Levande charader

Vilka är vi? Vilka är det som "vi" skall integrera i samhället?

De två frågorna sammanfattar min reaktion på den här artikeln, författad av partikamrater. Artikeln talar om en human migrationspolitik där "vi" inte tar emot fler än "vi" klarar av att integrera.

Det stora problemet är förstås att resultaten av invandring är helt beroende av vilka som kommer och hur de tas emot. En ökad arbetskraftsinvandring, som också är migration, kan innebära att det inte föreligger någon belastning alls på vad "vi" "klarar". En bättre introduktion vad gäller språk, men också en väg in i civilsamhället och en presentation av det svenska samhällsväsendet kan vara delar där. I det senare kan man exempelvis tänka sig punkter som: så här fungerar det svenska styrelseskicket, det här är en vanlig syn på familjen i Sverige, det här är socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa kunde vara exempel på punkter som vore bra att ta upp. Allt detta är sådant man bör känna till efter den svenska grundskolan. Mina erfarenheter från valstugan vet att det är blandat i praktiken, men den som är nyanländ har heller inte bekanta att fråga när man råkar illa ut.

Det är viktigt att en sådan introduktion i första hand är kunskapsbaserad, inte pådyvlande. Oavsett vad man tycker om det samhälle man har kommit till måste man förstå det, i någon utsträckning.

Däremot finns det grundregler att hålla sig till. Vad man själv väljer att bära för kläder bör vara upp till den enskilde. Det spelar ingen roll om vissa andra ser det som en del av en islamisering, som artikelförfattarna på Brännpunkt oroar sig för. Det vi däremot har alla skäl att reagera på är när politisk islamism sätter normerna ur spel. Hur man hälsar är en sak. Man kan interagera med sin omgivning på olika sätt och att det har blivit vanligt att just ta i hand är ingen central värdering som i sig måste försvaras.

Att visa andra människor respekt och behandla dem som likar är däremot en sådan värdering. Om man i klassrummet kräver att kvinnliga SFI-deltagare sitter längst bak, eller är tysta i mäns närvaro, är det ett reellt problem. Den utbildningsanordnare som respekterar sådana önskemål mot andra deltagares vilja ägnar sig enligt min mening åt diskriminering. Sanna Rayman skriver bra i ämnet och lyfter upp det enda meningsfulla ur Alcalas artikel. Men att skydda enskilda från andra enskildas önskemål innebär inte att vi måste skydda personer från deras egen övertygelse.

Jag tror att niqab orsakar vissa praktiska problem. De uppstår framför allt genom ovana hos omgivningen. Jag skulle personligen kunna tycka att det är enklare att välja en något mindre drastisk tolkning av islamisk tradition. Det kan diskuteras fram och tillbaka. Rätten att ta del av offentlig utbildning utan att bli hindrad till detta av andra deltagare, med skolans stöd, är däremot (i sammanhanget) absolut. Att DO som myndighet inte kan se detta tyder på en enögdhet och en vilja att se en fast konflikt i samhället, i stället för mångfacetterade situationer där olika parter, grupper och individer kan behöva extra myndighetsskydd för sina rättigheter i olika situationer.

Och av ungefär den anledningen finns det inte heller något särskilt tydligt "vi". Samhället är inte en så tydlig enhet. Det finns konflikter, olika åsikter och olika uppfattningar på många ledder. Ett medborgarskap som gemenskap är också svårt i ett land som en gång varit etniskt homogent med en tydlig historia, till skillnad från exempelvis ett USA som (i egenskap av statsbildning) var en nystart.

(Med förbehåll för att relaterandet av diskrimineringsfallet kan vara vinklat.)

Stopp för miljöfarliga cyklar

Jag har följt arbetet med den nya översiktsplanen för Uppsala kommun relativt noga, i alla fall för att inte själv ha varit direkt aktiv i kommunpolitiken. En avgörande knut i underlaget kring kollektivtrafiken är dock att väldigt många korta resor i stadsmiljö idag sker till fots och på cykel.

Det finns flera skäl att bejaka detta. Ur ett folkhälsoperspektiv är det klart olämpligt om den korta vardagsmotionen försvinner. Men det är också en kapacitetsfråga. I Uppsalas fall står idag resandet på cykel och till fots för en större del av resorna och en betydande del av antalet kilometer, än kollektivtrafiken. Under dåliga vinterdagar märks också detta. Bussarna är överfulla och extraturer sätts in, även när väglaget är måttligt dåligt, enbart för att färre reser på andra sätt. Fler turer leder till högre energiförbrukning.

Förbättrad servicenivå i kollektivtrafiken leder oundvikligen till ett minskat egenresande, men det är ändå något man måste ta hänsyn till. Om man flyttar resor och grupper som får antas sällan använda bil annars till kollektivtrafik uteblir miljövinsterna. Mål formuleras ofta som utnyttjandet av kollektivtrafiken, men klimat- och trängselvinsterna kommer genom minskat bilresande.

V:s förslag om att göra kollektivtrafik gratis för studenter kan låta attraktivt, men de positiva miljöeffekter man utlovar är troligen snarare negativa och kostnaderna underskattade, eftersom man snarast räknar om dagens intäkter för biljetter och kort från studentgruppen och bortser från det ökande resande som skulle vara att vänta.

I kristallkulan

Om fyra år har vi i värsta fall en ny valrörelse när Mona Sahling skall avsättas som statsminister. Eftersom en del menar att skillnaderna i svensk politik är rätt små tänker jag mig att Grön Ungdom, Ung Vänster och SSU för en gångs skull skulle lyckas enas om något då. I alla fall om de får lite ekonomisk hjälp av vår största fackliga organisation. Utan att säga mer presenterar jag härmed 2014 års slagdänga "LO lobbar" (årets förlaga från MUF):

Jag är pampsossen som är på valupptakt och vill ha egna Hollywoodfruar
Jag är myndighetschefen som trots höga odds tar ut fallskärmen när alla buar
Jag är invandraren som ännu går utan jobb utan att kunna ett enda ord svenska
Och studenten vars gnista aldrig tar skruv när det enda betyget är G

Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!

Jag är kvinnan som har en inkomst att leva på tack vare deltids-A-kassan
Jag är jobbsökanden som efter finanskris ännu är en i den massan
Jag är läraren som lägger stor energi på att ingen plugghäst ska plugga
Och statsministerassistenten som älskar att gå på kiosken och köpa choklad

Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!

Nu fanns inte G som enda betygssteg med i den nya rödgröna överenskommelsen om högskolan. Däremot har samtliga de tre studentförbunden på den sidan drivit frågan mer eller mindre aktivt, så det är inte helt vågat att tänka sig att det skulle få genomslag.

Det som däremot fanns med var en höjning av studiemedlet. 600 kronor mot 500 för regeringen. Eller, hur var det nu? SvD lyckas i skrivande stund vända på det i sin granskning. Regeringen lovar 500 kr mer i studiemedel från 1 juli 2011, ett skarpt löfte. Från samma datum lovar de rödgröna en höjning av studiebidraget med 100 kr. 500 till kommer "under 2012" om "ett varaktigt reformutrymme finns". Regeringen har också ett antal villkorade utfästelser, men nu måste vi jämföra lika med lika.

Man måste också hela tiden komma ihåg att höjda studiemedel, särskilt för bidragsdelen, är en kostsam reform. I de rödgröna förslag kostar studiemedelshöjningen (den andra delen) tre gånger så mycket som den kvalitetshöjning man anslår medel till. Jag tror att det är många studenter, som om de verkligen tvingas välja, hellre ser att föreläsningarna ger något och att man blir klar med goda kunskaper, än det där i och för sig välbehövliga tillskottet i kassan.

Dessutom måste man få ett slut på statlig detaljstyrning. De rödgröna har förstått att en del studentorganisationer vill lyfta fram lärarledd tid som ett mått på kvalitet. Det har aldrig varit det enda måttet. Mindre grupper, nya pedagogiska grepp, mer kvalificerade lärare (i stället för adjunkter, amanuenser och doktorander) är samtliga faktorer som kan bidra till högre kvalitet.

