(2014?)
Partikongresser är spännande ting. Ibland blir man mot ledningen på lite mer pikanta sätt. Socialdemokratin har skiftat i linje kring både föräldraförsäkring och studieavgifter på det viset.
V har haft kongress och man kan alltid plocka upp lite intressanta saker. Ett citat är ju ganska betecknande (från DN):
- Om jag skulle koka ner Vänsterpartiet till ett enda krav så är det sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, sade Anne Christine Gillberg från Göteborg.
Jag kanske kan hålla med. Ett orimligare förslag med mer vittgående konsekvenser är svårt att tänka sig. Kommenterade arbettidsförkortning tidigare, men enkelt nog kan vi ju konstatera att en stor del av det vi betalar, i största allmänhet, är andra (svenska) människors tid. Bibehållen lön vid en minskning med av arbetstiden med 25 % kräver oanade produktivitetsökningar, eller en närmast illusorisk bild av mängderna av storleken på gjorda vinster.
V har sammanfattat vallinjen i tre förslag: rätt till heltid om man har deltidsjobb, rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid och individualiserad föräldraförsäkring.
Rätt till heltid om man har deltid är ju enkelt när heltid avskaffas. Rätt många deltidsjobb idag är på 70-85 %, det är jobben som omöjligen går att kombinera med ett annat reguljärt jobb utan fyller upp dagarna, men ändå inte. Ibland "frivilligt" för att kombinera med andra åtaganden, ibland som ett sätt för arbetsgivaren att sedan kunna pressa ut fler timmar vid behov utan att gå på övertid. Om vi går ned till 6 timmars maximal arbetsdag påverkas inte dessa jobb alltså alls (förutom genom den 33-procentiga löneökningen, som vi kan drömma vidare om). Förslaget är alltså meningslöst om man menar allvar med arbetstidsförkortningen. Annars tror jag att det snarare leder till en skepsis om att ta in personal på verklig deltid, 25-50 % när man behöver komplettera. Vilka grupper som gynnas av en sådan politik kan läsaren få grunna en stund på.
Rätt till barnomsorg på flexibla tider är Folkpartiet för sedan länge, senast i vår jämställdhetsrapport, som också har många andra delar i en analys som är mer kvalificerad än mycket man ser i den allmänna politiska debatten, även om mycket förstås finns på forskningsnivå.
Individualiserad föräldraförsäkring har inte blivit en allmän borgerlig åsikt. Däremot var vi först med att faktiskt genomföra pappamånad och Liberala ungdomsförbundet har varit för en individualiserad föräldraförsäkring under lång tid. Villkoren är samtidigt inte okomplicerade och det är lätt att se att en fullständig delning är en oflexibel lösning för något som är ett delat ansvar. En mer överlåtbar (även till andra än vårdnadshavare) försäkring, där allt annat än lika delning "bestraffas" hårdare än den svaga morot dagens jämställdhetsbonus innebär, är ett bättre alternativ. Men vänsterns förslag är som sagt inte främmande för borgerligheten. Man kunde möjligen ha tänkt sig att de skulle vara lite nyare, mer revolutionära och mer genomtänkta än att de lika gärna kunde ha behandlats på en kongress i LUF för tio år sedan, när vår nuvarande EU-minister var förbundsordförande.
Men visst är det ett tecken på att vi gör något rätt när oppositionens politik är vår egen.
lördag 8 maj 2010
Lite engagemang
Uppsala har en ansökan om pilotbana för spårtaxi, i industri- och handelsområdet Boländerna. En intressant aspekt där är att rätt utformat spårbilssystem gör det mer realistiskt att ta med lite tyngre kassar än på en buss. De stora vinsterna finns däremot bara om man sammanbinder bostäder också.
En annan sträckning i Uppsala som i grunden vore relevant är Dag Hammarskjölds väg eller Villavägen för att sammanbinda de huvudsakliga campusen inom Uppsala universitet idag, samt Akademiska sjukhuset (som också inhyser mycket av forskningen). Tyvärr har universitetet inte varit särskilt pådrivande i arbetet med ny översiktsplan. En förlängning ut till Ultuna skulle ge en klar biomedicinsk axel.
Annat är det i Stockholm. Uppsala är med i science for life som en (av alla andra bortglömd) andra nod. Men även vi är trots vår mindre yta geografiskt utspridda och behöver bra kombinationer mellan Ultuna, BMC, Rudbeck, Akademiska och centrala stan.
