(2014?)
De rödgröna är nu eniga om vad man vill med EU. Det kan egentligen sammanfattas ganska enkelt. EU skall bli som Sverige. Svenska kollektivavtal skall gälla, den svenska jämställdheten och diskrimineringslagstiftningen, som är bäst i världen, skall exporteras ut. Biståndet skall ökas i alla länder. Koldioxidmålen skall sättas högre. Inom flyktingpolitiken skall samarbetet fördjupas och Sverige skall fortsätta vara ett föregångsland.
Det finns problem med den här präktigheten. Möjligheten att lära av lösningar i andra länder är en sak. Den andra är att det blir väldigt märkligt vilka saker som lyftas upp på EU-nivå. Det blir helt enkelt frågor där man tycker att alla borde göra som Sverige. Förmodan är också underförstådd att alla kommer att se det svenska ljuset.
Då kan det vara uppnyktrande att läsa Eurobarametern om olika frågor. Enkätfrågor till alla EU:s medlemsländer. Min neddykning denna gång började med svenskans ledare. I det sekulära, vetenskapliga Sverige tror exempelvis omkring 40 % av befolkningen på lyckotal (QC7.4 i den här rapporten). Det är detsamma som EU-snittet. Länder som Frankrike, Nederländerna och Finland ligger klart lägre (under 30 %).
Men ta då jämställdhetsfrågorna. Där sticker Sverige ut på en del områden. Man tycker att de är viktiga. Men andra frågor är lite intressantare. Är det normalt att män jobbar mer än kvinnor? Det tycker 56 % av svenskarna, lika många som irländare och malteser, men klart över EU-snitt på 48 %. Frankrike, Tyskland och Spanien hamnar i andra änden av skalan. Bara 27 % av spanjorerna tycker att det är normalt. Det kanske rör sig om olika normalitetsbegrepp i olika länder, men det som oroar är frågan om svensken i gemen är nöjd och uppfattar tingens tillstånd som just... normalt. Är det den uppfattningen som vi skall exportera?
62 % av svenskarna tycker också att det är normalt att kvinnor sköter mer av hemarbetet, mot 16 % av fransmännen och 34 % av spanjorerna. Har de missat problemen och ser inte problemen? Kanske, men Eurostat meddelar också att det på EU-nivå är personer som ser könsdiskriminering som "ovanlig" som också är mer benägna att svara ja på den här frågan. En oreflekterad normalitet.
Svensken i gemen är också bland de mest kritiska mot att se jämställdhetspolitik på EU-nivå, men Sverige är också en av de nationer där man vet allra minst av vad som görs av EU på området. Om jag får spekulera lite tänker nog många, även EU-vänner, att jämställdhet är ett frågekomplex som EU ännu inte "förstår sig på".
48 % av svenskarna tror att kvinnor är mindre intresserade av en egen karriär, och att det är därför man mer sällan ser dem på ledande positioner. 22 % av fransmännen, EU-snitt på 33. Svenskarna tror också något mer än EU-snittet att kvinnor inte är intresserade av sådana positioner. Däremot tror svenskar inte att kvinnor saknar meriter och egenskaper som krävs för positionerna. Svenskarna framstår heller inte som något föredöme (snarare medelmåttor eller något sämre) när det gäller ett antal frågor om mäns roll i hemarbete, föräldraledighet med mera. Sammantaget för denna typ av attitydfrågor tycks på många områden bland annat Frankrike dyka upp som ett europeiskt föredöme, snarare än Sverige.
Jag må vara ett hot mot jämställdheten, men de här attityderna bekräftar det Borgström ger uttryck för i sin artikel. Vi skall inte ändra könsstrukturerna i grunden på arbetsmarknaden. Män kanske skall ta mer ansvar hemma, men det viktiga är sedan att ge kvinnor bättre lön på de jobb där man är idag. Den marxistiska (!) tesen om att en persons roll i produktionen och verkliga makt inte avgörs så mycket av lönen som den faktiska makten över produktionsmedlen och det egna arbetet faller bort.
Sverige har en påfallande könssegregerad arbetsmarknad och till synes verkar många svenskar se det som, just, normalt. Varannan svensk vill uppvärdera kvinnoyrken, men bara var fjärde uppfattar fler kvinnor på ledande poster eller fler kvinnor i mansdominerade yrken som något som skulle påverka löneskillnaderna. En politik som behandlar symptomet löneskillnader snarare än strukturer sopar de stora frågorna under mattan, delvis på samma sätt som Sveriges varvade listor (Sverige ligger också som extrem outlier jämfört med andra länder vad gäller att prioritera en jämn könsrepresentation i parlamenten) på partiernas kandidatlistor döljer mycket av myglet, de faktiska beslutsvägarna och skillnaden mellan en plats i fullmäktige eller en riksdagsstol och en framskjuten maktposition med samma titel. Sedan mäter vi andra med samma skalor, kommer fram till att vi är långt före, slår oss lite för bröstet, skakar på huvudet och skriver en pamflett om hur vi skall frälsa resten av unionen.
söndag 27 juni 2010
fredag 25 juni 2010
Då tar vi färskpotatis och nubbe i stället
SvD presenterar att vitt ris är dåligt. Hela artikeln blir en orgie i frågan om vilken sorts ris man egentligen skall äta då. Något tangerar man frågan om pasta och gryn.
Men för ganska många svenskar är faktiskt potatis en fråga fortfarande ändå. Lite tråkigt att man inte kommenterar att kokt potatis potentiellt är värre, i alla fall inte särskilt mycket bättre.
Sedan är det förstås delvis öppet hur illa det är med kolhydrater överlag. Det är också svårt och vanskligt att använda djurmodeller (läs djurförsök), eftersom våra vällevnadssjukdomar till och med verkar drabba olika människor tämligen olika och det är ganska tydligt att en kost som gör en schimpans glad och långlivad inte riktigt skulle duga för en människa.
Statliga myndigheter kan ge rekommendationer, men vi bör nog vara försiktiga med vare sig fett- eller sockerskatt, både för att det kan komma att visa sig att man har fel, och för den byråkrati det skulle medföra.
Men för ganska många svenskar är faktiskt potatis en fråga fortfarande ändå. Lite tråkigt att man inte kommenterar att kokt potatis potentiellt är värre, i alla fall inte särskilt mycket bättre.
Sedan är det förstås delvis öppet hur illa det är med kolhydrater överlag. Det är också svårt och vanskligt att använda djurmodeller (läs djurförsök), eftersom våra vällevnadssjukdomar till och med verkar drabba olika människor tämligen olika och det är ganska tydligt att en kost som gör en schimpans glad och långlivad inte riktigt skulle duga för en människa.
Statliga myndigheter kan ge rekommendationer, men vi bör nog vara försiktiga med vare sig fett- eller sockerskatt, både för att det kan komma att visa sig att man har fel, och för den byråkrati det skulle medföra.
onsdag 23 juni 2010
Ett högt trappsteg
Jag kan se poänger med rätt till heltid. Eller rättare sagt: jag delar analysen att det institutionaliserade deltidsarbetet utgör ett problem. Alliansen har reducerat möjligheterna att stämpla på deltid, något som synliggör problemet och i högre grad tvingar kommuner och landsting att agera.
Det är inte rimligt att gå på 89, 87,5 eller 85 % deltid. Det är tydligt att en eftermiddag i veckan (vilket är vad man lite drygt talar om) inte är en tid som man särskilt lätt får ett annat jobb på. Arbetsgivaren lägger i praktiken beslag på arbetstagarens hela konventionellt möjliga arbetsdag, men betalar inte för det.
Nu är det å andra sidan så att relativt många kan tänkas uppskatta den arbetstidsförkortning man faktiskt har. Men det vore i så fall bra mycket ärligare att successivt migrera de anställningarna till att kallas heltid med lägre lön. (I sammanhanget är det också intressant att det redan idag är så att effektivt antal arbetade timmar för män med heltidsanställning är klart högre än för kvinnor med heltidsanställning. Men det är en strukturell fråga om förväntningar i olika yrken som inte hör hit.)
Socialdemokraterna i Stockholm rusar nu ut och lovar rätt till heltid åt alla (kommunalt) anställda.
För den som är inne på fast anställning på deltid är det naturligtvis bra. Man får i praktiken fundera på hur tiden går ihop om man faktiskt går upp till heltid, men i många fall kan man nog få de fördelar som de socialdemokratiska företrädarna räknar upp. Det tror jag också och jag tror att det offentligas inställning här i hög grad beror på invanda mönster, snarare än vad som faktiskt är/vore effektivt.
Men det finns andra grupper där effekterna är, låt säga, klurigare. Rädslan för att personer skall bli inlasade torde öka ytterligare. Det finns inte längre någon möjlighet att ta in en förstärkningsresurs på en deltid, om man inte är beredd att konvertera den till heltid också. Den trygghet man köper för vissa består i att alla som nu står ett steg ned från den gruppen helst vill ha, fast heltidsanställning, lyfts upp. Sedan suddas det steget ut. Den som nyss gått ut barn och fritid eller vård blir troligen ännu mer cementerat hänvisad till vikariat och timmar. En halvtid "riskerar" ju att bli en heltid när arbetstagaren vill det och sedan kan den rulla på år efter år. Många offentliga arbetsgivaren som skall ta in en ny ung person tänker nog då att det är bättre att ta en sjuksköterska eller förskollärare i stället. Det ser bättre ut i statistiken och är en kompetens man hellre har kvar i decennier.
Jag ser gärna konkreta mål för att öka andelen heltider (lätt gjort på de arbetsplatser där den faktiskt är 0!). Man kunde också tänka sig att en motivering skulle behöva ges för varför man nyanställer i stället för att öka tjänstgöringsgrad för någon som redan är inne. Men rätt till heltid till alla kommunanställda, i alla fall som det formuleras i S-artikeln, är också i praktiken anställningsstopp på deltider. Återigen ett system som skyddar den som redan är på insidan. Grattis.
Det är inte rimligt att gå på 89, 87,5 eller 85 % deltid. Det är tydligt att en eftermiddag i veckan (vilket är vad man lite drygt talar om) inte är en tid som man särskilt lätt får ett annat jobb på. Arbetsgivaren lägger i praktiken beslag på arbetstagarens hela konventionellt möjliga arbetsdag, men betalar inte för det.
Nu är det å andra sidan så att relativt många kan tänkas uppskatta den arbetstidsförkortning man faktiskt har. Men det vore i så fall bra mycket ärligare att successivt migrera de anställningarna till att kallas heltid med lägre lön. (I sammanhanget är det också intressant att det redan idag är så att effektivt antal arbetade timmar för män med heltidsanställning är klart högre än för kvinnor med heltidsanställning. Men det är en strukturell fråga om förväntningar i olika yrken som inte hör hit.)
Socialdemokraterna i Stockholm rusar nu ut och lovar rätt till heltid åt alla (kommunalt) anställda.