De rödgröna tänker sig däremot att den medelshöjning man nu vill genomföra skall gå just till den lärarledda tiden. Det skall Riksrevisionen få ett särskilt uppdrag att kontrollera. Att mäta tiden har hittills också visat sig vara en svår uppgift och inom högskolorna är det många som blir upprörda över olika mer eller mindre ospecifika och godtyckliga rapporteringskrav från Högskoleverket såväl som Riksrevisionen. Öronmärkande av nya anslag på i storleksordningen som mest några procent skapar då ett oväntat stort merarbete i att spåra användningen av dem. S-regeringen gjorde samma sak med satsningar på skolan i början av 2000-talet. Märkligt nog föll inte de heller särskilt väl ut, av liknande skäl. Organisationerna måste få tydliga och allmänna mål, inte småpytsar med pengar för vissa syften spridda över hela sektorn.

Vågar man gissa att de villkorade satsningarna i det rödgröna alternativet inte kommit till stånd när vi står inför valet 2014? Eller att reformutrymmet skapas genom tillväxtskadliga skattehöjningar?

Inte längre helsjukt

LO:s kampanj med bleka uppochnedvända ansikten. Du har troligen sett den. Kanske tycker du om den, kanske tycker du att den är obehaglig. Jag tycker det senare. LO försvarar sig med att där regeringens politik som är obehaglig. Kampanjen är minsann saklig. Nu mäts inte saklighet i att ha små textrutor (när man passerar en affisch på bussen eller i bil). Det handlar om vilken känsla man får.

Det är lätt att driva en negativ kampanj med helt korrekta uppgifter. Kombinationen av centrering på motståndarsidans personer och svepande negativa ordalag som det dominerande intrycket gör den exakta texten mindre väsentlig.

Själva frågan om att LO, med väldigt speciella rättigheter i egenskap av facklig organisation (rätt att vara representerad dömande part i Arbetsdomstolen, rätt att sluta avtal för icke-medlemmar, rätt att sluta bindande avtal rörande anställning som enskilda inte kan göra, med mera, med mera), samtidigt är en integrerad del av socialdemokratin ger det förstås extra knorr. Varför kommer valrörelsens kanske hårdaste affischbudskap från tränaren som förstås hejar på sitt lag, men som man kanske skulle räkna mer satt på bänken under match och gav tips och stöd till sin sida på andra sätt?

Och är det konstigt att arbetsgivare inte vill att arbetstagarna har tröjor med texten "Regeringsskifte 2010" som arbetskläder? (Hur hade LO reagerat om arbetsgivaren påbjudit sådana kläder som arbetskläder för fyra år sedan?)

LO lutar sig också på DN:s faktakoll för att säga att kampanjen är saklig. Man riktar främst in sig på att försvara "Helsjukt" med Göran Hägglund. Det hävdas att 44 000 personer tvingas söka jobb de inte kan få för att de inte är friska. Här är formuleringen viktig. Det finns lönebidrag och andra typer av stöd just för att ha ett arbete trots att man har nedsatt arbetsförmåga. DN:s faktakoll i ämnet sa också att 70 % av de som faktiskt fått ett jobb hade någon typ av sådana stöd. De är alltså helt klart "inte friska", men det innebär ändå inte att de "inte kan få jobb". Andelen som hittills fått riktiga jobb är låg, men samhällets stöd är en viktig del i att få dem. Även om lönebidragen aldrig kommer att kunna trappas ned är det bättre för både samhällsekonomin och den enskilde att ha ett jobb med sådant stöd, än att enbart vara hemma med sjukpenning.

Fredrik Reinfeldts verklighetsuppfattning har också ifrågasatts, både i radio och i en annan valfläskkoll som LO lutar sig på. Den sistnämnda kommer fram till att Reinfeldt inte är "helt uppdaterad" vad gäller att Sverige skulle ha ett problem med omotiverat hög sjukfrånvaro, medan den förstnämnda gäller tanken att arbetsmoralen inte alltid är spontant hög för alla.

Nu är det förstås så att det här två olika fenomen. Få långtidssjukskrivningar beror i grunden på medvetet fusk. Däremot kan det finnas bristande motivation att komma vidare, särskilt om man blivit dåligt bemött i tidigare myndighetskontakter som tärt på orken. Men systemen måste också byggas för att stävja direkt fusk. Det är däremot inte orsaken till en tidsgräns för sjukförsäkringen.

Det ironiska med att Reinfeldt enligt DN:s slutsats inte är helt uppdaterad är att det beror på hans egen politik, den politik LO kritiserar och där de tar valfläskkollen till intäkt för att de har rätt. Förtidspensionerna toppade 2005, sjukskrivningarna 2003, men mycket av minskningen som gör att Sverige ligger på en relativt "normal nivå" relativt "jämförbara länder" är utvecklingen 2006-2009.

Det här med statistikjämförelser är just svårt. Vad är ett jämförbart land? När man just vill mäta graden av användning av socialförsäkringar är det enkelt, den officiella statistiken stämmer nog. Men redan där kan det också gå fel: i en del länder har arbetsgivarna större ansvar för sjukskrivningar och kanske inte perfekt statistikrapportering. Det är ingen bra indikation på hur sjuk man faktiskt är. Att vissa yrkeskategorier har extremt låg korttidssjukfrånvaro i Sverige beror ofta snarare på att det inte är relevant för dem att sjukanmäla sig: arbetsuppgifterna hopar sig ändå och man tvingas jobba igen dem när man är tillbaka, så varför sjukanmäla och förlora en del av inkomsten?

Ett annat fall där samma sak händer är frågan om våldtäktsstatistik, som Sd försöker använda för sina syften. Där kommer SvD fram till att man missbrukar siffrorna och Adam Cwejman drar paralleller till frågan om den i vissa kretsar närmast bibelförklarade boken Jämlikhetsanden, som i hög grad "vetenskapliggör" sina teser genom just framkastade och orensade jämförelser mellan länder. Bra inlägg om problemen har Andreas Bergh skrivit flera.

Svintrött

Det är helt klart oroande med rönen kring narkolepsi och Pandemrix. Den frekvens man talar om tycks vara någon på 100 000 till någon på miljonen. Inga rimliga förhandstester av läkemedel över huvud taget fångar upp sådana biverkningar med någon säkerhet.

Det finns också resonemang för hur vaccinet skulle kunna vara relaterat till sjukdomen, eftersom man insett att narkolepsi kan vara en autoimmun sjukdom. Bakgrunden till autoimmuna sjukdomar "i allmänhet" (om man nu kan tala om något sådant) är oklar och ibland motsägelsefull, men ett kraftigt immunsvar kan helt klart inverka. Somliga minns säkert diskussionen om typen av adjuvans i vaccinet, men mer allmänt är det svårt att tänka sig en vaccinering som inte ger ett immunsvar.

En stor fråga återstår: även om vaccinet är orsaken (i relativt klar mening) till dessa sjukdomsfall, har det ökat frekvensen av sjukdomen mot hur det annars hade varit? Dels kanske samma personers sjukdomsförlopp endast påsnabbades, men desto viktigare är det ännu tänkbart att den komponent i vaccinet som ger effekten är den del som kommer från själva viruset. Summa sumarum skulle den som faktiskt genomgått influensan i det fallet kanske löpa en större risk för narkolepsi som långsiktigt men av sjukdomen, än risken att få det från vaccinet.

I backspegeln tycks massvaccineringen ha varit onödig. Kalkylen att göra den berodde dels på en krass skattning av hur mycket sjukfrånvaro som skulle ha uppstått, men också baserat på att viruset hade kunnat bli mycket värre. Det blev det inte, den säsongen. Men en bidragande orsak till det kan ha varit att det fanns färre möjliga virusvärdar, i och med vaccinationerna. Och under flera år kommer nya utbrott av H1N1 att bli lindrigare, så länge den genom vaccinering förvärvade immuniteten bidrar till ett snabbare och effektivare immunsvar hos den som smittas. Även när man blir sjuk kan sjukdomen bli lindrigare. Om den verkligt lösa hypotesen om att även influensavirus skulle vara narkolepsiorsakande (i mycket sällsynta fall) skulle gälla skulle då den vaccinering som orsakade narkolepsi (om nu det stämmer) ändå under många år framöver hjälpa till att leda till färre fall av sjukdomen totalt.

