(2014?)
Idag är det mors dag.
Det finns mycket att skriva om en dag som denna. Hur man kan lyxa till det för mamma en dag, eller kanske tre: kvinnodagen, mors dag och födelsedagen? Hur påverkar dagen och reklamen kring den synen på fördelning på hemarbete, men också frågan om ansvaret för vardagen.
Men vi kan också välja att fokusera på själva moderskapet. Mycket har hänt med synen på sexualitet och kvinnors sexualitet under de femtio år sedan p-pillret uppfanns (en något godtycklig, men relevant, gräns). Men just rörande reproduktion finns det fortfarande flera drag av en konservativ samhällssyn. Det gäller bemötande före förlossning, vilken vård man har rätt till, informationen kring till exempel amning och mycket annat. Den här biten är allvarlig, eftersom den påverkar synen på moderskap och familjeliv för praktiskt taget alla nya barnfamiljer.
Men den här synen tar sig även mer extrema uttryck. Extrema, i den meningen att det berör färre och ovanligare fall.
En sådan fråga är surrogatmödraskap, som Moderatmännen skriver om idag. Surrogatmödraskap, att låna ut sin livmoder för någon annans barn, är en logisk fortsättning på ägg- och spermadonation. Intressanta frågor är förstås vilken ersättning som skall ges, men det är helt centralt att en laglig reglering på något vis kommer till stånd, att avtal rörande surrogatfödslar kan vara juridiskt giltiga. Annars riskerar man uppslitande konflikter av olika typer: (egentliga) föräldrar som vägrar att ta emot sitt barn när det väl är fött, surrogatmödrar som vid fullbordan ändå känner en emotionell koppling till barnet och inte vill ge det ifrån sig, och så vidare. Om snabba vårdbeslut måste fattas vid exempelvis en för tidig födsel om det är meningsfullt att fortsätta vårda barnet är det också viktigt att de faktiska föräldrarna har en rätt.
Rent faktiskt skulle tillåtet surrogatmödraskap också befria kvinnor som idag är angelägna om att få biologiska barn, trots små chanser, men genomgår upprepade behandlingar som ger livskraftiga ägg, men där implantationen sedan misslyckas. Den minskade fertiliteten med ökande ålder har minst lika mycket med livmodersstatus som med äggkvalitet att göra.
Moderatmännen tar även upp frågan om att ensamstående kvinnor och lesbiska par kan insemineras och även kan ha något lättare att adoptera, medan ensamstående män och bögpar inte har samma möjligheter. Men, som sagt, det handlar också om vilken syn man har på moderskap och omhändertagande av barn, där argumenten mot surrogatmödrar lätt kommer i banor om att en graviditet minsann är något man måste gå igenom för att få ha ett barn och kunna knyta an till det på riktigt (så att även "vanliga" kärnfamiljsfäder egentligen inte är riktiga föräldrar). Den attityden får följdverkningar långt bortom de barn och de familjer som aldrig får finnas till genom att surrogatmödraskap inte är tillåtet.
En annan fråga, kopplad till samma sak, handlar om könsbyten. Fortfarande finns ett krav på total sterilisering för att få genomgå ett juridiskt könsbyte. Naturligtvis kan den sammantagna behandlingen för att medicinskt så gott det går byta kön leda till infertilitet, men här gäller det i stället att den svenska samhällsnormen, uttryckt genom Socialstyrelsen och lagstiftningen, inte tillåter någon som juridiskt är man att ha tillgång till egna ägg, eller någon som juridiskt är kvinna ha tillgång till spermier. Den dag man kan återskapa könskörtlar för det kön operationen avser skulle en sådan linje möjligen kunna vara motiverad, men även då borde det vara rimligt att spara gamla könsceller och gonader så gott det går, för säkerhets skull. Men idag har det ett egenvärde att förstöra den reproduktiva förmågan för att man skall få "förtjäna" att få det kön man själv upplever att man alltid har haft. Amanda Brihed skriver starkt och personligt i frågan.
söndag 30 maj 2010
torsdag 27 maj 2010
Ooops, tre förbifarter
DN skriver om S utspel om T-banan. Jag borde visserligen sluta uttala mig om Stockholm hela tiden, men för mig är det naturligt att betrakta Uppsala-Stockholm som delar i samma region, där sammanlänkningen av trafiksystemen är central.
