(2014?)
(en Facebook-kommentar som blev såpass konkret att jag slänger in den här också)
Jag kan acceptera det som något positivt, "det bästa möjliga givet förutsättningarna" eller något liknande. Men meningar som "And on nights like this one, we can say to those families who have lost loved ones to al Qaeda's terror: Justice has been done." får det verkligen att vrida sig i magen.
Dödandet av bin Ladin i sig bör knappast fördömas mer än annat dödande kopplat till militära konflikter. När man dragit sucken och av någon form av pragmatik stöder militära insatser överhuvudtaget, vore det snarast hyckleri att först när det handlar om bekanta namn inse vad det verkligen handlar om och få kalla fötter. Men militära insatser handlar inte om att skipa rättvisa och när USA:s president gör anspråk på att det är vad man har gjort (dock med formuleringen done, inte served), då är det fel.
måndag 2 maj 2011
måndag 21 februari 2011
Världen är full av kemi
Det här inlägget är inte tänkt som en personlig kritik. Det är inte heller tänkt att förminska kritik mot utsläpp av plaster i naturen i allmänhet. De allvarligaste effekterna av plastutsläpp är enligt min mening ofta rent mekaniska - det dyker upp oväntade föremål i naturen som inte försvinner.
Däremot är det en nödvändig grundläggande kemisk kunskap att monomererna, de enkla element som plaster byggs upp av, ofta har helt andra egenskaper än de polymerer som är de slutliga plasterna. Det gäller naturliga polymerer också. Cellulosa är en polymer av druvsocker, men ingen skulle tro att man får samma effekt i kroppen av det ena eller det andra. Mycket GI-diskussion har handlat om effekten av olika (kolhydrat)polymerer.
Vad gäller plaster är en del monomerer direkt giftiga. I Hallandsåsen försökte man täta med akrylamid som skulle polymeriseras till polyakrylamid på plats (och bli "plast"). Av någon anledning gick det fel och större mängder läckte ut. Vid smutsig plasttillverkning i fabrik kan liknande saker hända, men precis som i fallet med tågtunneln blir effekten att själva plasten också antagligen blir dålig.
Ett exempel på närmare håll är PVC. Vinylklorid, monomeren, är giftig och orsakar cancer. Fram till 70-talet tillverkades PVC i öppna reaktioner där vinylklorid läckte ut och många arbetare fick en viss form av levercancer. Påverkan på befolkningen i stort har varit minimal.
Jag blir däremot lite fundersam när jag råkade läsa följande UNT-blogg. En form av tes i inlägget är att vatten på flaska skulle vara hälsofarligt på grund av plaster. Vatten på flaska är förstås slöseri jämfört med vatten i kran, när det senare är tjänligt. Å andra sidan är vatten på flaska långt mindre miljöpåverkande än läsk på flaska eller juice på flaska. Däremot kan man ju tycka att just "slöseriet" är större när det bara är vatten som transporteras.
Hälsovådligheten med flaskorna borde i alla fall också vara mindre om det bara är vatten, jämfört med en syrligare och mer komplex produkt där någon oväntad reaktion med plasten vore mer tänkbar. Inlägget menar också att det skulle vara plastens monomer som vore problemet. Det är inte så troligt. De problem vi talar om med plaster idag handlar nästan alltid om tillsatser av något slag. Det beror delvis på att de inte ingår i själva polymeren och därför lättare kommer in i kroppen. I fallet med PVC och många andra sorters plast är ftalater en kategori man ofta diskuterar. Flamskyddsmedel har också varit på tapeten. Listan kan göras längre. Många plaster och deras tillsatser kan också ge riktigt otrevliga gaser om de bränns, särskilt under hög temperatur (ett skäl att vara skeptisk till okontrollerad förbränning av hushållsavfall som en långsiktig lösning, eftersom just blandningen av material gör det svårt att få en optimal förbränning av alla delar i skräpet).
Men, som sagt, i många fall är plasten i sig synnerligen stabil och därför är polymerens giftighet en helt annan fråga än monomerens. Eftersom polymererna är enormt stora molekyler är det också ofta osannolikt att några fragment ens skulle komma in i kroppens celler. Det här var min ryggmärgsreaktion när jag läste inlägget, men eftersom jag inte är miljökemist försökte jag också kolla något innan jag skrev om det.
Så, nej, jag tror inte att det är monomeren i plasten i vattendunkar som skulle vara problemet. Bakterietillväxt i dem känns som exempel på en intressantare fråga, förutom miljöpåverkan från transporter. Men vad är de två intressantaste bitarna i hela historien:
1. Författaren till inlägget på UNT-bloggen läser till kemilärare på gymnasienivå. Om inte ens blivande lärare i kemi har fått tillräckliga baskunskaper och förmåga att tillämpa dem på vardagsfrågor med koppling till kemi blir frågan hur de skall kunna lära ut de förmågorna. Det kan låta tjatigt, men att satsa på lärare, särskilt på ämneskunskaper, är helt nödvändigt för framtiden. Att kunna koppla samman teoretiska resonemang med vardagsfrågor som denna kan också göra ämnet roligare för en del elever.
2. PVC har blivit ovanligare i produkter som vänder sig till konsument, eftersom plasten fått dåligt rykte. Däremot är den som sagt vanlig i dunkar och alla möjliga andra större plastföremål. Ett annat vanligt användningsområde är vattenledningsrör. Bäst att sluta dricka kranvatten.
Däremot är det en nödvändig grundläggande kemisk kunskap att monomererna, de enkla element som plaster byggs upp av, ofta har helt andra egenskaper än de polymerer som är de slutliga plasterna. Det gäller naturliga polymerer också. Cellulosa är en polymer av druvsocker, men ingen skulle tro att man får samma effekt i kroppen av det ena eller det andra. Mycket GI-diskussion har handlat om effekten av olika (kolhydrat)polymerer.
Vad gäller plaster är en del monomerer direkt giftiga. I Hallandsåsen försökte man täta med akrylamid som skulle polymeriseras till polyakrylamid på plats (och bli "plast"). Av någon anledning gick det fel och större mängder läckte ut. Vid smutsig plasttillverkning i fabrik kan liknande saker hända, men precis som i fallet med tågtunneln blir effekten att själva plasten också antagligen blir dålig.
Ett exempel på närmare håll är PVC. Vinylklorid, monomeren, är giftig och orsakar cancer. Fram till 70-talet tillverkades PVC i öppna reaktioner där vinylklorid läckte ut och många arbetare fick en viss form av levercancer. Påverkan på befolkningen i stort har varit minimal.
Jag blir däremot lite fundersam när jag råkade läsa följande UNT-blogg. En form av tes i inlägget är att vatten på flaska skulle vara hälsofarligt på grund av plaster. Vatten på flaska är förstås slöseri jämfört med vatten i kran, när det senare är tjänligt. Å andra sidan är vatten på flaska långt mindre miljöpåverkande än läsk på flaska eller juice på flaska. Däremot kan man ju tycka att just "slöseriet" är större när det bara är vatten som transporteras.
