(2014?)
178 kryss blev det för mig till riksdagen. Kommunvalet räknas nu och landstingsvalet återstår. Det blir kanske någon nämnd ändå, om inte landstingskryssen skräller till lite mer (drygt 650 kryss krävs). Å andra sidan ser konkurrensen lite annorlunda ut där.
Men jag skriver igen för att Sanna Rayman är klok igen. Försäkringskassan har problem, men har sjukförsäkringssystemet samma problem? Att se till att arbetslivsintroduktionen sker med bibehållen sjukpenning låter som ett rimligt steg. Det kunde göras även innan vi får en mer allmän ihopjämkning av systemen. Men det Sanna sätter fingret på är frågan om rättning av reglerna är det som behövs. Vi måste från statligt håll kunna kräva att Försäkringskassan gör en uppföljning, inom en viss tid. Men regel efter regel om vilka tillstånd som kvalificerar till specialersättning gör just handläggare till en "automat" i stället för en tänkande människa som kan hantera ett enskilt ärende på ett lämpligt sätt.
Detta senare står inte i motsats till en möjlighet att överklaga. Få rättsfall är solklara och binära. Ett rättssäkert system bygger på att den enskilde får en motivering som man själv kan förstå och som sedan kan prövas i en annan instans. Motiveringar med drag av Kafka och ett omprövningssystem där myndighetens beslut synnerligen sällan ifrågasätts, som idag, ger inte ett rättssäkert intryck. Detta då trots att kassan verkar lägga en omåttlig stolthet i att man "bara följer reglerna".
lördag 25 september 2010
måndag 20 september 2010
Tack och timeout
Nu har vi ett valresultat överlag, men det finns fortfarande oklarheter. Antalet röster efter valnatten som skiljer de borgerliga från egen majoritet är ungefär 7000. Å andra sidan kan man även om man får en majoritet av antalet röster riskera att vi inte får majoritet räknad i mandat. Det är också mindre än 8000 röster som skiljer mellan fp och mp och avgör frågan om vilket som är landets tredje största parti.
(Uppdatering: Läs även den här Brännpunkt-artikeln om bristerna i systemet.)
Det är också viktigt att komma ihåg att stödet för alliansen har ökat, inte minskat. I antal röster har vi ökat mycket, genom högre valdeltagande och fler röstberättigade. I procent har vi också ökat. Men vi får ändå något färre mandat i riksdagen, eftersom sd kommer in. Men vi har en regering som fått ökat förtroende efter en avslutad period. Det är en prestation.
I Uppsala har Folkpartiet gått bakåt. Minskningen i kommun och landsting är större än för Uppsala till riksdagen, men det beror på att vi har varit klart starkare lokalt än i riksdagsvalet.
Om 2006 års resultat hade upprepat sig hade jag varit första ersättare i landstingsfullmäktige, en post som i praktiken nästan hade motsvarat ledamot, med 6 ordinarie platser för vår valkrets. Det är ofta någon som inte riktigt kan vara med, så ersättarna har en viktig roll. Med nuvarande resultat, om fyra mandat, är läget annorlunda.
Jag ser i alla fram emot att få se siffrorna på personkryss, även om jag inte tror att det räcker för att kryssa upp mig, baserat på hur stödet för partiet blev i de distrikt där jag har kampanjat.
Nästa inlägg kanske dröjer lite, måste tänka över hur jag skall hantera kampanjbloggen när det inte är kampanj...
(Uppdatering: Läs även den här Brännpunkt-artikeln om bristerna i systemet.)
Det är också viktigt att komma ihåg att stödet för alliansen har ökat, inte minskat. I antal röster har vi ökat mycket, genom högre valdeltagande och fler röstberättigade. I procent har vi också ökat. Men vi får ändå något färre mandat i riksdagen, eftersom sd kommer in. Men vi har en regering som fått ökat förtroende efter en avslutad period. Det är en prestation.
I Uppsala har Folkpartiet gått bakåt. Minskningen i kommun och landsting är större än för Uppsala till riksdagen, men det beror på att vi har varit klart starkare lokalt än i riksdagsvalet.
Om 2006 års resultat hade upprepat sig hade jag varit första ersättare i landstingsfullmäktige, en post som i praktiken nästan hade motsvarat ledamot, med 6 ordinarie platser för vår valkrets. Det är ofta någon som inte riktigt kan vara med, så ersättarna har en viktig roll. Med nuvarande resultat, om fyra mandat, är läget annorlunda.
Jag ser i alla fram emot att få se siffrorna på personkryss, även om jag inte tror att det räcker för att kryssa upp mig, baserat på hur stödet för partiet blev i de distrikt där jag har kampanjat.
Nästa inlägg kanske dröjer lite, måste tänka över hur jag skall hantera kampanjbloggen när det inte är kampanj...
lördag 18 september 2010
Varför rösta på Carl Nettelblad?