I alla fall är förslagen väl intressanta på sitt sätt. Frågan är som sagt om ett nytt nät med fasta linjer över huvud taget är en lösning som fångar tillräckligt mycket av bilismen.
Sedan ser vi notan, 80 miljarder. Vi kan bygga tre stycken Förbifart Stockholm för det beloppet. Planerna är visserligen på lite längre sikt, fram till kanske 2040, men det är också väl inom den tänkta livstiden för Förbifarten. Om det är de beloppen vi har att röra oss med kan vi göra 2/3 av T-baneprogrammet eller annan utbyggnad av kollektivtrafiken inom samma totalram.
Men det går enligt S att lösa finansieringen. Vi kan ge T-baneoperatören tomträtter vid nya stationer, som man gör i Hong Kong. Några detaljer är kanske att kvadratmeterpriset och byggnadshöjden i Hong Kong har lite andra proportioner. Men framför allt är det märkligt av S att först angripa den offentliga-privata samverkan (OPS) vad gäller bygget av Nya Karolinska, men sedan mena att en konstruktion med en mycket lösare kopplad privat koncession på infrastruktur och stadsmiljön vore försvarbar.
I alla fall är förslagen väl intressanta på sitt sätt. Frågan är som sagt om ett nytt nät med fasta linjer över huvud taget är en lösning som fångar tillräckligt mycket av bilismen.
Sedan ser vi notan, 80 miljarder. Vi kan bygga tre stycken Förbifart Stockholm för det beloppet. Planerna är visserligen på lite längre sikt, fram till kanske 2040, men det är också väl inom den tänkta livstiden för Förbifarten. Om det är de beloppen vi har att röra oss med kan vi göra 2/3 av T-baneprogrammet eller annan utbyggnad av kollektivtrafiken inom samma totalram.
Men det går enligt S att lösa finansieringen. Vi kan ge T-baneoperatören tomträtter vid nya stationer, som man gör i Hong Kong. Några detaljer är kanske att kvadratmeterpriset och byggnadshöjden i Hong Kong har lite andra proportioner. Men framför allt är det märkligt av S att först angripa den offentliga-privata samverkan (OPS) vad gäller bygget av Nya Karolinska, men sedan mena att en konstruktion med en mycket lösare kopplad privat koncession på infrastruktur och stadsmiljön vore försvarbar.
onsdag 26 maj 2010
Vilse i trafiken
De rödgröna har en lösning utan Förbifart Stockholm. Se till att få trängselavgifter på Essingeleden, så att man inte passerar stan i onödan. Stäng av körfält ytterligare, för att markera att vägen inte skall användas (och öppna dem sedan i akuta krislägen, eller vad?). Att vägar av riksintresse går över Essingeleden bortser man ifrån.
Men något intressant finns där också. Väg 55 mellan Strängnäs och Enköping är faktiskt en förbifart utanför centrala Stockholm, över Mälaren. Men det finns några små problem. Dels är den ganska lång jämfört med överfarterna i centrala Stockholm. Dels skulle väg 55 även i upprustad version aldrig kunna hjälpa Stockholmstrafiken eller ens den Stockholmsnära trafiken. Stockholm-Enköping är 7 mil, Stockholm-Strängnäs 8 mil. Som förbifart för att åka mellan Södertörn och Roslagen är det knappast relevant och definitivt inte klimatsmart.