En annan sträckning i Uppsala som i grunden vore relevant är Dag Hammarskjölds väg eller Villavägen för att sammanbinda de huvudsakliga campusen inom Uppsala universitet idag, samt Akademiska sjukhuset (som också inhyser mycket av forskningen). Tyvärr har universitetet inte varit särskilt pådrivande i arbetet med ny översiktsplan. En förlängning ut till Ultuna skulle ge en klar biomedicinsk axel.
Annat är det i Stockholm. Uppsala är med i science for life som en (av alla andra bortglömd) andra nod. Men även vi är trots vår mindre yta geografiskt utspridda och behöver bra kombinationer mellan Ultuna, BMC, Rudbeck, Akademiska och centrala stan.
fredag 7 maj 2010
Sanningen om bolånetaket
Ett tak på belåningsgraden med bostaden som pant? Är det liberalt? Nja, vi kan väl tycka att en fri marknad borde sköte låneruljansen själv. Dessutom kan vi tycka att människor själva bör välja vilken betalningsförmåga man räknar med att ha och vilka ekonomiska risker man vill utsätta sig för.
En sak skall vi dock ha väldigt klart för oss. Finansinspektionen agerar inte för att stoppa en bostadsbubbla, i meningen skenande priser. Det gör enbart Riksbanken om bostadspriserna skulle lyckas driva upp KPI på nivåer som indirekt hotar inflationsmålet. Bubblan finns sedan bara om den kan spricka. Ohållbart höga priser, som pyser ned, är ingen bubbla som FI oroar sig för eller bryr sig om.
Om många blir arbetslösa och tvingas sälja är det en serie personliga tragedier. Men om man i alla fall kan lösa ut sig från sina lån när man har sålt är åtminstone banken glad och inget problem har uppstått på systemnivå. Att minska maxbelåningsgraden på vanliga bolån handlar om att minimera sannolikheten för en olämpligt hög aggregerad kreditrisk. Och så länge staten ändå tvingas rycka ut när finanssystemet tar sådana olämpligt stora risker är det rimligt att en viss reglering görs. Men regleringen löser inte privatbostadsmarknadens problem
Bostadsmarknaden måste anpassas på många sätt. Planlagstiftning hämmar effektiv exploatering, samtidigt som den kapsejsades hyresregleringen gör att ventilen för korttidsboende med kort varsel också kan vara en bostadsrätt (särskilt om man spekulerar i värdestegring). En friare marknad på en större del av hyresbeståndet skulle hämma prisutvecklingen på bostadsrätter och villor. I förlängningen kan förstås även ränteavdragens rimlighet diskuteras. Både vad gäller hyresreglering och ränteavdrag måste man gå varsamt fram så att den som ordnat sitt liv under rådande regler inte drabbas alltför hårt.
En sak skall vi dock ha väldigt klart för oss. Finansinspektionen agerar inte för att stoppa en bostadsbubbla, i meningen skenande priser. Det gör enbart Riksbanken om bostadspriserna skulle lyckas driva upp KPI på nivåer som indirekt hotar inflationsmålet. Bubblan finns sedan bara om den kan spricka. Ohållbart höga priser, som pyser ned, är ingen bubbla som FI oroar sig för eller bryr sig om.
Om många blir arbetslösa och tvingas sälja är det en serie personliga tragedier. Men om man i alla fall kan lösa ut sig från sina lån när man har sålt är åtminstone banken glad och inget problem har uppstått på systemnivå. Att minska maxbelåningsgraden på vanliga bolån handlar om att minimera sannolikheten för en olämpligt hög aggregerad kreditrisk. Och så länge staten ändå tvingas rycka ut när finanssystemet tar sådana olämpligt stora risker är det rimligt att en viss reglering görs. Men regleringen löser inte privatbostadsmarknadens problem
Bostadsmarknaden måste anpassas på många sätt. Planlagstiftning hämmar effektiv exploatering, samtidigt som den kapsejsades hyresregleringen gör att ventilen för korttidsboende med kort varsel också kan vara en bostadsrätt (särskilt om man spekulerar i värdestegring). En friare marknad på en större del av hyresbeståndet skulle hämma prisutvecklingen på bostadsrätter och villor. I förlängningen kan förstås även ränteavdragens rimlighet diskuteras. Både vad gäller hyresreglering och ränteavdrag måste man gå varsamt fram så att den som ordnat sitt liv under rådande regler inte drabbas alltför hårt.
onsdag 5 maj 2010
I antagande
Jag håller med om att det är orättvist när äldre betyg gör det omöjligt att komma in på utbildningar. För att sammanfatta såg det "nya" gymnasiet med G, VG, MVG annorlunda ut de första åren, med kurser som hade en annan timplan. När regeringen infört meritpoäng för att premiera att läsa svårare kurser har man inta skapat poäng för den läroplanen (och inte heller för gamla sifferbetyg).
