betalt för att ha hittat en anledning att inte göra det.

Nej, vänsterns välfärd är inte min välfärd. Det här är korta tankar, men han visade väldigt bra att han har rätt i en sak. Det spelar ingen större roll vilken ministerposter Ohly får. Det spelar bara roll på vilka områden deras politik får inflytande. Och jag undrar fortfarande vilket område de är harmlösa inom.

Intressesärart

2010-07-04T23:39:00.003+02:00

Fredrik Reinfeldt höll i mitt tycke ett bra tal. Jag är på plats som press för makthavare.se under veckan, men tänker försöka skriva något privat också.

En sak moderaterna och Reinfeldt tar upp är särintressena. Dem vimlar det av här och de finns i många sammanhang. En viktig poäng, som han även berörde i talet, är att det inte blir bra bara för att man kombinerar önskemålen från alla särintressen. Det blir en överbudspolitik, men en överbudspolitik som dessutom baseras på en grupplogik. De intressen som visserligen finns hos stora grupper, men där de grupperna är mindre entydigt bestämda eller utgör minoritet inom de organisationsformer som dominerar, kan helt glömmas bort. En politik som försöker syfta till allmänintresset, men också samhällets bästa, kan bättre fånga det.

Därför är det inte heller fel att gå emot en hel sektors önskemål, även när det gäller styrningen av den sektorn. En regering eller en politisk ledning är inte bara ansvarig inför de verksamma eller engagerade i varje samhällsdel för sig, utan har ett stort ansvar för helheten.

Däremot är det intressant hur vår statsminister har två lägen. Ett uppsluppet, gemytligt, nästan lite galet, och ett mycket stelt. Idag visade han det förra och det med bravur.

Kvoteringspolisen

2010-07-02T00:09:00.003+02:00

Kvotering till polisutbildningen? Fredrik Kärrholm påstår att den finns. Han tycker att det inte är rimligt "att förutsätta att denna skillnad helt kan förklaras med att gruppen kvinnliga sökande har en större andel bättre lämpade individer", vad gäller varför ungefär en tredjedel av de sökande är kvinnor, men 50 % av de antagna.

Nej, om man bara ställs inför frågan "tror du de kvinnliga sökande är bättre än de manliga" är det kanske inte rimligt att spontant med någon säkerhet gissa ja. Men kan vi veta det så säkert att vi kan förkasta tanken att kvinnor skulle överrepresenteras bara på grund av detta? Om det vore en ren betygsintagning och ett genomsnittligt antal elever med högsta betyg sökte skulle könsfördelningen bli ungefär lika skev, till kvinnornas fördel. Könen presterar inte lika. Även en ganska liten skillnad i fördelningen bland de allra bästa gör könsfördelningen inom sökargruppen i stort mer eller mindre irrelevant.

Om vi ser en förskjutning i fördelningen, en förskjutning som inte alls är särskilt stor, skulle det statistiskt sett finnas mycket lite skäl att misstänka något annat. Om det däremot är exakt hälften-hälften antagna flera gånger blir det en betydligt bättre indikation på ugglor i mossen. Man kan också fråga sig om kraven har skräddarsytts för att åstadkomma detta och i vilken mån enskilda sökande bedöms oberoende av varandra. Men anmärk då där i stället för att skrika "kvotering". Kvinnliga poliser kommer att riskera att bli illa behandlade helt oavsett hur bra de är inom vissa delar av kåren och att skylla på antagningssystemet är bara fult.

När så många slänger sig med procentsiffror för gruppfördelningar och hur rimligt eller orimligt det är att det beror på olika faktorer vore det ibland oerhört tacksamt om en större del av befolkningen hade åtminstone några högskolepoäng statistik, och hade förtjänat dem...

(När jag i helt annat ärende besökte Polishögskolan i Stockholm, för dess konferenslokaler, var den stora frågan för mig däremot om verkligen alla kvinnliga aspiranter var långa, blonda med hästsvans och om samtliga manliga var snaggade. Även ett jämnt könsurval kan dölja avgrunder av bristande mångfald. Jag gör dock inga anspråk på att mitt lilla antal observationer leder till slutsatsen att blondiner måste vara ditkvoterade. Tycker bara att det kändes märkligt.)

Stabila system

2010-07-01T00:51:00.003+02:00

Om en människa ritar någonting har det ofta en struktur. Varje del har en tydlig funktion och om någon enskild del tas bort slutar helheten att fungera. En av nackdelarna med planekonomi är övertron på den typen av systembyggande. Det är samtidigt en anledning till att vi kan åstadkomma så otroliga tekniska saker. Vi kan se hur delarna hänger samma och anpassa varje del efter just dess roll.

Biologiska system byggs sällan på samma sätt. Även när de tillhör samma organism är "planen" i DNA i många fall mer ett ungefärligt recept än en gjutform eller en blåkopia. Ådringarna i ett träd eller nervbanorna i en hjärna finns inte exakt nedlagda. Immunsystemets enorma kraft kommer genom slumpmässig variation i varje individ. Lars Vilks säger något skämtsamt att hans konstverk Nimis är så svårt att riva för att det har byggts kaosartat och saknar en bärande konstruktion.

Det här betyder inte att det inte går att slå ut ett biologiskt system. Trampa sönder en myrstack eller råka hitta drottningen, bryt nacken på ett större djur. Men det går att göra väldigt många saker och "systemet" kommer ändå tillbaka, så bra att man inte tror att delarna gjorde något alls. Och det kanske de heller inte gjorde, beroende på hur man definierar värde. Varje del i naturen får bara ett egenvärde om vi ger det ett sådant, av estetiska, existentiella eller rent materialistiska skäl. Men på grund av den avgörande skillnaden mellan vissa typer av mänskliga system (marknadsekonomi har fler drag av naturligt kaos, på gott och ont) och de biologiska är det också svårare att se när en del i slutänden blir vital. Den kanske inte var det från början, men den fick successivt en sådan roll när andra delar slogs ut eller förändrades. När människan som art skapar renodlade miljöer, medvetet för jordbruk eller av vårdslöshet, tar vi också på oss ansvaret att hålla de miljöerna stabila. Det evolutionära och ekologiska samspel, där ingen del tar ansvar för helheten, försvinner när en del går helt utanför allt som övriga komponenter kunnat förvänta sig.

Av ren försiktighet bör vi alltså, som Anne Brynolf skriver, skydda den biologiska mångfalden. Men, förutom försiktigheten, måste ett värderande av själva arterna, som lärobok i hur liv fungerar, eller som värdefulla ting i sig själva, också till. Den värderingsbalansen behöver inte bli likadan överallt. Vi kanske är villiga att ta risken, för att fördubbla skördarna, men behålla reservat. Däremot måste vi genom vår förståelse för ekologi och populationsdynamik se till att arter kan kommuniceras mellan reservaten.

EU, jämställdhet och ett svenskt unikum

2010-06-27T23:26:00.005+02:00

De rödgröna är nu eniga om vad man vill med EU. Det kan egentligen sammanfattas ganska enkelt. EU skall bli som Sverige. Svenska kollektivavtal skall gälla, den svenska jämställdheten och diskrimineringslagstiftningen, som är bäst i världen, skall exporteras ut. Biståndet skall ökas i alla länder. Koldioxidmålen skall sättas högre. Inom flyktingpolitiken skall samarbetet fördjupas och Sverige skall fortsätta vara ett föregångsland.

Det finns problem med den här präktigheten. Möjligheten att lära av lösningar i andra länder är en sak. Den andra är att det blir väldigt märkligt vilka saker som lyftas upp på EU-nivå. Det blir helt enkelt frågor där man tycker att alla borde göra som Sverige. Förmodan är också underförstådd att alla kommer att se det svenska ljuset.

Då kan det vara uppnyktrande att läsa Eurobarametern om olika frågor. Enkätfrågor till alla EU:s medlemsländer. Min neddykning denna gång började med svenskans ledare. I det sekulära, vetenskapliga Sverige tror exempelvis omkring 40 % av befolkningen på lyckotal (QC7.4 i den här rapporten). Det är detsamma som EU-snittet. Länder som Frankrike, Nederländerna och Finland ligger klart lägre (under 30 %).

Men ta då jämställdhetsfrågorna. Där sticker Sverige ut på en del områden. Man tycker att de är viktiga. Men andra frågor är lite intressantare. Är det normalt att män jobbar mer än kvinnor? Det tycker 56 % av svenskarna, lika många som irländare och malteser, men klart över EU-snitt på 48 %. Frankrike, Tyskland och Spanien hamnar i andra änden av skalan. Bara 27 % av spanjorerna tycker att det är normalt. Det kanske rör sig om olika normalitetsbegrepp i olika länder, men det som oroar är frågan om svensken i gemen är nöjd och uppfattar tingens tillstånd som just... normalt. Är det den uppfattningen som vi skall exportera?

62 % av svenskarna tycker också att det är normalt att kvinnor sköter mer av hemarbetet, mot 16 % av fransmännen och 34 % av spanjorerna. Har de missat problemen och ser inte problemen? Kanske, men Eurostat meddelar också att det på EU-nivå är personer som ser könsdiskriminering som "ovanlig" som också är mer benägna att svara ja på den här frågan. En oreflekterad normalitet.

