Sånt Går Inte (SGI)

Det är verkligen välkommet med en utredning om socialförsäkringssystemen. Ett förenande av arbetsförmedling och sjukförsäkring skulle minska risken att hamna mellan stolarna i många situationer betydligt. Vi slipper också en definitionsjargong som ibland närmast påminner distingerandet mellan fängelse eller rättspsykiatrisk vård efter våldsbrott. Om man är riktigt optimistisk kan man hoppas på ett system där inte skyddandet av SGI (sjukpenninggrundande inkomst) är den heliga graal och den som glömt att vara registrerad som jobbsökande en dag för mycket, studerat lite för länge på lite för låg aktivitet, varit föräldraledig på fel sätt, o.s.v. inte bara går utan ersättning, utan hamnar helt utanför så gott som alla gemensamma trygghetssystem.

Så fick vi svaret om skatten. Månadsinkomster över 40000 beskattas hårdare. Ytterligare en spik i kistan på den stora skatteöverenskommelsen i början av 90-talet. Hur mycket är det "okej" att beskatta den sista hundralappen med kombinationen kommunalskatt, statlig inkomstskatt, värnskatt och nedtrappning av grund- och jobbskatteavdrag? 70 kr? 80 kr? Och då har vi förstås inte räknat in argetgivaravgifterna och det faktum att de ersättningar som är kopplade till dem har tak redan långt tidigare, så att man måste ha en privat inkomstförsäkring om man nu skulle vilja ha den förmån avgiften påstås betala.

Jag tycker inte uttalat synd om berörda personer, men det är ju inte direkt ett sätt att skapa lojalitet med systemet, undvika braindrain eller liknande.

Genuskonsekvensanalys

Det finns poänger med att utvärdera konsekvenser av olika förslag ur ett könsperspektiv. Om kvinnor använder mer kollektivtrafik och gör det på andra tider än män, men rutterna ändå är lagda för att täcka en ren arbetspendling åt vissa håll och man från allmänt håll prioriterar privatbilism på vissa sätt, måste man se hur det slår. Man kan likaså diskutera hur jobbskatteavdraget har givit den största procentuella förbättringen för lågavlönade och deltidsarbetande, medan den största absoluta sänkningen har skett för högre inkomster, i syfte att inte öka marginaleffekterna alltför mycket.

Men de rödgröna hakar upp sig lite för mycket när man gör satsningar på vård, skola, omsorg (nu omdöpt till enbart "välfärden") är en kvinnofråga. Det är inte för att sektorerna har blivit kvinnodominerade, utan eftersom man förutsätter att kvinnor skulle behöva dra ett större lass vid nedskärningar på dessa områden. Det är kanske en riktig analys. Men då är det inte att "kapitulera för strukturerna" eller något liknande att se avdrag för hushållsnära tjänster som en kvinnofråga. I båda fallen handlar det om en misstanke om att vissa uppgifter, om de inte utförs som betalt arbete, i första hand kommer att utföras av kvinnor. I båda fallen vet vi att det, även om det blir betalt arbete, antagligen i första hand kommer att utföras av kvinnor. I det ena fallet är det en kvinnofråga att se till att det är betalt, subventionerat, arbete. I det andra fallet är det plötsligt det inte, utan tvärtom något fult och könsrollskonserverande.

Nu tycker jag inte att rut är en kvinnofråga heller. Det är en fråga som i första hand har att göra om att maximera arbetskraftsutbudet och hantera den bisarrt höga tjänstebeskattningen i Sverige på ett område där det gör markant skillnad. Som jag skrivit tidigare blir det möjligtvis en feministisk fråga när manligt kodade tjänster är värda justerade skatteregler, men inte kvinnligt kodade.

Det är ju också alltid trevligt att man är väldigt ärlig med att de med "goda inkomster" skall få högre skatt. För att det skall bli några belopp att tala om innebär det alltså mest troligt sänkt gräns för statlig inkomstskatt. När den nuvarande regeringen tillträdde var gränsen för "goda inkomster" omkring 26 000 i månaden. Inte fy skam, men knappast den rikemansbild man försöker måla upp. En ganska möjlig inkomst för en sjuksköterska med några års arbetslivserfarenhet, särskilt om man får ut någon OB-ersättning, t.ex.