Det är därför av största vikt att orsakssambandet, oavsett dess natur, utreds. Det kan i alla fall ge oss bättre underlag för framtida hantering av influensa, både sjukdomen och eventuell vaccinering.

Filmtipset

Igår födde vi vår kampanjfilm. Bra, kaxig och allmänt trevlig. Det är så roligt att driva valrörelse nu att man kan se fram emot att kila in broschyrer under pakethållare och lägga tusentals valsedlar i andra foldrar. Men många timmar tar det.

Det är inget konstigt med friheten from Erik Åslin on Vimeo.

Förresten fixar vi höjt studiemedel också. Valfläsk? Kanske, men det finns något paradoxalt när normen för försörjningsstöd från kommunen, det yttersta skyddsnätet som skall garantera en skälig levnadsstandard på existensminimum, ofta ger mer pengar än studiemedlet. I alla fall om tanken är att studiemedlet faktiskt skall vara en försörjning. Den som vill ha ett extrajobb kan till exempel hamna i restaurangbranschen. Då är det bra att vi vill sänka momsen där. Ytterligare en kategori tjänster som genom hård beskattning inte får växa så mycket som vore möjligt, klokt och rimligt. Och där många av de arbeten som skapas kan gå till unga.

Om veckans mest uppmärksammade (icke-?)våldtäkter

Har inte kommenterat fallet Assange mer de senaste dagarna. Nu slipper jag det också. Isobel Hadley-Kamptz gör en heltäckande analys av debatten om hanteringen, misstankarna och vart finger pekas på vilket sätt av vilka.

Mastrar från himlen

Den student från Kina, Indien eller Nigeria som vill plugga i Sverige möter en hårdare verklighet hösten 2011. Man måste inte bara, som tidigare, visa att man har 70 000 kr per termin klart på ett bankkonto för uppehälle. Det har man behövt hela tiden och det har gjort att de studenter som kommit antingen ägnat sig åt kvalificerade bedrägerier, fått stipendier i hemlandet eller kommit från familjer med ganska gott ställt. Från 2011 måste man även betala en studieavgift på ungefär lika mycket till. Däremot har det redan sedan tidigare varit klart att det också kommer att finnas svenska stipendier för olika grupper. Vissa av dem kommer däremot bara att täcka studieavgiften, pengar till uppehälle med svensk levnadsstandard i svenska priser måste man ändå ordna själv.

Tobias Krantz gör nu ett lovande utspel. Den som väljer att komma till Sverige eller Europa för en 2-årig master har ofta ett intresse av att stanna här ett tag till. Oavsett om man åker utomlands för den kulturella erfarenheten, ett bättre CV eller helt enkelt för att söka en långvarig framtid utanför hemlandet är två år rätt kort tid. Att ha erfarenhet av både företags- och utbildningskultur i Europa kan öka möjligheterna mångfalt att få ett arbete på en storbolagsfilial i hemlandet (eller ett exempelvis kinesiskt företags Europakontor) senare. Alltså vill många arbeta i Sverige efter avslutad utbildning. Det har tvärtom tidigare snarast varit svårt och krångligt att även få det.

Det Krantz pekar på är att kvalificerade studenter från berörda länder mycket lätt kan göra rätt för sig. Kalkylen för den svenska statskassan blir helt annorlunda om vi räknar med att många stannar kvar och får jobb i relativa bristyrken, eller rättare sagt yrken där det råder brist på kvalificerad kompetens. Begär därför som betalning att studenten stannar och jobbar i Sverige några år efter avslutad utbildning. Detaljerna måste förstås rätas ut; den som blir diskriminerad från den svenska arbetsmarknaden och inte får ett jobb bör till exempel inte hållas ansvarig, det måste vara en del av statens del av dealen att ordna det.

Överlag innebär det samma sak som det svenska studiemedlet: "du har inte pengarna nu, men ditt arbete ger skatteintäkter och välstånd senare". Ylva Johanssons kritik från s om att det inte skulle gå att identifiera ledande kompetens före utbildningen är grundlös. Detta gäller masternivå. Då har man redan gått omkring tre år för att få en kandidatexamen eller motsvarande. Vi får komma ihåg att det i många länder är fullt normalt att även gå ut i ingenjörsyrken och liknande efter en kandidat. I USA och andra länder influerade av det amerikanska systemet ses en master ofta som första stegen mot en doktorsgrad.

Elmotorns ljuva surr

Äntligen. Alliansen har presenterat det i första hand centerpartisterna har talat om under längre tid, en rejäl miljöbilspremie. Dessutom gör man rent hus med att belöna bilar som i teorin kan gå på etanol, men ofta bensin och som fortfarande drar nära en liter milen. I stället är det el och biogas som är framtiden. Biogas kan förstås i teorin även gå på naturgas, om produktionen inte hänger med, men det får aldrig bli något annat än en övergångslösning.

Miljöpartiet har delvis liknande punkter, men landar också ganska fel. Man är så ivrig att bli av med fossilberoendet att man vill se särskilt stöd till konvertering av befintliga bilar till nya bränslen. Som jag antydde ovan är problemet att de bilarna fortsätter att vara bränsleslukande. Vi har inte idag stora anläggningar för biodiesel och etanol som bara väntar på att fylla konverterade Volvo 740 från tidigt 90-tal. Fordonsparken byts "naturligt" ut så pass fort att det i dagsläget är mycket mer kostnadseffektivt att satsa på de verkligt snåla och rena alternativen, än att ägna offentliga medel åt att göra äldre fordon koldioxidneutrala, men energislukande. Miljöpartiet ser också detta, men ger bara vaga antydningar om hur det skall gå till. Man vill visst ned till 100 g koldioxid/km för miljöbilsklassning, medan Alliansen talar om 50 g koldioxid/km för de fordon som skall få ett markant nytt stöd.

Däremot måste vi förstås regleringsmässigt göra det lättare att tillåta konvertering av fordon. För enstaka modeller kanske det kan bli marknadsmässigt lönsamt för enskilda och verkstäder att ägna sig åt det, när fossila bränslen på grund av beskattning och världsmarknadspriser blir dyrare. Men vi skall inte tro att det är en viktig del av pusslet, en avreglering på det området handlar mer om att minska statlig klåfingrighet i allmänhet.

Högerspöken på ljusa dagen

Timbro skriver om landstingens använda medel. Man har bestämt sig för att kulturpolitik egentligen inte hör dit, även om det av hävd och delvis förväntat finns ett sådant ansvar där. Men visst är det relevant när man frågar sig vilka kostnader som är försvarliga och vilka som inte är det. Några procent av en landstingsbudget blir ändå stora pengar.

Man kan också se att olika landsting använder väldigt olika summor till kultur och "allmän regional utveckling". År 2008 användes i Uppsala 247 kronor per invånare till de syftena. I Stockholm användes 285. I Jämtland användes 669. Alltså: huvudmannen för vården använde en klart större del av de skattepengarna till något annat. Men det är inte så att alla storstadslän ligger lågt. Västra Götalandsregionen ligger på 740 kr per invånare. Trots det något större ansvaret för regionerna är den siffran anmärkningsvärd. Rapportförfattarna förklarar det i hög grad med miljonrullningen till Film i Väst, som pågår år efter år. Skåne ligger på 425. Östergötland på 385. De här länen borde på olika sätt ha förutsättningar som ändå påminner om läget i Uppsala och Stockholm.

Frågan är i hög grad politisk. Stockholm och Uppsala har rena alliansstyren nu och har haft klart borgerligt styre flera gånger under en 20-årsperiod. Det räcker förstås inte heller alltid som argument. Det beror på personliga preferenser hos företrädare och tjänstemän på alla nivåer.