Jag tycker att syftet med betyg är värdering av kunskap och förmåga i aktuellt utbildningssteg, i första hand. De kan användas för att jämföra insatser mellan lärare på samma skola, de kan användas för nationella jämförelse (med rimliga kompensation efter bakgrund) och de kan främst användas som någon form av sporre och mått för den enskilde.
Att använda dem för att anta till senare utbildningssteg är vanskligt, men betyg har samtidigt visat sig vara ett relativt välfungerande mått på framtida studieframgång. Varje system har dock sina brister. Gymnasiet är inte en enhet och ett system som placerar in alla individer på samma skala är svårhanterligt. Det kan fungera någorlunda att använda betyg som gräns, bara man inte kommer nära de allra högsta nivåerna. I en sådan situation kan de delar av godtycke som finns i systemet inte bli lika avgörande.
För utbildningar som läkare och veterinär har motsatsen skett. Man har behövt absoluta toppresultat. Dessutom har det varit möjligt att mer eller mindre fritt komplettera sina betyg. Det skapar en olycklig situation där man efter gymnasiet riskerar ett eller flera år i limbo innan man kan fortsätta utvecklas - inte för att man inte vet vad man vill, utan för att det enda sättet att komma dit är att gå en mycket lång väg och sedan kanske lottas fel några gånger innan man slutligen lottas rätt. Från ett samhällsekonomiskt perspektiv är det olämpligt. Det är också olämpligt om man under gymnasietiden gynnas alltför mycket av att välja bort utmaning och svårigheter. Där kan man ha synpunkter på vad regeringen föreslår i gymnasie 11, där man i praktiken gör risken med att läsa kurser utökade lite större (man måste redan från början avgöra om man kommer att vilja låta kursen ingå i slutbetyget).
Meritpoängen verkar däremot åt det andra hållet. De stimulerar till studier i språk, högre studier i matematik. Det blir ett styrmedel för att gynna relevanta val.
Sådana styrmedel har förstås ingen retroaktiv effekt. Den som redan har lämnat gymnasiet kan inte gå tillbaka och välja om. Däremot kan den som kompletterar något på komvux komplettera med en tydligare inriktning på sådant som är relevanta för framtida högskolestudier, snarare än rent betygsoptimerande. Därför kan jag förstå regeringens strävan att låta meritpoäng gälla för både gruppen för studenter direkt från gymnasiet och studenter som har kompletterat någonting och låta meritpoängen gälla för alla betyg enligt nuvarande kursplan, som gällt för personer som avslutat sina gymnasiestudier 2003 eller senare.
Det finns separata betygsgrupper för utländska betyg och folkhögskolebetyg. Jag skulle tycka att det vore mycket rimligare att de äldre betygen, kanske både sifferbetyg och G/VG/MVG från 2002 och tidigare, fördes till någon av dem (potentiellt de utländska betygen), eller annars fick bilda en ny grupp. Huvudsaken är att ingen enskild tjänar på att vänta och att det sammantaget inte blir några enorma skaror med äldre som antas så att yngre får vänta längre. Därför skulle det finnas skäl att omsorgsfullt bestämma den gruppens storlek. Tanken är alltså att högsta möjliga jämförelsetal inom en jämförbar (ha!) grupp borde ge en plats. Samtidigt borde vi inte ha ett system som liknar det de rödgröna byggde upp, där komvuxkompletteringar och regler som ger högre poäng på högskoleprovet efter en viss tids arbetslivserfarenhet (den så kallade HA-kvoten) båda bidrog till senare utbildningsstart och senare reellt inträde på arbetsmarknaden.
Men man kan som sagt hålla två saker i huvudet samtidigt, i alla fall om man gör anspråk på 20,0 (22,5). Vi kan ge en reell möjlighet för personer som gick ut gymnasiet för en längre tid sedan att även komma in på utbildningar som läkare, utan att göra högskoleprov, i alla fall i väntan på att man gör slag i saken och inför mer relevanta och områdesspecifika antagningsprov. Vi kan också se till att gymnasietiden utnyttjas effektivt för fler och att de som redan från början vet att man vill fortsätta på högskola, gör det.