Hälsovådligheten med flaskorna borde i alla fall också vara mindre om det bara är vatten, jämfört med en syrligare och mer komplex produkt där någon oväntad reaktion med plasten vore mer tänkbar. Inlägget menar också att det skulle vara plastens monomer som vore problemet. Det är inte så troligt. De problem vi talar om med plaster idag handlar nästan alltid om tillsatser av något slag. Det beror delvis på att de inte ingår i själva polymeren och därför lättare kommer in i kroppen. I fallet med PVC och många andra sorters plast är ftalater en kategori man ofta diskuterar. Flamskyddsmedel har också varit på tapeten. Listan kan göras längre. Många plaster och deras tillsatser kan också ge riktigt otrevliga gaser om de bränns, särskilt under hög temperatur (ett skäl att vara skeptisk till okontrollerad förbränning av hushållsavfall som en långsiktig lösning, eftersom just blandningen av material gör det svårt att få en optimal förbränning av alla delar i skräpet).
Men, som sagt, i många fall är plasten i sig synnerligen stabil och därför är polymerens giftighet en helt annan fråga än monomerens. Eftersom polymererna är enormt stora molekyler är det också ofta osannolikt att några fragment ens skulle komma in i kroppens celler. Det här var min ryggmärgsreaktion när jag läste inlägget, men eftersom jag inte är miljökemist försökte jag också kolla något innan jag skrev om det.
Så, nej, jag tror inte att det är monomeren i plasten i vattendunkar som skulle vara problemet. Bakterietillväxt i dem känns som exempel på en intressantare fråga, förutom miljöpåverkan från transporter. Men vad är de två intressantaste bitarna i hela historien:
1. Författaren till inlägget på UNT-bloggen läser till kemilärare på gymnasienivå. Om inte ens blivande lärare i kemi har fått tillräckliga baskunskaper och förmåga att tillämpa dem på vardagsfrågor med koppling till kemi blir frågan hur de skall kunna lära ut de förmågorna. Det kan låta tjatigt, men att satsa på lärare, särskilt på ämneskunskaper, är helt nödvändigt för framtiden. Att kunna koppla samman teoretiska resonemang med vardagsfrågor som denna kan också göra ämnet roligare för en del elever.
2. PVC har blivit ovanligare i produkter som vänder sig till konsument, eftersom plasten fått dåligt rykte. Däremot är den som sagt vanlig i dunkar och alla möjliga andra större plastföremål. Ett annat vanligt användningsområde är vattenledningsrör. Bäst att sluta dricka kranvatten.
lördag 22 januari 2011
Därför vill vi att Billström avgår
Idag hade vi möte i förbundsstyrelsen i Liberala ungdomsförbundet. Som det ofta är hade vi några förslag på uttalanden uppe på bordet. De förslagen lämnades in i början av veckan (ni vet, före SvD:s senaste avslöjande baserat på Wikileaks-uppgifter). Ett av dem var att kräva Tobias Billströms avgång.
Naturligtvis väcker detaljerna i ambassadtelegrammet en del frågor. En del har redan hunnit reagera på vårt utspel med varför vi inte kräver Bildts avgång. Svaret är i grunden enkelt: vi har betydligt mer att erinra mot regeringens migrationspolitik än mot utrikespolitiken. I vårt pressmeddelande tar vi också upp flera punkter i övrigt om Billströms track record sedan han tillträdde, just eftersom det här för oss inte är en fråga som blir aktuell enbart med grund i vad som hände på ett frukostmöte med amerikanska diplomater 2007.
Den mest centrala punkten är kanske ändå EU-aspekten. Inom EU-samarbetet, särskilt de mer mellanstatliga områdena och där det präglas av slutna och rätt komplicerade förhandlingar, spelar personerna stor roll. Oavsett vad som sagts i EU-nämnd och utskott i riksdagen är det vad den svenska delegationen och dess ledning säger som blir avgörande för utfallet i rådet. Billström har i handling och i andra uttalanden i Sverige visat sig klart olämplig att företräda Sverige i de här frågorna i egenskap av minister. När han någon gång varit med och fått igenom något, är det snarare mot Folkpartiets och framför allt LUF:s linje.
Bildt har däremot agerat föredömligt i fråga om till exempel Georgienkrisen, undfallande i vissa andra fall. Å andra sidan har han i högre grad varit med och givit resultat. I den här aktuella frågan kan man ifrågasätta formerna för etablerandet av ambassaden i Baghdad, men oschyssta förhandlingar mot den irakiska regeringen skulle inte skada enskilda på samma sätt som en inhuman migrationspolitik.
Sedan skall sägas att allt kopplat till migrationsfrågor inte har varit dåligt sedan Billström tillträdde 2006. Många delar av mottagningsprocessen har förbättrats, med större möjligheter för asylsökande att få sysselsättning i stället för passivitet. Möjligheterna till arbetskraftsinvandring har också ökats dramatiskt. Men i frågor kopplade till Migrationsverkets direkta hantering av asylärenden, både vad gäller praxis och handläggningstider, finns fortfarande brister. Dem blundar Billström inte ens för, han försvarar dem!
Du som håller med kan ju visa det på Facebook.
Naturligtvis väcker detaljerna i ambassadtelegrammet en del frågor. En del har redan hunnit reagera på vårt utspel med varför vi inte kräver Bildts avgång. Svaret är i grunden enkelt: vi har betydligt mer att erinra mot regeringens migrationspolitik än mot utrikespolitiken. I vårt pressmeddelande tar vi också upp flera punkter i övrigt om Billströms track record sedan han tillträdde, just eftersom det här för oss inte är en fråga som blir aktuell enbart med grund i vad som hände på ett frukostmöte med amerikanska diplomater 2007.
Den mest centrala punkten är kanske ändå EU-aspekten. Inom EU-samarbetet, särskilt de mer mellanstatliga områdena och där det präglas av slutna och rätt komplicerade förhandlingar, spelar personerna stor roll. Oavsett vad som sagts i EU-nämnd och utskott i riksdagen är det vad den svenska delegationen och dess ledning säger som blir avgörande för utfallet i rådet. Billström har i handling och i andra uttalanden i Sverige visat sig klart olämplig att företräda Sverige i de här frågorna i egenskap av minister. När han någon gång varit med och fått igenom något, är det snarare mot Folkpartiets och framför allt LUF:s linje.
Bildt har däremot agerat föredömligt i fråga om till exempel Georgienkrisen, undfallande i vissa andra fall. Å andra sidan har han i högre grad varit med och givit resultat. I den här aktuella frågan kan man ifrågasätta formerna för etablerandet av ambassaden i Baghdad, men oschyssta förhandlingar mot den irakiska regeringen skulle inte skada enskilda på samma sätt som en inhuman migrationspolitik.