Vi måste också komma ihåg att lösningen på vårdens problem inte alltid är att hälla på mer pengar. Jämför hur regeringens kömiljard faktiskt har bidragit till minskade köer, jämfört med tidigare satsningar från socialdemokratiska regeringar. Se hur vissa sjukhus behåller problem med långa väntetider på akuten, medan andra med i storleksordningen små projektmedel kommer till rätta med problemet. Organisatoriska förändringar och en vilja att ifrågasätta gamla sanningar om hur man bäst sköter verksamheten kan leda till stora kvalitetsförbättringar till samma eller liten kostnad. Då blir frågan om några procent från kulturverksamheten mer ointressant.

Jag ryckte lite på axlarna åt Timbros rapport, tills jag sedan läste nyheten om en kvinna som just genomgått kejsarsnitt och sedan skulle städa ur sin egen vårdplats innan hon åkte hem.

Timbrorapporten anger också pengar per invånare som gått till olika typer av vård i så kallade fasta priser. Västernorrland, där den aktuella kvinnan bodde, har med det sättet att räkna inte sett nedskärningar sedan 2004. Kostnaderna per invånare för "specialiserad somatisk vård" (kontra primärvård) har stigit med 8 procent där. Det är mer än i Stockholm, Uppsala, Sörmland, Värmland och Örebro.

Och kom ihåg att landstingen är i hög grad självständiga! Vissa statsbidrag utgår (förutom skatteutjämningssystemet som även om det är statligt beslutat i någon mening sker mellan landstingen), men de är mindre tillskott. Där har alliansregeringen också skjutit till pengar i samband med krisen. Landstinget i Västernorrland är rödgrönt.

Därför blir jag upprörd när andra bloggkommentarer på artikeln mer eller mindre får det till att det här skulle vara nuvarande regerings fel.

Nog är det en politisk fråga. På landstingsnivå. Och lösningen är inte alltid mer pengar. Exempelvis kan man fråga sig varför det i hela friden skulle stå mellan att barnmorskan eller mamman fyller tvättpåsen? En barnmorska är en specialistsjuksköterska med tämligen hög kompetens (och en i alla fall hyfsad lön). Det är väl ändå rimligt att delegera en sådan uppgift till undersköterska eller biträde eller komma på den djärva idén att städpersonal kan städa?

Publicering på slak lina

Man anar aldrig vad man skall få läsa när man hoppar in i nyhetsflödet igen.

Julian Assange misstänkt för inte ett, utan två, sexualbrott? Anhållen i sin frånvaro? Detta är naturligtvis en stor nyhet.

Genast kommer frågor om det är äkta uppgifter. Det finns kanske ovanligt stora skäl att tro att det finns något fingerat över dem, liksom den rapporterade frågan om vem som egentligen varit anmälaren (när det inte skulle vara offren själva). Låt gå för det. Men svenska medier brukar rapportera om brott begångna av kända personer, även om man inte alltid går ut med namn.

Så hur skulle vi karakterisera denne man på känt anonymiseringsmanér? Kanske "en internationellt omtalad representant för en kontroversiell webbplats som besökte Sverige under den gångna veckan"? Sådana kryllar det förstås av. Det hade inte alls varit utpekande. Och som alltid i de här sammanhangen hade den som velat ändå kunnat hitta namnet i nätets gråzoner. Något verkligt skydd av Assange hade det inte handlat om.

Men, om medier inte hade tagit upp namnet, hur hade då dementier gått till?

SvD:s bloggmotivering är tänkvärd läsning. Komponenten att flera stora medier har haft ett mer direkt samröre, även om han inte vill kalla det samarbete, och stått som värdar för chatt med allmänheten, gör också att ett nedtryckande av nyheten skulle kunna ses som ett månande om eget skinn.

Det är inte lätta frågor och hur många nivåer det skulle kunna finnas av spel och osanning just här är väldigt öppet, men är det inte märkligt att kommentartrådarna på tidningarnas nätartiklar fylls med rop på att inte publicera information för att skydda berörda, när det är i direkt anslutning till uppståndelsen kring wikileaks av alla företeelser?

Den ökända hästen

En gång i tiden, sådär i första halvan av nittonhundratalet, byggdes de flesta elektriska maskiner för ett enda syfte. Ville du prata i en maskin med någon annan byggdes en sorts maskin. Ville du sända något till en hel grupp andra använde man helt annan utrustning. Och ingen av dem hade något gemensamt med om du försökte ta en bild på människors innandöme med en i dagens tycke oförsvarligt hög dos röntgenstrålning.

Den tekniska utvecklingen har gått mot fler utbytbara komponenter. Större komponenter. De är likadana i helt olika sammanhang.

Men det går ett steg längre. Allt, eller väldigt mycket är sammankopplat. Det blev billigare så. Man slapp dra speciella ledningar. Man måste inte hitta på ett sätt för en ledning att fungera om det är e-post som går igenom den och ett annat om det är röntgenbilder, eller radarinformation.

När vanliga datorprogram används i ovanliga, kritiska situationer krävs rutiner för att undvika attacker. Det är lätt att beskylla Microsoft Windows som orsaken i sammanhanget. Det är vanligt, men orsakerna är flera. Andra system kan också drabbas. Vad som i första hand krävs, när nu denna typ av system används, är rutiner och isolerade nätverk. Det är inte rimligt att datorer för flygövervakning smittas med virus eller andra attackprogram som stör funktionen.

Och oavsett hur glad jag är över att styra vad som finns på mina datorer när jag jobbar inom universitetet krävs rutiner för datasäkerhet när forskande läkare går över för avancerade specialistbehandlingar.

För här ligger ett problem. Utrustning för bildtagning (röntgen, datortomografi, magnetresonans), utrustning för patientövervakning, utrustning för planering av strålbehandlingar. Alla dessa system körs i varierande utsträckning på normala datorsystem, för det är den teknikutvecklingen som bidragit till att även denna avancerade utrustning har ett överkomligt pris. Men ibland, som i Region Skånes fall blir det tydligt att man ute i verksamheten inte har kunnat hantera dem på ett tillräckligt säkert sätt. Där måste vi reagera från politiskt håll, om nödvändigt.

Nu (s)tänger vi dörren

Råder det brist på bärplockare i Sverige bland den bofasta befolkningen? I en mening gör det väl det, det är inte särskilt många som vill arbeta som det med de löner som branschen kan erbjuda. I en annan mening gör det inte det. Det finns gott om invånare i Sverige som klarar av att plocka bär med minimal ytterligare utbildning.

Just bärplockning utifrån har vi haft i många år, även om de förändrade reglerna för arbetskraftsinvandring har förskjutit ursprungsländerna. Inga svenska politiska beslut kan hindra arbetsgivare att göra vilseledande reklam för bärplockningsjobb i Litauen, Polen eller Rumänien. Men socialdemokraterna verkar tro att man får ordning på arbetsmarknaden om man återinför krav på godkännande från arbetsmarknadens parter för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. På ett rent skamligt sätt hänvisar man till bärplockarnas situation.

Det borde inte vara svårt att sätta åt oseriösa företag om ens hälften av det som har rapporterats är sant. Att införa en partsgranskning igen innebär att vi kommer tillbaka hur det var före december 2008. En av alliansens stora reformer går om intet: att det är en sak mellan arbetstagare och arbetsgivare om man vill komma och arbeta i Sverige, oavsett var man kommer ifrån. Den som vill ha en bättre framtid behöver "bara" hitta ett jobb här. Det är inte enkelt på något sätt, men det är ett i grunden tydligt budskap: "visa att du kan försörja dig och du är välkommen". S budskap är "visa att vi behöver dig och du är välkommen (eller förstås att du har asylskäl, att det är väldigt synd om dig, eller att du har en anhörig där)". Jag föredrar helt klart det första budskapet.

Den socialdemokratiska definitionen är också stelbent när kompetensen inom ett yrkesområde kan variera. En syn på arbetsmarknaden där det finns ett visst antal jobb inom varje bransch (annat än under kort tid) och vi måste se till att de som redan är i Sverige har förtur till de jobben ser jag som djupt problematisk och bakåtsträvande.