För den som är inne på fast anställning på deltid är det naturligtvis bra. Man får i praktiken fundera på hur tiden går ihop om man faktiskt går upp till heltid, men i många fall kan man nog få de fördelar som de socialdemokratiska företrädarna räknar upp. Det tror jag också och jag tror att det offentligas inställning här i hög grad beror på invanda mönster, snarare än vad som faktiskt är/vore effektivt.
Men det finns andra grupper där effekterna är, låt säga, klurigare. Rädslan för att personer skall bli inlasade torde öka ytterligare. Det finns inte längre någon möjlighet att ta in en förstärkningsresurs på en deltid, om man inte är beredd att konvertera den till heltid också. Den trygghet man köper för vissa består i att alla som nu står ett steg ned från den gruppen helst vill ha, fast heltidsanställning, lyfts upp. Sedan suddas det steget ut. Den som nyss gått ut barn och fritid eller vård blir troligen ännu mer cementerat hänvisad till vikariat och timmar. En halvtid "riskerar" ju att bli en heltid när arbetstagaren vill det och sedan kan den rulla på år efter år. Många offentliga arbetsgivaren som skall ta in en ny ung person tänker nog då att det är bättre att ta en sjuksköterska eller förskollärare i stället. Det ser bättre ut i statistiken och är en kompetens man hellre har kvar i decennier.
Jag ser gärna konkreta mål för att öka andelen heltider (lätt gjort på de arbetsplatser där den faktiskt är 0!). Man kunde också tänka sig att en motivering skulle behöva ges för varför man nyanställer i stället för att öka tjänstgöringsgrad för någon som redan är inne. Men rätt till heltid till alla kommunanställda, i alla fall som det formuleras i S-artikeln, är också i praktiken anställningsstopp på deltider. Återigen ett system som skyddar den som redan är på insidan. Grattis.
tisdag 22 juni 2010
Soylent Pink
Grisblod i grisfoder har väckt en hel del uppmärksamhet idag.
Jag vill inte direkt överpröva Jordbruksverkets handläggares bedömning att fett och blod härrörande från samma art skulle vara ofarligt. Det som låter mer betryggande är i så fall graden av denaturering. Om alla proteiner är definitivt förstörda är alla kända smittämnen uteslutna. Men det vi måste komma ihåg var att BSE också "kändes" omöjligt. Alla hela mirkoorganismer dör i den behandling som används för att framställa köttmjöl, men enskilda protiner kunde "överleva", däribland ett felformat protein som har egenheten att kunna tvinga andra proteiner av samma sort att anta den felaktiga formen. Det är själva smittämnet för BSE, inte ett virus, inte en bakterie, inte ett yttre gift. Bara ett kroppseget protein som har fått fel form.
Den enda välkända prionsjukdomen, som just bygger på felformade proteiner, är BSE och andra former av spongiform encefalopati hos andra arter (kuru och Creutzfeldt-Jakobs sjukdom hos människa, scrapie hos får, FSE hos katt med flera). Samtliga berör precis samma protein, som finns främst i nervvävnad. Ur det perspektivet är det säkert att ge blod och fett. Däremot är ett system där vävnad från ett mycket stort antal djur blandas industriellt och utfodras till ett nytt mycket stort antal djur, och vävnad från dessa utfodrade djur i sin tur kommer att bli foder åt nya djur, ett system där alla smittämnen har goda möjligheter att spridas. Varje smittämne som tar sig över tröskeln att klara sig genom processen helskinnad kan nå ut till otaliga besättningar. Enskilda djur med störningar i andra proteiner än det kända prionproteinet, proteiner som skulle kunna finnas i blod, skulle kunna sprida dessa vidare. Hela resonemanget om att blodet är säkert bygger i det fallet på att BSE är ett enormt och totalt undantag.
Det har inget att göra med om det är naturligt att äta djur, av sin egen eller annan art. Kuru hos människa fick troligen sin spridning genom ceremoniell kannibalism, men enstaka har också drabbatas av vCJD från att ha ätit drabbade nötprodukter. Katter är definitivt rovdjur, men drabbas av åtskilliga patogener från maten (inklusive prioner som kan ge FSE, men även sådana som toxoplasma med alternerande livscykel mellan gnagare och rovdjur).
Det handlar inte om vad som är naturligt. Men det krävs bara lite fantasi för att se att problemen med köttmjöl även finns i andra situationer där cirkeln sluts. I just det här fallet känns försiktighetsprincipen som en inte helt dum grej.
Jag vill inte direkt överpröva Jordbruksverkets handläggares bedömning att fett och blod härrörande från samma art skulle vara ofarligt. Det som låter mer betryggande är i så fall graden av denaturering. Om alla proteiner är definitivt förstörda är alla kända smittämnen uteslutna. Men det vi måste komma ihåg var att BSE också "kändes" omöjligt. Alla hela mirkoorganismer dör i den behandling som används för att framställa köttmjöl, men enskilda protiner kunde "överleva", däribland ett felformat protein som har egenheten att kunna tvinga andra proteiner av samma sort att anta den felaktiga formen. Det är själva smittämnet för BSE, inte ett virus, inte en bakterie, inte ett yttre gift. Bara ett kroppseget protein som har fått fel form.
Den enda välkända prionsjukdomen, som just bygger på felformade proteiner, är BSE och andra former av spongiform encefalopati hos andra arter (kuru och Creutzfeldt-Jakobs sjukdom hos människa, scrapie hos får, FSE hos katt med flera). Samtliga berör precis samma protein, som finns främst i nervvävnad. Ur det perspektivet är det säkert att ge blod och fett. Däremot är ett system där vävnad från ett mycket stort antal djur blandas industriellt och utfodras till ett nytt mycket stort antal djur, och vävnad från dessa utfodrade djur i sin tur kommer att bli foder åt nya djur, ett system där alla smittämnen har goda möjligheter att spridas. Varje smittämne som tar sig över tröskeln att klara sig genom processen helskinnad kan nå ut till otaliga besättningar. Enskilda djur med störningar i andra proteiner än det kända prionproteinet, proteiner som skulle kunna finnas i blod, skulle kunna sprida dessa vidare. Hela resonemanget om att blodet är säkert bygger i det fallet på att BSE är ett enormt och totalt undantag.
Det har inget att göra med om det är naturligt att äta djur, av sin egen eller annan art. Kuru hos människa fick troligen sin spridning genom ceremoniell kannibalism, men enstaka har också drabbatas av vCJD från att ha ätit drabbade nötprodukter. Katter är definitivt rovdjur, men drabbas av åtskilliga patogener från maten (inklusive prioner som kan ge FSE, men även sådana som toxoplasma med alternerande livscykel mellan gnagare och rovdjur).
Det handlar inte om vad som är naturligt. Men det krävs bara lite fantasi för att se att problemen med köttmjöl även finns i andra situationer där cirkeln sluts. I just det här fallet känns försiktighetsprincipen som en inte helt dum grej.
Bästa energi
Vad är bäst? Fjärrvärme eller grön el? Frågan är inte helt enkel. Fjärrvärme, i alla fall i Uppsalas fall, är inget klockrent val. Mycket av förbränningen bygger på torv och överlag handlar det också om just förbränning. När man inte bränner enstaka rena ämnen, som noga raffinerad olja eller biogas (eller naturgas) blir förbränningsprodukterna ett reellt miljöproblem i form av partikelutsläpp och direkta gifter, helt oavsett nettoutsläppen av koldioxid.
Uppsala kommun miljögranskar kommunens företag och kommer då fram till att Ikea syndar. Man har nämligen bergvärme i stället för fjärrvärme. Bergvärmeanläggningar klarar sällan att ge full värme under alla omständigheter och de måste givetvis också drivas av el och ibland kompletteras med elpanna. Detsamma gäller å andra sidan fjärrvärmen. När det är tillräckligt kallt går reservenheter av olika slag på och miljömixen blir ännu sämre. Men kommunen har fokuserat på att Ikea under vissa omständigheter värmer upp med el.
Att värma upp med el är helt klart dumt, när alternativ finns. Det är lätt att göra el till värme, men svårt att göra värme till el. Värme kan vi få fram på andra sätt än med el, därför bör el vara mer värdefull. Men det kan i hög grad realiseras genom priset. Om Ikea lyckas få ett elbolag att vara villigt att sälja grön el till bolaget, med det underförstådda tillägget att maxutnyttjandet sker samtidigt med maxutnyttjandet i det övriga systemet, vid hårda köldknäppar, må så vara. Jag kan förstå att Vattenfall inte ger något vidare bra avtal på fjärrvärme under villkoren "vi köper bara några kWh värme per år, när det är som kallast och ni ändå måste producera till dyrare pris än ni säljer för".
Miljöpolitik kan vara framåtsyftande och visa på goda exempel. Ikeas val av teknik här är inte lokalt miljöskadligt. (Förekomsten av fjärrvärmeverket är långt mer miljöskadligt i så fall.) Det är också sammantaget långt mer framsynt än den uppvärmning som finns även i många nybyggda villor (med säg enbart frånluftvärmepump och elpatron) eller, än värre, eluppvärmning med vare sig värmeväxling eller -pump. Jag hoppas verkligen att Ikea får gehör i domstol för sitt överklagande.
Uppsala kommun miljögranskar kommunens företag och kommer då fram till att Ikea syndar. Man har nämligen bergvärme i stället för fjärrvärme. Bergvärmeanläggningar klarar sällan att ge full värme under alla omständigheter och de måste givetvis också drivas av el och ibland kompletteras med elpanna. Detsamma gäller å andra sidan fjärrvärmen. När det är tillräckligt kallt går reservenheter av olika slag på och miljömixen blir ännu sämre. Men kommunen har fokuserat på att Ikea under vissa omständigheter värmer upp med el.
Att värma upp med el är helt klart dumt, när alternativ finns. Det är lätt att göra el till värme, men svårt att göra värme till el. Värme kan vi få fram på andra sätt än med el, därför bör el vara mer värdefull. Men det kan i hög grad realiseras genom priset. Om Ikea lyckas få ett elbolag att vara villigt att sälja grön el till bolaget, med det underförstådda tillägget att maxutnyttjandet sker samtidigt med maxutnyttjandet i det övriga systemet, vid hårda köldknäppar, må så vara. Jag kan förstå att Vattenfall inte ger något vidare bra avtal på fjärrvärme under villkoren "vi köper bara några kWh värme per år, när det är som kallast och ni ändå måste producera till dyrare pris än ni säljer för".