Men man missar ju en sak till. För att vara relevant för den som skall ned till Östergötland från Gävle, där vilken sträckning man tar över Mälaren faktiskt inte spelar så stor roll, är det inte bara pärlbandet av broar över öarna som kraftigt behöver rustas upp (i dag är det en av de sämre riksvägarna i Mellansverige, med 70 och fartkameror p.g.a. olycksrisken). Hela riksväg upp till Uppsala från Enköping är i dåligt skick, Uppsalas anslutning mellan väg 55 och E4 är redan i dagsläget ködrabbad, och vägen söderut mot Norrköping är ännu sämre. Den är till och med så dålig att den officiella skyltningen till Norrköping över 55 från Uppsala har upphört.
Förbifartsproblemet beskrivs ofta som att passagen över Mälaren måste förbättras, men man måste koppla in den på ett relevant sätt i trafiknätet.
När vi ändå håller på kan vi diskutera utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm också. Till skillnad från spårvagn tar man inte utrymme i vägplan i anspråk. Däremot är förstås nya tunnelbyggen, oavsett om det gäller väg eller spårtrafik, dyra.
Jag kan däremot inte riktigt förstå författarens argumentation kring spårtaxi. Det anges vara en fungerande lösning för massiv persontransport på exempelvis flygplatser, men att det inte skulle fungera i stadsmiljö. Det jag ser som fördelarna med spårtaxi är att det är ett transportsystem som kan täcka behov där det inte är lätt att lägga tidtabeller och rutter som fångar alla resebehov. Det är också därför spårtaxi kan leda till en högre utnyttjandegrad (om kapacitetsbehoven löses) jämfört med andra gemensamma trafiklösningar. Lätta vagnar ställer mindre krav på räls eller tunnlar. Flygplatssituationen är däremot den motsatta. Det är relativt få hållplatser och ett högt trafikflöde under en stor del av tiden. Vinsten är däremot att det inte finns befintlig bebyggelse att ta hänsyn till.
Det är däremot samma fördelar som finns i tunnelbanan. Genom att lägga sig under jord kan man bortse från stadsbilden och komplettera den i ett annat plan. Men det finns inget som säger att spårtaxi måste byggas i markplan. Tvärtom är det klokt att antingen bygga den över, eller under, jord, kompletterad med stomlinjer för vissa sträckor och rusningstrafik.
Men något intressant finns där också. Väg 55 mellan Strängnäs och Enköping är faktiskt en förbifart utanför centrala Stockholm, över Mälaren. Men det finns några små problem. Dels är den ganska lång jämfört med överfarterna i centrala Stockholm. Dels skulle väg 55 även i upprustad version aldrig kunna hjälpa Stockholmstrafiken eller ens den Stockholmsnära trafiken. Stockholm-Enköping är 7 mil, Stockholm-Strängnäs 8 mil. Som förbifart för att åka mellan Södertörn och Roslagen är det knappast relevant och definitivt inte klimatsmart.
Men man missar ju en sak till. För att vara relevant för den som skall ned till Östergötland från Gävle, där vilken sträckning man tar över Mälaren faktiskt inte spelar så stor roll, är det inte bara pärlbandet av broar över öarna som kraftigt behöver rustas upp (i dag är det en av de sämre riksvägarna i Mellansverige, med 70 och fartkameror p.g.a. olycksrisken). Hela riksväg upp till Uppsala från Enköping är i dåligt skick, Uppsalas anslutning mellan väg 55 och E4 är redan i dagsläget ködrabbad, och vägen söderut mot Norrköping är ännu sämre. Den är till och med så dålig att den officiella skyltningen till Norrköping över 55 från Uppsala har upphört.
Förbifartsproblemet beskrivs ofta som att passagen över Mälaren måste förbättras, men man måste koppla in den på ett relevant sätt i trafiknätet.
När vi ändå håller på kan vi diskutera utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm också. Till skillnad från spårvagn tar man inte utrymme i vägplan i anspråk. Däremot är förstås nya tunnelbyggen, oavsett om det gäller väg eller spårtrafik, dyra.