Svensken i gemen är också bland de mest kritiska mot att se jämställdhetspolitik på EU-nivå, men Sverige är också en av de nationer där man vet allra minst av vad som görs av EU på området. Om jag får spekulera lite tänker nog många, även EU-vänner, att jämställdhet är ett frågekomplex som EU ännu inte "förstår sig på".

48 % av svenskarna tror att kvinnor är mindre intresserade av en egen karriär, och att det är därför man mer sällan ser dem på ledande positioner. 22 % av fransmännen, EU-snitt på 33. Svenskarna tror också något mer än EU-snittet att kvinnor inte är intresserade av sådana positioner. Däremot tror svenskar inte att kvinnor saknar meriter och egenskaper som krävs för positionerna. Svenskarna framstår heller inte som något föredöme (snarare medelmåttor eller något sämre) när det gäller ett antal frågor om mäns roll i hemarbete, föräldraledighet med mera. Sammantaget för denna typ av attitydfrågor tycks på många områden bland annat Frankrike dyka upp som ett europeiskt föredöme, snarare än Sverige.

Jag må vara ett hot mot jämställdheten, men de här attityderna bekräftar det Borgström ger uttryck för i sin artikel. Vi skall inte ändra könsstrukturerna i grunden på arbetsmarknaden. Män kanske skall ta mer ansvar hemma, men det viktiga är sedan att ge kvinnor bättre lön på de jobb där man är idag. Den marxistiska (!) tesen om att en persons roll i produktionen och verkliga makt inte avgörs så mycket av lönen som den faktiska makten över produktionsmedlen och det egna arbetet faller bort.

Sverige har en påfallande könssegregerad arbetsmarknad och till synes verkar många svenskar se det som, just, normalt. Varannan svensk vill uppvärdera kvinnoyrken, men bara var fjärde uppfattar fler kvinnor på ledande poster eller fler kvinnor i mansdominerade yrken som något som skulle påverka löneskillnaderna. En politik som behandlar symptomet löneskillnader snarare än strukturer sopar de stora frågorna under mattan, delvis på samma sätt som Sveriges varvade listor (Sverige ligger också som extrem outlier jämfört med andra länder vad gäller att prioritera en jämn könsrepresentation i parlamenten) på partiernas kandidatlistor döljer mycket av myglet, de faktiska beslutsvägarna och skillnaden mellan en plats i fullmäktige eller en riksdagsstol och en framskjuten maktposition med samma titel. Sedan mäter vi andra med samma skalor, kommer fram till att vi är långt före, slår oss lite för bröstet, skakar på huvudet och skriver en pamflett om hur vi skall frälsa resten av unionen.

Då tar vi färskpotatis och nubbe i stället

2010-06-25T23:47:00.004+02:00

SvD presenterar att vitt ris är dåligt. Hela artikeln blir en orgie i frågan om vilken sorts ris man egentligen skall äta då. Något tangerar man frågan om pasta och gryn.

Men för ganska många svenskar är faktiskt potatis en fråga fortfarande ändå. Lite tråkigt att man inte kommenterar att kokt potatis potentiellt är värre, i alla fall inte särskilt mycket bättre.

Sedan är det förstås delvis öppet hur illa det är med kolhydrater överlag. Det är också svårt och vanskligt att använda djurmodeller (läs djurförsök), eftersom våra vällevnadssjukdomar till och med verkar drabba olika människor tämligen olika och det är ganska tydligt att en kost som gör en schimpans glad och långlivad inte riktigt skulle duga för en människa.

Statliga myndigheter kan ge rekommendationer, men vi bör nog vara försiktiga med vare sig fett- eller sockerskatt, både för att det kan komma att visa sig att man har fel, och för den byråkrati det skulle medföra.

Ett högt trappsteg

2010-06-23T10:50:00.004+02:00

Jag kan se poänger med rätt till heltid. Eller rättare sagt: jag delar analysen att det institutionaliserade deltidsarbetet utgör ett problem. Alliansen har reducerat möjligheterna att stämpla på deltid, något som synliggör problemet och i högre grad tvingar kommuner och landsting att agera.

Det är inte rimligt att gå på 89, 87,5 eller 85 % deltid. Det är tydligt att en eftermiddag i veckan (vilket är vad man lite drygt talar om) inte är en tid som man särskilt lätt får ett annat jobb på. Arbetsgivaren lägger i praktiken beslag på arbetstagarens hela konventionellt möjliga arbetsdag, men betalar inte för det.

Nu är det å andra sidan så att relativt många kan tänkas uppskatta den arbetstidsförkortning man faktiskt har. Men det vore i så fall bra mycket ärligare att successivt migrera de anställningarna till att kallas heltid med lägre lön. (I sammanhanget är det också intressant att det redan idag är så att effektivt antal arbetade timmar för män med heltidsanställning är klart högre än för kvinnor med heltidsanställning. Men det är en strukturell fråga om förväntningar i olika yrken som inte hör hit.)

Socialdemokraterna i Stockholm rusar nu ut och lovar rätt till heltid åt alla (kommunalt) anställda.

För den som är inne på fast anställning på deltid är det naturligtvis bra. Man får i praktiken fundera på hur tiden går ihop om man faktiskt går upp till heltid, men i många fall kan man nog få de fördelar som de socialdemokratiska företrädarna räknar upp. Det tror jag också och jag tror att det offentligas inställning här i hög grad beror på invanda mönster, snarare än vad som faktiskt är/vore effektivt.

Men det finns andra grupper där effekterna är, låt säga, klurigare. Rädslan för att personer skall bli inlasade torde öka ytterligare. Det finns inte längre någon möjlighet att ta in en förstärkningsresurs på en deltid, om man inte är beredd att konvertera den till heltid också. Den trygghet man köper för vissa består i att alla som nu står ett steg ned från den gruppen helst vill ha, fast heltidsanställning, lyfts upp. Sedan suddas det steget ut. Den som nyss gått ut barn och fritid eller vård blir troligen ännu mer cementerat hänvisad till vikariat och timmar. En halvtid "riskerar" ju att bli en heltid när arbetstagaren vill det och sedan kan den rulla på år efter år. Många offentliga arbetsgivaren som skall ta in en ny ung person tänker nog då att det är bättre att ta en sjuksköterska eller förskollärare i stället. Det ser bättre ut i statistiken och är en kompetens man hellre har kvar i decennier.

Jag ser gärna konkreta mål för att öka andelen heltider (lätt gjort på de arbetsplatser där den faktiskt är 0!). Man kunde också tänka sig att en motivering skulle behöva ges för varför man nyanställer i stället för att öka tjänstgöringsgrad för någon som redan är inne. Men rätt till heltid till alla kommunanställda, i alla fall som det formuleras i S-artikeln, är också i praktiken anställningsstopp på deltider. Återigen ett system som skyddar den som redan är på insidan. Grattis.

Soylent Pink

2010-06-22T23:43:00.004+02:00

Grisblod i grisfoder har väckt en hel del uppmärksamhet idag.

Jag vill inte direkt överpröva Jordbruksverkets handläggares bedömning att fett och blod härrörande från samma art skulle vara ofarligt. Det som låter mer betryggande är i så fall graden av denaturering. Om alla proteiner är definitivt förstörda är alla kända smittämnen uteslutna. Men det vi måste komma ihåg var att BSE också "kändes" omöjligt. Alla hela mirkoorganismer dör i den behandling som används för att framställa köttmjöl, men enskilda protiner kunde "överleva", däribland ett felformat protein som har egenheten att kunna tvinga andra proteiner av samma sort att anta den felaktiga formen. Det är själva smittämnet för BSE, inte ett virus, inte en bakterie, inte ett yttre gift. Bara ett kroppseget protein som har fått fel form.

Den enda välkända prionsjukdomen, som just bygger på felformade proteiner, är BSE och andra former av spongiform encefalopati hos andra arter (kuru och Creutzfeldt-Jakobs sjukdom hos människa, scrapie hos får, FSE hos katt med flera). Samtliga berör precis samma protein, som finns främst i nervvävnad. Ur det perspektivet är det säkert att ge blod och fett. Däremot är ett system där vävnad från ett mycket stort antal djur blandas industriellt och utfodras till ett nytt mycket stort antal djur, och vävnad från dessa utfodrade djur i sin tur kommer att bli foder åt nya djur, ett system där alla smittämnen har goda möjligheter att spridas. Varje smittämne som tar sig över tröskeln att klara sig genom processen helskinnad kan nå ut till otaliga besättningar. Enskilda djur med störningar i andra proteiner än det kända prionproteinet, proteiner som skulle kunna finnas i blod, skulle kunna sprida dessa vidare. Hela resonemanget om att blodet är säkert bygger i det fallet på att BSE är ett enormt och totalt undantag.

Det har inget att göra med om det är naturligt att äta djur, av sin egen eller annan art. Kuru hos människa fick troligen sin spridning genom ceremoniell kannibalism, men enstaka har också drabbatas av vCJD från att ha ätit drabbade nötprodukter. Katter är definitivt rovdjur, men drabbas av åtskilliga patogener från maten (inklusive prioner som kan ge FSE, men även sådana som toxoplasma med alternerande livscykel mellan gnagare och rovdjur).

Det handlar inte om vad som är naturligt. Men det krävs bara lite fantasi för att se att problemen med köttmjöl även finns i andra situationer där cirkeln sluts. I just det här fallet känns försiktighetsprincipen som en inte helt dum grej.