Så kan vi kanske klämma in en tredje sak i huvudet också. Och det är att den som har gamla gymnasiebetyg ändå har goda möjligheter att komma in på de allra flesta utbildningar i det nya systemet. Men en liberal politik kan inte bara handla om att de negativa konsekvenserna inte är så stora, utan om individuell rättvisa.
Jag tycker att syftet med betyg är värdering av kunskap och förmåga i aktuellt utbildningssteg, i första hand. De kan användas för att jämföra insatser mellan lärare på samma skola, de kan användas för nationella jämförelse (med rimliga kompensation efter bakgrund) och de kan främst användas som någon form av sporre och mått för den enskilde.
Att använda dem för att anta till senare utbildningssteg är vanskligt, men betyg har samtidigt visat sig vara ett relativt välfungerande mått på framtida studieframgång. Varje system har dock sina brister. Gymnasiet är inte en enhet och ett system som placerar in alla individer på samma skala är svårhanterligt. Det kan fungera någorlunda att använda betyg som gräns, bara man inte kommer nära de allra högsta nivåerna. I en sådan situation kan de delar av godtycke som finns i systemet inte bli lika avgörande.
För utbildningar som läkare och veterinär har motsatsen skett. Man har behövt absoluta toppresultat. Dessutom har det varit möjligt att mer eller mindre fritt komplettera sina betyg. Det skapar en olycklig situation där man efter gymnasiet riskerar ett eller flera år i limbo innan man kan fortsätta utvecklas - inte för att man inte vet vad man vill, utan för att det enda sättet att komma dit är att gå en mycket lång väg och sedan kanske lottas fel några gånger innan man slutligen lottas rätt. Från ett samhällsekonomiskt perspektiv är det olämpligt. Det är också olämpligt om man under gymnasietiden gynnas alltför mycket av att välja bort utmaning och svårigheter. Där kan man ha synpunkter på vad regeringen föreslår i gymnasie 11, där man i praktiken gör risken med att läsa kurser utökade lite större (man måste redan från början avgöra om man kommer att vilja låta kursen ingå i slutbetyget).
Meritpoängen verkar däremot åt det andra hållet. De stimulerar till studier i språk, högre studier i matematik. Det blir ett styrmedel för att gynna relevanta val.
Sådana styrmedel har förstås ingen retroaktiv effekt. Den som redan har lämnat gymnasiet kan inte gå tillbaka och välja om. Däremot kan den som kompletterar något på komvux komplettera med en tydligare inriktning på sådant som är relevanta för framtida högskolestudier, snarare än rent betygsoptimerande. Därför kan jag förstå regeringens strävan att låta meritpoäng gälla för både gruppen för studenter direkt från gymnasiet och studenter som har kompletterat någonting och låta meritpoängen gälla för alla betyg enligt nuvarande kursplan, som gällt för personer som avslutat sina gymnasiestudier 2003 eller senare.
Det finns separata betygsgrupper för utländska betyg och folkhögskolebetyg. Jag skulle tycka att det vore mycket rimligare att de äldre betygen, kanske både sifferbetyg och G/VG/MVG från 2002 och tidigare, fördes till någon av dem (potentiellt de utländska betygen), eller annars fick bilda en ny grupp. Huvudsaken är att ingen enskild tjänar på att vänta och att det sammantaget inte blir några enorma skaror med äldre som antas så att yngre får vänta längre. Därför skulle det finnas skäl att omsorgsfullt bestämma den gruppens storlek. Tanken är alltså att högsta möjliga jämförelsetal inom en jämförbar (ha!) grupp borde ge en plats. Samtidigt borde vi inte ha ett system som liknar det de rödgröna byggde upp, där komvuxkompletteringar och regler som ger högre poäng på högskoleprovet efter en viss tids arbetslivserfarenhet (den så kallade HA-kvoten) båda bidrog till senare utbildningsstart och senare reellt inträde på arbetsmarknaden.
Men man kan som sagt hålla två saker i huvudet samtidigt, i alla fall om man gör anspråk på 20,0 (22,5). Vi kan ge en reell möjlighet för personer som gick ut gymnasiet för en längre tid sedan att även komma in på utbildningar som läkare, utan att göra högskoleprov, i alla fall i väntan på att man gör slag i saken och inför mer relevanta och områdesspecifika antagningsprov. Vi kan också se till att gymnasietiden utnyttjas effektivt för fler och att de som redan från början vet att man vill fortsätta på högskola, gör det.