Även inom EU vill s minska konkurrensen. Det är ett problem i sig, i s värld, om 45 % av byggjobben utförs av utländsk arbetskraft. Hur många av TV-apparaterna i svenska hem är byggda av svensk arbetskraft? Lagstiftningen som följde efter Lavaldomen skall rivas upp. Utländska arbetsgivare skall tvingas på en relation med svenska arbetsgivarorganisationer (förutom relationer med facket). I branscher med bristande konkurrens, som både bygg- och anläggningsindustrin, kan det vara uppenbart problematiskt.

Bemanningsföretag är också ett satans verk och måste stävjas. Annars kan de användas för att "runda" LAS. Detta uttryck används flera gånger i den textmässigt rätt magra s-rapporten. Arbetsrätt är tydligen någon form av slalombacke där man åker i sicksack runt den ena och andra regeln. Att det är märkligt att det skall vara så svårt att ha den personal man vill ha i en verksamhet att man väljer den liknelsen tycks rapportförfattarna inte reflektera över. Så vill man också göra det svårare att få f-skattsedel. Att personer själva skulle kunna välja att agera som självständiga entreprenörer, även om de har få kunder, verkar inte finnas.

Men, det är klart, i vissa fall (som Margareta Winbergs) är det kanske tydligt att verksamhet bedrivs under så anställningslika former att kalla det något annat enbart är ett försök att runda en och annan skattekrona.

Barn som mål eller medel

Är barn i skolan mål eller medel? Är de ett medel för att uppnå vår önskade samhällsutveckling, göra det som tidigare generationer kanske inte gjorde? Rätta till det vi ser som fel, så att de blir det vi själva inte är? Den framtida arbetskraften som måste formas, tuktas och utbildas för att producera?

Eller vill vi sträva efter någon vidare form av bildning och självförverkligande? Det kan inkludera att barn gör saker de inte själva vill för tillfället, men det är i så fall med det uttalade syftet att det sedan, av dem själva, kommer att ses som värdefullt, glädjeskänkande eller nyttigt.

Och vad gör vi med de "duktiga barnen"? Skall de bli "hjälplärare" och stöda dem som kommit efter? Skall man se till att lugna barn i klassen sitter mitt i gruppen med bråkiga, för att lugna ned dem? Vad ger det för självbild att få bekräftat att ens uppgift är att rätta till andras brister? Och, sist av allt, kommer barnet som kommer underfund med att det är syftet att förakta dem man hjälper och lugnar ned mer eller mindre än om man inte hade blivit tilldelad den rollen?

Skolpolitik är också svår eftersom alla har åsikter som beror på ens egen erfarenhet och minnen av barndomen även förknippas med den psykologiska utveckling man har genomgått. Hur skolan var "egentligen" och hur man själv var "egentligen" kan bli en viktig del av självbilden och den direkta erfarenheten, ibland flera decennier tillbaka, kan göra det svårare snarare än lättare att relatera till dagens skola.

I alla fall: jag gillar dagens förslag om spetsklasser även på högstadiet. Dels finns det lite lustiga argumentet att man redan har musik- och idrottsklasser på den nivån (och tidigare), med en något grumlig kombination av urval och självval (via föräldrar). Klara inträdesprov på teoretiska klasser gör att det inte bara räcker med föräldrar med hybris och rätt intresse för att ge barnen en plats. Stimulansen att få alla lämpliga att söka ankommer förstås på den vanliga skolan.

Där skall man inte göra sig några alltför stora illusioner, tyvärr. Den vanliga skolans hantering av "bra elever" blir ofta av den typ jag först beskrev. Det är en resurs och en tillgång och "jätteroligt" att ha en sådan elev, men man får inte utvecklas på egna villkor. När får man då en genomgång av nytt stoff med lärarens hjälp, någonsin?

Många menar att sådana här specialklasser leder till sociala problem för berörda elever. De kommer aldrig att möta verkligheten och den bredd som finns där. De kommer att se sig som underbarn och bli högfärdiga. Jag måste erkänna att min egen självbild ändrades mer radikalt när jag började (kommunal) matematikklass på Danderyds gymnasium. Plötsligt var man inte längre bäst och att man var bra i skolan (i matematik, och andra ämnen) var inte längre kraftigt särskiljande. Det hjälpte många av oss att sluta identifiera oss med just de egenskaperna och reflektera bredare över vilka vi var. Vi fick många goda vänner med liknande intressen och det hjälpte vissa snarare att relatera till andra, förmågor som snarare hjälper senare i livet.

Fördjupande klasser ger oerhört mycket mer än extra papper med uppgifter man aldrig får hjälp med, både socialt och kunskapsmässigt. Dessa klasser behöver inte kosta särskilt mycket pengar, potentiellt mindre än eleven i gemen. Den reella förlusten finns då endast om man bara ser de "bra" eleverna som medel för andras utveckling, snarare än mål i sig själva.

RUT by any other name

De är flera. De där partierna som ser att människor tycker att vissa saker är roligare än andra och föredrar att ägna den tid de inte arbetar åt saker som de själva finner glädje i. Det behöver inte betyda att det är rent roligt, i meningen ej nyttigt. Man kan tycka att det är roligt att redigera Wikipediaartiklar, man kan tycka att det är roligt att städa. Man kan tycka att det är roligt att laga mat. Man kan tycka att det är roligt att tvätta. Man kan tycka att det är roligt att hinna några av de där sakerna själv och inte behöva stressa igenom de andra.

Att köpa barnomsorg för skattade pengar, oavsett hur pedagogiskt kvalificerad den skulle vara, är otänkbart, som en vanlig tjänst. Priset för platsen är i storleksordningen 100 000 kr/år. Sedan tillkommer 25 % moms. 125 000 kr. Den som har råd att avsätta 125 000 kr/år i reda pengar kan åtminstone antas betala statlig inkomstskatt, så för att tjäna 125 000 kr måste man ha en ytterligare inkomst på 250 000 kr.

Vad händer om vi i stället betalar via skattsedeln? Tja, momsen på tjänsten försvinner i princip. Då är vi nere på 100 000 kr. För att det offentliga sammantaget och mycket naivt skall klara sig på ett ut räcker det sedan med att arbetsgivaravgift och inkomstskatt räcker till för att finansiera platsen. Om vi räknar med att man betalar full kommunalskatt på marginalen, men ingen statlig inkomstskatt, räcker det då med att tjäna 170 000 kr ytterligare genom att ha barnet på dagis för att "själv" finansiera platsen (lägg till en liten dagisavgift så går det ännu fortare) via skattsedeln. Och ändå har man då "kvar" 70 000 kr i egna pengar! Om man betalar statlig inkomstskatt räcker det med en inkomstökning på omkring 120 000 kr för att finansiera dagisplatsen (och man får ändå behålla ca 60 000 av dessa kronor). Skillnaden är naturligtvis ofta betydligt större om det är skillnaden mellan en förälder hemma på heltid eller inte.

Vad handlar då allt detta om? Att det offentliga har råd med helt fantastiska saker, saker du själv inte skulle ha råd med, för pengar du faktiskt har. Det verkar i första hand dyrt eftersom du och din arbetsgivare måste betala skatter från din lön i stället för att använda dem till det du önskar. Som vi såg i fallet med statlig inkomstskatt är det som händer för dagis att pengarna blir mer än dubbelt så mycket värda -- skattepengarna från en inkomst på 120 000 kr räcker lika långt som om du använder alla pengar du har kvar från en inkomst på 250 000 kr. Tänk om du själv kunde få sådana magiska pengar, som gav dubbelt så mycket? Skulle du offra något av din "fritid" som du ägnar åt någon av sakerna ovan som just du kanske inte tycker är fullt så rolig, för att i stället arbeta lite mer, få magiska pengar och betala någon annan?

I så fall: välkommen till RUT-avdraget, en relativt måttlig subventionering jämfört med barnomsorg, som kan betala igen sig ganska lätt genom fler arbetstillfällen och potentiellt ökat arbete i den grupp som utnyttjar avdraget.