Miljöpolitik kan vara framåtsyftande och visa på goda exempel. Ikeas val av teknik här är inte lokalt miljöskadligt. (Förekomsten av fjärrvärmeverket är långt mer miljöskadligt i så fall.) Det är också sammantaget långt mer framsynt än den uppvärmning som finns även i många nybyggda villor (med säg enbart frånluftvärmepump och elpatron) eller, än värre, eluppvärmning med vare sig värmeväxling eller -pump. Jag hoppas verkligen att Ikea får gehör i domstol för sitt överklagande.
onsdag 16 juni 2010
Aktivitetsförbud och frihalvår
De rödgröna har gjort regeringens "aktivietsförbud" för ungdomar till en poäng. Vad handlar det egentligen om?
Vad är det första du gör om du blir arbetslös? Börjar söka jobb, kanske? Det är vad regeringen tycker. Om du är ung och arbetslös behöver det inte vara något direkt fel. Inte omedelbart. Naturligtvis skulle vi helst se att alla som är klara från gymnasiet direkt kan gå in i arbete eller gå vidare till studier. Men för en del är det inte så. Man kanske tar ett sista sommarlov och börjar söka arbete så smått först till hösten. I vilket fall som helst är det rimligt att den första riktiga kontakten med arbetsmarknaden består i just att söka riktiga jobb.
Regeringen har sett till att unga skall bli mer attraktiva att anställa. Genom att sänka arbetsgivaravgiften betydligt blir det billigare att anställa en ung person, något som kan kompensera för att det kanske känns som ett "oprövat kort" utan erfarenhet (framför allt om betygen inte är fläckfria eller det helt saknas referenser från sommarjobb och liknande). Det har man i ryggen som en liten fördel när man söker jobb, från första dagen.
Vad man däremot inte får direkt är en arbetsmarknadspolitisk aktivitet. Man sätts inte direkt i någon vidareutbildning. Det är rimligt, eftersom det blir svårt för både handläggare och den arbetslöse att hitta rätt sorts "botemedel" mot arbetslösheten när det inte finns någon tidigare arbetserfarenhet att bygga på. Någon intervjuträning eller liknande är också svårt när man inte har någon egen erfarenhet att relatera till. Aktiviteter i det skedet skulle låsa in arbetslösa ungdomar och hindra dem från det de i första hand bör göra: söka arbete. Arbetstillfällen är inte statiska, när rätt person dyker upp i precis rätt tid ser man luckor som man annars hade förbisett och kan tillsätta någon. Att såpass få jobb går genom utlysningar kan ses som en brist, men likväl är det faktum.
Om arbetslösheten har varit i mer än några månader kan det vara skäl att se vilken ytterligare hjälp man borde ge, kanske genom en aktivitet, kanske genom att föreslå en plats inom yrkeshögskolan, eller kanske att satsa på akademiska studier (eventuellt efter komplettering på komvux). Men det är en senare fråga. Om man inte själv är motiverad att plugga direkt bör man prova att hitta jobb innan man mer eller mindre tvingas till en ny skolbänk. Många får också jobb inom denna "aktivitetsfria" tid, i någon mån tack vare de sänkta arbetsgivaravgifterna.
De rödgröna gör tvärtom. Aktivitet skall man kunna få från dag 1. Riktigt varför kommer man aldrig fram till. Däremot är det något man inte får från dag 1, och det är den sänkta arbetsgivaravgiften. Den vill de rödgröna bara skall gälla ungdomar som först varit arbetslösa ett halvår. Japp, det korrekta svaret för varje arbetsgivare som inte behöver någon precis nu är "slacka i ett halvår och sök jobbet igen, så kan vi fundera på saken". Den som på något sätt har lite sämre meriter och ännu inte nått upp till sexmånadersgränsen kommer att få stå tillbaka för kamrater som varit arbetslösa ett halvår. Detta gynnar ingen, det skapar inte totalt sett några fler jobb och det kräver att det hela tiden finns en grupp ungdomar som väntar på att uppnå det magiska arbetsfria halvåret (frihalvåret?).
Inom vissa yrken finns också ett problem med att längre erfarenhet tillför väldigt mycket, men att löneskalan är sammanpressad. Det gäller bland annat i en del vårdyrken, men också till exempel i hantverkaryrken. Där borde vi både se till att gymnasieskolan, som det blir från 2011, har ett tydligare yrkesfokus på de praktiska programmen. Efter tre år med en tydlig inriktning borde man också klara ett jobb och det ser vi till, särskilt genom att ge mer praktikinslag.
Den som inte gått yrkesinriktat gymnasium och ändå vill ha jobb utan att gå på högskola kan välja mellan yrkeshögskola (tidigare KY) eller att prova lyckan helt utan erfarenhet. Detsamma gäller den som visserligen gått ett praktiskt program, men inser att man inte passade för den branschen. I det sammanhanget är det bra att öppna för lärlingsanställningar. Det är ett riktigt jobb, ingen gratispraktik och ingen utbildning du behöver låna till. Men det är också ett jobb där du ännu inte är självständig utan får handledning och erfarenhet som är värdefull oavsett om du får stanna efteråt eller inte. Det är alltså ett mellanting mellan en normal anställning och en utbildning. Därför bör lönen också vara lägre (som sagt, för rena utbildningar tvingas man tvärtom låna pengar), men med en tydlig tidsbegränsning och ett spår som leder till ett normalbetalt jobb.
Det här tangerar det Lars Calmfors m.fl. talar om. Men det är viktigt att komma ihåg att lärlingsanställningar inte kommer att innebära att alla under en viss ålder skall ha en lön som reduceras med ett visst procenttal eller något liknande (den rabatten får arbetsgivaren genom sänkt arbetsgivaravgift för unga), utan i stället att man har andra arbetsuppgifter och som sagt någon form av inslag av utbildning eller träning på jobbet.
Egentligen är det något vi borde vara glada över, att många jobb faktiskt har blivit effektiviserade och utvecklade så att det är något man behöver lära sig. Att erfarenhet faktiskt är värd något. För fyrtio år sedan var det tvärtom. Jobben var enklare och de som kom färska ur skolan var klart överlägsna den äldre generationen. Inte för att de var så enormt belästa, utan för att många i deras föräldrageneration hade fått så lite formell utbildning.
Vad är det första du gör om du blir arbetslös? Börjar söka jobb, kanske? Det är vad regeringen tycker. Om du är ung och arbetslös behöver det inte vara något direkt fel. Inte omedelbart. Naturligtvis skulle vi helst se att alla som är klara från gymnasiet direkt kan gå in i arbete eller gå vidare till studier. Men för en del är det inte så. Man kanske tar ett sista sommarlov och börjar söka arbete så smått först till hösten. I vilket fall som helst är det rimligt att den första riktiga kontakten med arbetsmarknaden består i just att söka riktiga jobb.
Regeringen har sett till att unga skall bli mer attraktiva att anställa. Genom att sänka arbetsgivaravgiften betydligt blir det billigare att anställa en ung person, något som kan kompensera för att det kanske känns som ett "oprövat kort" utan erfarenhet (framför allt om betygen inte är fläckfria eller det helt saknas referenser från sommarjobb och liknande). Det har man i ryggen som en liten fördel när man söker jobb, från första dagen.
Vad man däremot inte får direkt är en arbetsmarknadspolitisk aktivitet. Man sätts inte direkt i någon vidareutbildning. Det är rimligt, eftersom det blir svårt för både handläggare och den arbetslöse att hitta rätt sorts "botemedel" mot arbetslösheten när det inte finns någon tidigare arbetserfarenhet att bygga på. Någon intervjuträning eller liknande är också svårt när man inte har någon egen erfarenhet att relatera till. Aktiviteter i det skedet skulle låsa in arbetslösa ungdomar och hindra dem från det de i första hand bör göra: söka arbete. Arbetstillfällen är inte statiska, när rätt person dyker upp i precis rätt tid ser man luckor som man annars hade förbisett och kan tillsätta någon. Att såpass få jobb går genom utlysningar kan ses som en brist, men likväl är det faktum.
Om arbetslösheten har varit i mer än några månader kan det vara skäl att se vilken ytterligare hjälp man borde ge, kanske genom en aktivitet, kanske genom att föreslå en plats inom yrkeshögskolan, eller kanske att satsa på akademiska studier (eventuellt efter komplettering på komvux). Men det är en senare fråga. Om man inte själv är motiverad att plugga direkt bör man prova att hitta jobb innan man mer eller mindre tvingas till en ny skolbänk. Många får också jobb inom denna "aktivitetsfria" tid, i någon mån tack vare de sänkta arbetsgivaravgifterna.
De rödgröna gör tvärtom. Aktivitet skall man kunna få från dag 1. Riktigt varför kommer man aldrig fram till. Däremot är det något man inte får från dag 1, och det är den sänkta arbetsgivaravgiften. Den vill de rödgröna bara skall gälla ungdomar som först varit arbetslösa ett halvår. Japp, det korrekta svaret för varje arbetsgivare som inte behöver någon precis nu är "slacka i ett halvår och sök jobbet igen, så kan vi fundera på saken". Den som på något sätt har lite sämre meriter och ännu inte nått upp till sexmånadersgränsen kommer att få stå tillbaka för kamrater som varit arbetslösa ett halvår. Detta gynnar ingen, det skapar inte totalt sett några fler jobb och det kräver att det hela tiden finns en grupp ungdomar som väntar på att uppnå det magiska arbetsfria halvåret (frihalvåret?).
Inom vissa yrken finns också ett problem med att längre erfarenhet tillför väldigt mycket, men att löneskalan är sammanpressad. Det gäller bland annat i en del vårdyrken, men också till exempel i hantverkaryrken. Där borde vi både se till att gymnasieskolan, som det blir från 2011, har ett tydligare yrkesfokus på de praktiska programmen. Efter tre år med en tydlig inriktning borde man också klara ett jobb och det ser vi till, särskilt genom att ge mer praktikinslag.
Den som inte gått yrkesinriktat gymnasium och ändå vill ha jobb utan att gå på högskola kan välja mellan yrkeshögskola (tidigare KY) eller att prova lyckan helt utan erfarenhet. Detsamma gäller den som visserligen gått ett praktiskt program, men inser att man inte passade för den branschen. I det sammanhanget är det bra att öppna för lärlingsanställningar. Det är ett riktigt jobb, ingen gratispraktik och ingen utbildning du behöver låna till. Men det är också ett jobb där du ännu inte är självständig utan får handledning och erfarenhet som är värdefull oavsett om du får stanna efteråt eller inte. Det är alltså ett mellanting mellan en normal anställning och en utbildning. Därför bör lönen också vara lägre (som sagt, för rena utbildningar tvingas man tvärtom låna pengar), men med en tydlig tidsbegränsning och ett spår som leder till ett normalbetalt jobb.
Det här tangerar det Lars Calmfors m.fl. talar om. Men det är viktigt att komma ihåg att lärlingsanställningar inte kommer att innebära att alla under en viss ålder skall ha en lön som reduceras med ett visst procenttal eller något liknande (den rabatten får arbetsgivaren genom sänkt arbetsgivaravgift för unga), utan i stället att man har andra arbetsuppgifter och som sagt någon form av inslag av utbildning eller träning på jobbet.