Jag kan däremot inte riktigt förstå författarens argumentation kring spårtaxi. Det anges vara en fungerande lösning för massiv persontransport på exempelvis flygplatser, men att det inte skulle fungera i stadsmiljö. Det jag ser som fördelarna med spårtaxi är att det är ett transportsystem som kan täcka behov där det inte är lätt att lägga tidtabeller och rutter som fångar alla resebehov. Det är också därför spårtaxi kan leda till en högre utnyttjandegrad (om kapacitetsbehoven löses) jämfört med andra gemensamma trafiklösningar. Lätta vagnar ställer mindre krav på räls eller tunnlar. Flygplatssituationen är däremot den motsatta. Det är relativt få hållplatser och ett högt trafikflöde under en stor del av tiden. Vinsten är däremot att det inte finns befintlig bebyggelse att ta hänsyn till.
Det är däremot samma fördelar som finns i tunnelbanan. Genom att lägga sig under jord kan man bortse från stadsbilden och komplettera den i ett annat plan. Men det finns inget som säger att spårtaxi måste byggas i markplan. Tvärtom är det klokt att antingen bygga den över, eller under, jord, kompletterad med stomlinjer för vissa sträckor och rusningstrafik.
tisdag 25 maj 2010
The final frontier
De svenska socialförsäkringarna och trygghetssystemen i stort baseras på att man har en sjukpenninggrundande inkomst. Om man inte har det hänvisas man till mycket låga grundersättningar, eller socialbidrag.
För att uppnå en SGI måste man dock (i mycket hög grad förenklat) ha haft ett arbete i sex månader.
Det finns grupper som ganska uppenbart kan hamna i kläm där. En är unga. Om man aldrig har arbetat har man ingen SGI. Även om man har haft ett arbete vid sidan om studier mer eller mindre oregelbundet är det möjligt att misslyckas med att kvalificera sig. Med de minst sagt komplicerade reglerna för när man får "behålla" sin SGI är det också fullt möjligt att kvalificera sig och sedan avkvalificera sig. Här finns å andra sidan i vissa fall andra typer av ersättningar, men försörjningsstöd förekommer definitivt när den underliggande orsaken är arbetslöshet utan SGI.
För nyanlända flyktingar och i någon mån andra invandrare är det också naturligt nog så att man fortfarande kan sakna jobb och SGI även efter en första interaktion. Försörjningsstöd är då vad man är hänvisad till. Det är ett mycket medvetet resultat av den socialdemokratiska välfärdsmodellen, som baseras på kopplingen till den långvariga fasta anställningen.
Folkpartiet vill ställa krav på motprestation för dessa grupper. Det är mycket rimligt. Som vi skriver i vår integrationsrapport är det dock viktigt att se till att det är åtgärder som på något sätt leder framåt, i alla fall om de är långvariga.
Den andra halvan är att avhjälpa lite av de marginaleffekter som finns i systemet. I dag är det omöjligt att lyfta sig själv den endaste millimeter från bidragsberoende genom arbete, utan att sjunka ned lika mycket för att bidraget kvittas med samma summa. Detta är kontraproduktivt, eftersom man måste ta ett jättehopp för att få en förbättring. Därför vill vi samtidigt göra upp till 1500 kr/månad till en inkomst man kan ha utan att bidraget sänks. 1500 kr/månad är inte mycket, men det innebär att man kan ta vita ströjobb två-tre dagar i månaden och faktiskt känna att man får behålla pengarna och göra något lite extra över försörjningsstödsnormen. Det tror jag både bidrar till en bättre självkänsla och en väg vidare mot arbete.
Ylva Johansson och S har missat hela poängen. De talar bara om försörjningsstöd som något man kastas ut i efter att ha varit inne i värmen, med fast anställning, vovve, Volvo och villa. Det finns visserligen en sådan grupp, men där finns också oftare sociala problem med i bilden på något sätt. Men försörjningsstödet är inte bara "en sista utpost", det är även, som dagens system ser ut (och det är inte nuvarande regerings fel) en form av försörjning man kan bli hänvisad till som ett första insteg.
För att uppnå en SGI måste man dock (i mycket hög grad förenklat) ha haft ett arbete i sex månader.