Politik är att vilja. Politik är att ha visioner. Men politik är också, för att citera Otto von Bismarck, det möjligas konst. Det handlar om att kunna följa sin omvärld och reagera på det som händer. Reaktionerna kan ibland behöva vara blixtsnabba, men det kan också handla om att justera en del av sin världsbild och sedan vara medveten om det vid senare beslut, kanske flera månader eller år senare.
När jag i våras började fundera över hur och om jag skulle driva personvalskampanj startade jag den här bloggen som ett sätt att presentera mina åsikter. När jag ser en nyhet har jag ofta en politisk tolkning av den i någon form. Jag tror också att det är viktigt att komma ihåg att ett val handlar om att kunna komma till kloka slutsatser i alla frågor. Oavsett hur mycket en partipiska viner vid votering kan goda argument i gruppdiskussioner innan vara avgörande. En enskild ledamot, inkryssad via personval eller tagen direkt från listan, kan vända en hel församling. Därför behöver vi ledamöter som inte bara driver "sina frågor", utan har en allmän politisk inriktning också och kan applicera den på många frågor. Den som läser några av mina inlägg här hoppas jag kommer att tycka att jag har det. Däremot är det naturligtvis också så att jag har snöat in på vissa teman, men de har inte alltid kunnat snävas in till enskilda frågor.
Nu är det lördag kväll och om 24 timmar har vallokalerna redan stängt. Du som hittar min blogg nu orkar kanske läsa hela det här inlägget, men inte de nära 150 andra jag har skrivit sedan i april.
Den som vill läsa en vanlig presentation av en lista med Sakfrågor Den Här Kandidaten Vill Driva bör läsa min broschyr. Nedan beskriver jag lite mer tematiskt några områden som jag tycker är viktiga, på ett sätt som är väldigt fritt från vallöften.
Om jag kommer in i landstinget blir ett bättre IT-stöd, både för medarbetare och patienter, en väldigt viktig fråga. Kontakt med vården skall funka som kontakt med andra delar av samhället, där e-post och webbtjänster är en naturlig del, men inte den enda kanalen. Personal skall inte behöva ägna värdefull tid åt onödigt komplicerade eller felutformade datorsystem, system som i värsta fall leder till arbetsskador i nacke och händer genom att samma moment måste upprepas gång på gång under stress.
Utbildningsfrågor är jätteviktiga. Alla elever måste få en ordentlig grund, möjligheterna i livet skall inte avgöras av hemmiljön och stimulans därifrån. Utbildningssystemet borde bättre se varje individs intresse och styrkor och hjälpa till att förvalta dem. Att göra på det viset bidrar till ökat självförtroende och gör själva utbildningen roligare.
Miljöfrågor är oerhört viktiga. Men det gäller att ha rätt perspektiv. Miljöfrågor är, ur mitt politiska perspektiv, viktiga eftersom de handlar om människor. Om vi tar klimatförändringarna hotar de inte livet på jorden. De kan däremot leda till enorma skador och stort lidande för en art (människa) som har bosatt sig på ställen där vatten och väder har varit precis rätt. När de faktorerna förändras drabbas vi hårt. Biologisk mångfald är viktig för att garantera vår livsmiljö.
Vi skall ha en miljöpolitik som tar tillvara på de värden vi vill bevara. Det kan även vara rent estetiska värden, om vi människor väljer att prioritera dem. Vi skall se till att de åtgärder vi sätter in blir så effektiva som möjligt. Det innebär ofta en form av marknadslösningar, där staten inte går in och säger "den här verksamheten skall sluta" eller "den här verksamheten skall vi satsa på". I stället skapar vi regler av typen "det här måste man uppfylla för att få bedriva den här verksamheten och de här avgifterna måste man betala för att kompensera för de utsläpp man gör". Om sådana lösningar tillämpas lika för alla branscher tar vi hänsyn till miljön på ett tydligt sätt, men samtidigt på ett effektivt sätt som inte skapar konstiga konkurrenseffekter.
Även här måste vi se att samhället inte är färdigt. Dagens lösningar kanske på sikt försvinner. Vi har byggt hela våra städer efter bilen som transportmedel. Lösningar som spårtaxi kan vara intressanta sätt för många stadsbor att inte vara beroende av bilen. En fossilfri fordonsflotta kan lösa utsläppsproblemen, men det kanske inte för alltid är den mest effektiva transportlösningen. Eftersom en ny bil utan vidare håller i tio år påverkas utsläppen för lång tid framöver av vilka nya bilar som säljs nu. El- och biogasteknik måste därför få en prisfördel jämfört med fossila alternativ. Det är energisnålhet och små andra utsläpp som är det viktigaste målet. Därför bör vi inte subventionera "miljöbilar" som egentligen bara är bränsleslukande bensinbilar som råkar kunna köra på etanol också och då dra ännu mer.