V gillar förstås inte RUT. Men man ropar inte bara på arbetstidsförkortning längre. Tack och lov för det, förresten. Med samma typ av kostnadskalkyl som kanske får barnomsorgen att gå runt, genom att räkna hem ökade skatteintäkter, skulle en allmän arbetstidsförkortning kosta hundratals miljarder. Bibehållen lön går liksom inte (utan att allt annat, som framför allt vård, skola, omsorg, blir dyrare i precis samma takt och vi ändå står där mer underskottet).

V gör alltså något enklare. Låt folk köpa matlådor från kommunernas storkök. De lagar ju ändå mat. Visst. Det gör de. Men skolornas storkök paketerar inte maten i lådor och har ingen omfattande kontanthantering (eller kort, eller kuponger, eller någon som sköter utlämning av maten i rusningstid på kvällen då bespisningspersonalen har gått hem för dagen). Det är kanske möjligt att en lyckad satsning till självkostnadspris skulle hamna där V räknar, kring 30 kr. Men frågan är vad som händer när satsningen floppar? Eller skattesubventionerar vi det här middagsproblemet?

S vill också lösa det här. Lösningen består i att man intill tunnelbanestationer skall kunna betala någon för att uträtta ärenden och tvätta ens tvätt. Och så skall barnomsorgen ligga nära kollektivtrafiknaven. Arbetsmiljö- och luftkvalitetsfrågorna får man väl fundera över senare.

Hur skall man genomföra detta? Med storslagna offentliga satsningar? Nejnej, företagsamhet. Citat:

Alla tjänster ska utföras av privata företag som får kontrakt att verka i SL:s lokaler. Därför kommer tjänsteutbudet att skilja sig mellan olika stationer, allt efter vad resenärerna vill ha och behöver. Där det bor många barnfamiljer ser behoven annorlunda ut än där det bor många äldre. Både privata och kommunala förskolor kan ligga i anslutning till kollektivtrafiken.

Men från politiskt håll kommer strategin att vara tydlig: Vi vill ge det lokala näringslivet ett lyft och de entreprenörer som kan erbjuda tjänster som sparar tid åt resenärerna ska ges företräde och bjudas in att verka i och kring SL:s lokaler.

Subventionen gömmer sig precis där. Den som kan spara tid åt resenärerna skall ges företräde och bjudas in att verka i och kring SL:s lokaler. Om man inte har missat det är lokalerna även i nedgångna fall populära affärslägen. Jämför priserna på livsmedelsbutiken T-snabben vid tunnelbanestationen Tekniska högskolan i Stockholm med valfri stormarknad, eller ens en hel del andra livsmedelsbutiker i centrala Stockholm. Det dyra i sammanhanget är både personal och lokaler. Subventioner av personalen har S sagt nej till. Det andas RUT. Men att ge riktade kontrakt verkar "gratis", helt oberoende av ombyggnadskostnader och alternativa intäkter från traditionellt mer bärkraftiga hyresgäster. För utan någonting drastiskt som på ett eller annat sätt kapar en del av dagens pris kommer mycket få att välja den nya folkhemsbetjänten.

Jag vet också vilket jobb jag helst skulle välja av att putsa fönster eller passa barn (efter blöjåldern...) och gå igenom främlingars osorterade, ospecificerade tvätt. Att det beror på en nojighet från min sida vet jag också och jag kan knappast klandra den som hanterar andras lortiga tvätt oavsett om det är inom vården, på hotell eller som en hushållstjänst. Just blöjnojan ser jag faktiskt själv fram emot att ta itu med i bästa fall fram i vår.

Pappa Göran ska lära dig slåss som en björn

Inte ens som politiker kan man vara allvarlig jämt, vilket Göran Hägglund också har visat. Men kanske kan den här texten ändå lära dig någonting om någonting:

(för den som behöver lite hjälp rekommenderas en lyssning på Spotify, hoppa direkt till 01:30 om du inte orkar med introt)

Alla sossar vill betala skatt, för att skatt är alltid skatt,
från tå upp till hatt.

säg mig alla sossar vill ta skatt för lön, hus och så,
som bara en skattmas förstår sig på.
(håll igång, moms på blues)

Ett sånt corny spel gör att allting blir fel
Varje dublon de tar

o med ett nollsummespel så blir man direkt en del
utav stenåldern

(Lass-ass-ass-ass Ohly)

Jag betalde just min elskatt med en ring
men bara sossar kan det där, med skattehöjning

(vem vill digga utsläppsrätter o ditt och datt)
När alla sossar vill ha kilometerskatt

ett nollsummespel gör att allting blir fel, varje dublon man tar

(åh a Peter och Maria)
Med ett sånt corny spel blir man genast en del, utav stenåldern

Alla sossar vill betala skatt
för det vill ju sossar, med
pengar ur annan hatt

man spelar upp en story om förmögenhetsskatt
för ingen sosse vill betala skatt

alla sossar, alla sossar, alla sossar vill ju ta ut skatt...

Schymans städning och var hyckleriet ligger

Det är inte hycklande att utnyttja en ekonomisk förmån som är direkt svår att undvika. Jag kan vara för enhetsmoms, men betalar inte in extraskatt när jag köper livsmedel eller en tryckt bok i stället för att gå på restaurang eller köpa en ljudbok. Gudrun Schyman har alltså en väldigt uppenbar poäng när det gäller att RUT-avdrag, särskilt med fakturamodellen, blir något man "får" och annars aktivt skulle undvika.

Detta under förutsättning att man alls konsumerar berörda tjänster.

För kritiken mot de riktade skatteavdragen har två delar. Den ena är att skattepengar kan användas bättre. Den blir tveksam om vi kan visa att de sammantagna effekterna av "förvitande" av svart arbete och totalt ökad sysselsättning (personer med låg utbildning som får något jobb i stället för inget, personer som lönearbetar mer i stället för att städa hemma) ger högre, inte lägre, sammantagna skatteintäkter. Och när det gäller hjälp till äldre handlar det också om det så viktiga förhållandet att kunna hjälpa sina föräldrar (eller sig själv), även om anhöriga finns långt bort och kommunens hemtjänst inte anser att man behöver det man själv önskar. För "efter behov" har ju aldrig bedömts av den behövande... (inte "efter förmåga" heller för den delen)

Men i april i år, alltså inte tillbaka till 1998 då Schyman första gången avslöjades ha städhjälp (den 16-åriga grannbarn... vid avslöjandet sa Schyman också att hon inte längre hade hjälp), redde Gudrun ut det hela. Städande är speciellt, eftersom det involverar maktrelationen av att arbeta i någon annans hem och att denne någon annan skulle kunna göra det själv och därför kan ha allehanda synpunkter.

Själv tenderar jag att ha synpunkter på både det och det andra. Min respekt för läkare och ekonomer, för att ta två exempel, är stor, men både i privatlivet och som politiker kommer man väldigt kort om man likställer auktoritet och kunskap med omöjlighet att ifrågasätta. Om jag hade städhjälp (i stället för robotdammsugare) skulle jag förhoppningsvis också ha vett att inte säga exakt hur jag ville ha det gjort. Jag inser att jag är dålig på att städa och även dålig på att arbetsleda i detalj. Jag säger i så fall förhoppningsvis vad jag vill ha, inte hur jag vill ha det.

Det är också det andra ledet i Gudruns artikel. Hon menar att vägen till nya arbeten inte är låglöneyrken, utan en ökande professionalisering. Men det är just denna professionalisering som gjort inträdeströskeln allt högre. Den som arbetar med något kontinuerligt och i många miljöer bygger ändå också upp en kompetens. Städaren som går in i ett hem är förhoppningsvis bra mycket effektivare än den boende som gör det själv, 25-50 % förbättring är inte omöjligt att räkna med. Om man lägger till bruk av anpassade redskap kan man komma upp i 80-90 % för vissa moment. Det finns en professionaliseringspotential, men hemarbetets formulering som hemarbete begränsar det.

Och slutligen arbetstidsförkortningen, Feministiskt Initiativs kelgris. Varför kan Gudrun Schyman, som talesperson, inte ens i sin egen organisation, där denna tanke är bärande, förkorta sin egen arbetstid tillräckligt för att städa hemma hos sig själv? Vad gör hennes uppgifter så unika? Även med en reducering av hennes årsinkomst rakt av skulle hon ha en med alla mått mätt hög lön.