Egentligen är det något vi borde vara glada över, att många jobb faktiskt har blivit effektiviserade och utvecklade så att det är något man behöver lära sig. Att erfarenhet faktiskt är värd något. För fyrtio år sedan var det tvärtom. Jobben var enklare och de som kom färska ur skolan var klart överlägsna den äldre generationen. Inte för att de var så enormt belästa, utan för att många i deras föräldrageneration hade fått så lite formell utbildning.
tisdag 15 juni 2010
It all adds up
CSN:s agerande kring återkravsgranskningar har rönt betydande kritik från tekniska utbildningar och nu ökar kraven på tillämpningsändring. Det var ju som sagt ett av exemplen på ett tillfälle när ministerstyre kunde ses som önskvärt (alternativt sunt förnuft inifrån myndigheten). I förbifarten kan också sägas att Sveriges Förenade Studentkårer tycks i princip tysta i frågan. Är man helt upptagen med att klaga på regeringen för andra saker att man inte kan klaga på en till?
Det är givetvis konstigt att undervisningen som en ren formalitet i poäng inte är jämnt fördelad över terminerna och att CSN nu skall haka upp sig på detta när prestationen beräknas (särskilt när man i så fall sett milsvitt mellan fingrarna tidigare). Men det som är ännu konstigare är effekterna av att alltid momentant räkna en termin.
Antag till exempel att man går år 3 på ett program och vill läsa i förväg, tänker att man nog klarar en kurs från fyran. Bör man göra detta? En del kan säg att mer än heltidsstudier alltid är riskfyllt, men även om år 3 går galant, inklusive kursen från fjärde året, löper man fortfarande en markant risk. Den risken består i att man även måste fylla det fjärde året, antingen med en kurs från femman eller någon annan kurs, för att fylla ut luckan. Att ha överpresterat en termin ger ingen som helst möjlighet att ta det lugnt nästa. Att försöka plugga snabbare för att bli klar fortare kan alltså slå tillbaka så att man i stället fråntas sitt studiemedel, om studierna sammantaget bara går medelmåttigt (men inte dåligt) en senare termin.
Hela situationen påminner något om den med fribeloppet, där kallduschen i efterhand kan bli betydande.
Nu finns det skäl för båda regleringarna. Ett "evigt" sparande av avklarade högskolepoäng skulle ge märkliga effekter där man kunde ta ut studiemedel under perioder då man egentligen inte alls pluggade. Ett fribelopp är också ett sätt att bland annat undvika okynnesregistreringar på kvällskurser som ett sätt att få pengar enkelt som bidrag och kredit.
Men vi borde ha ett system för högre utbildning och försörjning i samband med denna som hela tiden kan sporra den som vill att söka en större utmaning, oavsett om det innebär att läsa fler kurser eller jobba. En övernitisk beräkning av vilken termin olika poäng hör till från CSN går åt precis motsatt håll.
Det är givetvis konstigt att undervisningen som en ren formalitet i poäng inte är jämnt fördelad över terminerna och att CSN nu skall haka upp sig på detta när prestationen beräknas (särskilt när man i så fall sett milsvitt mellan fingrarna tidigare). Men det som är ännu konstigare är effekterna av att alltid momentant räkna en termin.
Antag till exempel att man går år 3 på ett program och vill läsa i förväg, tänker att man nog klarar en kurs från fyran. Bör man göra detta? En del kan säg att mer än heltidsstudier alltid är riskfyllt, men även om år 3 går galant, inklusive kursen från fjärde året, löper man fortfarande en markant risk. Den risken består i att man även måste fylla det fjärde året, antingen med en kurs från femman eller någon annan kurs, för att fylla ut luckan. Att ha överpresterat en termin ger ingen som helst möjlighet att ta det lugnt nästa. Att försöka plugga snabbare för att bli klar fortare kan alltså slå tillbaka så att man i stället fråntas sitt studiemedel, om studierna sammantaget bara går medelmåttigt (men inte dåligt) en senare termin.
Hela situationen påminner något om den med fribeloppet, där kallduschen i efterhand kan bli betydande.
Nu finns det skäl för båda regleringarna. Ett "evigt" sparande av avklarade högskolepoäng skulle ge märkliga effekter där man kunde ta ut studiemedel under perioder då man egentligen inte alls pluggade. Ett fribelopp är också ett sätt att bland annat undvika okynnesregistreringar på kvällskurser som ett sätt att få pengar enkelt som bidrag och kredit.
Men vi borde ha ett system för högre utbildning och försörjning i samband med denna som hela tiden kan sporra den som vill att söka en större utmaning, oavsett om det innebär att läsa fler kurser eller jobba. En övernitisk beräkning av vilken termin olika poäng hör till från CSN går åt precis motsatt håll.
lördag 12 juni 2010
Monas retuscheringsguide
Tänk på att många bilder som utger sig för att redovisa verkligheten inte gör det. Var kritisk och låt bli att jämföra dig med någon som genomgått tjugo timmars retusch.
Nästan alla bilder som vill sälja något är retuscherade: tidningsomslag, modereportage, reklam, skivomslag, och så vidare. Här ser du hur enkelt det är att förändra någons utseende.
Citaten kommer från kampanjen Fl!cka, politisk propaganda som inte bedrevs av en myndighet, utan direkt av Socialdepartementet. Nu var Sahlin inte minister där, men hon var 2004 jämställdhetsminister inom Justitiedepartementet under större delen av kampanjtiden och kampanjens avsikt var en debatt kring bl.a. könsroller. Större delen av kampanjen är borta, men retuscheringsguiden kan fortfarande hittas här.
Här skall sägas att själva retuscheringsavslöjandekampanjen kanske var en av de vettigare delarna av Flicka, men projektet som helhet hade brister i många delar vad gäller tilltal, normativitet i sitt försök att bryta normer, och märklig research.
Dock har Sahlin inte givit upp riktigt. I S bildarkiv hittar man tre bilder på Sahlin. Båda solobilderna är hårt retuscherade, vilket många har tagit upp tidigare, men det är ändå de bilder partiet väljer att använda. Det är bara att pricka av de flesta av punkterna från retuscheringsguiden för ett flicktidningsomslag.
Som många har påpekat är det förstås helt att räkna med att en pressbild är retuscherad, men gränsen mellan enstaka brister och en konsekvent förändrad bild går ändå att dra. Och riktigt vad det signalerar att för 6 år sedan gå på krigsstigen mot retuschen till att själva använda den i denna utsträckning, det vet jag inte.
All makt utgår från experterna
Facket ST angriper Regeringen rörande ministerstyre på Brännpunkt. I korthet räknar man upp fall där regeringen går emot remissinstanser eller expertmyndigheter. Exemplen i övrigt på regeringens klåfingrighet är betecknande. Att jämföra diskussionen om obligatorisk A-kassa med obligatoriskt medlemskap i studentkår är intressant. Studentkårerna agerar närmast som fackliga organisationer och driver ofta en relativt aktiv politisk agenda, med inte bara "arbetsgivaren" som målgrupp. En renodlad A-kassa är inte en förening som gör lite av varje, utan mer i linje med sjukförsäkringen. Att vi alla är medlemmar i den statliga sjukförsäkringen är mer ett uttryck för att vi tvingas betala skatt, än ett brott (ideologiskt, om inte juridiskt) mot föreningsfriheten. Men det är klart, i dagens Sverige är A-kassorna tätt kopplade till fack, som ST, som driver politik. Att Naturvårdsverket har synpunkter på Förbifart Stockholm är också naturligt, men det är likaså naturligt att regeringen, med helhetsansvar, kan göra en annan bedömning. Eller att regeringen, med helhetsansvar, betonar högskolans resultat mer än en expertmyndighet som, ärligt talat, i första hand agerar inom sektorn och ser omvärlden som ett förhållandevis diffust koncept.
Men tillbaka till huvudfrågan. Är det största problemet när myndigheter inte följer direktiv, uppdrag och intentioner, eller det motsatta? Fredrik Schulte, riksdagsledamot för M, tar det ett steg längre. Flera myndigheter ger prov på att bedriva aktiv lobbying även sedan beslut har fattats. Försäkringskassan påstås vantolka intentioner, CSN likaså, men i kraft av deras oberoende kan inte regeringen heller direkt rycka in, även om man kan uttala att det inte varit avsikten (uttalanden som myndigheten naturligtvis kan välja att beakta).
Med ministerstyr avses också, strängt taget, att ministern ger order direkt. Regeringen som överhuvud för den verkställande makten kan på regeringssammanträde besluta nära på vad som helst. Och vilken syn har egentligen ST på vem som bör styra, när man ser även propositioner som inte går i linje med myndigheternas egna önskningar, som tecken på ministerstyre? Även när dessa propositioner beslutas av riksdagen? Ser vi, månne, en politisering av politiken? Kanske till och med att makten utgår från folket, genom riksdagen? Vilken tanke...
Men tillbaka till huvudfrågan. Är det största problemet när myndigheter inte följer direktiv, uppdrag och intentioner, eller det motsatta? Fredrik Schulte, riksdagsledamot för M, tar det ett steg längre. Flera myndigheter ger prov på att bedriva aktiv lobbying även sedan beslut har fattats. Försäkringskassan påstås vantolka intentioner, CSN likaså, men i kraft av deras oberoende kan inte regeringen heller direkt rycka in, även om man kan uttala att det inte varit avsikten (uttalanden som myndigheten naturligtvis kan välja att beakta).
Med ministerstyr avses också, strängt taget, att ministern ger order direkt. Regeringen som överhuvud för den verkställande makten kan på regeringssammanträde besluta nära på vad som helst. Och vilken syn har egentligen ST på vem som bör styra, när man ser även propositioner som inte går i linje med myndigheternas egna önskningar, som tecken på ministerstyre? Även när dessa propositioner beslutas av riksdagen? Ser vi, månne, en politisering av politiken? Kanske till och med att makten utgår från folket, genom riksdagen? Vilken tanke...
Nycken för Dagen
Läger för HBTQ-personer med kristen åskådning? Verkar rimligt. I många sammanhang för organiserad ungdom (om den inte är uttalat kristen) kan en kristen syn ses som lite kufisk, att man själv är allmänt oövertänkt eller rent sjuk. Om det dessutom handlar om sexuell läggning, där kyrkan och kristenheten inte har den bästa track record, kan det förstås också ses som motiverat. Men religion är mångfacetterad.
Därför verkar det väldigt rimligt att vilja annonsera i den (frikyrkligt) kristna tidingen Dagen om man vill hitta deltagare i ett sådant läger, som inte redan själv är organiserade. Och det brukar ju vara poängen med läger för olika organisationer, att hitta nya aktiva för resten av årets mindre flashiga aktiviteter.