Jag ser också att vi har en demografisk utmaning, som det brukar kallas. Vårt problem är inte att hitta jobb att göra, det är att matcha jobb mot arbetstagare. Det är att kunna ge alla äldre en värdig omsorg och vård utan att de arbetsföra dignar under det ansvaret. Därför tror jag att det är viktigt att se till att friska äldre får fortsätta arbeta, oavsett om man fyllt 65, 67 eller 69 år.
Staten borde gå före som arbetsgivare. I dag är man i stället nästan mest stelbent av alla aktörer på arbetsmarknaden. Vi måste också satsa på effektivisering av vård och omsorg. Effektivisering är inte detsamma som att hux flux plocka bort en tjänst, men det handlar om att se att lösningen inte alltid är en människa, ett par händer, till. Ibland är det att se till att de händer (och huvuden!) som finns kan göra det de är bra på och att man får rutiner och arbetssätt som hjälper till i stället för att vara i vägen. Det gäller också att se att även områden som verkligen bygger på en människa som hjälper en annan kan bli bättre genom ny teknik. Ett av många exempel är kommunikationsroboten "giraffen" som hjälper ensamboende äldre att inte bli lika isolerade. Men det kan också handla om maskiner som hjälper till med tunga lyft eller till exempel robotdammsugare som minskar belastningen för både den äldre och hemtjänsten.
Men mest av allt handlar det om att hitta sätt för oss att leva tillsammans, respektera varandras likheter och olikheter, åsikter och önskemål. Det gäller att tro på att om vi låter var och en utvecklas och finna sin väg kommer också samhället att utvecklas och i någon mening gå framåt. Det är vad jag ytterst tycker att årets val handlar om och jag hoppas att du kan ge mig förtroendet att vara med och gå en liten bit på den vägen.
När jag i våras började fundera över hur och om jag skulle driva personvalskampanj startade jag den här bloggen som ett sätt att presentera mina åsikter. När jag ser en nyhet har jag ofta en politisk tolkning av den i någon form. Jag tror också att det är viktigt att komma ihåg att ett val handlar om att kunna komma till kloka slutsatser i alla frågor. Oavsett hur mycket en partipiska viner vid votering kan goda argument i gruppdiskussioner innan vara avgörande. En enskild ledamot, inkryssad via personval eller tagen direkt från listan, kan vända en hel församling. Därför behöver vi ledamöter som inte bara driver "sina frågor", utan har en allmän politisk inriktning också och kan applicera den på många frågor. Den som läser några av mina inlägg här hoppas jag kommer att tycka att jag har det. Däremot är det naturligtvis också så att jag har snöat in på vissa teman, men de har inte alltid kunnat snävas in till enskilda frågor.
Nu är det lördag kväll och om 24 timmar har vallokalerna redan stängt. Du som hittar min blogg nu orkar kanske läsa hela det här inlägget, men inte de nära 150 andra jag har skrivit sedan i april.
Den som vill läsa en vanlig presentation av en lista med Sakfrågor Den Här Kandidaten Vill Driva bör läsa min broschyr. Nedan beskriver jag lite mer tematiskt några områden som jag tycker är viktiga, på ett sätt som är väldigt fritt från vallöften.
IT i vården
Om jag kommer in i landstinget blir ett bättre IT-stöd, både för medarbetare och patienter, en väldigt viktig fråga. Kontakt med vården skall funka som kontakt med andra delar av samhället, där e-post och webbtjänster är en naturlig del, men inte den enda kanalen. Personal skall inte behöva ägna värdefull tid åt onödigt komplicerade eller felutformade datorsystem, system som i värsta fall leder till arbetsskador i nacke och händer genom att samma moment måste upprepas gång på gång under stress.
Utbildning
Utbildningsfrågor är jätteviktiga. Alla elever måste få en ordentlig grund, möjligheterna i livet skall inte avgöras av hemmiljön och stimulans därifrån. Utbildningssystemet borde bättre se varje individs intresse och styrkor och hjälpa till att förvalta dem. Att göra på det viset bidrar till ökat självförtroende och gör själva utbildningen roligare.
Vår viktigaste framtidsfråga
Miljöfrågor är oerhört viktiga. Men det gäller att ha rätt perspektiv. Miljöfrågor är, ur mitt politiska perspektiv, viktiga eftersom de handlar om människor. Om vi tar klimatförändringarna hotar de inte livet på jorden. De kan däremot leda till enorma skador och stort lidande för en art (människa) som har bosatt sig på ställen där vatten och väder har varit precis rätt. När de faktorerna förändras drabbas vi hårt. Biologisk mångfald är viktig för att garantera vår livsmiljö.