Sedan skall sägas att allt kopplat till migrationsfrågor inte har varit dåligt sedan Billström tillträdde 2006. Många delar av mottagningsprocessen har förbättrats, med större möjligheter för asylsökande att få sysselsättning i stället för passivitet. Möjligheterna till arbetskraftsinvandring har också ökats dramatiskt. Men i frågor kopplade till Migrationsverkets direkta hantering av asylärenden, både vad gäller praxis och handläggningstider, finns fortfarande brister. Dem blundar Billström inte ens för, han försvarar dem!
Du som håller med kan ju visa det på Facebook.
måndag 10 januari 2011
En storstädning per år
Det här var ett tag sedan. Någon riksdagsplats blev det ju inte och något borde göras åt layout och namn därefter. Däremot är jag sedan konstituerande landstingsfullmäktige i november ersättare i landstingsstyrelsen inom landstinget i Uppsala län. Jag kom tyvärr in för sent för att mer än bara vara med och godta ett förslag till miljöprogram, men man kan glädja sig åt att mycket görs för energieffektivisering (om det är tillräckligt mycket eller inte kan alltid diskuteras) och att programmet problematiserar fjärrvärme när den eldas med fossilt bränsle. På ett eller annat sätt får jag se till att få en mer aktiv roll inom bland annat IT-frågor. Rörande Akademiska sjukhuset får jag säga att jag fortfarande håller på att sätta mig in i den organisatoriska sidan av saken. Ibland blir det svårt att få ihop de olika bilder olika personer ger.
Men nu till en fråga på riksplanet. Skatteverket publicerar preliminär statistik om RUT och ROT. Medelavdraget för RUT är 4107 kronor. Vad får man för 8214 kronor (den verkliga kostnaden utan avdraget)? En storstädning av en rejält stor villa (150 - 200 m2), enligt Hemfrid. Om man lyckas få ett månadsabonnemang som täcker någonting blir det 340 kronor i månaden, eller två fredagkvällar med läsk och pizza om man har tur.
Det här är förstås ett medelvärde. Troligen finns det en mindre grupp som haft ett mycket större utnyttjande. Men det är svårt att måla bilden av familjer som inte lyfter ett finger hemma och bara väntar på sin "lilla piga". Det är i alla fall inte vad som gäller för en majoritet av de 326 000 personerna som utnyttjade avdraget 2010 (ungefär var tjugonde vuxen).
ROT då? Tio gånger så stora summor, men fler som utnyttjar det. I medeltal 15 002 kronor per person (troligen också betydligt oftare båda i ett par, för renovering av ett hus som står på båda, så ett högre belopp per hushåll). Men i artikelkommentarer är det fortfarande RUT som får kritiken.
Utnyttjandet av båda är högt i Stockholms län. Men per person är det likartat, 5303 kronor i medeltal per person för RUT. Utnyttjandet av ROT är också relativt proportionellt mot landet i stort. Däremot är Stockholms län överrepresenterat för RUT, men snarast i antal personer.
Men nu till en fråga på riksplanet. Skatteverket publicerar preliminär statistik om RUT och ROT. Medelavdraget för RUT är 4107 kronor. Vad får man för 8214 kronor (den verkliga kostnaden utan avdraget)? En storstädning av en rejält stor villa (150 - 200 m2), enligt Hemfrid. Om man lyckas få ett månadsabonnemang som täcker någonting blir det 340 kronor i månaden, eller två fredagkvällar med läsk och pizza om man har tur.
Det här är förstås ett medelvärde. Troligen finns det en mindre grupp som haft ett mycket större utnyttjande. Men det är svårt att måla bilden av familjer som inte lyfter ett finger hemma och bara väntar på sin "lilla piga". Det är i alla fall inte vad som gäller för en majoritet av de 326 000 personerna som utnyttjade avdraget 2010 (ungefär var tjugonde vuxen).
ROT då? Tio gånger så stora summor, men fler som utnyttjar det. I medeltal 15 002 kronor per person (troligen också betydligt oftare båda i ett par, för renovering av ett hus som står på båda, så ett högre belopp per hushåll). Men i artikelkommentarer är det fortfarande RUT som får kritiken.
Utnyttjandet av båda är högt i Stockholms län. Men per person är det likartat, 5303 kronor i medeltal per person för RUT. Utnyttjandet av ROT är också relativt proportionellt mot landet i stort. Däremot är Stockholms län överrepresenterat för RUT, men snarast i antal personer.
fredag 15 oktober 2010
Fuck it
228 kryss blev det i landstinget och förhandlingar pågår för fullt för att avgöra vilka som får vilka poster i alliansens kommande fortsatta styre i landstinget i Uppsala län. Någon roll får jag, åtminstone som glad ersättare i fullmäktige. Riksdagsplats kräver mindre mirakel av avgångar, extraval eller andra oväntade saker för att inträda före 2014.
Jag tyckte i att fallet kring Marie-Louise Enderleit var upprörande. Först var det upprörande för att folk skriver idiotier på Facebook. Sedan var det upprörande för att idiotier som skrivs uppförstoras. Osmakligt, men taget ur sitt sammanhang. Man får höra så väldigt många galna saker muntligen ombord på bussar, i korridorer och annat, om olika saker. Och så fundersam över vad facket gör när en person som varit anställd i 23 år enligt all yttre rapportering avskedas för en incident som anses "strida mot värdegrunden", utanför arbetstid. En handling som enbart var ett (mycket grovt) uttryck för en åsikt. Ingen konkret åtgärd.
Nu kan man bli avskedad på grund av värdegrundsproblem av andra skäl också. Faktiskt kopplat till samma fack, Kommunal. Att ägna sig åt verksamhet i ett annat land som är olaglig i Sverige är något mer konkret än att ge uttryck för en åsikt eller affekt en gång på en webbsida. Å andra sidan finns det andra aspekter, som frågan om han verkligen äger baren i praktiken idag. Kopplingen är visserligen stark och tydlig om det "bara är hans fru" som äger den, men att avskeda personer på grund av anhörigas affärsverksamhet vore förstås något oväntat.
Men, nåväl: i ena fallet kontinuerlig verksamhet i 4 år, som den anställde inte hymlar med tar ut provision per förmedlad prostitutionstjänst. Koppleri enligt svenska definitioner. I det andra fallet en uttryckt värdering och i och för sig partisympatier i tre år (men avskedas mot förmodan alla med partisympatin är det också horribelt, oavsett vad man tycker om partiet). Vilket fall tar facket strid för? Bordellägaren, förstås.