Bästa energi

2010-06-22T00:22:00.004+02:00

Vad är bäst? Fjärrvärme eller grön el? Frågan är inte helt enkel. Fjärrvärme, i alla fall i Uppsalas fall, är inget klockrent val. Mycket av förbränningen bygger på torv och överlag handlar det också om just förbränning. När man inte bränner enstaka rena ämnen, som noga raffinerad olja eller biogas (eller naturgas) blir förbränningsprodukterna ett reellt miljöproblem i form av partikelutsläpp och direkta gifter, helt oavsett nettoutsläppen av koldioxid.

Uppsala kommun miljögranskar kommunens företag och kommer då fram till att Ikea syndar. Man har nämligen bergvärme i stället för fjärrvärme. Bergvärmeanläggningar klarar sällan att ge full värme under alla omständigheter och de måste givetvis också drivas av el och ibland kompletteras med elpanna. Detsamma gäller å andra sidan fjärrvärmen. När det är tillräckligt kallt går reservenheter av olika slag på och miljömixen blir ännu sämre. Men kommunen har fokuserat på att Ikea under vissa omständigheter värmer upp med el.

Att värma upp med el är helt klart dumt, när alternativ finns. Det är lätt att göra el till värme, men svårt att göra värme till el. Värme kan vi få fram på andra sätt än med el, därför bör el vara mer värdefull. Men det kan i hög grad realiseras genom priset. Om Ikea lyckas få ett elbolag att vara villigt att sälja grön el till bolaget, med det underförstådda tillägget att maxutnyttjandet sker samtidigt med maxutnyttjandet i det övriga systemet, vid hårda köldknäppar, må så vara. Jag kan förstå att Vattenfall inte ger något vidare bra avtal på fjärrvärme under villkoren "vi köper bara några kWh värme per år, när det är som kallast och ni ändå måste producera till dyrare pris än ni säljer för".

Miljöpolitik kan vara framåtsyftande och visa på goda exempel. Ikeas val av teknik här är inte lokalt miljöskadligt. (Förekomsten av fjärrvärmeverket är långt mer miljöskadligt i så fall.) Det är också sammantaget långt mer framsynt än den uppvärmning som finns även i många nybyggda villor (med säg enbart frånluftvärmepump och elpatron) eller, än värre, eluppvärmning med vare sig värmeväxling eller -pump. Jag hoppas verkligen att Ikea får gehör i domstol för sitt överklagande.

Aktivitetsförbud och frihalvår

2010-06-16T22:28:00.005+02:00

De rödgröna har gjort regeringens "aktivietsförbud" för ungdomar till en poäng. Vad handlar det egentligen om?

Vad är det första du gör om du blir arbetslös? Börjar söka jobb, kanske? Det är vad regeringen tycker. Om du är ung och arbetslös behöver det inte vara något direkt fel. Inte omedelbart. Naturligtvis skulle vi helst se att alla som är klara från gymnasiet direkt kan gå in i arbete eller gå vidare till studier. Men för en del är det inte så. Man kanske tar ett sista sommarlov och börjar söka arbete så smått först till hösten. I vilket fall som helst är det rimligt att den första riktiga kontakten med arbetsmarknaden består i just att söka riktiga jobb.

Regeringen har sett till att unga skall bli mer attraktiva att anställa. Genom att sänka arbetsgivaravgiften betydligt blir det billigare att anställa en ung person, något som kan kompensera för att det kanske känns som ett "oprövat kort" utan erfarenhet (framför allt om betygen inte är fläckfria eller det helt saknas referenser från sommarjobb och liknande). Det har man i ryggen som en liten fördel när man söker jobb, från första dagen.

Vad man däremot inte får direkt är en arbetsmarknadspolitisk aktivitet. Man sätts inte direkt i någon vidareutbildning. Det är rimligt, eftersom det blir svårt för både handläggare och den arbetslöse att hitta rätt sorts "botemedel" mot arbetslösheten när det inte finns någon tidigare arbetserfarenhet att bygga på. Någon intervjuträning eller liknande är också svårt när man inte har någon egen erfarenhet att relatera till. Aktiviteter i det skedet skulle låsa in arbetslösa ungdomar och hindra dem från det de i första hand bör göra: söka arbete. Arbetstillfällen är inte statiska, när rätt person dyker upp i precis rätt tid ser man luckor som man annars hade förbisett och kan tillsätta någon. Att såpass få jobb går genom utlysningar kan ses som en brist, men likväl är det faktum.

Om arbetslösheten har varit i mer än några månader kan det vara skäl att se vilken ytterligare hjälp man borde ge, kanske genom en aktivitet, kanske genom att föreslå en plats inom yrkeshögskolan, eller kanske att satsa på akademiska studier (eventuellt efter komplettering på komvux). Men det är en senare fråga. Om man inte själv är motiverad att plugga direkt bör man prova att hitta jobb innan man mer eller mindre tvingas till en ny skolbänk. Många får också jobb inom denna "aktivitetsfria" tid, i någon mån tack vare de sänkta arbetsgivaravgifterna.

De rödgröna gör tvärtom. Aktivitet skall man kunna få från dag 1. Riktigt varför kommer man aldrig fram till. Däremot är det något man inte får från dag 1, och det är den sänkta arbetsgivaravgiften. Den vill de rödgröna bara skall gälla ungdomar som först varit arbetslösa ett halvår. Japp, det korrekta svaret för varje arbetsgivare som inte behöver någon precis nu är "slacka i ett halvår och sök jobbet igen, så kan vi fundera på saken". Den som på något sätt har lite sämre meriter och ännu inte nått upp till sexmånadersgränsen kommer att få stå tillbaka för kamrater som varit arbetslösa ett halvår. Detta gynnar ingen, det skapar inte totalt sett några fler jobb och det kräver att det hela tiden finns en grupp ungdomar som väntar på att uppnå det magiska arbetsfria halvåret (frihalvåret?).

Inom vissa yrken finns också ett problem med att längre erfarenhet tillför väldigt mycket, men att löneskalan är sammanpressad. Det gäller bland annat i en del vårdyrken, men också till exempel i hantverkaryrken. Där borde vi både se till att gymnasieskolan, som det blir från 2011, har ett tydligare yrkesfokus på de praktiska programmen. Efter tre år med en tydlig inriktning borde man också klara ett jobb och det ser vi till, särskilt genom att ge mer praktikinslag.

Den som inte gått yrkesinriktat gymnasium och ändå vill ha jobb utan att gå på högskola kan välja mellan yrkeshögskola (tidigare KY) eller att prova lyckan helt utan erfarenhet. Detsamma gäller den som visserligen gått ett praktiskt program, men inser att man inte passade för den branschen. I det sammanhanget är det bra att öppna för lärlingsanställningar. Det är ett riktigt jobb, ingen gratispraktik och ingen utbildning du behöver låna till. Men det är också ett jobb där du ännu inte är självständig utan får handledning och erfarenhet som är värdefull oavsett om du får stanna efteråt eller inte. Det är alltså ett mellanting mellan en normal anställning och en utbildning. Därför bör lönen också vara lägre (som sagt, för rena utbildningar tvingas man tvärtom låna pengar), men med en tydlig tidsbegränsning och ett spår som leder till ett normalbetalt jobb.

Det här tangerar det Lars Calmfors m.fl. talar om. Men det är viktigt att komma ihåg att lärlingsanställningar inte kommer att innebära att alla under en viss ålder skall ha en lön som reduceras med ett visst procenttal eller något liknande (den rabatten får arbetsgivaren genom sänkt arbetsgivaravgift för unga), utan i stället att man har andra arbetsuppgifter och som sagt någon form av inslag av utbildning eller träning på jobbet.

Egentligen är det något vi borde vara glada över, att många jobb faktiskt har blivit effektiviserade och utvecklade så att det är något man behöver lära sig. Att erfarenhet faktiskt är värd något. För fyrtio år sedan var det tvärtom. Jobben var enklare och de som kom färska ur skolan var klart överlägsna den äldre generationen. Inte för att de var så enormt belästa, utan för att många i deras föräldrageneration hade fått så lite formell utbildning.

It all adds up

2010-06-15T23:32:00.005+02:00

CSN:s agerande kring återkravsgranskningar har rönt betydande kritik från tekniska utbildningar och nu ökar kraven på tillämpningsändring. Det var ju som sagt ett av exemplen på ett tillfälle när ministerstyre kunde ses som önskvärt (alternativt sunt förnuft inifrån myndigheten). I förbifarten kan också sägas att Sveriges Förenade Studentkårer tycks i princip tysta i frågan. Är man helt upptagen med att klaga på regeringen för andra saker att man inte kan klaga på en till?

Det är givetvis konstigt att undervisningen som en ren formalitet i poäng inte är jämnt fördelad över terminerna och att CSN nu skall haka upp sig på detta när prestationen beräknas (särskilt när man i så fall sett milsvitt mellan fingrarna tidigare). Men det som är ännu konstigare är effekterna av att alltid momentant räkna en termin.