Vi skall ha en miljöpolitik som tar tillvara på de värden vi vill bevara. Det kan även vara rent estetiska värden, om vi människor väljer att prioritera dem. Vi skall se till att de åtgärder vi sätter in blir så effektiva som möjligt. Det innebär ofta en form av marknadslösningar, där staten inte går in och säger "den här verksamheten skall sluta" eller "den här verksamheten skall vi satsa på". I stället skapar vi regler av typen "det här måste man uppfylla för att få bedriva den här verksamheten och de här avgifterna måste man betala för att kompensera för de utsläpp man gör". Om sådana lösningar tillämpas lika för alla branscher tar vi hänsyn till miljön på ett tydligt sätt, men samtidigt på ett effektivt sätt som inte skapar konstiga konkurrenseffekter.
Även här måste vi se att samhället inte är färdigt. Dagens lösningar kanske på sikt försvinner. Vi har byggt hela våra städer efter bilen som transportmedel. Lösningar som spårtaxi kan vara intressanta sätt för många stadsbor att inte vara beroende av bilen. En fossilfri fordonsflotta kan lösa utsläppsproblemen, men det kanske inte för alltid är den mest effektiva transportlösningen. Eftersom en ny bil utan vidare håller i tio år påverkas utsläppen för lång tid framöver av vilka nya bilar som säljs nu. El- och biogasteknik måste därför få en prisfördel jämfört med fossila alternativ. Det är energisnålhet och små andra utsläpp som är det viktigaste målet. Därför bör vi inte subventionera "miljöbilar" som egentligen bara är bränsleslukande bensinbilar som råkar kunna köra på etanol också och då dra ännu mer.
Vår näst viktigaste framtidsfråga
Jag ser också att vi har en demografisk utmaning, som det brukar kallas. Vårt problem är inte att hitta jobb att göra, det är att matcha jobb mot arbetstagare. Det är att kunna ge alla äldre en värdig omsorg och vård utan att de arbetsföra dignar under det ansvaret. Därför tror jag att det är viktigt att se till att friska äldre får fortsätta arbeta, oavsett om man fyllt 65, 67 eller 69 år.
Staten borde gå före som arbetsgivare. I dag är man i stället nästan mest stelbent av alla aktörer på arbetsmarknaden. Vi måste också satsa på effektivisering av vård och omsorg. Effektivisering är inte detsamma som att hux flux plocka bort en tjänst, men det handlar om att se att lösningen inte alltid är en människa, ett par händer, till. Ibland är det att se till att de händer (och huvuden!) som finns kan göra det de är bra på och att man får rutiner och arbetssätt som hjälper till i stället för att vara i vägen. Det gäller också att se att även områden som verkligen bygger på en människa som hjälper en annan kan bli bättre genom ny teknik. Ett av många exempel är kommunikationsroboten "giraffen" som hjälper ensamboende äldre att inte bli lika isolerade. Men det kan också handla om maskiner som hjälper till med tunga lyft eller till exempel robotdammsugare som minskar belastningen för både den äldre och hemtjänsten.
Ensamma eller tillsammans?
Men mest av allt handlar det om att hitta sätt för oss att leva tillsammans, respektera varandras likheter och olikheter, åsikter och önskemål. Det gäller att tro på att om vi låter var och en utvecklas och finna sin väg kommer också samhället att utvecklas och i någon mening gå framåt. Det är vad jag ytterst tycker att årets val handlar om och jag hoppas att du kan ge mig förtroendet att vara med och gå en liten bit på den vägen.
Chockad igen
Nu anser rättsläkare att den attackerade sverigedemokraten inte alls blev attackerad. Skadorna (ett inristat hakkors i pannan) är självvållade.
I samband med mitt inlägg om anfallet på Fredrick Federley, som hittills enligt alla uppgifter är autentiskt, jämförde jag också med det här fallet och fick ändå däng bland kommentarerna för att jag inte tog sd-attacken på tillräckligt allvar. Jag tog den på mycket stort allvar. Därför blir jag också så fylld av avsmak för att nu ha blivit lurad. Att fingera ett sådant här anfall är en mycket större nyhet än att anfallet i sig skulle ha ägt rum. Om du någonsin funderat på att rösta på sverigedemokraterna undrar jag om du nu fortfarande tycker att partiet kan vara något att lita på.
Under dagen har jag stått och bemannat bokbord och blivit genomblöt i plötslig skur under "Stenhagens dag". Socialdemokraterna visade där hur de uppfattar socialförsäkringarna nu. En (manlig) kommunpolitiker klädde av sig på överkroppen och lade sig på spikmattan inför publik, varpå en plywoodskiva och cementblock placerades ovanpå honom och slutligen en klubba slog till blocken.
Alternativet var en studsmattan. Spikmattan är moderat politik, studsmattan den socialdemokratiska.