Jag tyckte i att fallet kring Marie-Louise Enderleit var upprörande. Först var det upprörande för att folk skriver idiotier på Facebook. Sedan var det upprörande för att idiotier som skrivs uppförstoras. Osmakligt, men taget ur sitt sammanhang. Man får höra så väldigt många galna saker muntligen ombord på bussar, i korridorer och annat, om olika saker. Och så fundersam över vad facket gör när en person som varit anställd i 23 år enligt all yttre rapportering avskedas för en incident som anses "strida mot värdegrunden", utanför arbetstid. En handling som enbart var ett (mycket grovt) uttryck för en åsikt. Ingen konkret åtgärd.
Nu kan man bli avskedad på grund av värdegrundsproblem av andra skäl också. Faktiskt kopplat till samma fack, Kommunal. Att ägna sig åt verksamhet i ett annat land som är olaglig i Sverige är något mer konkret än att ge uttryck för en åsikt eller affekt en gång på en webbsida. Å andra sidan finns det andra aspekter, som frågan om han verkligen äger baren i praktiken idag. Kopplingen är visserligen stark och tydlig om det "bara är hans fru" som äger den, men att avskeda personer på grund av anhörigas affärsverksamhet vore förstås något oväntat.
Men, nåväl: i ena fallet kontinuerlig verksamhet i 4 år, som den anställde inte hymlar med tar ut provision per förmedlad prostitutionstjänst. Koppleri enligt svenska definitioner. I det andra fallet en uttryckt värdering och i och för sig partisympatier i tre år (men avskedas mot förmodan alla med partisympatin är det också horribelt, oavsett vad man tycker om partiet). Vilket fall tar facket strid för? Bordellägaren, förstås.
lördag 25 september 2010
Reglerna som räddar oss
178 kryss blev det för mig till riksdagen. Kommunvalet räknas nu och landstingsvalet återstår. Det blir kanske någon nämnd ändå, om inte landstingskryssen skräller till lite mer (drygt 650 kryss krävs). Å andra sidan ser konkurrensen lite annorlunda ut där.
Men jag skriver igen för att Sanna Rayman är klok igen. Försäkringskassan har problem, men har sjukförsäkringssystemet samma problem? Att se till att arbetslivsintroduktionen sker med bibehållen sjukpenning låter som ett rimligt steg. Det kunde göras även innan vi får en mer allmän ihopjämkning av systemen. Men det Sanna sätter fingret på är frågan om rättning av reglerna är det som behövs. Vi måste från statligt håll kunna kräva att Försäkringskassan gör en uppföljning, inom en viss tid. Men regel efter regel om vilka tillstånd som kvalificerar till specialersättning gör just handläggare till en "automat" i stället för en tänkande människa som kan hantera ett enskilt ärende på ett lämpligt sätt.
Detta senare står inte i motsats till en möjlighet att överklaga. Få rättsfall är solklara och binära. Ett rättssäkert system bygger på att den enskilde får en motivering som man själv kan förstå och som sedan kan prövas i en annan instans. Motiveringar med drag av Kafka och ett omprövningssystem där myndighetens beslut synnerligen sällan ifrågasätts, som idag, ger inte ett rättssäkert intryck. Detta då trots att kassan verkar lägga en omåttlig stolthet i att man "bara följer reglerna".
Men jag skriver igen för att Sanna Rayman är klok igen. Försäkringskassan har problem, men har sjukförsäkringssystemet samma problem? Att se till att arbetslivsintroduktionen sker med bibehållen sjukpenning låter som ett rimligt steg. Det kunde göras även innan vi får en mer allmän ihopjämkning av systemen. Men det Sanna sätter fingret på är frågan om rättning av reglerna är det som behövs. Vi måste från statligt håll kunna kräva att Försäkringskassan gör en uppföljning, inom en viss tid. Men regel efter regel om vilka tillstånd som kvalificerar till specialersättning gör just handläggare till en "automat" i stället för en tänkande människa som kan hantera ett enskilt ärende på ett lämpligt sätt.
Detta senare står inte i motsats till en möjlighet att överklaga. Få rättsfall är solklara och binära. Ett rättssäkert system bygger på att den enskilde får en motivering som man själv kan förstå och som sedan kan prövas i en annan instans. Motiveringar med drag av Kafka och ett omprövningssystem där myndighetens beslut synnerligen sällan ifrågasätts, som idag, ger inte ett rättssäkert intryck. Detta då trots att kassan verkar lägga en omåttlig stolthet i att man "bara följer reglerna".
måndag 20 september 2010
Tack och timeout
Nu har vi ett valresultat överlag, men det finns fortfarande oklarheter. Antalet röster efter valnatten som skiljer de borgerliga från egen majoritet är ungefär 7000. Å andra sidan kan man även om man får en majoritet av antalet röster riskera att vi inte får majoritet räknad i mandat. Det är också mindre än 8000 röster som skiljer mellan fp och mp och avgör frågan om vilket som är landets tredje största parti.
(Uppdatering: Läs även den här Brännpunkt-artikeln om bristerna i systemet.)
Det är också viktigt att komma ihåg att stödet för alliansen har ökat, inte minskat. I antal röster har vi ökat mycket, genom högre valdeltagande och fler röstberättigade. I procent har vi också ökat. Men vi får ändå något färre mandat i riksdagen, eftersom sd kommer in. Men vi har en regering som fått ökat förtroende efter en avslutad period. Det är en prestation.
I Uppsala har Folkpartiet gått bakåt. Minskningen i kommun och landsting är större än för Uppsala till riksdagen, men det beror på att vi har varit klart starkare lokalt än i riksdagsvalet.
Om 2006 års resultat hade upprepat sig hade jag varit första ersättare i landstingsfullmäktige, en post som i praktiken nästan hade motsvarat ledamot, med 6 ordinarie platser för vår valkrets. Det är ofta någon som inte riktigt kan vara med, så ersättarna har en viktig roll. Med nuvarande resultat, om fyra mandat, är läget annorlunda.
Jag ser i alla fram emot att få se siffrorna på personkryss, även om jag inte tror att det räcker för att kryssa upp mig, baserat på hur stödet för partiet blev i de distrikt där jag har kampanjat.
Nästa inlägg kanske dröjer lite, måste tänka över hur jag skall hantera kampanjbloggen när det inte är kampanj...
(Uppdatering: Läs även den här Brännpunkt-artikeln om bristerna i systemet.)
Det är också viktigt att komma ihåg att stödet för alliansen har ökat, inte minskat. I antal röster har vi ökat mycket, genom högre valdeltagande och fler röstberättigade. I procent har vi också ökat. Men vi får ändå något färre mandat i riksdagen, eftersom sd kommer in. Men vi har en regering som fått ökat förtroende efter en avslutad period. Det är en prestation.
I Uppsala har Folkpartiet gått bakåt. Minskningen i kommun och landsting är större än för Uppsala till riksdagen, men det beror på att vi har varit klart starkare lokalt än i riksdagsvalet.