Antag till exempel att man går år 3 på ett program och vill läsa i förväg, tänker att man nog klarar en kurs från fyran. Bör man göra detta? En del kan säg att mer än heltidsstudier alltid är riskfyllt, men även om år 3 går galant, inklusive kursen från fjärde året, löper man fortfarande en markant risk. Den risken består i att man även måste fylla det fjärde året, antingen med en kurs från femman eller någon annan kurs, för att fylla ut luckan. Att ha överpresterat en termin ger ingen som helst möjlighet att ta det lugnt nästa. Att försöka plugga snabbare för att bli klar fortare kan alltså slå tillbaka så att man i stället fråntas sitt studiemedel, om studierna sammantaget bara går medelmåttigt (men inte dåligt) en senare termin.

Hela situationen påminner något om den med fribeloppet, där kallduschen i efterhand kan bli betydande.

Nu finns det skäl för båda regleringarna. Ett "evigt" sparande av avklarade högskolepoäng skulle ge märkliga effekter där man kunde ta ut studiemedel under perioder då man egentligen inte alls pluggade. Ett fribelopp är också ett sätt att bland annat undvika okynnesregistreringar på kvällskurser som ett sätt att få pengar enkelt som bidrag och kredit.

Men vi borde ha ett system för högre utbildning och försörjning i samband med denna som hela tiden kan sporra den som vill att söka en större utmaning, oavsett om det innebär att läsa fler kurser eller jobba. En övernitisk beräkning av vilken termin olika poäng hör till från CSN går åt precis motsatt håll.

Monas retuscheringsguide

2010-06-12T22:30:00.008+02:00

Tänk på att många bilder som utger sig för att redovisa verkligheten inte gör det. Var kritisk och låt bli att jämföra dig med någon som genomgått tjugo timmars retusch.

Nästan alla bilder som vill sälja något är retuscherade: tidningsomslag, modereportage, reklam, skivomslag, och så vidare. Här ser du hur enkelt det är att förändra någons utseende.

Citaten kommer från kampanjen Fl!cka, politisk propaganda som inte bedrevs av en myndighet, utan direkt av Socialdepartementet. Nu var Sahlin inte minister där, men hon var 2004 jämställdhetsminister inom Justitiedepartementet under större delen av kampanjtiden och kampanjens avsikt var en debatt kring bl.a. könsroller. Större delen av kampanjen är borta, men retuscheringsguiden kan fortfarande hittas här.

Här skall sägas att själva retuscheringsavslöjandekampanjen kanske var en av de vettigare delarna av Flicka, men projektet som helhet hade brister i många delar vad gäller tilltal, normativitet i sitt försök att bryta normer, och märklig research.

Dock har Sahlin inte givit upp riktigt. I S bildarkiv hittar man tre bilder på Sahlin. Båda solobilderna är hårt retuscherade, vilket många har tagit upp tidigare, men det är ändå de bilder partiet väljer att använda. Det är bara att pricka av de flesta av punkterna från retuscheringsguiden för ett flicktidningsomslag.

Som många har påpekat är det förstås helt att räkna med att en pressbild är retuscherad, men gränsen mellan enstaka brister och en konsekvent förändrad bild går ändå att dra. Och riktigt vad det signalerar att för 6 år sedan gå på krigsstigen mot retuschen till att själva använda den i denna utsträckning, det vet jag inte.

All makt utgår från experterna

2010-06-12T15:39:00.003+02:00

Facket ST angriper Regeringen rörande ministerstyre på Brännpunkt. I korthet räknar man upp fall där regeringen går emot remissinstanser eller expertmyndigheter. Exemplen i övrigt på regeringens klåfingrighet är betecknande. Att jämföra diskussionen om obligatorisk A-kassa med obligatoriskt medlemskap i studentkår är intressant. Studentkårerna agerar närmast som fackliga organisationer och driver ofta en relativt aktiv politisk agenda, med inte bara "arbetsgivaren" som målgrupp. En renodlad A-kassa är inte en förening som gör lite av varje, utan mer i linje med sjukförsäkringen. Att vi alla är medlemmar i den statliga sjukförsäkringen är mer ett uttryck för att vi tvingas betala skatt, än ett brott (ideologiskt, om inte juridiskt) mot föreningsfriheten. Men det är klart, i dagens Sverige är A-kassorna tätt kopplade till fack, som ST, som driver politik. Att Naturvårdsverket har synpunkter på Förbifart Stockholm är också naturligt, men det är likaså naturligt att regeringen, med helhetsansvar, kan göra en annan bedömning. Eller att regeringen, med helhetsansvar, betonar högskolans resultat mer än en expertmyndighet som, ärligt talat, i första hand agerar inom sektorn och ser omvärlden som ett förhållandevis diffust koncept.

Men tillbaka till huvudfrågan. Är det största problemet när myndigheter inte följer direktiv, uppdrag och intentioner, eller det motsatta? Fredrik Schulte, riksdagsledamot för M, tar det ett steg längre. Flera myndigheter ger prov på att bedriva aktiv lobbying även sedan beslut har fattats. Försäkringskassan påstås vantolka intentioner, CSN likaså, men i kraft av deras oberoende kan inte regeringen heller direkt rycka in, även om man kan uttala att det inte varit avsikten (uttalanden som myndigheten naturligtvis kan välja att beakta).

Med ministerstyr avses också, strängt taget, att ministern ger order direkt. Regeringen som överhuvud för den verkställande makten kan på regeringssammanträde besluta nära på vad som helst. Och vilken syn har egentligen ST på vem som bör styra, när man ser även propositioner som inte går i linje med myndigheternas egna önskningar, som tecken på ministerstyre? Även när dessa propositioner beslutas av riksdagen? Ser vi, månne, en politisering av politiken? Kanske till och med att makten utgår från folket, genom riksdagen? Vilken tanke...

Nycken för Dagen

2010-06-12T15:26:00.004+02:00

Läger för HBTQ-personer med kristen åskådning? Verkar rimligt. I många sammanhang för organiserad ungdom (om den inte är uttalat kristen) kan en kristen syn ses som lite kufisk, att man själv är allmänt oövertänkt eller rent sjuk. Om det dessutom handlar om sexuell läggning, där kyrkan och kristenheten inte har den bästa track record, kan det förstås också ses som motiverat. Men religion är mångfacetterad.

Därför verkar det väldigt rimligt att vilja annonsera i den (frikyrkligt) kristna tidingen Dagen om man vill hitta deltagare i ett sådant läger, som inte redan själv är organiserade. Och det brukar ju vara poängen med läger för olika organisationer, att hitta nya aktiva för resten av årets mindre flashiga aktiviteter.

Men Dagen vägrar. Läsare kan bli upprörda. Naturligtvis har man rätt att stoppa annonser. Men lika väl som det säger något om dagstidningar att utan vidare debatt stoppa annonser från Sverigedemokraterna, säger det något om Dagen att hänvisa till att slippa motivera sig att stoppa EKHO:s läger. Här är det dessutom något man borde kunna se som positivt. Ungdomarna får ett läger med en ekumenisk kristen inriktning, snarare än något helt annat.

Men det finns mer som är intressant. Dels är det att det är (Svenska) Kyrkans tidning som först skriver om detta, med en snarast kritisk ton. Det visar väl lite på bredden inom svensk kristenhet. Det andra är att Dagens chefredaktör också hänvisar till att hon inte tror att målgruppen skulle läsa tidningen. Själva tanken att det är fler som ser en tidning än som läser den aktivt dök inte upp och visst visar det också på en väldig uppgivenhet kring läsekretsen om 20-30 år om man tror att det bara är äldre och inte ungdomar/unga vuxna, som ens bläddrar i den. Det skriver också LUF:s förbundsordförande Adam Cwejman om.

Finnes: Livs levande ung folkpartist

2010-06-11T21:23:00.005+02:00

Ekot skapar nyheter, DN rapporterar. Uppgifterna haglar. Bara 10 procent av folkpartisterna är unga, i betydelsen 18-29 år. Vilken tur att undertecknad är med!

Men lite lustigt är det förstås. För de flesta partier och de flesta valkretsar är det 1-2 personer som faktiskt blir valda. Listorna innehåller däremot ofta 30 namn eller mer. En person på en placering en bit längre ned (som jag själv) kan förstås kryssa in sig, men om vi skall se till tidigare riksdagsval rör det sig om en handfull personer i hela riket som kommer in genom kryss och som inte skulle ha kommit in annars. Åldersfördelningen på listorna som helhet, för riksdagsvalet, säger alltså ingenting. När jag tittade på listor för övriga partier i vårt län fanns det också radikala skillnader i var de unga kandidater som ändå fanns med på listorna fanns placerade. V, som faller bäst ut på riksnivå, hade ett antal även i Uppsala, men på direkt undangömd plats.

Ekots mest förstorade eller felrapporterade nyhet är annars den om moderaternas listor. Bara 41 % kvinnor! Skandal! Snittet för alla partier är visserligen 45 %. Återigen är det mycket mer intressant att titta på, exempelvis, vilken könsfördelning riksdagsgruppen skulle få. Även perfekt varvade listor kan ge skeva effekter, om många valkretsar "råkar" varva med samma kön först.

(Det Ekot bara nämnde i förbifarten är däremot enskilda län där M verkar ha slirat rejält och har en direkt brist på kvinnliga kandidater. Det förtjänar att belysas. Men där är det inte bara M som syndar där. Tyvärr verkar Ekot inte publicera det nedbrutet på län.)