Till hennes försvar skall sägas att hon inte vill förbjuda företagen och vill kunna köpa dessa tjänster, om hon har lust, i förvissning om att det är en bra arbetsplats. Men med de argument hon framför i övrigt: om maktrelationen, om behovet av arbetstidsförkortning, om att tjänsterna är dömda att vara lågkvalificerade och inte en del av vägen framåt, varför vill hon då ens köpa dem till "fullpris"? Är det inte förkastligt då också?

Två statliga reseföretag

DN uppmärksammar SJ:s neddragna underhåll. Man talar om att problemet är lönsamhetskravet. Om det kan jag kanske hålla med till en del. Det för lätt tanken till avregleringar och marknadstänkande. Men det är ju inte riktigt sant. Även ett statligt monopol kan ha vinstutdelningar. Televerket hade det under lång tid. SJ hade däremot subventioner från staten på 10-20 procent av omsättningen från 50-tal till 70-tal.

SJ separerades och blev tydligt affärsdrivande redan i slutet av 80-talet. Vad som sedan hände 2001, under Björn Rosengren, var separationen av underhåll och städning till separata bolag. Det är problematiskt, när hela aktören behålls i ett enda bolag. För vad marknaden då fortfarande saknar är konkurrens. På teleområdet gjordes liknande misstag till en del, men de stora omvälvningarna (både Internet och mobiltelefoni) har gjort att motsvarande tjänster till vad Televerkets olika avdelningar kunde erbjuda finns att få från fler håll.

SJ har stora problem med punktligheten, dimensionerar inte turerna på pendeltrafiken efter resandet, med mera. Och som de facto-monopolist på den teoretiskt snabbaste resformen på många sträckor (ibland ivrigt påhejat av personliga eller företagsbaserade miljö-/resepolicies) kan man lätt fortsätta så. Problemet är inte för mycket marknadstänkande, det är för lite. Och framför allt glömmer man det varje marknad behöver: konkurrens.

Vi kan jämföra med ett annat statlig bolag i resebranschen. Av någon anledning går det inte med vinst. Det går med brakförlust. Regeringen vill inte ens sälja det för närvarande av skälet att det knappast går att få något rimligt pris för det. Men det har förhållandevis god punktlighet och ett relativt gott rykte. För på en marknad med konkurrens vet man att det värsta man kan göra är att spela med kundernas förtroende. I båda fallen kan det finnas en företagskultur som gör det svårt att göra rätt förändringar, en offentlig monopolistlättja som ligger kvar. I SAS fall har man ändå tvingats vakna upp. När kommer den verkliga avregleringen av tågmarknaden?

Brett band, smal väg

Har centern spelat ut sin roll? Det är det kanske väljarnas sak att avgöra, men s-märkta politiker kan också ha något att säga.

Vad säger då Peter Hultqvist? Han konstaterar att personer blir utan fast telefon. Ja. Så är det. Det är en effekt av teknikutvecklingen. På vilket sättt vill Hultqvist subventionera koppardragningen? Samhällsservicen försämras på landsbygden, oklart exakt vilket regeringsbeslut han invänder mot. En nationell bredbandssatsning saknas.

Förvisso. Jag är den förste att hålla med om att behovet finns av digital kommunikation. Men vi behöver faktiskt köra varor också. Det kommer inte att bli billigare att underhålla kopparledningar och televäxlar med kilometerskatt på kommersiella transporter. Samhällsservicen kommer inte att bli bättre när skatten på att köra privatbil är lägre än att frakta varorna. Den rödgröna versionen av "klimatsmarta" skatter leder till en ytterligare centralisering av servicen på landsbygd och i småorter och ett ännu större beroende av bil för än längre resor (där kollektivtrafik som tvingas till täta stopp, oavsett turtäthet, blir ett än större nedköp).

Hultqvist vill också ha långa leveransavtal mellan Vattenfall och industrin. Menar han på allvar att hushållen skall ta hela smällen vid prisvariationer? Det är ju vad som händer: när fler och fler binder priset på längre tid kommer den klick som inte gjort det, eller inte gjort det till bra villkor, att få ta hand om svängningarna. Delar av industrin vill säkert sluta långa avtal, men framför allt med en rödgrön inriktning med totalt sett minskad elproduktionskapacitet bör man vara försiktig med att boka upp en gräddfil åt vissa. Ge i stället förutsättningar för att bygga ut produktionskapacitet på rimliga villkor åt alla. Ta bort elcertifikaten och höj skatten på verklig miljöpåverkan, både koldioxid och andra utsläpp. Förvalta befintliga vattenkraftverk smartare. Industrin kan med sin just industriella elanvändning lättare göra storskaliga effektiviseringar där man drar ned på produktionen vid pristoppar. Med smarta elnät kan hushållen göra samma sak, men det kräver nya hushållsmaskiner och värmepannor som förstår nätets signaler.

Vi har en spridning inom Alliansen, men jag tycker att vi skall vara tacksamma över att vi är såpass samspelta att man från andra sidan kan tycka att vissa parter har spelat ut sin roll, än att man får helt olika svar beroende på vilket partis företrädare man lyssnar på. Vi står för en energipolitik som på allvar kan stöda fortsatt industri, utan gräddfiler till storbolagen, och dra ned på utsläppen genom en satsning på både förnybart och kärnkraft. Allt på marknadsmässiga villkor. Det är bra, oavsett om man sitter i storstadshotell eller eluppvärmd villa på landet från 70-talet.

Time(s) New Roman

Jag har lite svårt att riktigt greppa Socialdemokraternas reklamkampanj. Kanske är det att röd, fet kursiv text i något som ser ut som Times New Roman känns som någon som precis fått sin första dator i mitten på 90-talet och försöker skriva ut en affisch för att väcka uppmärksamhet. Kanske är det skrivfelen i extratexterna i deras Flashfilm.



Vad säger mannen på bilden egentligen i filmen?

"Denna parken är totalt värdelös." "Det är för varmt här inne, det är felbyggt, och det är för litet och det är skitigt." (med reservation för att ha hört fel på smådelar)

Den officiella linjen är att det är ett fantastiskt skattefinansierat projekt som visas upp, som "vi" (s) har byggt och där generationerna möts, medan intrycket i filmen är att de snarare delar den med en demilitariserad zon däremellan där ingen brukar vara. Men eftersom det byggde på goda, planerade, tankar, måste ju resultatet vara bra. Eller hur hänger det här egentligen ihop?

En annan film handlar om skolan. Lite matte. Om vi har en rektangel, med 20 cm i omkrets, hur långa kan sidorna vara då, frågar läraren? Eleven är riktigt skarp och svarar att de ÄR 8 cm och 2 cm. Det är lite förvånande, eftersom de kan vara vad som helst med summa 10 cm, d.v.s. 0 < x < y < 10 cm, x + y = 10 cm. (Ändra olikheten till icke-strikt om vi godkänner en rektangel som även är en kvadrat.) Det kallas "utbildning i världsklass". Jag vet att det här kan låta petigt av mig, men bara att det verkar petigt tyder snarare på vilket problem det finns med attityden till teoretisk kunskap inom områden där det faktiskt finns rätt och fel.

I just matte kan problemet vara att elevers eget räknande och lärares genomgångar just handlar om "hur man gör saker" i stället för "varför man gör saker". Lärares tid bör i största möjliga mån inte gå åt till att hjälpa till att traggla tal, utan till att förklara. Japan nämns ofta som ett exempel på det. Individualiserad undervisning behöver inte betyda handhållning hela vägen.

Information wants to be free

Ett grundläggande argument från piratpartiets sida och bredare kretsar rörande upphovsrättsskyddat material har varit att information i grunden inte går att begränsa. Den som vill dela med sig av den kan inte stoppas, utan en kontrollapparat som man vare sig vill acceptera eller ser som realistisk att genomföra. Eftersom fullständig kontroll är omöjlig är det bara hyckleri att göra några anspråk alls på att kontrollera.