Så kan vi kanske klämma in en tredje sak i huvudet också. Och det är att den som har gamla gymnasiebetyg ändå har goda möjligheter att komma in på de allra flesta utbildningar i det nya systemet. Men en liberal politik kan inte bara handla om att de negativa konsekvenserna inte är så stora, utan om individuell rättvisa.
Med euro på fickan
Kris i Grekland når utanför euroområdets gränser och påverka aktieindex och räntenivåer i såväl Sverige som USA. Det är väldigt märkligt att man talar om de grekiska problemen med skönredovisning som ett problem kopplat till valutaunionen. Men visst är det samtidigt i någon mån oroande att så många av medlemsländerna mer eller mindre har brutit mot stabilitetspakten. Däremot skall vi vara oerhört tacksamma för att Sverige denna gång har boet i god ordning. En exportberoende ekonomi med en valuta som skulle kunna utsättas för spekulation inte med grund i produktivitet eller längre realekonomiska förhållanden, utan på grund av (bristande) förtroende för statsobligationerna, hade varit katastrofalt.
tisdag 4 maj 2010
Kassako
Differentierad A-kasseavgift kan man tycka lite olika saker om. Naturligtvis kan man anse att det är "orättvist" att låglöneyrken får en hög månadsavgift. Det verkar fördelningspolitiskt absurt. Samtidigt kan vi se att även "höglöneyrken" av vissa slag, dit exempelvis byggarbete får räknas, också har en relativt hög avgift. Avgiften har en koppling till den faktiska sannolikheten att bli arbetslös, även om den inte alls räcker för att finansiera de faktiska ersättningarna ur systemet.
De rödgröna vill att ingen netto skall betala mer än 80 kr i månaden i avgift. Detta finansieras genom ett minskat förvärvsavdrag (jobbskatteavdrag). Resultatet är en mycket måttlig sänkning av även tröskeln för statlig inkomstskatt, men framför allt alltså en skattehöjning över hela brädet. För den som inte har någon a-kasseavgift att dra av, eller en mycket låg sådan, är det kort och gott en skattehöjning. Lägg därtill den andra avtrappning av förvärvsavdraget för mycket höga inkomster som leder till en marginaleffekt på uppemot 60 % (utan hänsyn till arbetsgivaravgifter).
Här är det dock väldigt tydligt att man medvetet subventionerar en kollektiv lösning avsedd för ett typfall. Till att börja med täcker A-kasseavgiften inte de verkliga kostnaderna. Sedan blir en avgift som i första hand täcker administration för hög, så den måste reduceras. Den blir inte enbart avdragsgill, utan man får en skattereduktion som exakt motsvarar den betalade avgiften. Alltså kan A-kassorna nu höja sina avgifter till vilka belopp som helst (om vi tänker oss att de rödgrönas alternativ skulle få majoritet), utan att någon annan än staten egentligen behöver betala mer!
Den som bedriver en egen näringsverksamhet, där A-kassan ändå utgör ett dåligt skydd, har inte mycket att hämta här. Den ersättning man får ut när firman väl har gått om kull kan vara marginell och definitivt inte täcka eventuella privata skuldåtaganden kopplade till verksamheten. Den som brinner för sin idé kan mycket väl ha låtit bli att plocka ut en "rimlig" lön under en längre tid och riskerar då att denna sista inkomst blir den ersättningsgrundande. Om man är inblandad i många engagemang och projekt kan det vara svårt att visa att man de facto är arbetslös på deltid. Om man studerar till någon del kan man inte "bli" arbetslös utan vidare. Fallen är många. De rödgrönas "trygghetsväxling", som förslaget kallas, går ut på att ta från den grupp som inte får stöd i den svenska välfärdsstaten och ge till den grupp som har ett skyddsnät. Dessutom talar somliga socialdemokratiska kommentatorer om denna grupp som "A-kassesmitare", vilket jag upptäckte via Johan Ingerös blogg.
Jag tycker personligen synd om personer som blivit helt utblottade efter att ha försökt spara lite pengar genom att gå ur kassan (oavsett om det varit till följd av regeringens politik eller inte) och sedan behövt ersättning. Men jag tycker mer synd om och ser ett betydligt större problem i den grupp människor för vilka dagens trygghetssystem och de rödgrönas politik inte har något att ge. Dessa är "smitare". De rättar inte in sig i ledet. Vi behöver fler, inte färre, som vågar gå sin egen väg. Det kräver nya konkreta lösningar. Men ett första steg är ju att se upp lite med hur många gånger man ser den enda fasta anställningen på 35-40 timmar i veckan 9-17 som den enda normen.