Som synes har jag fallit för hela "presentera en undersökning"-grejen. Alltså kan man återigen konstatera det jag tycker är de mest uppseendeväckande glimtarna. Dels har S tappat förstaplatsen med höginkomsttagare. Den har intagits av M i stället. Men det är väldigt jämnt. 47 % av moderaterna och 45 % av S har årsinkomst över 400 000 (här är glappet stort till Folkpartiet på tredje plats med 36 %). S har också det klart lägsta antalet kandidater med årsinkomst under 200 000, bara lite mer än en av tio. Där ligger hälften av befolkningen som helhet, var femte moderat och var tredje miljöpartist. Måste man ha en rejäl lön för att få kandidera för S?

Om man lägger samman detta med SCB:s nedbrytning av partisympatier på inkomstgrupper ser man att det tycks vara så att hälften av S-kandidaterna kommer från inkomstskikt
där man har en försumbar andel av sina egna sympatisörer.

Förbannad lögn, telefonterror och SCB

2010-06-10T14:00:00.009+02:00

Alliansens Baghdad Bob är tillbaka. Jag skall förklara varför SCB kan ha fel, på en massa olika sätt. De kan förstås ha rätt, eller mer än rätt, också.

Begrunda först diagrammet nedan. Tänk en stund.

Jag ber om ursäkt för att det är snabbt ritat, jag satt på styrelsemöte hela morgonen.

I alla fall kan vi se att det finns blå, röda och gröna staplar. De blå staplarna avser den grupp som faktiskt sa till SCB vad de skulle rösta på om det vore riksdagsval idag. Om man tar de siffrorna rakt av VINNER ALLIANSEN med 0,38 procentenheter. Dött lopp med andra ord.

SCB frågar däremot inte bara det. Man frågar vilka partisympatier de svarande har. En del svarande har en sympati, men vill inte svara vad man faktiskt skulle rösta på. En del svarar också (av taktiska skäl, för att man ändå föredrar en viss kandidat, eller liknande) ett annat parti än den egna favoriten som det man faktiskt skulle rösta på. SCB använder siffrorna för sympatier för att "fylla i" siffrorna för den grupp som inte direkt anger parti. I de här siffrorna är det 46,4 till alliansen och 49,3 till de rödgröna.

Det som är verkligt intressant med SCB:s partisympatiundersökningar är däremot att man också försöker skatta det verkliga valresultatet. Något snabbt tar man då hänsyn till bortfall. Man ökar talen för grupper där man vet att man lyckats nå få personer i sina paneler. De grupperna definieras utifrån region i landet och parti man röstade på 2006. Man gör alltså ingen direkt kompensation för ålder, livssituation eller liknande. Dessutom gör man en bedömning av individens sannolikhet att faktiskt rösta utifrån en delvis mer komplicerad modell med liknande variabler. Jag vet inte detaljerna i den modellen, men utfallet är att SCB:s korrigerade siffror förutset en mycket större seger för de rödgröna än de rena svaren om vad man skulle rösta på, eller vilka sympatier man har.

Det kan tyckas märkligt. Kompenserande för förväntat valdeltagande "borde" innebära att alliansen skulle få en liten bonus, eftersom man i allmänhet har högre deltagande där. De egna siffrorna från SCB visar att det förväntade valdeltagandet bara skiljer på marginalen mellan partierna. Prognosen totalt är också det lägsta valdeltagandet på 30 år (med några decimaler av en procentenhet).

Återstår gör alltså bortfallet. Större delen av de rödgrönas seger beror på att den modell som använts, indirekt, antar att rödgröna väljare är sämre på att svara i telefon och att de "motsvarande" personer man har lyckats nå kan kompensera för bortfallet.

Bortfall beror på flera saker, som att man är osäker eller vägrar svara. Men jag väljer att fokusera på en annan grupp, gruppen med personer som SCB valde ut till urvalet, men som sedan inte går att nå. Det beror på att de inte svarar i telefon eller att SCB inte hittar något listat telefonnummer. I gruppen 30-34 år har den växt från 10 % i maj 2006 till 25 % i maj 2010. Jag menar att det i hög grad är kopplat till livsstil. Det rör sig om personer som inte har fast telefon och inte alltid något annat listat nummer. Det är en utveckling vi kan koppla till vissa grupper. Om Piratpartiet vore en reell faktor i valet skulle deras sympatisörer möjligen vara urtypen, men det finns fler. En iPhone-effekt, om man så vill. Bortfallet av detta slag allmänt har stigit från 12 till 18 % de senaste fyra åren och är markant högt i fler grupper nu än tidigare, främst unga. Beroende på hur den strukturella effekten på den ökningen ser ut kan tidigare metoder för att kompensera vara bristfälliga. Att sakna listat telefonnummer är idag inte nödvändigtvis ett tecken på utslagning.

Vidare använder SCB sig av en panel där 1/3 byts ut varje gång. 1/3 av den nuvarande panelen valdes ut i november och fick frågan då, 1/3 valdes ut i maj. Från andra områden är det inte omöjligt att tro att det finns en något ökad tröghet där. Den som har ombetts ta ställning och svara på frågorna vid ett tidigare tillfälle kommer, allt annat lika, att vara lite mer benägen att svara precis samma sak, särskilt om man för tillfället är lite osäker. Större delen av frågorna i SCB-undersökningen (70 %) ställdes också i första halvan av maj, då debatten efter de rödgrönas skuggbudget precis hade börjat. Om det dessutom finns en tendens av tröghetseffekt kan somliga tillfrågade inte ha "hunnit" ändra sig. Flera andra undersökningar som har presenterats senare har indikerat att en förändrad trend pågår under den här perioden.

Naturligtvis kan SCB ha rätt. Data på enskilda delar av befolkningen är i vilket fall som helst en guldgruva. Men den som läser in en rödgrön seger i de här resultaten förlitar sig på kompensationsmetoder som har sin grund i 80-talet. Bara att använda riksdagsröst 2006 som gruppdefinierande kan vara riskabelt, på grund av det blotta faktum att Alliansen vann då. Inom gruppen "moderata väljare 2006" återfinns nyvunna från S, allmänborgerliga och kärnmoderater. Deras beteende i år vad gäller benägenhet att rösta och bortfall från enkäten behandlas exakt likadant. Och det totala bortfallet bland väljare under 40 är bedövande och har bytt karaktär.

Vad den här undersökningen INTE ger är större säkerhet genom det större urvalet. 2000 eller 6000 tillfrågade minskar storleken på osäkerhetsintervallen, men det som skiljer mellan instituten är inte den typen av stickprovsfel, utan systematiska fel. Dem kommer man inte undan (direkt) genom ett större underlag, utan möjligen genom det större frågebatteriet och genom att välja ut panelgrupperna på ett "bättre" sätt. Alla som försöker mäta riksdagsopinion dras med problemet hur rådata skall kompenseras, men det är ändå tänkvärt att rådata ger moderaterna som klart största parti, alliansen som marginellt största block, men C och KD båda utanför riksdagen. Dock visar andra delar av undersökningen att en stor del av osäkerheten bland borgerliga väljare ligger i valet mellan M och småpartierna (i första hand FP, men C och KD får sin del av sleven). Kamrat fyra procent har alla chanser att komma till liv i blå tappning.

DN SvD SvD

Last best hope

2010-06-09T23:52:00.004+02:00

Den svenska rymdbranschen söker mer statligt engagemang, fick jag höra sist jag talade med representanter. Rättare sagt: den svenska flyg- och rymdbranschen, det som på engelska glatt kallas aerospace.

Det kan diskuteras. Statlig industripolitik får ofta ganska dåliga konsekvenser. Det kan man se på satsningar på teko, varv och skrivmaskiner. Men man måste även fråga sig vad JAS-projektet, egentligen, har givit oss. Det kan vara motiverat ur försvarshänseende och det finns åtskilliga spinoffs, men konsekvenserna är svåra att bedöma.

Något som däremot är motiverat är Galileoprojektet, dit svenska Ruag nu fått en stororder. Galileo tillför... ingenting. Man kan bestämma position med GPS ned på meternivå. Galileo gör att man kan det en gång till, möjligen med hög precision lite oftare.

Den stora poängen med Galileo är att upprätta egen kontroll. På samma sätt som ett eget flygsystem under kalla kriget gav handlingsfrihet, ger Galileo EU en möjlighet. GPS är ett militärt system. USA:s militär skulle troligen inte under överskådlig tid gå i direkt konflikt mot EU. Däremot skulle det finnas många situationer där reducerad precision i GPS för civilt bruk, över delar av jorden, skulle vara intressant. Med ett EU-kontrollerat Galileo försvinner den möjligheten. En allmän nyttighet garanteras, även i oroligare tider.

Och så får Ruag sälja en massa.

Men branschen är verkligen på offensiven, särskilt när man får DN att hävda att ADN (ammoniumdinitramid) som raketbränsle är svensktuvecklat, när det enligt en snabb koll var känt i Sovjetunionen och sedan även i USA för flera decennier sedan. Orkar inte gräva i det nu, men är det månne en bättre katalysator som används för att få rätt impulsegenskaper? Hydrazin, som ersätts, har just fördelen att det lätt går att slå på och av i princip omedelbart, med rätt teknik i övrigt, samtidigt som det är kompakt.