Det finns grupper som ganska uppenbart kan hamna i kläm där. En är unga. Om man aldrig har arbetat har man ingen SGI. Även om man har haft ett arbete vid sidan om studier mer eller mindre oregelbundet är det möjligt att misslyckas med att kvalificera sig. Med de minst sagt komplicerade reglerna för när man får "behålla" sin SGI är det också fullt möjligt att kvalificera sig och sedan avkvalificera sig. Här finns å andra sidan i vissa fall andra typer av ersättningar, men försörjningsstöd förekommer definitivt när den underliggande orsaken är arbetslöshet utan SGI.
För nyanlända flyktingar och i någon mån andra invandrare är det också naturligt nog så att man fortfarande kan sakna jobb och SGI även efter en första interaktion. Försörjningsstöd är då vad man är hänvisad till. Det är ett mycket medvetet resultat av den socialdemokratiska välfärdsmodellen, som baseras på kopplingen till den långvariga fasta anställningen.
Folkpartiet vill ställa krav på motprestation för dessa grupper. Det är mycket rimligt. Som vi skriver i vår integrationsrapport är det dock viktigt att se till att det är åtgärder som på något sätt leder framåt, i alla fall om de är långvariga.
Den andra halvan är att avhjälpa lite av de marginaleffekter som finns i systemet. I dag är det omöjligt att lyfta sig själv den endaste millimeter från bidragsberoende genom arbete, utan att sjunka ned lika mycket för att bidraget kvittas med samma summa. Detta är kontraproduktivt, eftersom man måste ta ett jättehopp för att få en förbättring. Därför vill vi samtidigt göra upp till 1500 kr/månad till en inkomst man kan ha utan att bidraget sänks. 1500 kr/månad är inte mycket, men det innebär att man kan ta vita ströjobb två-tre dagar i månaden och faktiskt känna att man får behålla pengarna och göra något lite extra över försörjningsstödsnormen. Det tror jag både bidrar till en bättre självkänsla och en väg vidare mot arbete.
Ylva Johansson och S har missat hela poängen. De talar bara om försörjningsstöd som något man kastas ut i efter att ha varit inne i värmen, med fast anställning, vovve, Volvo och villa. Det finns visserligen en sådan grupp, men där finns också oftare sociala problem med i bilden på något sätt. Men försörjningsstödet är inte bara "en sista utpost", det är även, som dagens system ser ut (och det är inte nuvarande regerings fel) en form av försörjning man kan bli hänvisad till som ett första insteg.
All your bases are belong to us
Citatet ovan kommer från det japanska TV-spelet Zero Wing. Den mer korrekta översättningen vore tydligen "has taken all your bases". Det stämmer faktiskt också på vad de rödgröna tänker sig om USA. Man vill att landet skall lämna alla sina utländska baser. I det här fallet är det SvD som skapar nyheten (eller gräver, i någon utsträckning), genom att ta upp vad som står i ett gemensamt program från februari. Säkerligen finns det fler godbitar där.
En anledning till mitt rubrikval här är ju att det japanska (och det västtyska) ekonomiska undret växte upp i skuggan av amerikanska baser och långtgående explicita och underförstådda försvarsgarantier. De fascistiska och fascistoida staterna hade inget skäl att bygga upp en egen militär för att kunna försvara sig mot yttre hot.
Det är förstås en ytligt sett märklig konstruktion att ett land har baser lite överallt. Dock finns det ju reell potential att slå tillbaka om de används fel. Men som kännare från flera områden betonar i artikeln skulle ett amerikanskt tillbakadragande i många fall verka destabiliserande. Det är knappast så att det är den amerikanska närvaron i Sydkorea som hindrar ett slutligt fredsavtal med Nord.
Bara en så liten sak som att kräva reträtt enbart från icke-demokratier skulle göra all skillnad i världen. Faktum är att en politik där man tydligt allierade sig enbart med demokratier skulle ha fördelar på fler sätt. Men hela den rödgröna analysen här bygger på en definition och bild av vad som är ett hot som om man är vänlig kan kallas naiv, om man är ovänlig bara kan kalla exoticism, där olika aktörer bedöms efter olika måttstock.