Hur långt tillbaka mot 2006 års gräns för "goda inkomster" vill de rödgröna gå?

Uppdatering:Jaha, förmögenhetsskatt i stället. Bättre än på arbete, men väldigt svår att utforma på ett sätt som tar hänsyn till Miljöpartiets synpunkter på allvar.

Att hålla budget

Många offentliga verksamheter kan svälla egentligen hur mycket som helst. Det stora hindret för att bedriva mer forskning är mer pengar och det är inga problem att i den relaterade högkvalificerade vården hitta ny utrustning som vore intressant. Det är inte heller svårt att i omsorg öka personaltätheten och därigenom spendera mer pengar.

Universiteten, däribland Uppsala universitet, dras faktiskt också med ett problem att spendera alla anslag man får. Problemet har funnits under lång tid och har flera dimensioner, inklusive att man får pengar för korta projekt och inte vill riskera att bränna av dem för tidigt. Samtidigt är situationen bättre idag, när överskotten syns, än när man i slutet av året tidigare ofta gjorde större "materielinköp" eftersom pengarna annars "försvann".

I grunden handlar det om att ha en budgetstruktur och en framförhållning. Det måste finnas incitament att nå verksamhetsmål, men det är farligt om de enda målen handlar om att spendera tilldelade medel och det tryck man känner för att motivera sin existens är att medlen kan användas. I utbildning och forskning finns åtminstone studenter med på ett hörn, samt högljudda och kvalificerade personer ute i verksamheten som påtalar missförhållanden. I vården finns patienter som själva kan rösta och bedöma om satsningar kommer ryckigt och omotiverat.

I biståndsfallet finns inte detta. Sverige deltar i många bra program och märkligt nog min erfarenhet vid SIDA-koppling snarast varit långsam handläggning av större satsningar, tillsammans med mycket stelbenta regler för projekt där personer från mottagarländerna kommer till Sverige, regler som medfört att personer som är familjeförsörjare i praktiken inte kunnat delta.

Ett beloppmål är farligt för en verksamhet utan ett brukar- eller ens utförarled på svensk mark. Sedan borde pengar till projekt i Sverige med enbart lös koppling till mottagarländerna sluta kallas bistånd. Ett bra regelverk för anslagssparande och direkta effektivitetsmål för handläggningsarbetet vore en bra fortsättning på regeringens inslagna väg.

Komik

Ett modern IT-stöd är en nödvändighet för goda administrativa rutiner, rättssäkerhet för brukare/kunder/patienter/användare och en professionell verksamhet. Lösningen är knappast en återgång till gamla tider. Men nog finns det problem när journalsystem, som Cosmic för landstinget i Uppsala län, gång på gång har problem med underhållstid. Som studentrepresentant i LADOKs styrelse (studiedokumentationssystemet för betyg och registreringar) har jag drivit på för att man tydligt måste ange vem som har läst och lagt in information, men också att system med långa perioder för underhåll då de helt enkelt stängs av eller kraftigt begränsas inte är någonting som håller för dagens myndigheter och verksamheter.

När vi dessutom av patientsäkerhetsskäl och för effektivitet diskuterar ännu större "federationer" av journalsystem blir de frågorna ännu viktigare. Tillgänglighet, men också integritetsskydd. För det krävs det politiker som inte är teknikrädda, men inte heller går på vilket säljsnack som helst.

Praktiska resultat

Riksrevisionen noterar att arbetspraktik inte lönar sig bra. Utvärderingen är intressant och man verkar ha valt en relevant jämförelsemetod. Däremot är ett påpekande att Riksrevisionen noterar att det är farligt att jämföra praktik eller andra program med personer som står utanför program. De som står utanför program är nämligen den grupp som har bäst chans att få jobb egentligen. Vi gör bara insatser för den som verkligen har stor risk att inte få jobb.

Den andra aspekten är att rapporten diskuterar personer som var i praktik under 2007 och sedan kom ut ur praktiken ett halvår senare. Olika arbetsmarknadsprogram har olika roll under olika konjunkturfaser. Jag skulle tro att behovet av ett rent aktiverande stöd kan vara större när att kraftig konjunktursvacka kommer. Men det blir läge att läsa denna och kommande rapporter från Riksrevisionen noga. Den här står i alla fall att läsa här.