Nej, Sverige bör inte storskaligt satsa på prestigeprojekt för rymd och flyg. Det bör bedömas som andra satsningar inom forskning respektive industri, med liknande principer för statlig inblandning. Men det skadar ju inte att vara lite insatt och det är tråkigt när bilindustri framstår som begriplig och till och med mer spännande.

Styrfilosofi

2010-06-08T23:58:00.004+02:00

Så hände det. Universitetskansler Anders Flodström avgår. Det förvånar få som har följt utvecklingen.

Lite svårt är det förstås för Högskoleverket. En borgerlig filosofi med mer självständiga lärosäten innebär färre uppgifter. Staten är beställare. Högskolorna är (självständiga) utförare. Högskoleverket är inte beställare. Högskoleverket är inte huvudman för utbildningen. Högskoleverket blir en granskare av utförandet av uppdraget och samordnare i andra avseenden. Ta fram underlag, inte besluta.

De två kvalitetsutvärderingssystem som diskuteras är markant olika. Högskoleverkets system fokuserar på innehållet under utbildningen och strukturer (lite överdrivet), medan det regeringen söker i första hand vill se resultat. Man skulle vilja ha en vidare analys av ingångsvärden (som LADOK-projektet fram- och bakgrund, när nu det kan få PUL-godkännande), men den huvudsakliga poängen är att SULF, SFS med flera vill ha en stat som petar i den direkta verksamheten. Man vill ha likvärdighet och man har en tämligen klar filosofi om hur bra utbildning ser ut. Det är rätt perspektiv, det är rätt pedagogik och det är rätt sorts nya initiativ, de man får genom organiserade nationella samarbeten.

Den socialdemokratiska modellen har i Sverige blivit klart korporativistisk. Man petar inte i vad experterna tycker, så den verkliga makten ligger i att ses som tillräckligt konventionell och acceptabel för att stiga i graderna inom expertkollektivet. Konsensus vinner och på rätt många områden blir denna konsensus sedan, med ganska lite direkt styrning, socialdemokratisk. Mångfalden inom respektive sektor uteblir.

Högskoleverkets kvalitessystem kunde vara en intressant lösning. Den är inte uttalat dålig. Men den bygger på en syn på ledning som har bidragit till att inte hantera många av de problem det svenska samhället, och särskilt verksamhet inom offentliga arbetsgivare, står inför. Om man vill vara elak är det en kultur som inte direkt har stävjat den vuxenmobbing Maciej Zaremba skrivit om de senaste dagarna.

Det ironiska är förstås att Flodström inte är en konsensusledare. Han personligen har åsikter och har inte alltid haf stöd underifrån (på HSV, liksom på KTH). I ett utslag av personligt mod (eller dumdristighet) för det man tror på blir det stöd för en modell där sådant agerande inte har någon plats.

Vi säger det alla tänker

2010-06-08T00:47:00.003+02:00

Det är inte bara SD som kan köra med linjen att de säger det alla tänker. I dag skriver Östros och Sahlin hur stabilitetspakten borde ha fungerat från början, hur alla som hade lite vett menade att den borde fungera och hur alla (nu) sent om sider anser att den skall fungera. Det är förstås enklare när man själv inte är ett euroland och inte berörs på riktigt samma sätt av kraven, men berörs indirekt när andra följer dem. Kompisarna i V gillar ju inte direkt tankarna på budgetdisciplin, vilket de gång efter gång har poängterat.

Nä, artikeln i DN är ett försök att bygga upp en trovärdighet för att sedan få säga gång på gång att alliansen inte är trovärdig, för att man på något vis skulle vara dålig på att hantera den pågående krisen och att den sammantagna hanteringen av den svenska krisen 1991-1994 inte skulle vara ett föredöme som många velat ta som ett exempel (i alla fall dess senare del). Och, för den delen, som om Sahlin inte var med och förhandlade om de blocköverskridande delen av krispaketen under den perioden.

Det skulle vara intressant om man hade någon tanke kring stabilitetspakten som på något sätt avvek från vad nyhetsrapporteringen säger är den allmänna inriktningen för alla medlemsländerna.

Värna skattesystemet

2010-06-07T00:10:00.004+02:00

Sverige har en tämligen sammanpressad löneskala. När vi tar hänsyn till skattesystemets progressivitet innebär det att vinsterna från ytterligare arbete i många akademikeryrken, samt den rent ekonomiska vinsten av att alls välja en högre utbildning, är begränsad.

Om detta skriver Anna Ekström och Jan Björklund på DN Debatt förtjänstfullt. Det är också viktigt att komma ihåg att värnskatten vad gäller inkomster ger mycket lite, relativt skattesystemet i stort. De totala sänkningarna genom jobbskatteavdraget omfattar betydligt mer i kronor. De minskade intäkterna genom krisen omfattar också större belopp.

Men även om Björklund och Ekström skriver intressant är det betydligt mer intressant att läsa vad Peter Birch Sörensen skrev några dagar tidigare. Enhetligheten i skattesystemet borde öka. Det omfattar att ta bort värnskatten, men också att sluta leka med momsen, göra pensionssparande mindre fördelaktigt och återinföra en fastighetsskatt. Det sistnämnda är en mycket populär skattebas bland ekonomer och andra förståsigpåare, men problemet är att man värderar systemet ur dess sammantagna effektivitet och egentligen bortser från graden av förutsägbarhet för den enskilde. Jag har personligen svårt för motiveringen att den som äger sitt hem skall ta nya lån för att betala skatten i väntan på att man dör eller av andra skäl säljer det och i bästa fall då kan realisera vinsten av ett nytt, högre värde.

Tankarna om att rensa upp i röran med kombinationen av grund- och jobbskatteavdrag (skattereduktion egentligen, i det senare fallet) är viktiga. Många vet att "skattetabell 30" inte betyder 30 % i skatt, men de har svårt att veta och förklara hur mycket man får betala i skatt för nästa hundralapp i inkomst. Många tror nog också att det börjar först när man kommer upp i statlig inkomstskatt. Hur man kan missta sig... Ett grundavdrag som verkligen är ett fast avdrag för alla vore inte bara ett steg mot att göra skattesystemet vagt ekonomiskt enhetligt, utan ett (litet) steg mot att det faktiskt skulle gå att förklara de mer basala delarna för vem som helst med bara en servett eller ett halvt A4 att rita lite på. En politik som medborgarna kan förstå och själva värdera är en vinst i sig.

Och så går de upp och ned också

2010-06-06T23:56:00.003+02:00

Den nordkoreanska nyhetsbyrån KCNA kan ofta vara komisk. Det kan vara roligt att läsa. Men riktigt vad DN gör på nyhetsplats med det kan man också fråga sig.

Det kan finnas en anledning att visa på absurditeten i den nordkoreanska propagandaapparaten, både det som är avsett för intern såväl som extern konsumtion. Men att bara håna och komma med spydigheter ger ingen fördjupad förståelse. Även om jag är klart skeptisk finns det poänger i att försöka förstå den nordkoreanska regeringens resonemang, dess skäl. Dumdemoniserande funkar inte.

Folk lyckas kritisera Pippi Långstrump för att det står negerkung, men om det finns problem är det generaliserandet och stereotyperna, snarare än ordval i äldre texter. Men som samhälle tycks vi bara långsamt lära oss, grupp för grupp, nackdelarna med generaliseringar, och glömma nästan lika snabbt som vi har lärt oss.

Facket har talat

2010-06-03T22:27:00.004+02:00

Hur skapar man en nyhet?

Gör något oväntat.
Kräv någons avgång.
Presentera en undersökning.

Ungefär de tre tipsen har jag fått i olika sammanhang. SEKO satsar på nummer tre. Tyvärr har de inte själva publicerat närmare på webbsidan, så allt som finns än så länge är ett kort TT-telegram, som i DN:s form meddelar att mer än två tredjedelar av svenska folket anser att det är viktigt eller ganska viktigt att SJ förblir statligt. Nu är visserligen de här två tredjedelarna 64 procent, så i något led har man inte kunnat räkna.

Sedan får jag lov att undra vad man tror sig avse med SJ. Menar man spåren, som tillhör Banverket? Är det ett problem att landstingsägda bolag kör omfattande tågtrafik? SJ är statligt idag, har monopol på viktiga linjer för persontrafik och möts med betydande missnöje.

På något vis tror jag mer att man vill "ha det som förr", oaktat vad det i praktiken kostade. Ett annat "problem" är förstås att löneläget är högre. Snarare är mer konkurrens inom områden som kan konkurrensutsättas lösningen.

Posten är en svårare fråga, eftersom det är svårt att göra en distinktion mellan infrastruktur och egentlig verksamhet, men även där kan man fråga sig vad det statliga ägandet egentligen bidrar med.

Om man får tro uppgifterna är det också bara en tredjedel som prioriterar statligt ägande i TeliaSonera. Kan vi möjligen, möjligen tänka oss att svensken till slut vant sig vid en mångfald av leverantörer inom telekom?

Man får som sagt annars vänta på att få läsa någon form av mer komplett underlag, inklusive hur frågorna var ställda. Det fackförbund som toppar sin hemsida med omröstningen om Svenska Modellens Dödgrävare, med motiveringar som inom parentes ger prov på imponerande språkfel, känns inte som enbart en bevakare av medlemmarnas intressen, oaktat att det även objektivt kan ligga i en enskild anställds (kortsiktiga) intresse att arbetsgivaren inte genomför några större omstruktureringar.