Vilka krav ställs på Rysslands fortsatta övergivande av baser i de områden där man ännu är välkommen? Frågan är reell, eftersom jag inte har hunnit läsa än, men min misstanke är att inget sådant pekas ut. Och Kinas expansion, även militärt (och för "säkerhetsfolk") i närområdet och mer globalt, vad tänker man om den?
Jag vill, till skillnad från en del, kanske inte måla ut någondera som omedelbara eller stora hot. Men det rör sig om potentiella hot. En rödgrön säkerhetspolitik utan ett amerikanskt paraply och stöd ter sig ännu mer riskabel, eftersom man ju faktiskt inte är för några andra samarbeten eller starka aktörer.
En anledning till mitt rubrikval här är ju att det japanska (och det västtyska) ekonomiska undret växte upp i skuggan av amerikanska baser och långtgående explicita och underförstådda försvarsgarantier. De fascistiska och fascistoida staterna hade inget skäl att bygga upp en egen militär för att kunna försvara sig mot yttre hot.
Det är förstås en ytligt sett märklig konstruktion att ett land har baser lite överallt. Dock finns det ju reell potential att slå tillbaka om de används fel. Men som kännare från flera områden betonar i artikeln skulle ett amerikanskt tillbakadragande i många fall verka destabiliserande. Det är knappast så att det är den amerikanska närvaron i Sydkorea som hindrar ett slutligt fredsavtal med Nord.
Bara en så liten sak som att kräva reträtt enbart från icke-demokratier skulle göra all skillnad i världen. Faktum är att en politik där man tydligt allierade sig enbart med demokratier skulle ha fördelar på fler sätt. Men hela den rödgröna analysen här bygger på en definition och bild av vad som är ett hot som om man är vänlig kan kallas naiv, om man är ovänlig bara kan kalla exoticism, där olika aktörer bedöms efter olika måttstock.
Vilka krav ställs på Rysslands fortsatta övergivande av baser i de områden där man ännu är välkommen? Frågan är reell, eftersom jag inte har hunnit läsa än, men min misstanke är att inget sådant pekas ut. Och Kinas expansion, även militärt (och för "säkerhetsfolk") i närområdet och mer globalt, vad tänker man om den?
Jag vill, till skillnad från en del, kanske inte måla ut någondera som omedelbara eller stora hot. Men det rör sig om potentiella hot. En rödgrön säkerhetspolitik utan ett amerikanskt paraply och stöd ter sig ännu mer riskabel, eftersom man ju faktiskt inte är för några andra samarbeten eller starka aktörer.
måndag 24 maj 2010
Många droppar små
Många droppar små, eller till och med små gasbubblor, av biobränsle kan gå riktigt bra och bidra till minskade klimatutsläpp.
Problemet är förstås att de resultaten gäller upp till kanske en tredubbling, eller med skogsavfall, en femdubbling av dagens användning av biobränslen. Med andra ord skulle vi komma upp i kanske en fjärdedel av dagens fordonsbehov.
Då har vi förstås inte räknat med att någon el skall komma från biobränslen, eller att fler skall värma upp sina hus.
Om biobränslen skall kunna slå igenom som allmän lösning måste vi troligen syssla med (gentekniskt) specialutformade alger till havs eller i stora bassänger och primärt på andra breddgrader än våra.
Det gör inte att det är dumt att utnyttja det avfall som finns. Att röta biologiskt avfall snarare än kompostering eller att alltför lättvändigt lägga det på åkrar (som naturgödsel) där växthusdrivande metan går ut i atmosfären till ingen nytta, är förstås klokt, men det gör det ändå inte till någon helhetslösning. För det behöver vi helt enkelt mer energi, bland annat genom utbyggd kärnkraft. Vi behöver också energibärare, men då är troligen vätgas på längre sikt en framkomlig väg, förutom det som täcks av batterier och (med lite tur) superkondensatorer.