Men Dagen vägrar. Läsare kan bli upprörda. Naturligtvis har man rätt att stoppa annonser. Men lika väl som det säger något om dagstidningar att utan vidare debatt stoppa annonser från Sverigedemokraterna, säger det något om Dagen att hänvisa till att slippa motivera sig att stoppa EKHO:s läger. Här är det dessutom något man borde kunna se som positivt. Ungdomarna får ett läger med en ekumenisk kristen inriktning, snarare än något helt annat.
Men det finns mer som är intressant. Dels är det att det är (Svenska) Kyrkans tidning som först skriver om detta, med en snarast kritisk ton. Det visar väl lite på bredden inom svensk kristenhet. Det andra är att Dagens chefredaktör också hänvisar till att hon inte tror att målgruppen skulle läsa tidningen. Själva tanken att det är fler som ser en tidning än som läser den aktivt dök inte upp och visst visar det också på en väldig uppgivenhet kring läsekretsen om 20-30 år om man tror att det bara är äldre och inte ungdomar/unga vuxna, som ens bläddrar i den. Det skriver också LUF:s förbundsordförande Adam Cwejman om.
Därför verkar det väldigt rimligt att vilja annonsera i den (frikyrkligt) kristna tidingen Dagen om man vill hitta deltagare i ett sådant läger, som inte redan själv är organiserade. Och det brukar ju vara poängen med läger för olika organisationer, att hitta nya aktiva för resten av årets mindre flashiga aktiviteter.
Men Dagen vägrar. Läsare kan bli upprörda. Naturligtvis har man rätt att stoppa annonser. Men lika väl som det säger något om dagstidningar att utan vidare debatt stoppa annonser från Sverigedemokraterna, säger det något om Dagen att hänvisa till att slippa motivera sig att stoppa EKHO:s läger. Här är det dessutom något man borde kunna se som positivt. Ungdomarna får ett läger med en ekumenisk kristen inriktning, snarare än något helt annat.
Men det finns mer som är intressant. Dels är det att det är (Svenska) Kyrkans tidning som först skriver om detta, med en snarast kritisk ton. Det visar väl lite på bredden inom svensk kristenhet. Det andra är att Dagens chefredaktör också hänvisar till att hon inte tror att målgruppen skulle läsa tidningen. Själva tanken att det är fler som ser en tidning än som läser den aktivt dök inte upp och visst visar det också på en väldig uppgivenhet kring läsekretsen om 20-30 år om man tror att det bara är äldre och inte ungdomar/unga vuxna, som ens bläddrar i den. Det skriver också LUF:s förbundsordförande Adam Cwejman om.
fredag 11 juni 2010
Finnes: Livs levande ung folkpartist
Ekot skapar nyheter, DN rapporterar. Uppgifterna haglar. Bara 10 procent av folkpartisterna är unga, i betydelsen 18-29 år. Vilken tur att undertecknad är med!
Men lite lustigt är det förstås. För de flesta partier och de flesta valkretsar är det 1-2 personer som faktiskt blir valda. Listorna innehåller däremot ofta 30 namn eller mer. En person på en placering en bit längre ned (som jag själv) kan förstås kryssa in sig, men om vi skall se till tidigare riksdagsval rör det sig om en handfull personer i hela riket som kommer in genom kryss och som inte skulle ha kommit in annars. Åldersfördelningen på listorna som helhet, för riksdagsvalet, säger alltså ingenting. När jag tittade på listor för övriga partier i vårt län fanns det också radikala skillnader i var de unga kandidater som ändå fanns med på listorna fanns placerade. V, som faller bäst ut på riksnivå, hade ett antal även i Uppsala, men på direkt undangömd plats.
Ekots mest förstorade eller felrapporterade nyhet är annars den om moderaternas listor. Bara 41 % kvinnor! Skandal! Snittet för alla partier är visserligen 45 %. Återigen är det mycket mer intressant att titta på, exempelvis, vilken könsfördelning riksdagsgruppen skulle få. Även perfekt varvade listor kan ge skeva effekter, om många valkretsar "råkar" varva med samma kön först.
(Det Ekot bara nämnde i förbifarten är däremot enskilda län där M verkar ha slirat rejält och har en direkt brist på kvinnliga kandidater. Det förtjänar att belysas. Men där är det inte bara M som syndar där. Tyvärr verkar Ekot inte publicera det nedbrutet på län.)
Som synes har jag fallit för hela "presentera en undersökning"-grejen. Alltså kan man återigen konstatera det jag tycker är de mest uppseendeväckande glimtarna. Dels har S tappat förstaplatsen med höginkomsttagare. Den har intagits av M i stället. Men det är väldigt jämnt. 47 % av moderaterna och 45 % av S har årsinkomst över 400 000 (här är glappet stort till Folkpartiet på tredje plats med 36 %). S har också det klart lägsta antalet kandidater med årsinkomst under 200 000, bara lite mer än en av tio. Där ligger hälften av befolkningen som helhet, var femte moderat och var tredje miljöpartist. Måste man ha en rejäl lön för att få kandidera för S?
Om man lägger samman detta med SCB:s nedbrytning av partisympatier på inkomstgrupper ser man att det tycks vara så att hälften av S-kandidaterna kommer från inkomstskikt
där man har en försumbar andel av sina egna sympatisörer.
Men lite lustigt är det förstås. För de flesta partier och de flesta valkretsar är det 1-2 personer som faktiskt blir valda. Listorna innehåller däremot ofta 30 namn eller mer. En person på en placering en bit längre ned (som jag själv) kan förstås kryssa in sig, men om vi skall se till tidigare riksdagsval rör det sig om en handfull personer i hela riket som kommer in genom kryss och som inte skulle ha kommit in annars. Åldersfördelningen på listorna som helhet, för riksdagsvalet, säger alltså ingenting. När jag tittade på listor för övriga partier i vårt län fanns det också radikala skillnader i var de unga kandidater som ändå fanns med på listorna fanns placerade. V, som faller bäst ut på riksnivå, hade ett antal även i Uppsala, men på direkt undangömd plats.
Ekots mest förstorade eller felrapporterade nyhet är annars den om moderaternas listor. Bara 41 % kvinnor! Skandal! Snittet för alla partier är visserligen 45 %. Återigen är det mycket mer intressant att titta på, exempelvis, vilken könsfördelning riksdagsgruppen skulle få. Även perfekt varvade listor kan ge skeva effekter, om många valkretsar "råkar" varva med samma kön först.
(Det Ekot bara nämnde i förbifarten är däremot enskilda län där M verkar ha slirat rejält och har en direkt brist på kvinnliga kandidater. Det förtjänar att belysas. Men där är det inte bara M som syndar där. Tyvärr verkar Ekot inte publicera det nedbrutet på län.)
Som synes har jag fallit för hela "presentera en undersökning"-grejen. Alltså kan man återigen konstatera det jag tycker är de mest uppseendeväckande glimtarna. Dels har S tappat förstaplatsen med höginkomsttagare. Den har intagits av M i stället. Men det är väldigt jämnt. 47 % av moderaterna och 45 % av S har årsinkomst över 400 000 (här är glappet stort till Folkpartiet på tredje plats med 36 %). S har också det klart lägsta antalet kandidater med årsinkomst under 200 000, bara lite mer än en av tio. Där ligger hälften av befolkningen som helhet, var femte moderat och var tredje miljöpartist. Måste man ha en rejäl lön för att få kandidera för S?
Om man lägger samman detta med SCB:s nedbrytning av partisympatier på inkomstgrupper ser man att det tycks vara så att hälften av S-kandidaterna kommer från inkomstskikt
där man har en försumbar andel av sina egna sympatisörer.
torsdag 10 juni 2010
Förbannad lögn, telefonterror och SCB
Alliansens Baghdad Bob är tillbaka. Jag skall förklara varför SCB kan ha fel, på en massa olika sätt. De kan förstås ha rätt, eller mer än rätt, också.
Begrunda först diagrammet nedan. Tänk en stund.
Jag ber om ursäkt för att det är snabbt ritat, jag satt på styrelsemöte hela morgonen.
I alla fall kan vi se att det finns blå, röda och gröna staplar. De blå staplarna avser den grupp som faktiskt sa till SCB vad de skulle rösta på om det vore riksdagsval idag. Om man tar de siffrorna rakt av VINNER ALLIANSEN med 0,38 procentenheter. Dött lopp med andra ord.
SCB frågar däremot inte bara det. Man frågar vilka partisympatier de svarande har. En del svarande har en sympati, men vill inte svara vad man faktiskt skulle rösta på. En del svarar också (av taktiska skäl, för att man ändå föredrar en viss kandidat, eller liknande) ett annat parti än den egna favoriten som det man faktiskt skulle rösta på. SCB använder siffrorna för sympatier för att "fylla i" siffrorna för den grupp som inte direkt anger parti. I de här siffrorna är det 46,4 till alliansen och 49,3 till de rödgröna.
Det som är verkligt intressant med SCB:s partisympatiundersökningar är däremot att man också försöker skatta det verkliga valresultatet. Något snabbt tar man då hänsyn till bortfall. Man ökar talen för grupper där man vet att man lyckats nå få personer i sina paneler. De grupperna definieras utifrån region i landet och parti man röstade på 2006. Man gör alltså ingen direkt kompensation för ålder, livssituation eller liknande. Dessutom gör man en bedömning av individens sannolikhet att faktiskt rösta utifrån en delvis mer komplicerad modell med liknande variabler. Jag vet inte detaljerna i den modellen, men utfallet är att SCB:s korrigerade siffror förutset en mycket större seger för de rödgröna än de rena svaren om vad man skulle rösta på, eller vilka sympatier man har.
Det kan tyckas märkligt. Kompenserande för förväntat valdeltagande "borde" innebära att alliansen skulle få en liten bonus, eftersom man i allmänhet har högre deltagande där. De egna siffrorna från SCB visar att det förväntade valdeltagandet bara skiljer på marginalen mellan partierna. Prognosen totalt är också det lägsta valdeltagandet på 30 år (med några decimaler av en procentenhet).
Återstår gör alltså bortfallet. Större delen av de rödgrönas seger beror på att den modell som använts, indirekt, antar att rödgröna väljare är sämre på att svara i telefon och att de "motsvarande" personer man har lyckats nå kan kompensera för bortfallet.
Bortfall beror på flera saker, som att man är osäker eller vägrar svara. Men jag väljer att fokusera på en annan grupp, gruppen med personer som SCB valde ut till urvalet, men som sedan inte går att nå. Det beror på att de inte svarar i telefon eller att SCB inte hittar något listat telefonnummer. I gruppen 30-34 år har den växt från 10 % i maj 2006 till 25 % i maj 2010. Jag menar att det i hög grad är kopplat till livsstil. Det rör sig om personer som inte har fast telefon och inte alltid något annat listat nummer. Det är en utveckling vi kan koppla till vissa grupper. Om Piratpartiet vore en reell faktor i valet skulle deras sympatisörer möjligen vara urtypen, men det finns fler. En iPhone-effekt, om man så vill. Bortfallet av detta slag allmänt har stigit från 12 till 18 % de senaste fyra åren och är markant högt i fler grupper nu än tidigare, främst unga. Beroende på hur den strukturella effekten på den ökningen ser ut kan tidigare metoder för att kompensera vara bristfälliga. Att sakna listat telefonnummer är idag inte nödvändigtvis ett tecken på utslagning.