Sedan undrar jag hur man tänker när man tycker att medlemskap i fackliga organisationer skall kunna betalas med oskattade pengar och vilka effekter det får att arbetslösa ungdomar skall resultera i skattereduktion när de anställs, men inte icke-arbetslösa. Skall det bli ännu svårare att få jobb direkt efter gymnasiet eller högskolestudier?
De rödgröna vill att ingen netto skall betala mer än 80 kr i månaden i avgift. Detta finansieras genom ett minskat förvärvsavdrag (jobbskatteavdrag). Resultatet är en mycket måttlig sänkning av även tröskeln för statlig inkomstskatt, men framför allt alltså en skattehöjning över hela brädet. För den som inte har någon a-kasseavgift att dra av, eller en mycket låg sådan, är det kort och gott en skattehöjning. Lägg därtill den andra avtrappning av förvärvsavdraget för mycket höga inkomster som leder till en marginaleffekt på uppemot 60 % (utan hänsyn till arbetsgivaravgifter).
Här är det dock väldigt tydligt att man medvetet subventionerar en kollektiv lösning avsedd för ett typfall. Till att börja med täcker A-kasseavgiften inte de verkliga kostnaderna. Sedan blir en avgift som i första hand täcker administration för hög, så den måste reduceras. Den blir inte enbart avdragsgill, utan man får en skattereduktion som exakt motsvarar den betalade avgiften. Alltså kan A-kassorna nu höja sina avgifter till vilka belopp som helst (om vi tänker oss att de rödgrönas alternativ skulle få majoritet), utan att någon annan än staten egentligen behöver betala mer!
Den som bedriver en egen näringsverksamhet, där A-kassan ändå utgör ett dåligt skydd, har inte mycket att hämta här. Den ersättning man får ut när firman väl har gått om kull kan vara marginell och definitivt inte täcka eventuella privata skuldåtaganden kopplade till verksamheten. Den som brinner för sin idé kan mycket väl ha låtit bli att plocka ut en "rimlig" lön under en längre tid och riskerar då att denna sista inkomst blir den ersättningsgrundande. Om man är inblandad i många engagemang och projekt kan det vara svårt att visa att man de facto är arbetslös på deltid. Om man studerar till någon del kan man inte "bli" arbetslös utan vidare. Fallen är många. De rödgrönas "trygghetsväxling", som förslaget kallas, går ut på att ta från den grupp som inte får stöd i den svenska välfärdsstaten och ge till den grupp som har ett skyddsnät. Dessutom talar somliga socialdemokratiska kommentatorer om denna grupp som "A-kassesmitare", vilket jag upptäckte via Johan Ingerös blogg.
Jag tycker personligen synd om personer som blivit helt utblottade efter att ha försökt spara lite pengar genom att gå ur kassan (oavsett om det varit till följd av regeringens politik eller inte) och sedan behövt ersättning. Men jag tycker mer synd om och ser ett betydligt större problem i den grupp människor för vilka dagens trygghetssystem och de rödgrönas politik inte har något att ge. Dessa är "smitare". De rättar inte in sig i ledet. Vi behöver fler, inte färre, som vågar gå sin egen väg. Det kräver nya konkreta lösningar. Men ett första steg är ju att se upp lite med hur många gånger man ser den enda fasta anställningen på 35-40 timmar i veckan 9-17 som den enda normen.
Sedan undrar jag hur man tänker när man tycker att medlemskap i fackliga organisationer skall kunna betalas med oskattade pengar och vilka effekter det får att arbetslösa ungdomar skall resultera i skattereduktion när de anställs, men inte icke-arbetslösa. Skall det bli ännu svårare att få jobb direkt efter gymnasiet eller högskolestudier?
måndag 3 maj 2010
Ursäkta avbrottet
Även en kandidat kan ta ett avbrott. För min del blev det inte forsränningarnas, champagnegaloppernas och kaosets Uppsala, utan ett sommarvarmt och behagligt Budapest där maskrosorna precis blommat ut. En stor del av tiden (24 h i sträck) satt jag snarare på en programmeringstävling och försökte maratontänka. Det finns vissa likheter med långa förhandlingspass på politiska kongresser. Nu får vi å andra sidan hoppas på en enkel och tydlig majoritet, men riksdagsgruppsmöten och vad som helst kan alltid dra ut på tiden och den som orkar längst har större chans att få sin vilja fram...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