Då är GS webbkampanj Gemensam Styrka, med vinnaren Rättviseförmedlingen företeelser som mer direkt känns trevligare.

Jour i Mellanöstern

2010-06-02T09:16:00.003+02:00

Jag noterar att Pierre Schori vill ut ur Afghanistan och in någonstans i trakten av Israel/Palestina. Logiken i det beror ju på vad man tycker är felet med Afghanistaninsatsen. Är det att den inte skulle gå att "vinna"? Är det att civilbefolkningen har en ambivalent inställning? Jag har svårt att se hur man inte i hans nya målregion antingen blir tandlös à la Srebrenica, Kigali, eller kommer att döda civila och/eller hamna i regelrätta strider med IDF. Är det en politik en rödgrön regering vore villig att försvara?

För inte är det väl bara ett rent flaggviftande, i trygg förvissning om att säkerhetsrådet inte skulle godkänna en insats?

Det är mycket möjligt att extern trupp som på allvar tog ansvar för delar av säkerhetssituationen skulle vara en väg framåt, om man fick någon typ av acceptans för det. Det är också troligt att man skulle använda andra metoder än Israel gjorde vid invansionen i Gaza som inleddes i december 2008. De metoderna skulle, förmodligen, i första hand ha inneburit färre (inte noll) döda civila palestinier och fler döda militärer. I det här hypotetiska fallet svenska militärer.

De fantastiska konsekvenserna av att lämna Afghanistan kan vi lämna därhän för tillfället. Den konflikten har ännu inte hunnit göra mig fullt lika desillusionerad som den i Mellanöstern.

Mamma Mia

2010-05-30T22:25:00.003+02:00

Idag är det mors dag.

Det finns mycket att skriva om en dag som denna. Hur man kan lyxa till det för mamma en dag, eller kanske tre: kvinnodagen, mors dag och födelsedagen? Hur påverkar dagen och reklamen kring den synen på fördelning på hemarbete, men också frågan om ansvaret för vardagen.

Men vi kan också välja att fokusera på själva moderskapet. Mycket har hänt med synen på sexualitet och kvinnors sexualitet under de femtio år sedan p-pillret uppfanns (en något godtycklig, men relevant, gräns). Men just rörande reproduktion finns det fortfarande flera drag av en konservativ samhällssyn. Det gäller bemötande före förlossning, vilken vård man har rätt till, informationen kring till exempel amning och mycket annat. Den här biten är allvarlig, eftersom den påverkar synen på moderskap och familjeliv för praktiskt taget alla nya barnfamiljer.

Men den här synen tar sig även mer extrema uttryck. Extrema, i den meningen att det berör färre och ovanligare fall.

En sådan fråga är surrogatmödraskap, som Moderatmännen skriver om idag. Surrogatmödraskap, att låna ut sin livmoder för någon annans barn, är en logisk fortsättning på ägg- och spermadonation. Intressanta frågor är förstås vilken ersättning som skall ges, men det är helt centralt att en laglig reglering på något vis kommer till stånd, att avtal rörande surrogatfödslar kan vara juridiskt giltiga. Annars riskerar man uppslitande konflikter av olika typer: (egentliga) föräldrar som vägrar att ta emot sitt barn när det väl är fött, surrogatmödrar som vid fullbordan ändå känner en emotionell koppling till barnet och inte vill ge det ifrån sig, och så vidare. Om snabba vårdbeslut måste fattas vid exempelvis en för tidig födsel om det är meningsfullt att fortsätta vårda barnet är det också viktigt att de faktiska föräldrarna har en rätt.

Rent faktiskt skulle tillåtet surrogatmödraskap också befria kvinnor som idag är angelägna om att få biologiska barn, trots små chanser, men genomgår upprepade behandlingar som ger livskraftiga ägg, men där implantationen sedan misslyckas. Den minskade fertiliteten med ökande ålder har minst lika mycket med livmodersstatus som med äggkvalitet att göra.

Moderatmännen tar även upp frågan om att ensamstående kvinnor och lesbiska par kan insemineras och även kan ha något lättare att adoptera, medan ensamstående män och bögpar inte har samma möjligheter. Men, som sagt, det handlar också om vilken syn man har på moderskap och omhändertagande av barn, där argumenten mot surrogatmödrar lätt kommer i banor om att en graviditet minsann är något man måste gå igenom för att få ha ett barn och kunna knyta an till det på riktigt (så att även "vanliga" kärnfamiljsfäder egentligen inte är riktiga föräldrar). Den attityden får följdverkningar långt bortom de barn och de familjer som aldrig får finnas till genom att surrogatmödraskap inte är tillåtet.

En annan fråga, kopplad till samma sak, handlar om könsbyten. Fortfarande finns ett krav på total sterilisering för att få genomgå ett juridiskt könsbyte. Naturligtvis kan den sammantagna behandlingen för att medicinskt så gott det går byta kön leda till infertilitet, men här gäller det i stället att den svenska samhällsnormen, uttryckt genom Socialstyrelsen och lagstiftningen, inte tillåter någon som juridiskt är man att ha tillgång till egna ägg, eller någon som juridiskt är kvinna ha tillgång till spermier. Den dag man kan återskapa könskörtlar för det kön operationen avser skulle en sådan linje möjligen kunna vara motiverad, men även då borde det vara rimligt att spara gamla könsceller och gonader så gott det går, för säkerhets skull. Men idag har det ett egenvärde att förstöra den reproduktiva förmågan för att man skall få "förtjäna" att få det kön man själv upplever att man alltid har haft. Amanda Brihed skriver starkt och personligt i frågan.

Ooops, tre förbifarter

2010-05-27T12:46:00.003+02:00

DN skriver om S utspel om T-banan. Jag borde visserligen sluta uttala mig om Stockholm hela tiden, men för mig är det naturligt att betrakta Uppsala-Stockholm som delar i samma region, där sammanlänkningen av trafiksystemen är central.

I alla fall är förslagen väl intressanta på sitt sätt. Frågan är som sagt om ett nytt nät med fasta linjer över huvud taget är en lösning som fångar tillräckligt mycket av bilismen.

Sedan ser vi notan, 80 miljarder. Vi kan bygga tre stycken Förbifart Stockholm för det beloppet. Planerna är visserligen på lite längre sikt, fram till kanske 2040, men det är också väl inom den tänkta livstiden för Förbifarten. Om det är de beloppen vi har att röra oss med kan vi göra 2/3 av T-baneprogrammet eller annan utbyggnad av kollektivtrafiken inom samma totalram.

Men det går enligt S att lösa finansieringen. Vi kan ge T-baneoperatören tomträtter vid nya stationer, som man gör i Hong Kong. Några detaljer är kanske att kvadratmeterpriset och byggnadshöjden i Hong Kong har lite andra proportioner. Men framför allt är det märkligt av S att först angripa den offentliga-privata samverkan (OPS) vad gäller bygget av Nya Karolinska, men sedan mena att en konstruktion med en mycket lösare kopplad privat koncession på infrastruktur och stadsmiljön vore försvarbar.

Vilse i trafiken

2010-05-26T20:57:00.003+02:00

De rödgröna har en lösning utan Förbifart Stockholm. Se till att få trängselavgifter på Essingeleden, så att man inte passerar stan i onödan. Stäng av körfält ytterligare, för att markera att vägen inte skall användas (och öppna dem sedan i akuta krislägen, eller vad?). Att vägar av riksintresse går över Essingeleden bortser man ifrån.

Men något intressant finns där också. Väg 55 mellan Strängnäs och Enköping är faktiskt en förbifart utanför centrala Stockholm, över Mälaren. Men det finns några små problem. Dels är den ganska lång jämfört med överfarterna i centrala Stockholm. Dels skulle väg 55 även i upprustad version aldrig kunna hjälpa Stockholmstrafiken eller ens den Stockholmsnära trafiken. Stockholm-Enköping är 7 mil, Stockholm-Strängnäs 8 mil. Som förbifart för att åka mellan Södertörn och Roslagen är det knappast relevant och definitivt inte klimatsmart.

Men man missar ju en sak till. För att vara relevant för den som skall ned till Östergötland från Gävle, där vilken sträckning man tar över Mälaren faktiskt inte spelar så stor roll, är det inte bara pärlbandet av broar över öarna som kraftigt behöver rustas upp (i dag är det en av de sämre riksvägarna i Mellansverige, med 70 och fartkameror p.g.a. olycksrisken). Hela riksväg upp till Uppsala från Enköping är i dåligt skick, Uppsalas anslutning mellan väg 55 och E4 är redan i dagsläget ködrabbad, och vägen söderut mot Norrköping är ännu sämre. Den är till och med så dålig att den officiella skyltningen till Norrköping över 55 från Uppsala har upphört.

Förbifartsproblemet beskrivs ofta som att passagen över Mälaren måste förbättras, men man måste koppla in den på ett relevant sätt i trafiknätet.

När vi ändå håller på kan vi diskutera utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm också. Till skillnad från spårvagn tar man inte utrymme i vägplan i anspråk. Däremot är förstås nya tunnelbyggen, oavsett om det gäller väg eller spårtrafik, dyra.