Vidare använder SCB sig av en panel där 1/3 byts ut varje gång. 1/3 av den nuvarande panelen valdes ut i november och fick frågan då, 1/3 valdes ut i maj. Från andra områden är det inte omöjligt att tro att det finns en något ökad tröghet där. Den som har ombetts ta ställning och svara på frågorna vid ett tidigare tillfälle kommer, allt annat lika, att vara lite mer benägen att svara precis samma sak, särskilt om man för tillfället är lite osäker. Större delen av frågorna i SCB-undersökningen (70 %) ställdes också i första halvan av maj, då debatten efter de rödgrönas skuggbudget precis hade börjat. Om det dessutom finns en tendens av tröghetseffekt kan somliga tillfrågade inte ha "hunnit" ändra sig. Flera andra undersökningar som har presenterats senare har indikerat att en förändrad trend pågår under den här perioden.
Naturligtvis kan SCB ha rätt. Data på enskilda delar av befolkningen är i vilket fall som helst en guldgruva. Men den som läser in en rödgrön seger i de här resultaten förlitar sig på kompensationsmetoder som har sin grund i 80-talet. Bara att använda riksdagsröst 2006 som gruppdefinierande kan vara riskabelt, på grund av det blotta faktum att Alliansen vann då. Inom gruppen "moderata väljare 2006" återfinns nyvunna från S, allmänborgerliga och kärnmoderater. Deras beteende i år vad gäller benägenhet att rösta och bortfall från enkäten behandlas exakt likadant. Och det totala bortfallet bland väljare under 40 är bedövande och har bytt karaktär.
Vad den här undersökningen INTE ger är större säkerhet genom det större urvalet. 2000 eller 6000 tillfrågade minskar storleken på osäkerhetsintervallen, men det som skiljer mellan instituten är inte den typen av stickprovsfel, utan systematiska fel. Dem kommer man inte undan (direkt) genom ett större underlag, utan möjligen genom det större frågebatteriet och genom att välja ut panelgrupperna på ett "bättre" sätt. Alla som försöker mäta riksdagsopinion dras med problemet hur rådata skall kompenseras, men det är ändå tänkvärt att rådata ger moderaterna som klart största parti, alliansen som marginellt största block, men C och KD båda utanför riksdagen. Dock visar andra delar av undersökningen att en stor del av osäkerheten bland borgerliga väljare ligger i valet mellan M och småpartierna (i första hand FP, men C och KD får sin del av sleven). Kamrat fyra procent har alla chanser att komma till liv i blå tappning.
DN SvD SvD
Begrunda först diagrammet nedan. Tänk en stund.
Jag ber om ursäkt för att det är snabbt ritat, jag satt på styrelsemöte hela morgonen.
I alla fall kan vi se att det finns blå, röda och gröna staplar. De blå staplarna avser den grupp som faktiskt sa till SCB vad de skulle rösta på om det vore riksdagsval idag. Om man tar de siffrorna rakt av VINNER ALLIANSEN med 0,38 procentenheter. Dött lopp med andra ord.
SCB frågar däremot inte bara det. Man frågar vilka partisympatier de svarande har. En del svarande har en sympati, men vill inte svara vad man faktiskt skulle rösta på. En del svarar också (av taktiska skäl, för att man ändå föredrar en viss kandidat, eller liknande) ett annat parti än den egna favoriten som det man faktiskt skulle rösta på. SCB använder siffrorna för sympatier för att "fylla i" siffrorna för den grupp som inte direkt anger parti. I de här siffrorna är det 46,4 till alliansen och 49,3 till de rödgröna.
Det som är verkligt intressant med SCB:s partisympatiundersökningar är däremot att man också försöker skatta det verkliga valresultatet. Något snabbt tar man då hänsyn till bortfall. Man ökar talen för grupper där man vet att man lyckats nå få personer i sina paneler. De grupperna definieras utifrån region i landet och parti man röstade på 2006. Man gör alltså ingen direkt kompensation för ålder, livssituation eller liknande. Dessutom gör man en bedömning av individens sannolikhet att faktiskt rösta utifrån en delvis mer komplicerad modell med liknande variabler. Jag vet inte detaljerna i den modellen, men utfallet är att SCB:s korrigerade siffror förutset en mycket större seger för de rödgröna än de rena svaren om vad man skulle rösta på, eller vilka sympatier man har.
Det kan tyckas märkligt. Kompenserande för förväntat valdeltagande "borde" innebära att alliansen skulle få en liten bonus, eftersom man i allmänhet har högre deltagande där. De egna siffrorna från SCB visar att det förväntade valdeltagandet bara skiljer på marginalen mellan partierna. Prognosen totalt är också det lägsta valdeltagandet på 30 år (med några decimaler av en procentenhet).
Återstår gör alltså bortfallet. Större delen av de rödgrönas seger beror på att den modell som använts, indirekt, antar att rödgröna väljare är sämre på att svara i telefon och att de "motsvarande" personer man har lyckats nå kan kompensera för bortfallet.
Bortfall beror på flera saker, som att man är osäker eller vägrar svara. Men jag väljer att fokusera på en annan grupp, gruppen med personer som SCB valde ut till urvalet, men som sedan inte går att nå. Det beror på att de inte svarar i telefon eller att SCB inte hittar något listat telefonnummer. I gruppen 30-34 år har den växt från 10 % i maj 2006 till 25 % i maj 2010. Jag menar att det i hög grad är kopplat till livsstil. Det rör sig om personer som inte har fast telefon och inte alltid något annat listat nummer. Det är en utveckling vi kan koppla till vissa grupper. Om Piratpartiet vore en reell faktor i valet skulle deras sympatisörer möjligen vara urtypen, men det finns fler. En iPhone-effekt, om man så vill. Bortfallet av detta slag allmänt har stigit från 12 till 18 % de senaste fyra åren och är markant högt i fler grupper nu än tidigare, främst unga. Beroende på hur den strukturella effekten på den ökningen ser ut kan tidigare metoder för att kompensera vara bristfälliga. Att sakna listat telefonnummer är idag inte nödvändigtvis ett tecken på utslagning.
Vidare använder SCB sig av en panel där 1/3 byts ut varje gång. 1/3 av den nuvarande panelen valdes ut i november och fick frågan då, 1/3 valdes ut i maj. Från andra områden är det inte omöjligt att tro att det finns en något ökad tröghet där. Den som har ombetts ta ställning och svara på frågorna vid ett tidigare tillfälle kommer, allt annat lika, att vara lite mer benägen att svara precis samma sak, särskilt om man för tillfället är lite osäker. Större delen av frågorna i SCB-undersökningen (70 %) ställdes också i första halvan av maj, då debatten efter de rödgrönas skuggbudget precis hade börjat. Om det dessutom finns en tendens av tröghetseffekt kan somliga tillfrågade inte ha "hunnit" ändra sig. Flera andra undersökningar som har presenterats senare har indikerat att en förändrad trend pågår under den här perioden.
Naturligtvis kan SCB ha rätt. Data på enskilda delar av befolkningen är i vilket fall som helst en guldgruva. Men den som läser in en rödgrön seger i de här resultaten förlitar sig på kompensationsmetoder som har sin grund i 80-talet. Bara att använda riksdagsröst 2006 som gruppdefinierande kan vara riskabelt, på grund av det blotta faktum att Alliansen vann då. Inom gruppen "moderata väljare 2006" återfinns nyvunna från S, allmänborgerliga och kärnmoderater. Deras beteende i år vad gäller benägenhet att rösta och bortfall från enkäten behandlas exakt likadant. Och det totala bortfallet bland väljare under 40 är bedövande och har bytt karaktär.
Vad den här undersökningen INTE ger är större säkerhet genom det större urvalet. 2000 eller 6000 tillfrågade minskar storleken på osäkerhetsintervallen, men det som skiljer mellan instituten är inte den typen av stickprovsfel, utan systematiska fel. Dem kommer man inte undan (direkt) genom ett större underlag, utan möjligen genom det större frågebatteriet och genom att välja ut panelgrupperna på ett "bättre" sätt. Alla som försöker mäta riksdagsopinion dras med problemet hur rådata skall kompenseras, men det är ändå tänkvärt att rådata ger moderaterna som klart största parti, alliansen som marginellt största block, men C och KD båda utanför riksdagen. Dock visar andra delar av undersökningen att en stor del av osäkerheten bland borgerliga väljare ligger i valet mellan M och småpartierna (i första hand FP, men C och KD får sin del av sleven). Kamrat fyra procent har alla chanser att komma till liv i blå tappning.
DN SvD SvD
onsdag 9 juni 2010
Last best hope
Den svenska rymdbranschen söker mer statligt engagemang, fick jag höra sist jag talade med representanter. Rättare sagt: den svenska flyg- och rymdbranschen, det som på engelska glatt kallas aerospace.
Det kan diskuteras. Statlig industripolitik får ofta ganska dåliga konsekvenser. Det kan man se på satsningar på teko, varv och skrivmaskiner. Men man måste även fråga sig vad JAS-projektet, egentligen, har givit oss. Det kan vara motiverat ur försvarshänseende och det finns åtskilliga spinoffs, men konsekvenserna är svåra att bedöma.
Något som däremot är motiverat är Galileoprojektet, dit svenska Ruag nu fått en stororder. Galileo tillför... ingenting. Man kan bestämma position med GPS ned på meternivå. Galileo gör att man kan det en gång till, möjligen med hög precision lite oftare.
Den stora poängen med Galileo är att upprätta egen kontroll. På samma sätt som ett eget flygsystem under kalla kriget gav handlingsfrihet, ger Galileo EU en möjlighet. GPS är ett militärt system. USA:s militär skulle troligen inte under överskådlig tid gå i direkt konflikt mot EU. Däremot skulle det finnas många situationer där reducerad precision i GPS för civilt bruk, över delar av jorden, skulle vara intressant. Med ett EU-kontrollerat Galileo försvinner den möjligheten. En allmän nyttighet garanteras, även i oroligare tider.
Och så får Ruag sälja en massa.
Men branschen är verkligen på offensiven, särskilt när man får DN att hävda att ADN (ammoniumdinitramid) som raketbränsle är svensktuvecklat, när det enligt en snabb koll var känt i Sovjetunionen och sedan även i USA för flera decennier sedan. Orkar inte gräva i det nu, men är det månne en bättre katalysator som används för att få rätt impulsegenskaper? Hydrazin, som ersätts, har just fördelen att det lätt går att slå på och av i princip omedelbart, med rätt teknik i övrigt, samtidigt som det är kompakt.