Historien kunde ha varit slut där. Men det var inte bara kommunpolitiker och ungdomsförbundare som drev detta. Sveriges tidigare miljöminister och nu riksdagskandidat för Uppsala Lena Sommestad höll i megafonen under en av demonstrationerna och höll ivrigt låda om parallellerna mellan mattorna och systemen och hur onda moderater är. (Övriga allianspartier finns tydligen inte.) Jag har tidigare haft respekt för Sommestad som en politiker som utgår från forskning och resonemang snarare än billiga poänger. Den försvann också idag.
För övrigt har jag läst om betydligt fler olyckor med studsmattor än spikmattor. Om man hoppar in på studsmattan från fel håll (kanske haft flera korta anställningar, eller varit student), finns det en risk att man studsar ut igen med huvudet före och slår sig mycket, mycket hårdare. S-politiken handlar fortfarande bara om den grupp som hade en försäkring värd namnet före 2006 och där Försäkringskassans ursprungliga bedömning var att individer var sjuk. Hur rehabilitering går till, hur man löser frågan om att inte längre kunna gå tillbaka till samma arbete som man hade tidigare, men ändå kunna ta något annat, eller att Försäkringskassan har ett enormt överläge mot den enskilde i alla sammanhang, det är frågor och problem som de rödgröna inte berör. De gör det inte i valdebatten och de har heller inte gjort det på allvar genom seriösa förslag i något annat sammanhang.
Mark Klamberg drar också upp de olika villkor som finns i lagtext och förarbeten för när den sista tidsgränsen i rehabiliteringskedjan inte skall gälla. Förutom att tumörsjukdomar nämndes redan 2007 lades också 2009, innan någon blev utförsäkrad, följande villkor till: "när en återgång i arbete eller ett deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program skulle medföra risk för allvarlig försämring av den försäkrades sjukdom".
Återigen blir frågan: är det reglerna det är fel på, eller är det Försäkringskassans förmåga att tolka dem och möta enskilda människor i deras situation? Det är troligen båda, men om man bara läser reglerna i sig blir det för en yttre betraktare svårt att få ihop det med de fall som lyfts upp.
Uppdatering: Lika bra att köra med öppna kort. Jag bryr mig en del om just frågan om Försäkringskassans nuvarande och tidigare praxis för att min fru, även om vi då inte kände varandra, fick problem efter en till synes först lindrig cykelolycka 2006. Utan att gå in på detaljer var myndigheternas hantering starkt bidragande till problem som slutade med beroende av försörjningsstöd i 2 år. Du kan läsa lite om hennes reaktioner här.
Fick också den här länken i en kommentar.
I samband med mitt inlägg om anfallet på Fredrick Federley, som hittills enligt alla uppgifter är autentiskt, jämförde jag också med det här fallet och fick ändå däng bland kommentarerna för att jag inte tog sd-attacken på tillräckligt allvar. Jag tog den på mycket stort allvar. Därför blir jag också så fylld av avsmak för att nu ha blivit lurad. Att fingera ett sådant här anfall är en mycket större nyhet än att anfallet i sig skulle ha ägt rum. Om du någonsin funderat på att rösta på sverigedemokraterna undrar jag om du nu fortfarande tycker att partiet kan vara något att lita på.
Under dagen har jag stått och bemannat bokbord och blivit genomblöt i plötslig skur under "Stenhagens dag". Socialdemokraterna visade där hur de uppfattar socialförsäkringarna nu. En (manlig) kommunpolitiker klädde av sig på överkroppen och lade sig på spikmattan inför publik, varpå en plywoodskiva och cementblock placerades ovanpå honom och slutligen en klubba slog till blocken.
Alternativet var en studsmattan. Spikmattan är moderat politik, studsmattan den socialdemokratiska.
Historien kunde ha varit slut där. Men det var inte bara kommunpolitiker och ungdomsförbundare som drev detta. Sveriges tidigare miljöminister och nu riksdagskandidat för Uppsala Lena Sommestad höll i megafonen under en av demonstrationerna och höll ivrigt låda om parallellerna mellan mattorna och systemen och hur onda moderater är. (Övriga allianspartier finns tydligen inte.) Jag har tidigare haft respekt för Sommestad som en politiker som utgår från forskning och resonemang snarare än billiga poänger. Den försvann också idag.
För övrigt har jag läst om betydligt fler olyckor med studsmattor än spikmattor. Om man hoppar in på studsmattan från fel håll (kanske haft flera korta anställningar, eller varit student), finns det en risk att man studsar ut igen med huvudet före och slår sig mycket, mycket hårdare. S-politiken handlar fortfarande bara om den grupp som hade en försäkring värd namnet före 2006 och där Försäkringskassans ursprungliga bedömning var att individer var sjuk. Hur rehabilitering går till, hur man löser frågan om att inte längre kunna gå tillbaka till samma arbete som man hade tidigare, men ändå kunna ta något annat, eller att Försäkringskassan har ett enormt överläge mot den enskilde i alla sammanhang, det är frågor och problem som de rödgröna inte berör. De gör det inte i valdebatten och de har heller inte gjort det på allvar genom seriösa förslag i något annat sammanhang.
