I antagande

Jag håller med om att det är orättvist när äldre betyg gör det omöjligt att komma in på utbildningar. För att sammanfatta såg det "nya" gymnasiet med G, VG, MVG annorlunda ut de första åren, med kurser som hade en annan timplan. När regeringen infört meritpoäng för att premiera att läsa svårare kurser har man inta skapat poäng för den läroplanen (och inte heller för gamla sifferbetyg).

Jag tycker att syftet med betyg är värdering av kunskap och förmåga i aktuellt utbildningssteg, i första hand. De kan användas för att jämföra insatser mellan lärare på samma skola, de kan användas för nationella jämförelse (med rimliga kompensation efter bakgrund) och de kan främst användas som någon form av sporre och mått för den enskilde.

Att använda dem för att anta till senare utbildningssteg är vanskligt, men betyg har samtidigt visat sig vara ett relativt välfungerande mått på framtida studieframgång. Varje system har dock sina brister. Gymnasiet är inte en enhet och ett system som placerar in alla individer på samma skala är svårhanterligt. Det kan fungera någorlunda att använda betyg som gräns, bara man inte kommer nära de allra högsta nivåerna. I en sådan situation kan de delar av godtycke som finns i systemet inte bli lika avgörande.

För utbildningar som läkare och veterinär har motsatsen skett. Man har behövt absoluta toppresultat. Dessutom har det varit möjligt att mer eller mindre fritt komplettera sina betyg. Det skapar en olycklig situation där man efter gymnasiet riskerar ett eller flera år i limbo innan man kan fortsätta utvecklas - inte för att man inte vet vad man vill, utan för att det enda sättet att komma dit är att gå en mycket lång väg och sedan kanske lottas fel några gånger innan man slutligen lottas rätt. Från ett samhällsekonomiskt perspektiv är det olämpligt. Det är också olämpligt om man under gymnasietiden gynnas alltför mycket av att välja bort utmaning och svårigheter. Där kan man ha synpunkter på vad regeringen föreslår i gymnasie 11, där man i praktiken gör risken med att läsa kurser utökade lite större (man måste redan från början avgöra om man kommer att vilja låta kursen ingå i slutbetyget).

Meritpoängen verkar däremot åt det andra hållet. De stimulerar till studier i språk, högre studier i matematik. Det blir ett styrmedel för att gynna relevanta val.

Sådana styrmedel har förstås ingen retroaktiv effekt. Den som redan har lämnat gymnasiet kan inte gå tillbaka och välja om. Däremot kan den som kompletterar något på komvux komplettera med en tydligare inriktning på sådant som är relevanta för framtida högskolestudier, snarare än rent betygsoptimerande. Därför kan jag förstå regeringens strävan att låta meritpoäng gälla för både gruppen för studenter direkt från gymnasiet och studenter som har kompletterat någonting och låta meritpoängen gälla för alla betyg enligt nuvarande kursplan, som gällt för personer som avslutat sina gymnasiestudier 2003 eller senare.

Det finns separata betygsgrupper för utländska betyg och folkhögskolebetyg. Jag skulle tycka att det vore mycket rimligare att de äldre betygen, kanske både sifferbetyg och G/VG/MVG från 2002 och tidigare, fördes till någon av dem (potentiellt de utländska betygen), eller annars fick bilda en ny grupp. Huvudsaken är att ingen enskild tjänar på att vänta och att det sammantaget inte blir några enorma skaror med äldre som antas så att yngre får vänta längre. Därför skulle det finnas skäl att omsorgsfullt bestämma den gruppens storlek. Tanken är alltså att högsta möjliga jämförelsetal inom en jämförbar (ha!) grupp borde ge en plats. Samtidigt borde vi inte ha ett system som liknar det de rödgröna byggde upp, där komvuxkompletteringar och regler som ger högre poäng på högskoleprovet efter en viss tids arbetslivserfarenhet (den så kallade HA-kvoten) båda bidrog till senare utbildningsstart och senare reellt inträde på arbetsmarknaden.

Men man kan som sagt hålla två saker i huvudet samtidigt, i alla fall om man gör anspråk på 20,0 (22,5). Vi kan ge en reell möjlighet för personer som gick ut gymnasiet för en längre tid sedan att även komma in på utbildningar som läkare, utan att göra högskoleprov, i alla fall i väntan på att man gör slag i saken och inför mer relevanta och områdesspecifika antagningsprov. Vi kan också se till att gymnasietiden utnyttjas effektivt för fler och att de som redan från början vet att man vill fortsätta på högskola, gör det.

Så kan vi kanske klämma in en tredje sak i huvudet också. Och det är att den som har gamla gymnasiebetyg ändå har goda möjligheter att komma in på de allra flesta utbildningar i det nya systemet. Men en liberal politik kan inte bara handla om att de negativa konsekvenserna inte är så stora, utan om individuell rättvisa.