Problemet är förstås att de resultaten gäller upp till kanske en tredubbling, eller med skogsavfall, en femdubbling av dagens användning av biobränslen. Med andra ord skulle vi komma upp i kanske en fjärdedel av dagens fordonsbehov.
Då har vi förstås inte räknat med att någon el skall komma från biobränslen, eller att fler skall värma upp sina hus.
Om biobränslen skall kunna slå igenom som allmän lösning måste vi troligen syssla med (gentekniskt) specialutformade alger till havs eller i stora bassänger och primärt på andra breddgrader än våra.
Det gör inte att det är dumt att utnyttja det avfall som finns. Att röta biologiskt avfall snarare än kompostering eller att alltför lättvändigt lägga det på åkrar (som naturgödsel) där växthusdrivande metan går ut i atmosfären till ingen nytta, är förstås klokt, men det gör det ändå inte till någon helhetslösning. För det behöver vi helt enkelt mer energi, bland annat genom utbyggd kärnkraft. Vi behöver också energibärare, men då är troligen vätgas på längre sikt en framkomlig väg, förutom det som täcks av batterier och (med lite tur) superkondensatorer.
söndag 23 maj 2010
A weird Venture
Vad kan man säga om Craig Venter och "upptäckten" (DNs formulering) av konstgjort liv? Don't panic. Visst är det imponerande att man kan framställa hela genomet i en bakterie och sedan plantera in det. Men det är lite som att skriva ut en hel bok i laserskrivare, riva ut sidorna ur pärmen på en annan bok, sätta in dina nya sidor. Skicka sedan ett pressmeddelande om hur otroligt det är att människor kan läsa den nya boken och fortfarande se att det står exakt samma sak som du skrev ut på skrivaren.
DNA är bara bokstäver, vi trodde oss veta att det i bakterier bara är bokstäverna, inte en massa annan information. Det här experimentet har visat att det faktiskt gick, på ett något mer spektakulärt sätt än tidigare.
Storleken är fortfarande en tredjedels tusendel av det DNA som människor har och vi har en komplexitet som också bidragit till svårigheterna att klona däggdjur.
Vi kan alltid diskutera vad ny teknik tillåter, men om det här enskilda framsteget blir något annat än en fotnot i biologins historia är det mer ett resultat av Craig Ventures (återigen DN:s felstavning) känsla för PR. Vi får se vilket innehåll man kommer att sätta i artificiella genom, men vi har i decennier kunnat plantera in enskilda gener och de senaste åren framställt celler från bakterier, jäst och däggdjur med mycket stora mängder artificiellt och kontrollerat genmaterial. Man har bara inte tömt dem helt på det gamla materialet först.
Att politiker som Obama inte förstår frågorna, eller möjligen låtsas låta bli att förstå dem för att vinna poäng på folkets oro, är farligt. Vi har haft nog av det med George W. Bushs förbud mot att etablera nya stamcellslinjer.
DNA är bara bokstäver, vi trodde oss veta att det i bakterier bara är bokstäverna, inte en massa annan information. Det här experimentet har visat att det faktiskt gick, på ett något mer spektakulärt sätt än tidigare.
Storleken är fortfarande en tredjedels tusendel av det DNA som människor har och vi har en komplexitet som också bidragit till svårigheterna att klona däggdjur.
Vi kan alltid diskutera vad ny teknik tillåter, men om det här enskilda framsteget blir något annat än en fotnot i biologins historia är det mer ett resultat av Craig Ventures (återigen DN:s felstavning) känsla för PR. Vi får se vilket innehåll man kommer att sätta i artificiella genom, men vi har i decennier kunnat plantera in enskilda gener och de senaste åren framställt celler från bakterier, jäst och däggdjur med mycket stora mängder artificiellt och kontrollerat genmaterial. Man har bara inte tömt dem helt på det gamla materialet först.
Att politiker som Obama inte förstår frågorna, eller möjligen låtsas låta bli att förstå dem för att vinna poäng på folkets oro, är farligt. Vi har haft nog av det med George W. Bushs förbud mot att etablera nya stamcellslinjer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