Om 2006 års resultat hade upprepat sig hade jag varit första ersättare i landstingsfullmäktige, en post som i praktiken nästan hade motsvarat ledamot, med 6 ordinarie platser för vår valkrets. Det är ofta någon som inte riktigt kan vara med, så ersättarna har en viktig roll. Med nuvarande resultat, om fyra mandat, är läget annorlunda.
Jag ser i alla fram emot att få se siffrorna på personkryss, även om jag inte tror att det räcker för att kryssa upp mig, baserat på hur stödet för partiet blev i de distrikt där jag har kampanjat.
Nästa inlägg kanske dröjer lite, måste tänka över hur jag skall hantera kampanjbloggen när det inte är kampanj...
lördag 18 september 2010
Varför rösta på Carl Nettelblad?
Politik är att vilja. Politik är att ha visioner. Men politik är också, för att citera Otto von Bismarck, det möjligas konst. Det handlar om att kunna följa sin omvärld och reagera på det som händer. Reaktionerna kan ibland behöva vara blixtsnabba, men det kan också handla om att justera en del av sin världsbild och sedan vara medveten om det vid senare beslut, kanske flera månader eller år senare.
När jag i våras började fundera över hur och om jag skulle driva personvalskampanj startade jag den här bloggen som ett sätt att presentera mina åsikter. När jag ser en nyhet har jag ofta en politisk tolkning av den i någon form. Jag tror också att det är viktigt att komma ihåg att ett val handlar om att kunna komma till kloka slutsatser i alla frågor. Oavsett hur mycket en partipiska viner vid votering kan goda argument i gruppdiskussioner innan vara avgörande. En enskild ledamot, inkryssad via personval eller tagen direkt från listan, kan vända en hel församling. Därför behöver vi ledamöter som inte bara driver "sina frågor", utan har en allmän politisk inriktning också och kan applicera den på många frågor. Den som läser några av mina inlägg här hoppas jag kommer att tycka att jag har det. Däremot är det naturligtvis också så att jag har snöat in på vissa teman, men de har inte alltid kunnat snävas in till enskilda frågor.
Nu är det lördag kväll och om 24 timmar har vallokalerna redan stängt. Du som hittar min blogg nu orkar kanske läsa hela det här inlägget, men inte de nära 150 andra jag har skrivit sedan i april.
Den som vill läsa en vanlig presentation av en lista med Sakfrågor Den Här Kandidaten Vill Driva bör läsa min broschyr. Nedan beskriver jag lite mer tematiskt några områden som jag tycker är viktiga, på ett sätt som är väldigt fritt från vallöften.
Om jag kommer in i landstinget blir ett bättre IT-stöd, både för medarbetare och patienter, en väldigt viktig fråga. Kontakt med vården skall funka som kontakt med andra delar av samhället, där e-post och webbtjänster är en naturlig del, men inte den enda kanalen. Personal skall inte behöva ägna värdefull tid åt onödigt komplicerade eller felutformade datorsystem, system som i värsta fall leder till arbetsskador i nacke och händer genom att samma moment måste upprepas gång på gång under stress.
Utbildningsfrågor är jätteviktiga. Alla elever måste få en ordentlig grund, möjligheterna i livet skall inte avgöras av hemmiljön och stimulans därifrån. Utbildningssystemet borde bättre se varje individs intresse och styrkor och hjälpa till att förvalta dem. Att göra på det viset bidrar till ökat självförtroende och gör själva utbildningen roligare.
Miljöfrågor är oerhört viktiga. Men det gäller att ha rätt perspektiv. Miljöfrågor är, ur mitt politiska perspektiv, viktiga eftersom de handlar om människor. Om vi tar klimatförändringarna hotar de inte livet på jorden. De kan däremot leda till enorma skador och stort lidande för en art (människa) som har bosatt sig på ställen där vatten och väder har varit precis rätt. När de faktorerna förändras drabbas vi hårt. Biologisk mångfald är viktig för att garantera vår livsmiljö.
Vi skall ha en miljöpolitik som tar tillvara på de värden vi vill bevara. Det kan även vara rent estetiska värden, om vi människor väljer att prioritera dem. Vi skall se till att de åtgärder vi sätter in blir så effektiva som möjligt. Det innebär ofta en form av marknadslösningar, där staten inte går in och säger "den här verksamheten skall sluta" eller "den här verksamheten skall vi satsa på". I stället skapar vi regler av typen "det här måste man uppfylla för att få bedriva den här verksamheten och de här avgifterna måste man betala för att kompensera för de utsläpp man gör". Om sådana lösningar tillämpas lika för alla branscher tar vi hänsyn till miljön på ett tydligt sätt, men samtidigt på ett effektivt sätt som inte skapar konstiga konkurrenseffekter.
Även här måste vi se att samhället inte är färdigt. Dagens lösningar kanske på sikt försvinner. Vi har byggt hela våra städer efter bilen som transportmedel. Lösningar som spårtaxi kan vara intressanta sätt för många stadsbor att inte vara beroende av bilen. En fossilfri fordonsflotta kan lösa utsläppsproblemen, men det kanske inte för alltid är den mest effektiva transportlösningen. Eftersom en ny bil utan vidare håller i tio år påverkas utsläppen för lång tid framöver av vilka nya bilar som säljs nu. El- och biogasteknik måste därför få en prisfördel jämfört med fossila alternativ. Det är energisnålhet och små andra utsläpp som är det viktigaste målet. Därför bör vi inte subventionera "miljöbilar" som egentligen bara är bränsleslukande bensinbilar som råkar kunna köra på etanol också och då dra ännu mer.
Jag ser också att vi har en demografisk utmaning, som det brukar kallas. Vårt problem är inte att hitta jobb att göra, det är att matcha jobb mot arbetstagare. Det är att kunna ge alla äldre en värdig omsorg och vård utan att de arbetsföra dignar under det ansvaret. Därför tror jag att det är viktigt att se till att friska äldre får fortsätta arbeta, oavsett om man fyllt 65, 67 eller 69 år.
Staten borde gå före som arbetsgivare. I dag är man i stället nästan mest stelbent av alla aktörer på arbetsmarknaden. Vi måste också satsa på effektivisering av vård och omsorg. Effektivisering är inte detsamma som att hux flux plocka bort en tjänst, men det handlar om att se att lösningen inte alltid är en människa, ett par händer, till. Ibland är det att se till att de händer (och huvuden!) som finns kan göra det de är bra på och att man får rutiner och arbetssätt som hjälper till i stället för att vara i vägen. Det gäller också att se att även områden som verkligen bygger på en människa som hjälper en annan kan bli bättre genom ny teknik. Ett av många exempel är kommunikationsroboten "giraffen" som hjälper ensamboende äldre att inte bli lika isolerade. Men det kan också handla om maskiner som hjälper till med tunga lyft eller till exempel robotdammsugare som minskar belastningen för både den äldre och hemtjänsten.