Mark Klamberg drar också upp de olika villkor som finns i lagtext och förarbeten för när den sista tidsgränsen i rehabiliteringskedjan inte skall gälla. Förutom att tumörsjukdomar nämndes redan 2007 lades också 2009, innan någon blev utförsäkrad, följande villkor till: "när en återgång i arbete eller ett deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program skulle medföra risk för allvarlig försämring av den försäkrades sjukdom".
Återigen blir frågan: är det reglerna det är fel på, eller är det Försäkringskassans förmåga att tolka dem och möta enskilda människor i deras situation? Det är troligen båda, men om man bara läser reglerna i sig blir det för en yttre betraktare svårt att få ihop det med de fall som lyfts upp.
Uppdatering: Lika bra att köra med öppna kort. Jag bryr mig en del om just frågan om Försäkringskassans nuvarande och tidigare praxis för att min fru, även om vi då inte kände varandra, fick problem efter en till synes först lindrig cykelolycka 2006. Utan att gå in på detaljer var myndigheternas hantering starkt bidragande till problem som slutade med beroende av försörjningsstöd i 2 år. Du kan läsa lite om hennes reaktioner här.
Fick också den här länken i en kommentar.
fredag 17 september 2010
Den missunsamma vården
Har jag tid att läsa Insidan i DN mitt i valrörelsen? Tydligen, och det är nog tur. Avundsjuka är temat och främst inom offentlig sektor. Avund som tystas ned. Men det är en avund mellan likställda och den som arbetar sig uppåt. Att ta initiativ belönas inte alltid, men vad värre är kan det bestraffa sig genom gruppens hierarki. Detta stimuleras av typen av organisationer.
Det här präglar också lönesättningen. Facken betonar höga minimilöner och fasta, ganska flacka, lönestegar. Det handlar mindre om individuell lönesättning och lönesättning efter prestation. Många landsting har uttalade eller outtalade regler om att inte "sno" personal från andra avdelningar med erbjudanden om högre lön. Ingen är väl förmer än någon annan?
Vad det här konsekvent gör är att tysta initiativ. Man har ingen möjlighet att förbättra på sin arbetsplats eller förbättra sin egen livssituation genom ansträngning.
Men de rödgröna ser inte detta och inte heller i slutdebatten. Lösningen på vården är bara mer pengar, det finns inga organisationsproblem. Det finns inget behov av olika arbetsgivare som prövar olika idéer för att ge den bästa tillgängligheten och hittar nya sätt att ge en bra vård som verkligen betonar både patienter och medarbetare. Just denna fråga om att se till båda parter var något Fredrik Reinfeldt återkom till på ett förtjänstfullt sätt.
Det här präglar också lönesättningen. Facken betonar höga minimilöner och fasta, ganska flacka, lönestegar. Det handlar mindre om individuell lönesättning och lönesättning efter prestation. Många landsting har uttalade eller outtalade regler om att inte "sno" personal från andra avdelningar med erbjudanden om högre lön. Ingen är väl förmer än någon annan?
Vad det här konsekvent gör är att tysta initiativ. Man har ingen möjlighet att förbättra på sin arbetsplats eller förbättra sin egen livssituation genom ansträngning.
Men de rödgröna ser inte detta och inte heller i slutdebatten. Lösningen på vården är bara mer pengar, det finns inga organisationsproblem. Det finns inget behov av olika arbetsgivare som prövar olika idéer för att ge den bästa tillgängligheten och hittar nya sätt att ge en bra vård som verkligen betonar både patienter och medarbetare. Just denna fråga om att se till båda parter var något Fredrik Reinfeldt återkom till på ett förtjänstfullt sätt.
En flod som aldrig ebbar ut
Anders Flodström, tidigare rektor vid KTH, tidigare rektor vid Linköpings universitet, fram till i somras högskolekansler (Högskoleverkets högste chef) ger på DN Debatt en skarp kritik av regeringens politik, men även av högskolefrågornas frånvaro i valdebatten. I det senare kan jag hålla med till en del, men inte helt. Vi har talat om treterminssystem (något flera studentkårer har drivit) som ett sätt för den som vill att bli klar fortare och inte behöva pussla med ibland meningslösa ströjobb, ibland registreringar på sommarkurser i det enda syftet att kunna få studiemedel.
Den del jag håller med minst om gäller kvalitetsutvärderingssystemet. Det är ett stort steg att regeringen över huvud taget inför ett system där resultat från kvalitetsgranskningar i princip automatiskt kan ge effekt på framtida tilldelning av medel. Kvalitet kostar. Det är inte säkert att mer pengar ger bättre kvalitet, men att spara okritiskt kan lätt ge sämre kvalitet. Många högskolor fyller idag platserna på många utbildningar, så konkurrensen högskolorna emellan finns egentligen inte. Den som fyller alla sina platser har bara andra skäl än ekonomiska att satsa på högre kvalitet. Om hög kvalitet ger extra medel nästa år blir det annorlunda.