Jag kan däremot inte riktigt förstå författarens argumentation kring spårtaxi. Det anges vara en fungerande lösning för massiv persontransport på exempelvis flygplatser, men att det inte skulle fungera i stadsmiljö. Det jag ser som fördelarna med spårtaxi är att det är ett transportsystem som kan täcka behov där det inte är lätt att lägga tidtabeller och rutter som fångar alla resebehov. Det är också därför spårtaxi kan leda till en högre utnyttjandegrad (om kapacitetsbehoven löses) jämfört med andra gemensamma trafiklösningar. Lätta vagnar ställer mindre krav på räls eller tunnlar. Flygplatssituationen är däremot den motsatta. Det är relativt få hållplatser och ett högt trafikflöde under en stor del av tiden. Vinsten är däremot att det inte finns befintlig bebyggelse att ta hänsyn till.

Det är däremot samma fördelar som finns i tunnelbanan. Genom att lägga sig under jord kan man bortse från stadsbilden och komplettera den i ett annat plan. Men det finns inget som säger att spårtaxi måste byggas i markplan. Tvärtom är det klokt att antingen bygga den över, eller under, jord, kompletterad med stomlinjer för vissa sträckor och rusningstrafik.

The final frontier

2010-05-25T23:59:00.003+02:00

De svenska socialförsäkringarna och trygghetssystemen i stort baseras på att man har en sjukpenninggrundande inkomst. Om man inte har det hänvisas man till mycket låga grundersättningar, eller socialbidrag.

För att uppnå en SGI måste man dock (i mycket hög grad förenklat) ha haft ett arbete i sex månader.

Det finns grupper som ganska uppenbart kan hamna i kläm där. En är unga. Om man aldrig har arbetat har man ingen SGI. Även om man har haft ett arbete vid sidan om studier mer eller mindre oregelbundet är det möjligt att misslyckas med att kvalificera sig. Med de minst sagt komplicerade reglerna för när man får "behålla" sin SGI är det också fullt möjligt att kvalificera sig och sedan avkvalificera sig. Här finns å andra sidan i vissa fall andra typer av ersättningar, men försörjningsstöd förekommer definitivt när den underliggande orsaken är arbetslöshet utan SGI.

För nyanlända flyktingar och i någon mån andra invandrare är det också naturligt nog så att man fortfarande kan sakna jobb och SGI även efter en första interaktion. Försörjningsstöd är då vad man är hänvisad till. Det är ett mycket medvetet resultat av den socialdemokratiska välfärdsmodellen, som baseras på kopplingen till den långvariga fasta anställningen.

Folkpartiet vill ställa krav på motprestation för dessa grupper. Det är mycket rimligt. Som vi skriver i vår integrationsrapport är det dock viktigt att se till att det är åtgärder som på något sätt leder framåt, i alla fall om de är långvariga.

Den andra halvan är att avhjälpa lite av de marginaleffekter som finns i systemet. I dag är det omöjligt att lyfta sig själv den endaste millimeter från bidragsberoende genom arbete, utan att sjunka ned lika mycket för att bidraget kvittas med samma summa. Detta är kontraproduktivt, eftersom man måste ta ett jättehopp för att få en förbättring. Därför vill vi samtidigt göra upp till 1500 kr/månad till en inkomst man kan ha utan att bidraget sänks. 1500 kr/månad är inte mycket, men det innebär att man kan ta vita ströjobb två-tre dagar i månaden och faktiskt känna att man får behålla pengarna och göra något lite extra över försörjningsstödsnormen. Det tror jag både bidrar till en bättre självkänsla och en väg vidare mot arbete.

Ylva Johansson och S har missat hela poängen. De talar bara om försörjningsstöd som något man kastas ut i efter att ha varit inne i värmen, med fast anställning, vovve, Volvo och villa. Det finns visserligen en sådan grupp, men där finns också oftare sociala problem med i bilden på något sätt. Men försörjningsstödet är inte bara "en sista utpost", det är även, som dagens system ser ut (och det är inte nuvarande regerings fel) en form av försörjning man kan bli hänvisad till som ett första insteg.

All your bases are belong to us

2010-05-25T02:31:00.006+02:00

Citatet ovan kommer från det japanska TV-spelet Zero Wing. Den mer korrekta översättningen vore tydligen "has taken all your bases". Det stämmer faktiskt också på vad de rödgröna tänker sig om USA. Man vill att landet skall lämna alla sina utländska baser. I det här fallet är det SvD som skapar nyheten (eller gräver, i någon utsträckning), genom att ta upp vad som står i ett gemensamt program från februari. Säkerligen finns det fler godbitar där.

En anledning till mitt rubrikval här är ju att det japanska (och det västtyska) ekonomiska undret växte upp i skuggan av amerikanska baser och långtgående explicita och underförstådda försvarsgarantier. De fascistiska och fascistoida staterna hade inget skäl att bygga upp en egen militär för att kunna försvara sig mot yttre hot.

Det är förstås en ytligt sett märklig konstruktion att ett land har baser lite överallt. Dock finns det ju reell potential att slå tillbaka om de används fel. Men som kännare från flera områden betonar i artikeln skulle ett amerikanskt tillbakadragande i många fall verka destabiliserande. Det är knappast så att det är den amerikanska närvaron i Sydkorea som hindrar ett slutligt fredsavtal med Nord.

Bara en så liten sak som att kräva reträtt enbart från icke-demokratier skulle göra all skillnad i världen. Faktum är att en politik där man tydligt allierade sig enbart med demokratier skulle ha fördelar på fler sätt. Men hela den rödgröna analysen här bygger på en definition och bild av vad som är ett hot som om man är vänlig kan kallas naiv, om man är ovänlig bara kan kalla exoticism, där olika aktörer bedöms efter olika måttstock.

Vilka krav ställs på Rysslands fortsatta övergivande av baser i de områden där man ännu är välkommen? Frågan är reell, eftersom jag inte har hunnit läsa än, men min misstanke är att inget sådant pekas ut. Och Kinas expansion, även militärt (och för "säkerhetsfolk") i närområdet och mer globalt, vad tänker man om den?

Jag vill, till skillnad från en del, kanske inte måla ut någondera som omedelbara eller stora hot. Men det rör sig om potentiella hot. En rödgrön säkerhetspolitik utan ett amerikanskt paraply och stöd ter sig ännu mer riskabel, eftersom man ju faktiskt inte är för några andra samarbeten eller starka aktörer.

Många droppar små

2010-05-24T20:39:00.004+02:00

Många droppar små, eller till och med små gasbubblor, av biobränsle kan gå riktigt bra och bidra till minskade klimatutsläpp.

Problemet är förstås att de resultaten gäller upp till kanske en tredubbling, eller med skogsavfall, en femdubbling av dagens användning av biobränslen. Med andra ord skulle vi komma upp i kanske en fjärdedel av dagens fordonsbehov.

Då har vi förstås inte räknat med att någon el skall komma från biobränslen, eller att fler skall värma upp sina hus.

Om biobränslen skall kunna slå igenom som allmän lösning måste vi troligen syssla med (gentekniskt) specialutformade alger till havs eller i stora bassänger och primärt på andra breddgrader än våra.

Det gör inte att det är dumt att utnyttja det avfall som finns. Att röta biologiskt avfall snarare än kompostering eller att alltför lättvändigt lägga det på åkrar (som naturgödsel) där växthusdrivande metan går ut i atmosfären till ingen nytta, är förstås klokt, men det gör det ändå inte till någon helhetslösning. För det behöver vi helt enkelt mer energi, bland annat genom utbyggd kärnkraft. Vi behöver också energibärare, men då är troligen vätgas på längre sikt en framkomlig väg, förutom det som täcks av batterier och (med lite tur) superkondensatorer.

A weird Venture

2010-05-23T00:33:00.004+02:00

Vad kan man säga om Craig Venter och "upptäckten" (DNs formulering) av konstgjort liv? Don't panic. Visst är det imponerande att man kan framställa hela genomet i en bakterie och sedan plantera in det. Men det är lite som att skriva ut en hel bok i laserskrivare, riva ut sidorna ur pärmen på en annan bok, sätta in dina nya sidor. Skicka sedan ett pressmeddelande om hur otroligt det är att människor kan läsa den nya boken och fortfarande se att det står exakt samma sak som du skrev ut på skrivaren.

DNA är bara bokstäver, vi trodde oss veta att det i bakterier bara är bokstäverna, inte en massa annan information. Det här experimentet har visat att det faktiskt gick, på ett något mer spektakulärt sätt än tidigare.

Storleken är fortfarande en tredjedels tusendel av det DNA som människor har och vi har en komplexitet som också bidragit till svårigheterna att klona däggdjur.

Vi kan alltid diskutera vad ny teknik tillåter, men om det här enskilda framsteget blir något annat än en fotnot i biologins historia är det mer ett resultat av Craig Ventures (återigen DN:s felstavning) känsla för PR. Vi får se vilket innehåll man kommer att sätta i artificiella genom, men vi har i decennier kunnat plantera in enskilda gener och de senaste åren framställt celler från bakterier, jäst och däggdjur med mycket stora mängder artificiellt och kontrollerat genmaterial. Man har bara inte tömt dem helt på det gamla materialet först.

Att politiker som Obama inte förstår frågorna, eller möjligen låtsas låta bli att förstå dem för att vinna poäng på folkets oro, är farligt. Vi har haft nog av det med George W. Bushs förbud mot att etablera nya stamcellslinjer.