Nej, Sverige bör inte storskaligt satsa på prestigeprojekt för rymd och flyg. Det bör bedömas som andra satsningar inom forskning respektive industri, med liknande principer för statlig inblandning. Men det skadar ju inte att vara lite insatt och det är tråkigt när bilindustri framstår som begriplig och till och med mer spännande.
Det kan diskuteras. Statlig industripolitik får ofta ganska dåliga konsekvenser. Det kan man se på satsningar på teko, varv och skrivmaskiner. Men man måste även fråga sig vad JAS-projektet, egentligen, har givit oss. Det kan vara motiverat ur försvarshänseende och det finns åtskilliga spinoffs, men konsekvenserna är svåra att bedöma.
Något som däremot är motiverat är Galileoprojektet, dit svenska Ruag nu fått en stororder. Galileo tillför... ingenting. Man kan bestämma position med GPS ned på meternivå. Galileo gör att man kan det en gång till, möjligen med hög precision lite oftare.
Den stora poängen med Galileo är att upprätta egen kontroll. På samma sätt som ett eget flygsystem under kalla kriget gav handlingsfrihet, ger Galileo EU en möjlighet. GPS är ett militärt system. USA:s militär skulle troligen inte under överskådlig tid gå i direkt konflikt mot EU. Däremot skulle det finnas många situationer där reducerad precision i GPS för civilt bruk, över delar av jorden, skulle vara intressant. Med ett EU-kontrollerat Galileo försvinner den möjligheten. En allmän nyttighet garanteras, även i oroligare tider.
Och så får Ruag sälja en massa.
Men branschen är verkligen på offensiven, särskilt när man får DN att hävda att ADN (ammoniumdinitramid) som raketbränsle är svensktuvecklat, när det enligt en snabb koll var känt i Sovjetunionen och sedan även i USA för flera decennier sedan. Orkar inte gräva i det nu, men är det månne en bättre katalysator som används för att få rätt impulsegenskaper? Hydrazin, som ersätts, har just fördelen att det lätt går att slå på och av i princip omedelbart, med rätt teknik i övrigt, samtidigt som det är kompakt.
Nej, Sverige bör inte storskaligt satsa på prestigeprojekt för rymd och flyg. Det bör bedömas som andra satsningar inom forskning respektive industri, med liknande principer för statlig inblandning. Men det skadar ju inte att vara lite insatt och det är tråkigt när bilindustri framstår som begriplig och till och med mer spännande.
tisdag 8 juni 2010
Styrfilosofi
Så hände det. Universitetskansler Anders Flodström avgår. Det förvånar få som har följt utvecklingen.
Lite svårt är det förstås för Högskoleverket. En borgerlig filosofi med mer självständiga lärosäten innebär färre uppgifter. Staten är beställare. Högskolorna är (självständiga) utförare. Högskoleverket är inte beställare. Högskoleverket är inte huvudman för utbildningen. Högskoleverket blir en granskare av utförandet av uppdraget och samordnare i andra avseenden. Ta fram underlag, inte besluta.
De två kvalitetsutvärderingssystem som diskuteras är markant olika. Högskoleverkets system fokuserar på innehållet under utbildningen och strukturer (lite överdrivet), medan det regeringen söker i första hand vill se resultat. Man skulle vilja ha en vidare analys av ingångsvärden (som LADOK-projektet fram- och bakgrund, när nu det kan få PUL-godkännande), men den huvudsakliga poängen är att SULF, SFS med flera vill ha en stat som petar i den direkta verksamheten. Man vill ha likvärdighet och man har en tämligen klar filosofi om hur bra utbildning ser ut. Det är rätt perspektiv, det är rätt pedagogik och det är rätt sorts nya initiativ, de man får genom organiserade nationella samarbeten.
Den socialdemokratiska modellen har i Sverige blivit klart korporativistisk. Man petar inte i vad experterna tycker, så den verkliga makten ligger i att ses som tillräckligt konventionell och acceptabel för att stiga i graderna inom expertkollektivet. Konsensus vinner och på rätt många områden blir denna konsensus sedan, med ganska lite direkt styrning, socialdemokratisk. Mångfalden inom respektive sektor uteblir.
Högskoleverkets kvalitessystem kunde vara en intressant lösning. Den är inte uttalat dålig. Men den bygger på en syn på ledning som har bidragit till att inte hantera många av de problem det svenska samhället, och särskilt verksamhet inom offentliga arbetsgivare, står inför. Om man vill vara elak är det en kultur som inte direkt har stävjat den vuxenmobbing Maciej Zaremba skrivit om de senaste dagarna.
Det ironiska är förstås att Flodström inte är en konsensusledare. Han personligen har åsikter och har inte alltid haf stöd underifrån (på HSV, liksom på KTH). I ett utslag av personligt mod (eller dumdristighet) för det man tror på blir det stöd för en modell där sådant agerande inte har någon plats.
Lite svårt är det förstås för Högskoleverket. En borgerlig filosofi med mer självständiga lärosäten innebär färre uppgifter. Staten är beställare. Högskolorna är (självständiga) utförare. Högskoleverket är inte beställare. Högskoleverket är inte huvudman för utbildningen. Högskoleverket blir en granskare av utförandet av uppdraget och samordnare i andra avseenden. Ta fram underlag, inte besluta.
De två kvalitetsutvärderingssystem som diskuteras är markant olika. Högskoleverkets system fokuserar på innehållet under utbildningen och strukturer (lite överdrivet), medan det regeringen söker i första hand vill se resultat. Man skulle vilja ha en vidare analys av ingångsvärden (som LADOK-projektet fram- och bakgrund, när nu det kan få PUL-godkännande), men den huvudsakliga poängen är att SULF, SFS med flera vill ha en stat som petar i den direkta verksamheten. Man vill ha likvärdighet och man har en tämligen klar filosofi om hur bra utbildning ser ut. Det är rätt perspektiv, det är rätt pedagogik och det är rätt sorts nya initiativ, de man får genom organiserade nationella samarbeten.
Den socialdemokratiska modellen har i Sverige blivit klart korporativistisk. Man petar inte i vad experterna tycker, så den verkliga makten ligger i att ses som tillräckligt konventionell och acceptabel för att stiga i graderna inom expertkollektivet. Konsensus vinner och på rätt många områden blir denna konsensus sedan, med ganska lite direkt styrning, socialdemokratisk. Mångfalden inom respektive sektor uteblir.
Högskoleverkets kvalitessystem kunde vara en intressant lösning. Den är inte uttalat dålig. Men den bygger på en syn på ledning som har bidragit till att inte hantera många av de problem det svenska samhället, och särskilt verksamhet inom offentliga arbetsgivare, står inför. Om man vill vara elak är det en kultur som inte direkt har stävjat den vuxenmobbing Maciej Zaremba skrivit om de senaste dagarna.
Det ironiska är förstås att Flodström inte är en konsensusledare. Han personligen har åsikter och har inte alltid haf stöd underifrån (på HSV, liksom på KTH). I ett utslag av personligt mod (eller dumdristighet) för det man tror på blir det stöd för en modell där sådant agerande inte har någon plats.
Vi säger det alla tänker
Det är inte bara SD som kan köra med linjen att de säger det alla tänker. I dag skriver Östros och Sahlin hur stabilitetspakten borde ha fungerat från början, hur alla som hade lite vett menade att den borde fungera och hur alla (nu) sent om sider anser att den skall fungera. Det är förstås enklare när man själv inte är ett euroland och inte berörs på riktigt samma sätt av kraven, men berörs indirekt när andra följer dem. Kompisarna i V gillar ju inte direkt tankarna på budgetdisciplin, vilket de gång efter gång har poängterat.
Nä, artikeln i DN är ett försök att bygga upp en trovärdighet för att sedan få säga gång på gång att alliansen inte är trovärdig, för att man på något vis skulle vara dålig på att hantera den pågående krisen och att den sammantagna hanteringen av den svenska krisen 1991-1994 inte skulle vara ett föredöme som många velat ta som ett exempel (i alla fall dess senare del). Och, för den delen, som om Sahlin inte var med och förhandlade om de blocköverskridande delen av krispaketen under den perioden.
Det skulle vara intressant om man hade någon tanke kring stabilitetspakten som på något sätt avvek från vad nyhetsrapporteringen säger är den allmänna inriktningen för alla medlemsländerna.
Nä, artikeln i DN är ett försök att bygga upp en trovärdighet för att sedan få säga gång på gång att alliansen inte är trovärdig, för att man på något vis skulle vara dålig på att hantera den pågående krisen och att den sammantagna hanteringen av den svenska krisen 1991-1994 inte skulle vara ett föredöme som många velat ta som ett exempel (i alla fall dess senare del). Och, för den delen, som om Sahlin inte var med och förhandlade om de blocköverskridande delen av krispaketen under den perioden.
Det skulle vara intressant om man hade någon tanke kring stabilitetspakten som på något sätt avvek från vad nyhetsrapporteringen säger är den allmänna inriktningen för alla medlemsländerna.
måndag 7 juni 2010
Värna skattesystemet
Sverige har en tämligen sammanpressad löneskala. När vi tar hänsyn till skattesystemets progressivitet innebär det att vinsterna från ytterligare arbete i många akademikeryrken, samt den rent ekonomiska vinsten av att alls välja en högre utbildning, är begränsad.
Om detta skriver Anna Ekström och Jan Björklund på DN Debatt förtjänstfullt. Det är också viktigt att komma ihåg att värnskatten vad gäller inkomster ger mycket lite, relativt skattesystemet i stort. De totala sänkningarna genom jobbskatteavdraget omfattar betydligt mer i kronor. De minskade intäkterna genom krisen omfattar också större belopp.
Men även om Björklund och Ekström skriver intressant är det betydligt mer intressant att läsa vad Peter Birch Sörensen skrev några dagar tidigare. Enhetligheten i skattesystemet borde öka. Det omfattar att ta bort värnskatten, men också att sluta leka med momsen, göra pensionssparande mindre fördelaktigt och återinföra en fastighetsskatt. Det sistnämnda är en mycket populär skattebas bland ekonomer och andra förståsigpåare, men problemet är att man värderar systemet ur dess sammantagna effektivitet och egentligen bortser från graden av förutsägbarhet för den enskilde. Jag har personligen svårt för motiveringen att den som äger sitt hem skall ta nya lån för att betala skatten i väntan på att man dör eller av andra skäl säljer det och i bästa fall då kan realisera vinsten av ett nytt, högre värde.