Detta argument är av ungefär samma typ som det mer allmänna "man kan inte kriminalisera en hel generation", men det är mer förfinat. Det ignorerar i grunden vad majoriteten anser vara rätt. Det är inte så konstigt, eftersom rörelsen, i alla fall vad gäller identifikation, har ett ursprung i "scenen" och andra kretsar där den bristande respekten för upphovsrätt fanns långt innan den blev allmänt spridd.

I sak har man förstås rätt på ett sätt. Det är högst tveksamt vilka möjligheter det finns att reglera informationsöverföring på ett sätt som samtidigt garanterar personlig frihet, med enbart tekniska medel. Ingen har å andra sidan kommit på tanken att vi skall försvara andra rättigheter med enbart tekniska medel eller rå styrka. I grunden för lagstiftningen finns alltid en grad av respekt för lagen. I vissa fall har lagen kommit före respekten för densamma (se barnaga, sexköp), i vissa fall har den länge suttit ganska löst (somliga skatte- och trafikregler). Men i grunden finns alltid respekten för lagen.

Lagstiftningen om barnpornografi är långtifrån oproblematisk. Det gäller gränsdragingsproblem av flera slag - mot oskyldiga (?) bilder på barn, mot vad som är ett barn och den som senast varit uppe i medierna med distinktionen mellan övergrepp och tecknade bilder. I den senare får man påpeka att den inte är fullt så enkel. I andra fall handlar det om äkta bilder (med någon grad av övergrepp eller distinkt sexualiserande och utpekande av en enskild individ), som klipps eller remixas med annat äkta eller artificiellt material för att skapa en större "effekt". Det är också problematiskt om vi, vad den tekniska utvecklingen lider, tvingas bevisa att ett barn verkligen har utsatts för övergrepp. Av sådana bekvämlighetsskäl kan det vara rimligt att förbjuda i alla fall vissa former av pornografi med barn, även om det är uppenbart att inga barn kommit till direkt skada i framställningen.

Men för piratpartiet handlar det inte om sådana överväganden. I grunden är principen om informationsfrihet till varje pris central för dem. Man kan tro att det borde gälla även personlig information. Rätten till integritet handlar om att kunna kontrollera information om sig själv, även om den lämnat en själv. Här skall sägas att representanter för partiet uttryckligen ibland gjort skillnad på information som lämnats till många och till bara en del. Men den politiska aktivism The Pirate Bay ägnat sig åt (och som Piratpartiet tagit i försvar) handlar inte bara om att skriva elaka brev till amerikanska filmbolagsjurister. Den handlar även om motsvarande brev till personer som känt sig uthängda genom att deras arbetsmaterial, som man aldrig hade tänkt tjäna pengar på (i den formen) fått "vingar" och spridning.

En total informationsfrihet är farlig. All mänsklig interaktion handlar om, eller kan ses som, utbyte av information. Att något bara är "ettor och nollor" är en väldigt dålig ursäkt, när ettor och nollor kan döda i fel system och ettor och nollor kan skada människor. Vi måste hitta sätt att förena det öppna samhället med rimliga mått av kontroll och ansvar. Det tror jag inte att Piratpartiet, efter dagens debacle klarar av. (Ärligt talat trodde jag det kanske inte innan heller.)

Slutligen är det rent patetiskt av Falkvinge att försöka koppla barns möjlighet att rapportera övergrepp på ett bra sätt till övervakningssamhället. Den man bör vara orolig för, i första hand, mycket uppenbart och konkret, om man som barn rapporterar ett övergrepp, är inte FRA. Det är snarare förövaren. Ett aldrig så krypterat, säkert och ostorebrorspräglat nät kan fortfarande vara totalt avlyssnat på hemdatorn, av en förälder, eller av en förövare som lurat barnet att installera program tidigare.

Planer i luftslott och på räls

Jag besökte idag en debatt om civilflyg på Ärna flygfält. Som landstingskandidat kan jag förstås se det viktiga perspektivet med möjligheten för sjuktransporter, men för den typiske Uppsalabon är det förstås praktiskt taget oviktigt. Försvarets närvaro kan man se som motiverad, men kanske inte den mest upphetsande. Den är dock ett faktum under överskådlig tid och jag ser den som lämplig.

I ljuset av det blir det rimligt att tänka sig ökat flyg. Arlanda är högt belastat och den belastningen kan i sig också tänkas leda till ökade utsläpp vid de tillfällen då koordineringen blir suboptimal och plan snabbt måste ned till rätt höjd med rätt kurs för att flyga in, eller cirkla runt. Gröna inflygningar och bättre reglersystem kan göra under, men fler banor är också en rimlig utveckling.

Mest principiellt intressant i sammanhanget tycker jag dock det är att fråga sig om kommunen bör ta ställning till klimatkonsekvenserna. Den lokala miljön och bullerfrågan kan man förstås behandla. Men jag tycker, principiellt, att frågan om klimatutsläpp regleras mycket bättre genom marknadsbeslut. När det offentliga aktivt stöder projekt (som vägbyggen, järnväg, eller en statligt uppförd flygplats) bör man reflektera över bredare konsekvenser, men när det gäller att ge tillstånd till en privat aktör borde marknadsregleringar räcka för att täcka de mer allmänna konsekvenserna. Klimatpåverkande utsläpp kan komma från vilken punkt som helst på klotet och ge i princip samma effekt. Det är relativt enkelt att prissätta dem. Alla insatser bör gå mot att sätta ett pris på dem, ett pris som bara i synnerligen begränsad mån skall ta hänsyn till olika typer av olämpliga konsekvenser.

Denna linje företräddes på olika sätt av den borgerliga sidan. Från rödgrönt håll var man otydligare och solidariserade sig mer med signalpolitik: "det här är onödigt och orättvist och bör därför inte tillåtas". I samtal öga mot öga efteråt framträdde också argumentet att det är för svårt att höja bensinskatter och ändra det som redan finns, men att vi (politiken) måste stoppa sådant som ännu inte redan förväntas. Marknadstänkande fnös man åt, med hänvisning till järnvägsmisslyckandena under året. Jag skulle å andra sidan säga att de beror på att man inte varit villig att betala för riskhantering, dåliga kommunikationsrutiner (externt och internt) och en BRIST på olika utförare.

När man talar om att få störst utsläppsminskningar genom att göra insatser utomlands blir diskussionen också lätt bakvänd. Det handlar inte om att ge elbilar till slummen. Men vi måste ta på allvar att industriproduktion som sker "på uppdrag av väst" (eller nord, om man föredrar den terminologin) sker i andra delar av världen. Kapital som används för att minska de utsläppen borde komma någon till del och incitament borde ges. En global utsläppshandel är då önskvärd. Men vi har samma sak redan inom EU. Många av EU:s nyare medlemsländer har en industri och infrastruktur som bygger på ett mycket högt utnyttjande av fossila bränslen relativt levnadsstandarden. För Sveriges del är det svårt att minska den fossila påverkan från elanvändning, till exempel, eftersom vårt elsystem i hög grad redan är fossilfritt (med undantag för fossileldade kraftvärmeverk). Massiva insatser för förnybar el i Sverige är främst relevanta om kärnkraften skall avvecklas. Annars kunde de pengarna användas bättre närmare platser där det direkt är kolkraft som ersätts.

I övrigt är det relevant att reflektera över protesterna mot antibakteriella medel. Artikelförfattarna har en god poäng, särskilt när det gäller illa fixerade eller självimpregnerande medel där större delen av medlet redan vid första användning går ut i avloppsvatten, inte in i ytorna. Däremot skadar det inte att ändå fundera över möjligheterna med andra typer av bakterie- och biofilmsavvisande ytor. Men nu var det ju inte detta det gällde. Jag håller helt med om att de naturskador man riskerar med de medel det nu gäller gör dem omotiverade. Att nyttan skulle vara obefintlig eller minimal är svårare. Vad skulle man exempelvis säga om kläder som höll sig fräscha längre, så de kunde tvättas mer sällan? Det ger i sig en kanske liten nytta, men en mycket konkret positiv miljöeffekt.