måndag 21 februari 2011

Världen är full av kemi

Det här inlägget är inte tänkt som en personlig kritik. Det är inte heller tänkt att förminska kritik mot utsläpp av plaster i naturen i allmänhet. De allvarligaste effekterna av plastutsläpp är enligt min mening ofta rent mekaniska - det dyker upp oväntade föremål i naturen som inte försvinner.

Däremot är det en nödvändig grundläggande kemisk kunskap att monomererna, de enkla element som plaster byggs upp av, ofta har helt andra egenskaper än de polymerer som är de slutliga plasterna. Det gäller naturliga polymerer också. Cellulosa är en polymer av druvsocker, men ingen skulle tro att man får samma effekt i kroppen av det ena eller det andra. Mycket GI-diskussion har handlat om effekten av olika (kolhydrat)polymerer.

Vad gäller plaster är en del monomerer direkt giftiga. I Hallandsåsen försökte man täta med akrylamid som skulle polymeriseras till polyakrylamid på plats (och bli "plast"). Av någon anledning gick det fel och större mängder läckte ut. Vid smutsig plasttillverkning i fabrik kan liknande saker hända, men precis som i fallet med tågtunneln blir effekten att själva plasten också antagligen blir dålig.

Ett exempel på närmare håll är PVC. Vinylklorid, monomeren, är giftig och orsakar cancer. Fram till 70-talet tillverkades PVC i öppna reaktioner där vinylklorid läckte ut och många arbetare fick en viss form av levercancer. Påverkan på befolkningen i stort har varit minimal.

Jag blir däremot lite fundersam när jag råkade läsa följande UNT-blogg. En form av tes i inlägget är att vatten på flaska skulle vara hälsofarligt på grund av plaster. Vatten på flaska är förstås slöseri jämfört med vatten i kran, när det senare är tjänligt. Å andra sidan är vatten på flaska långt mindre miljöpåverkande än läsk på flaska eller juice på flaska. Däremot kan man ju tycka att just "slöseriet" är större när det bara är vatten som transporteras.

Hälsovådligheten med flaskorna borde i alla fall också vara mindre om det bara är vatten, jämfört med en syrligare och mer komplex produkt där någon oväntad reaktion med plasten vore mer tänkbar. Inlägget menar också att det skulle vara plastens monomer som vore problemet. Det är inte så troligt. De problem vi talar om med plaster idag handlar nästan alltid om tillsatser av något slag. Det beror delvis på att de inte ingår i själva polymeren och därför lättare kommer in i kroppen. I fallet med PVC och många andra sorters plast är ftalater en kategori man ofta diskuterar. Flamskyddsmedel har också varit på tapeten. Listan kan göras längre. Många plaster och deras tillsatser kan också ge riktigt otrevliga gaser om de bränns, särskilt under hög temperatur (ett skäl att vara skeptisk till okontrollerad förbränning av hushållsavfall som en långsiktig lösning, eftersom just blandningen av material gör det svårt att få en optimal förbränning av alla delar i skräpet).

Men, som sagt, i många fall är plasten i sig synnerligen stabil och därför är polymerens giftighet en helt annan fråga än monomerens. Eftersom polymererna är enormt stora molekyler är det också ofta osannolikt att några fragment ens skulle komma in i kroppens celler. Det här var min ryggmärgsreaktion när jag läste inlägget, men eftersom jag inte är miljökemist försökte jag också kolla något innan jag skrev om det.

Så, nej, jag tror inte att det är monomeren i plasten i vattendunkar som skulle vara problemet. Bakterietillväxt i dem känns som exempel på en intressantare fråga, förutom miljöpåverkan från transporter. Men vad är de två intressantaste bitarna i hela historien:
1. Författaren till inlägget på UNT-bloggen läser till kemilärare på gymnasienivå. Om inte ens blivande lärare i kemi har fått tillräckliga baskunskaper och förmåga att tillämpa dem på vardagsfrågor med koppling till kemi blir frågan hur de skall kunna lära ut de förmågorna. Det kan låta tjatigt, men att satsa på lärare, särskilt på ämneskunskaper, är helt nödvändigt för framtiden. Att kunna koppla samman teoretiska resonemang med vardagsfrågor som denna kan också göra ämnet roligare för en del elever.
2. PVC har blivit ovanligare i produkter som vänder sig till konsument, eftersom plasten fått dåligt rykte. Däremot är den som sagt vanlig i dunkar och alla möjliga andra större plastföremål. Ett annat vanligt användningsområde är vattenledningsrör. Bäst att sluta dricka kranvatten.

1 kommentar:

  1. Den gamla principen om att inte lita på folk som inte kan stava gör sig påmind.

    SvaraRadera