Men mest av allt handlar det om att hitta sätt för oss att leva tillsammans, respektera varandras likheter och olikheter, åsikter och önskemål. Det gäller att tro på att om vi låter var och en utvecklas och finna sin väg kommer också samhället att utvecklas och i någon mening gå framåt. Det är vad jag ytterst tycker att årets val handlar om och jag hoppas att du kan ge mig förtroendet att vara med och gå en liten bit på den vägen.
När jag i våras började fundera över hur och om jag skulle driva personvalskampanj startade jag den här bloggen som ett sätt att presentera mina åsikter. När jag ser en nyhet har jag ofta en politisk tolkning av den i någon form. Jag tror också att det är viktigt att komma ihåg att ett val handlar om att kunna komma till kloka slutsatser i alla frågor. Oavsett hur mycket en partipiska viner vid votering kan goda argument i gruppdiskussioner innan vara avgörande. En enskild ledamot, inkryssad via personval eller tagen direkt från listan, kan vända en hel församling. Därför behöver vi ledamöter som inte bara driver "sina frågor", utan har en allmän politisk inriktning också och kan applicera den på många frågor. Den som läser några av mina inlägg här hoppas jag kommer att tycka att jag har det. Däremot är det naturligtvis också så att jag har snöat in på vissa teman, men de har inte alltid kunnat snävas in till enskilda frågor.
Nu är det lördag kväll och om 24 timmar har vallokalerna redan stängt. Du som hittar min blogg nu orkar kanske läsa hela det här inlägget, men inte de nära 150 andra jag har skrivit sedan i april.
Den som vill läsa en vanlig presentation av en lista med Sakfrågor Den Här Kandidaten Vill Driva bör läsa min broschyr. Nedan beskriver jag lite mer tematiskt några områden som jag tycker är viktiga, på ett sätt som är väldigt fritt från vallöften.
IT i vården
Om jag kommer in i landstinget blir ett bättre IT-stöd, både för medarbetare och patienter, en väldigt viktig fråga. Kontakt med vården skall funka som kontakt med andra delar av samhället, där e-post och webbtjänster är en naturlig del, men inte den enda kanalen. Personal skall inte behöva ägna värdefull tid åt onödigt komplicerade eller felutformade datorsystem, system som i värsta fall leder till arbetsskador i nacke och händer genom att samma moment måste upprepas gång på gång under stress.
Utbildning
Utbildningsfrågor är jätteviktiga. Alla elever måste få en ordentlig grund, möjligheterna i livet skall inte avgöras av hemmiljön och stimulans därifrån. Utbildningssystemet borde bättre se varje individs intresse och styrkor och hjälpa till att förvalta dem. Att göra på det viset bidrar till ökat självförtroende och gör själva utbildningen roligare.
Vår viktigaste framtidsfråga
Miljöfrågor är oerhört viktiga. Men det gäller att ha rätt perspektiv. Miljöfrågor är, ur mitt politiska perspektiv, viktiga eftersom de handlar om människor. Om vi tar klimatförändringarna hotar de inte livet på jorden. De kan däremot leda till enorma skador och stort lidande för en art (människa) som har bosatt sig på ställen där vatten och väder har varit precis rätt. När de faktorerna förändras drabbas vi hårt. Biologisk mångfald är viktig för att garantera vår livsmiljö.
Vi skall ha en miljöpolitik som tar tillvara på de värden vi vill bevara. Det kan även vara rent estetiska värden, om vi människor väljer att prioritera dem. Vi skall se till att de åtgärder vi sätter in blir så effektiva som möjligt. Det innebär ofta en form av marknadslösningar, där staten inte går in och säger "den här verksamheten skall sluta" eller "den här verksamheten skall vi satsa på". I stället skapar vi regler av typen "det här måste man uppfylla för att få bedriva den här verksamheten och de här avgifterna måste man betala för att kompensera för de utsläpp man gör". Om sådana lösningar tillämpas lika för alla branscher tar vi hänsyn till miljön på ett tydligt sätt, men samtidigt på ett effektivt sätt som inte skapar konstiga konkurrenseffekter.
Även här måste vi se att samhället inte är färdigt. Dagens lösningar kanske på sikt försvinner. Vi har byggt hela våra städer efter bilen som transportmedel. Lösningar som spårtaxi kan vara intressanta sätt för många stadsbor att inte vara beroende av bilen. En fossilfri fordonsflotta kan lösa utsläppsproblemen, men det kanske inte för alltid är den mest effektiva transportlösningen. Eftersom en ny bil utan vidare håller i tio år påverkas utsläppen för lång tid framöver av vilka nya bilar som säljs nu. El- och biogasteknik måste därför få en prisfördel jämfört med fossila alternativ. Det är energisnålhet och små andra utsläpp som är det viktigaste målet. Därför bör vi inte subventionera "miljöbilar" som egentligen bara är bränsleslukande bensinbilar som råkar kunna köra på etanol också och då dra ännu mer.
Vår näst viktigaste framtidsfråga
Jag ser också att vi har en demografisk utmaning, som det brukar kallas. Vårt problem är inte att hitta jobb att göra, det är att matcha jobb mot arbetstagare. Det är att kunna ge alla äldre en värdig omsorg och vård utan att de arbetsföra dignar under det ansvaret. Därför tror jag att det är viktigt att se till att friska äldre får fortsätta arbeta, oavsett om man fyllt 65, 67 eller 69 år.
Staten borde gå före som arbetsgivare. I dag är man i stället nästan mest stelbent av alla aktörer på arbetsmarknaden. Vi måste också satsa på effektivisering av vård och omsorg. Effektivisering är inte detsamma som att hux flux plocka bort en tjänst, men det handlar om att se att lösningen inte alltid är en människa, ett par händer, till. Ibland är det att se till att de händer (och huvuden!) som finns kan göra det de är bra på och att man får rutiner och arbetssätt som hjälper till i stället för att vara i vägen. Det gäller också att se att även områden som verkligen bygger på en människa som hjälper en annan kan bli bättre genom ny teknik. Ett av många exempel är kommunikationsroboten "giraffen" som hjälper ensamboende äldre att inte bli lika isolerade. Men det kan också handla om maskiner som hjälper till med tunga lyft eller till exempel robotdammsugare som minskar belastningen för både den äldre och hemtjänsten.
Ensamma eller tillsammans?
Men mest av allt handlar det om att hitta sätt för oss att leva tillsammans, respektera varandras likheter och olikheter, åsikter och önskemål. Det gäller att tro på att om vi låter var och en utvecklas och finna sin väg kommer också samhället att utvecklas och i någon mening gå framåt. Det är vad jag ytterst tycker att årets val handlar om och jag hoppas att du kan ge mig förtroendet att vara med och gå en liten bit på den vägen.