Tankarna om att rensa upp i röran med kombinationen av grund- och jobbskatteavdrag (skattereduktion egentligen, i det senare fallet) är viktiga. Många vet att "skattetabell 30" inte betyder 30 % i skatt, men de har svårt att veta och förklara hur mycket man får betala i skatt för nästa hundralapp i inkomst. Många tror nog också att det börjar först när man kommer upp i statlig inkomstskatt. Hur man kan missta sig... Ett grundavdrag som verkligen är ett fast avdrag för alla vore inte bara ett steg mot att göra skattesystemet vagt ekonomiskt enhetligt, utan ett (litet) steg mot att det faktiskt skulle gå att förklara de mer basala delarna för vem som helst med bara en servett eller ett halvt A4 att rita lite på. En politik som medborgarna kan förstå och själva värdera är en vinst i sig.
Om detta skriver Anna Ekström och Jan Björklund på DN Debatt förtjänstfullt. Det är också viktigt att komma ihåg att värnskatten vad gäller inkomster ger mycket lite, relativt skattesystemet i stort. De totala sänkningarna genom jobbskatteavdraget omfattar betydligt mer i kronor. De minskade intäkterna genom krisen omfattar också större belopp.
Men även om Björklund och Ekström skriver intressant är det betydligt mer intressant att läsa vad Peter Birch Sörensen skrev några dagar tidigare. Enhetligheten i skattesystemet borde öka. Det omfattar att ta bort värnskatten, men också att sluta leka med momsen, göra pensionssparande mindre fördelaktigt och återinföra en fastighetsskatt. Det sistnämnda är en mycket populär skattebas bland ekonomer och andra förståsigpåare, men problemet är att man värderar systemet ur dess sammantagna effektivitet och egentligen bortser från graden av förutsägbarhet för den enskilde. Jag har personligen svårt för motiveringen att den som äger sitt hem skall ta nya lån för att betala skatten i väntan på att man dör eller av andra skäl säljer det och i bästa fall då kan realisera vinsten av ett nytt, högre värde.
Tankarna om att rensa upp i röran med kombinationen av grund- och jobbskatteavdrag (skattereduktion egentligen, i det senare fallet) är viktiga. Många vet att "skattetabell 30" inte betyder 30 % i skatt, men de har svårt att veta och förklara hur mycket man får betala i skatt för nästa hundralapp i inkomst. Många tror nog också att det börjar först när man kommer upp i statlig inkomstskatt. Hur man kan missta sig... Ett grundavdrag som verkligen är ett fast avdrag för alla vore inte bara ett steg mot att göra skattesystemet vagt ekonomiskt enhetligt, utan ett (litet) steg mot att det faktiskt skulle gå att förklara de mer basala delarna för vem som helst med bara en servett eller ett halvt A4 att rita lite på. En politik som medborgarna kan förstå och själva värdera är en vinst i sig.
söndag 6 juni 2010
Och så går de upp och ned också
Den nordkoreanska nyhetsbyrån KCNA kan ofta vara komisk. Det kan vara roligt att läsa. Men riktigt vad DN gör på nyhetsplats med det kan man också fråga sig.
Det kan finnas en anledning att visa på absurditeten i den nordkoreanska propagandaapparaten, både det som är avsett för intern såväl som extern konsumtion. Men att bara håna och komma med spydigheter ger ingen fördjupad förståelse. Även om jag är klart skeptisk finns det poänger i att försöka förstå den nordkoreanska regeringens resonemang, dess skäl. Dumdemoniserande funkar inte.
Folk lyckas kritisera Pippi Långstrump för att det står negerkung, men om det finns problem är det generaliserandet och stereotyperna, snarare än ordval i äldre texter. Men som samhälle tycks vi bara långsamt lära oss, grupp för grupp, nackdelarna med generaliseringar, och glömma nästan lika snabbt som vi har lärt oss.
Det kan finnas en anledning att visa på absurditeten i den nordkoreanska propagandaapparaten, både det som är avsett för intern såväl som extern konsumtion. Men att bara håna och komma med spydigheter ger ingen fördjupad förståelse. Även om jag är klart skeptisk finns det poänger i att försöka förstå den nordkoreanska regeringens resonemang, dess skäl. Dumdemoniserande funkar inte.
Folk lyckas kritisera Pippi Långstrump för att det står negerkung, men om det finns problem är det generaliserandet och stereotyperna, snarare än ordval i äldre texter. Men som samhälle tycks vi bara långsamt lära oss, grupp för grupp, nackdelarna med generaliseringar, och glömma nästan lika snabbt som vi har lärt oss.
torsdag 3 juni 2010
Facket har talat
Hur skapar man en nyhet?
Gör något oväntat.
Kräv någons avgång.
Presentera en undersökning.
Ungefär de tre tipsen har jag fått i olika sammanhang. SEKO satsar på nummer tre. Tyvärr har de inte själva publicerat närmare på webbsidan, så allt som finns än så länge är ett kort TT-telegram, som i DN:s form meddelar att mer än två tredjedelar av svenska folket anser att det är viktigt eller ganska viktigt att SJ förblir statligt. Nu är visserligen de här två tredjedelarna 64 procent, så i något led har man inte kunnat räkna.
Sedan får jag lov att undra vad man tror sig avse med SJ. Menar man spåren, som tillhör Banverket? Är det ett problem att landstingsägda bolag kör omfattande tågtrafik? SJ är statligt idag, har monopol på viktiga linjer för persontrafik och möts med betydande missnöje.
På något vis tror jag mer att man vill "ha det som förr", oaktat vad det i praktiken kostade. Ett annat "problem" är förstås att löneläget är högre. Snarare är mer konkurrens inom områden som kan konkurrensutsättas lösningen.
Posten är en svårare fråga, eftersom det är svårt att göra en distinktion mellan infrastruktur och egentlig verksamhet, men även där kan man fråga sig vad det statliga ägandet egentligen bidrar med.
Om man får tro uppgifterna är det också bara en tredjedel som prioriterar statligt ägande i TeliaSonera. Kan vi möjligen, möjligen tänka oss att svensken till slut vant sig vid en mångfald av leverantörer inom telekom?
Man får som sagt annars vänta på att få läsa någon form av mer komplett underlag, inklusive hur frågorna var ställda. Det fackförbund som toppar sin hemsida med omröstningen om Svenska Modellens Dödgrävare, med motiveringar som inom parentes ger prov på imponerande språkfel, känns inte som enbart en bevakare av medlemmarnas intressen, oaktat att det även objektivt kan ligga i en enskild anställds (kortsiktiga) intresse att arbetsgivaren inte genomför några större omstruktureringar.
Då är GS webbkampanj Gemensam Styrka, med vinnaren Rättviseförmedlingen företeelser som mer direkt känns trevligare.
Gör något oväntat.
Kräv någons avgång.
Presentera en undersökning.
Ungefär de tre tipsen har jag fått i olika sammanhang. SEKO satsar på nummer tre. Tyvärr har de inte själva publicerat närmare på webbsidan, så allt som finns än så länge är ett kort TT-telegram, som i DN:s form meddelar att mer än två tredjedelar av svenska folket anser att det är viktigt eller ganska viktigt att SJ förblir statligt. Nu är visserligen de här två tredjedelarna 64 procent, så i något led har man inte kunnat räkna.
Sedan får jag lov att undra vad man tror sig avse med SJ. Menar man spåren, som tillhör Banverket? Är det ett problem att landstingsägda bolag kör omfattande tågtrafik? SJ är statligt idag, har monopol på viktiga linjer för persontrafik och möts med betydande missnöje.
På något vis tror jag mer att man vill "ha det som förr", oaktat vad det i praktiken kostade. Ett annat "problem" är förstås att löneläget är högre. Snarare är mer konkurrens inom områden som kan konkurrensutsättas lösningen.
Posten är en svårare fråga, eftersom det är svårt att göra en distinktion mellan infrastruktur och egentlig verksamhet, men även där kan man fråga sig vad det statliga ägandet egentligen bidrar med.
Om man får tro uppgifterna är det också bara en tredjedel som prioriterar statligt ägande i TeliaSonera. Kan vi möjligen, möjligen tänka oss att svensken till slut vant sig vid en mångfald av leverantörer inom telekom?
Man får som sagt annars vänta på att få läsa någon form av mer komplett underlag, inklusive hur frågorna var ställda. Det fackförbund som toppar sin hemsida med omröstningen om Svenska Modellens Dödgrävare, med motiveringar som inom parentes ger prov på imponerande språkfel, känns inte som enbart en bevakare av medlemmarnas intressen, oaktat att det även objektivt kan ligga i en enskild anställds (kortsiktiga) intresse att arbetsgivaren inte genomför några större omstruktureringar.
Då är GS webbkampanj Gemensam Styrka, med vinnaren Rättviseförmedlingen företeelser som mer direkt känns trevligare.
onsdag 2 juni 2010
Jour i Mellanöstern
Jag noterar att Pierre Schori vill ut ur Afghanistan och in någonstans i trakten av Israel/Palestina. Logiken i det beror ju på vad man tycker är felet med Afghanistaninsatsen. Är det att den inte skulle gå att "vinna"? Är det att civilbefolkningen har en ambivalent inställning? Jag har svårt att se hur man inte i hans nya målregion antingen blir tandlös à la Srebrenica, Kigali, eller kommer att döda civila och/eller hamna i regelrätta strider med IDF. Är det en politik en rödgrön regering vore villig att försvara?
För inte är det väl bara ett rent flaggviftande, i trygg förvissning om att säkerhetsrådet inte skulle godkänna en insats?
Det är mycket möjligt att extern trupp som på allvar tog ansvar för delar av säkerhetssituationen skulle vara en väg framåt, om man fick någon typ av acceptans för det. Det är också troligt att man skulle använda andra metoder än Israel gjorde vid invansionen i Gaza som inleddes i december 2008. De metoderna skulle, förmodligen, i första hand ha inneburit färre (inte noll) döda civila palestinier och fler döda militärer. I det här hypotetiska fallet svenska militärer.
De fantastiska konsekvenserna av att lämna Afghanistan kan vi lämna därhän för tillfället. Den konflikten har ännu inte hunnit göra mig fullt lika desillusionerad som den i Mellanöstern.
För inte är det väl bara ett rent flaggviftande, i trygg förvissning om att säkerhetsrådet inte skulle godkänna en insats?
Det är mycket möjligt att extern trupp som på allvar tog ansvar för delar av säkerhetssituationen skulle vara en väg framåt, om man fick någon typ av acceptans för det. Det är också troligt att man skulle använda andra metoder än Israel gjorde vid invansionen i Gaza som inleddes i december 2008. De metoderna skulle, förmodligen, i första hand ha inneburit färre (inte noll) döda civila palestinier och fler döda militärer. I det här hypotetiska fallet svenska militärer.
De fantastiska konsekvenserna av att lämna Afghanistan kan vi lämna därhän för tillfället. Den konflikten har ännu inte hunnit göra mig fullt lika desillusionerad som den i Mellanöstern.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