Men Flodström menar att regeringens system bara gynnar högskolor med redan duktiga studenter. Det system han själv förordar gynnar bara högskolor som följer Högskoleverkets mallar. Där ligger nämligen den stora skillnaden, graden av detaljstyrning av kvalitetsbegreppet. Rörande frågan om bred rekrytering gynnas eller missgynnas har Sigbrit Franke, Flodströms företrädare på posten som kansler, en klart annan uppfattning.
Slutligen till frågan om antagningssystem. Flodström efterlyser ett transparent system utan en massa kvoter av olika slag. När nuvarande regering tillträdde fanns det ännu fler specialregler. Du kunde skriva högskoleprovet, men om du dessutom hade arbetslivserfarenhet (med en väldigt bred definition på detta, där sjukskrivning och föräldraledighet kunde räknas som lika erfarenhetsgivande) fick du extrapoäng. Du kunde få behörighet till högskolan utan att egentligen vara behörig, bara du hade arbetslivserfarenhet också. Det gjorde att många som ville plugga medvetet väntade, fast de om de själva fått välja hade börjat tidigare. Det var slöseri med tid, både för den enskilde och för samhället. Värdet på samhällets investering i en individs utbildning blir högre om man kan räkna med fler friska år i arbetslivet efteråt, där utbildningen kan utnyttjas. Däremot måste det givetvis vara så att man i varje skede i livet ändå kan välja att gå vidare och höja sin kompetens ytterligare.
Frågan är lite vilket system Flodström söker i stället. Den stora frågan om kvoter är att vi har ett hybridsystem mellan betyg från olika typer av utbildningsanordnare, högskoleprovet och lokala egna urvalsgrupper. Vilka vill han ta bort? Reglerna inom betygskvoterna kan justeras, men för att inte ge alltför skadliga effekter och tillåta den mångfald av utbildningar som finns är stora förenklingar omöjliga. Antagningsprov som enda väg har föreslagits av många. Jag kan själv se positiva sidor med den tanken, men jag tror att det framför allt från rödgrönt håll skulle möta ännu större kritik än dagens system. Samtidigt är antagningsprov faktiskt ett sätt att se vad en individ just nu, i det här skedet av livet, verkar klara. Alla prov behöver ju inte heller vara att fylla i rutor i en skrivsal.
Jag kan hoppas att Lars Haikola, den nye högskolekanslern, ägnar mer tid åt det interna arbetet och mindre tid åt polemik. Högskoleverket måste givetvis kritisera när det är nödvändigt, men när beslut är fattat skall myndigheter följa dem. Där felade Flodström stort under våren. Lars är både klok, spontan och eftertänksam, i alla fall de gånger jag mött honom.
Den del jag håller med minst om gäller kvalitetsutvärderingssystemet. Det är ett stort steg att regeringen över huvud taget inför ett system där resultat från kvalitetsgranskningar i princip automatiskt kan ge effekt på framtida tilldelning av medel. Kvalitet kostar. Det är inte säkert att mer pengar ger bättre kvalitet, men att spara okritiskt kan lätt ge sämre kvalitet. Många högskolor fyller idag platserna på många utbildningar, så konkurrensen högskolorna emellan finns egentligen inte. Den som fyller alla sina platser har bara andra skäl än ekonomiska att satsa på högre kvalitet. Om hög kvalitet ger extra medel nästa år blir det annorlunda.
Men Flodström menar att regeringens system bara gynnar högskolor med redan duktiga studenter. Det system han själv förordar gynnar bara högskolor som följer Högskoleverkets mallar. Där ligger nämligen den stora skillnaden, graden av detaljstyrning av kvalitetsbegreppet. Rörande frågan om bred rekrytering gynnas eller missgynnas har Sigbrit Franke, Flodströms företrädare på posten som kansler, en klart annan uppfattning.
Slutligen till frågan om antagningssystem. Flodström efterlyser ett transparent system utan en massa kvoter av olika slag. När nuvarande regering tillträdde fanns det ännu fler specialregler. Du kunde skriva högskoleprovet, men om du dessutom hade arbetslivserfarenhet (med en väldigt bred definition på detta, där sjukskrivning och föräldraledighet kunde räknas som lika erfarenhetsgivande) fick du extrapoäng. Du kunde få behörighet till högskolan utan att egentligen vara behörig, bara du hade arbetslivserfarenhet också. Det gjorde att många som ville plugga medvetet väntade, fast de om de själva fått välja hade börjat tidigare. Det var slöseri med tid, både för den enskilde och för samhället. Värdet på samhällets investering i en individs utbildning blir högre om man kan räkna med fler friska år i arbetslivet efteråt, där utbildningen kan utnyttjas. Däremot måste det givetvis vara så att man i varje skede i livet ändå kan välja att gå vidare och höja sin kompetens ytterligare.