Chockad igen
Nu anser rättsläkare att den attackerade sverigedemokraten inte alls blev attackerad. Skadorna (ett inristat hakkors i pannan) är självvållade.
I samband med mitt inlägg om anfallet på Fredrick Federley, som hittills enligt alla uppgifter är autentiskt, jämförde jag också med det här fallet och fick ändå däng bland kommentarerna för att jag inte tog sd-attacken på tillräckligt allvar. Jag tog den på mycket stort allvar. Därför blir jag också så fylld av avsmak för att nu ha blivit lurad. Att fingera ett sådant här anfall är en mycket större nyhet än att anfallet i sig skulle ha ägt rum. Om du någonsin funderat på att rösta på sverigedemokraterna undrar jag om du nu fortfarande tycker att partiet kan vara något att lita på.
Under dagen har jag stått och bemannat bokbord och blivit genomblöt i plötslig skur under "Stenhagens dag". Socialdemokraterna visade där hur de uppfattar socialförsäkringarna nu. En (manlig) kommunpolitiker klädde av sig på överkroppen och lade sig på spikmattan inför publik, varpå en plywoodskiva och cementblock placerades ovanpå honom och slutligen en klubba slog till blocken.
Alternativet var en studsmattan. Spikmattan är moderat politik, studsmattan den socialdemokratiska.
Historien kunde ha varit slut där. Men det var inte bara kommunpolitiker och ungdomsförbundare som drev detta. Sveriges tidigare miljöminister och nu riksdagskandidat för Uppsala Lena Sommestad höll i megafonen under en av demonstrationerna och höll ivrigt låda om parallellerna mellan mattorna och systemen och hur onda moderater är. (Övriga allianspartier finns tydligen inte.) Jag har tidigare haft respekt för Sommestad som en politiker som utgår från forskning och resonemang snarare än billiga poänger. Den försvann också idag.
För övrigt har jag läst om betydligt fler olyckor med studsmattor än spikmattor. Om man hoppar in på studsmattan från fel håll (kanske haft flera korta anställningar, eller varit student), finns det en risk att man studsar ut igen med huvudet före och slår sig mycket, mycket hårdare. S-politiken handlar fortfarande bara om den grupp som hade en försäkring värd namnet före 2006 och där Försäkringskassans ursprungliga bedömning var att individer var sjuk. Hur rehabilitering går till, hur man löser frågan om att inte längre kunna gå tillbaka till samma arbete som man hade tidigare, men ändå kunna ta något annat, eller att Försäkringskassan har ett enormt överläge mot den enskilde i alla sammanhang, det är frågor och problem som de rödgröna inte berör. De gör det inte i valdebatten och de har heller inte gjort det på allvar genom seriösa förslag i något annat sammanhang.
Mark Klamberg drar också upp de olika villkor som finns i lagtext och förarbeten för när den sista tidsgränsen i rehabiliteringskedjan inte skall gälla. Förutom att tumörsjukdomar nämndes redan 2007 lades också 2009, innan någon blev utförsäkrad, följande villkor till: "när en återgång i arbete eller ett deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program skulle medföra risk för allvarlig försämring av den försäkrades sjukdom".
Återigen blir frågan: är det reglerna det är fel på, eller är det Försäkringskassans förmåga att tolka dem och möta enskilda människor i deras situation? Det är troligen båda, men om man bara läser reglerna i sig blir det för en yttre betraktare svårt att få ihop det med de fall som lyfts upp.
Uppdatering: Lika bra att köra med öppna kort. Jag bryr mig en del om just frågan om Försäkringskassans nuvarande och tidigare praxis för att min fru, även om vi då inte kände varandra, fick problem efter en till synes först lindrig cykelolycka 2006. Utan att gå in på detaljer var myndigheternas hantering starkt bidragande till problem som slutade med beroende av försörjningsstöd i 2 år. Du kan läsa lite om hennes reaktioner här.
Fick också den här länken i en kommentar.
I samband med mitt inlägg om anfallet på Fredrick Federley, som hittills enligt alla uppgifter är autentiskt, jämförde jag också med det här fallet och fick ändå däng bland kommentarerna för att jag inte tog sd-attacken på tillräckligt allvar. Jag tog den på mycket stort allvar. Därför blir jag också så fylld av avsmak för att nu ha blivit lurad. Att fingera ett sådant här anfall är en mycket större nyhet än att anfallet i sig skulle ha ägt rum. Om du någonsin funderat på att rösta på sverigedemokraterna undrar jag om du nu fortfarande tycker att partiet kan vara något att lita på.
Under dagen har jag stått och bemannat bokbord och blivit genomblöt i plötslig skur under "Stenhagens dag". Socialdemokraterna visade där hur de uppfattar socialförsäkringarna nu. En (manlig) kommunpolitiker klädde av sig på överkroppen och lade sig på spikmattan inför publik, varpå en plywoodskiva och cementblock placerades ovanpå honom och slutligen en klubba slog till blocken.
Alternativet var en studsmattan. Spikmattan är moderat politik, studsmattan den socialdemokratiska.
Historien kunde ha varit slut där. Men det var inte bara kommunpolitiker och ungdomsförbundare som drev detta. Sveriges tidigare miljöminister och nu riksdagskandidat för Uppsala Lena Sommestad höll i megafonen under en av demonstrationerna och höll ivrigt låda om parallellerna mellan mattorna och systemen och hur onda moderater är. (Övriga allianspartier finns tydligen inte.) Jag har tidigare haft respekt för Sommestad som en politiker som utgår från forskning och resonemang snarare än billiga poänger. Den försvann också idag.
För övrigt har jag läst om betydligt fler olyckor med studsmattor än spikmattor. Om man hoppar in på studsmattan från fel håll (kanske haft flera korta anställningar, eller varit student), finns det en risk att man studsar ut igen med huvudet före och slår sig mycket, mycket hårdare. S-politiken handlar fortfarande bara om den grupp som hade en försäkring värd namnet före 2006 och där Försäkringskassans ursprungliga bedömning var att individer var sjuk. Hur rehabilitering går till, hur man löser frågan om att inte längre kunna gå tillbaka till samma arbete som man hade tidigare, men ändå kunna ta något annat, eller att Försäkringskassan har ett enormt överläge mot den enskilde i alla sammanhang, det är frågor och problem som de rödgröna inte berör. De gör det inte i valdebatten och de har heller inte gjort det på allvar genom seriösa förslag i något annat sammanhang.
Mark Klamberg drar också upp de olika villkor som finns i lagtext och förarbeten för när den sista tidsgränsen i rehabiliteringskedjan inte skall gälla. Förutom att tumörsjukdomar nämndes redan 2007 lades också 2009, innan någon blev utförsäkrad, följande villkor till: "när en återgång i arbete eller ett deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program skulle medföra risk för allvarlig försämring av den försäkrades sjukdom".