Matpartiet

I Europaparlamentskampanjen dök de upp. I spår av hemliga kockar och Marit Paulsen ville var och varannan (gärna kvinnlig) kandidat profilera sig med maten som fråga.

Miljöpartiet har redan profilerat sig som latteliberalt, så ett matfokus är kanske inte fel.

Däremot är det tråkigt att E-nummer fortsätter att ses som en oformlig kategori som man kan ta billiga poänger på. Många är helt ofarliga och vanliga i naturlig form. Inte tusan är man rädd för bakpulver om man själv bakar kakor? Tillsatser för att dölja ren utspädning av reellt näringsinnehåll är däremot givetvis problematiska.

Men ett betydligt större problem är motståndet mot genmodifierade organismer. Varje vän av biobränslen i någon större skala måste inse att effektiva modifierade organismer för det syftet, när de kommer, inte är något man rimligen kan låta bli att utnyttja. Men då måste man sluta hetskampanja som att det är ohälsosamt och farligt i sig. Det betyder inte att varje enskild modifiering för exempelvis besprutningstålighet är bra, men det har mycket mer med besprutningen än med genmodifieringen att göra.

På rätt spår

Herlitz artikel på Brännpunkt om spårbuss har klara brister. Förbifarten behövs bland annat just som förbifart. Med Uppsalaperspektiv är det uppenbart att Mälardalen och Linköping/Norrköping snabbast nås med bil via Stockholm... i teorin. I praktiken kan farliga och kurviga vägar mot Strängnäs vara snabbare, om man alls riskerar att hamna i kösmeten.

Med en expansion i hela regionen kommer biltrafiken att öka, även om andelen kollektivresande förmås att öka betydligt.

Vad artikeln däremot konstaterar riktigt är två saker. Dels behövs förarlösa system. Med sådana kan turtätheten i kollektivtrafiken hållas hög. Att stå och vänta meningslöst (och i svensk väderlek) är helt enkelt mindre trevligt än att vänta i en bilkö eller i slingrig trafik. Om man dessutom vill åka mellan punkter som inte ligger på samma linje kan ökad turtäthet minska den faktiska optimala restiden betydligt.

Ett trafiksystem baserat på kollektivt resande med fasta linjer har ändå markanta problem. När människor plötsligt har ändrade behov, som när skolklassen skall åka kollektiv på studiebesök, eller vid en stormatch i valfri idrott, håller systemet inte. Samtidigt kan man inte ställa in turer fast inte en enda person faktiskt åker. Att anpassa turerna mer aktivt varje dag efter en prognos om det faktiska resandet vore möjligt, men som resande vill man ha en förutsägbarhet. Täta hållplatser ger också klart längre restid, på grund av det större antalet stopp.

Dessa skäl gör mig nyfiken på idéer kring spårtaxi, snarare än buss eller annan spårtrafik. Med spårtaxi kan ett nät ha många stopp, men den enskilda vagnen åker direkt från punkt A till punkt B för beställaren. Genom att systemet är förarlöst är det inte dyrare att köra klockan 2 på natten än klockan 7 på morgonen. Snarare är det tvärtom, systemet blir billigare i drift om människor sprider ut sitt resande (precis som för biltrafik, men till skillnad från traditionell kollektivtrafik). Den som vet några minuter i förväg att man vill resa skulle kunna få en SMS-biljett eller motsvarande på mobilen så att vagnen är framme när den behövs. Systemet kan automatiskt se till att vagnar finns där människor faktiskt åker.

Investeringarna är betydande, men spårtaxi kan på ett helt annat sätt än andra alternativ leva upp till en flexibilitet och effektivitet som motsvarar bilen för den enskilde, så att man inte måste hotas till att resa kollektivt genom bilköer. Jag kan personligen tycka att det är tråkigt att Alliansen har varit såpass ljum till tanken i Uppsala. Att tekniken är oprövad är ett reellt motargument, men lite måste vi våga också.

Som sagt motsäger inte detta behovet av ett bättre vägnät i expanderande städer och särskilt inte vad gäller det nav för hela landet som Stockholm utgör.