Frågan är lite vilket system Flodström söker i stället. Den stora frågan om kvoter är att vi har ett hybridsystem mellan betyg från olika typer av utbildningsanordnare, högskoleprovet och lokala egna urvalsgrupper. Vilka vill han ta bort? Reglerna inom betygskvoterna kan justeras, men för att inte ge alltför skadliga effekter och tillåta den mångfald av utbildningar som finns är stora förenklingar omöjliga. Antagningsprov som enda väg har föreslagits av många. Jag kan själv se positiva sidor med den tanken, men jag tror att det framför allt från rödgrönt håll skulle möta ännu större kritik än dagens system. Samtidigt är antagningsprov faktiskt ett sätt att se vad en individ just nu, i det här skedet av livet, verkar klara. Alla prov behöver ju inte heller vara att fylla i rutor i en skrivsal.
Jag kan hoppas att Lars Haikola, den nye högskolekanslern, ägnar mer tid åt det interna arbetet och mindre tid åt polemik. Högskoleverket måste givetvis kritisera när det är nödvändigt, men när beslut är fattat skall myndigheter följa dem. Där felade Flodström stort under våren. Lars är både klok, spontan och eftertänksam, i alla fall de gånger jag mött honom.
torsdag 16 september 2010
Gjuta mod och Baghdad Bob
De rödgröna verkar plantera en nyhet om en "hemlig" undersökning hos Novus opinion, där blocken skulle ligga nästan lika. Det är inget konstigt med egna undersökningar för partierna, även om inte alla har råd att beställa så mycket. Däremot måste man veta vilka kriterier man har haft på befolkningsunderlag och vilka andra frågor som ställts före frågan om partisympati. Det låtsas inte stabschefen Paolo Silva hos miljöpartiet om. Precis som Iraks informationsminister 2003 låtsas han som om den egna bilden av verkligheten är den enda riktiga: "Jag känner till flera mätningar som kommer inom kort och som kommer att ge samma bild att gapet minskar, säger Paolo Silva".
Novus presenterade en ny barometer idag. Till skillnad från den interna undersökningen har den det normala underlaget och visar samma sak som många andra undersökningar. Undersökningsperioden är ungefär densamma som i den rödgröna specialundersökningen. Men alliansen leder här med 8,9 procent.
Jag undrar fortfarande vilka "mätningar som kommer inom kort" som Silva känner till där gapet minskar. I United Minds minskar det något, i Novus riktiga undersökning ökar det i stället. Ingenstans är det nära att utraderas. Vi har ingen aning om vad som faktiskt händer i valet. Något stort kan hända, instituten kan ha tagit rekordfel (mer än någonsin under de 50 år då undersökningar av liknande slag har gjorts). Men är det troligt?
Idag har jag satt upp de sista av mina egna personvalsaffischer (förutom ett litet fåtal sparat för kampanj) och kanske stått mitt sista pass i valstugan. Snart är det bara spänning som återstår. Och, med lite tur, fyra år fyllda av arbete för en bättre vård och kollektivtrafik i Uppsala län. Med ännu mer tur en plats i riksdagen där jag kan ta itu med arbetsmarknadsfrågor, jämställdhet och integration.
Den hälsosamme ekonomisten drar samma parallell till Irak. Rasmus Jonlund påpekar också att bland annat SVT:s sammanvägda index också pekar på egen majoritet för alliansen nu.
Novus presenterade en ny barometer idag. Till skillnad från den interna undersökningen har den det normala underlaget och visar samma sak som många andra undersökningar. Undersökningsperioden är ungefär densamma som i den rödgröna specialundersökningen. Men alliansen leder här med 8,9 procent.
Jag undrar fortfarande vilka "mätningar som kommer inom kort" som Silva känner till där gapet minskar. I United Minds minskar det något, i Novus riktiga undersökning ökar det i stället. Ingenstans är det nära att utraderas. Vi har ingen aning om vad som faktiskt händer i valet. Något stort kan hända, instituten kan ha tagit rekordfel (mer än någonsin under de 50 år då undersökningar av liknande slag har gjorts). Men är det troligt?
Idag har jag satt upp de sista av mina egna personvalsaffischer (förutom ett litet fåtal sparat för kampanj) och kanske stått mitt sista pass i valstugan. Snart är det bara spänning som återstår. Och, med lite tur, fyra år fyllda av arbete för en bättre vård och kollektivtrafik i Uppsala län. Med ännu mer tur en plats i riksdagen där jag kan ta itu med arbetsmarknadsfrågor, jämställdhet och integration.
Den hälsosamme ekonomisten drar samma parallell till Irak. Rasmus Jonlund påpekar också att bland annat SVT:s sammanvägda index också pekar på egen majoritet för alliansen nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