Återigen blir frågan: är det reglerna det är fel på, eller är det Försäkringskassans förmåga att tolka dem och möta enskilda människor i deras situation? Det är troligen båda, men om man bara läser reglerna i sig blir det för en yttre betraktare svårt att få ihop det med de fall som lyfts upp.
Uppdatering: Lika bra att köra med öppna kort. Jag bryr mig en del om just frågan om Försäkringskassans nuvarande och tidigare praxis för att min fru, även om vi då inte kände varandra, fick problem efter en till synes först lindrig cykelolycka 2006. Utan att gå in på detaljer var myndigheternas hantering starkt bidragande till problem som slutade med beroende av försörjningsstöd i 2 år. Du kan läsa lite om hennes reaktioner här.
Fick också den här länken i en kommentar.
fredag 17 september 2010
Den missunsamma vården
Har jag tid att läsa Insidan i DN mitt i valrörelsen? Tydligen, och det är nog tur. Avundsjuka är temat och främst inom offentlig sektor. Avund som tystas ned. Men det är en avund mellan likställda och den som arbetar sig uppåt. Att ta initiativ belönas inte alltid, men vad värre är kan det bestraffa sig genom gruppens hierarki. Detta stimuleras av typen av organisationer.
Det här präglar också lönesättningen. Facken betonar höga minimilöner och fasta, ganska flacka, lönestegar. Det handlar mindre om individuell lönesättning och lönesättning efter prestation. Många landsting har uttalade eller outtalade regler om att inte "sno" personal från andra avdelningar med erbjudanden om högre lön. Ingen är väl förmer än någon annan?
Vad det här konsekvent gör är att tysta initiativ. Man har ingen möjlighet att förbättra på sin arbetsplats eller förbättra sin egen livssituation genom ansträngning.
Men de rödgröna ser inte detta och inte heller i slutdebatten. Lösningen på vården är bara mer pengar, det finns inga organisationsproblem. Det finns inget behov av olika arbetsgivare som prövar olika idéer för att ge den bästa tillgängligheten och hittar nya sätt att ge en bra vård som verkligen betonar både patienter och medarbetare. Just denna fråga om att se till båda parter var något Fredrik Reinfeldt återkom till på ett förtjänstfullt sätt.
Det här präglar också lönesättningen. Facken betonar höga minimilöner och fasta, ganska flacka, lönestegar. Det handlar mindre om individuell lönesättning och lönesättning efter prestation. Många landsting har uttalade eller outtalade regler om att inte "sno" personal från andra avdelningar med erbjudanden om högre lön. Ingen är väl förmer än någon annan?
Vad det här konsekvent gör är att tysta initiativ. Man har ingen möjlighet att förbättra på sin arbetsplats eller förbättra sin egen livssituation genom ansträngning.
Men de rödgröna ser inte detta och inte heller i slutdebatten. Lösningen på vården är bara mer pengar, det finns inga organisationsproblem. Det finns inget behov av olika arbetsgivare som prövar olika idéer för att ge den bästa tillgängligheten och hittar nya sätt att ge en bra vård som verkligen betonar både patienter och medarbetare. Just denna fråga om att se till båda parter var något Fredrik Reinfeldt återkom till på ett förtjänstfullt sätt.
En flod som aldrig ebbar ut
Anders Flodström, tidigare rektor vid KTH, tidigare rektor vid Linköpings universitet, fram till i somras högskolekansler (Högskoleverkets högste chef) ger på DN Debatt en skarp kritik av regeringens politik, men även av högskolefrågornas frånvaro i valdebatten. I det senare kan jag hålla med till en del, men inte helt. Vi har talat om treterminssystem (något flera studentkårer har drivit) som ett sätt för den som vill att bli klar fortare och inte behöva pussla med ibland meningslösa ströjobb, ibland registreringar på sommarkurser i det enda syftet att kunna få studiemedel.
Den del jag håller med minst om gäller kvalitetsutvärderingssystemet. Det är ett stort steg att regeringen över huvud taget inför ett system där resultat från kvalitetsgranskningar i princip automatiskt kan ge effekt på framtida tilldelning av medel. Kvalitet kostar. Det är inte säkert att mer pengar ger bättre kvalitet, men att spara okritiskt kan lätt ge sämre kvalitet. Många högskolor fyller idag platserna på många utbildningar, så konkurrensen högskolorna emellan finns egentligen inte. Den som fyller alla sina platser har bara andra skäl än ekonomiska att satsa på högre kvalitet. Om hög kvalitet ger extra medel nästa år blir det annorlunda.
Men Flodström menar att regeringens system bara gynnar högskolor med redan duktiga studenter. Det system han själv förordar gynnar bara högskolor som följer Högskoleverkets mallar. Där ligger nämligen den stora skillnaden, graden av detaljstyrning av kvalitetsbegreppet. Rörande frågan om bred rekrytering gynnas eller missgynnas har Sigbrit Franke, Flodströms företrädare på posten som kansler, en klart annan uppfattning.
Slutligen till frågan om antagningssystem. Flodström efterlyser ett transparent system utan en massa kvoter av olika slag. När nuvarande regering tillträdde fanns det ännu fler specialregler. Du kunde skriva högskoleprovet, men om du dessutom hade arbetslivserfarenhet (med en väldigt bred definition på detta, där sjukskrivning och föräldraledighet kunde räknas som lika erfarenhetsgivande) fick du extrapoäng. Du kunde få behörighet till högskolan utan att egentligen vara behörig, bara du hade arbetslivserfarenhet också. Det gjorde att många som ville plugga medvetet väntade, fast de om de själva fått välja hade börjat tidigare. Det var slöseri med tid, både för den enskilde och för samhället. Värdet på samhällets investering i en individs utbildning blir högre om man kan räkna med fler friska år i arbetslivet efteråt, där utbildningen kan utnyttjas. Däremot måste det givetvis vara så att man i varje skede i livet ändå kan välja att gå vidare och höja sin kompetens ytterligare.
Frågan är lite vilket system Flodström söker i stället. Den stora frågan om kvoter är att vi har ett hybridsystem mellan betyg från olika typer av utbildningsanordnare, högskoleprovet och lokala egna urvalsgrupper. Vilka vill han ta bort? Reglerna inom betygskvoterna kan justeras, men för att inte ge alltför skadliga effekter och tillåta den mångfald av utbildningar som finns är stora förenklingar omöjliga. Antagningsprov som enda väg har föreslagits av många. Jag kan själv se positiva sidor med den tanken, men jag tror att det framför allt från rödgrönt håll skulle möta ännu större kritik än dagens system. Samtidigt är antagningsprov faktiskt ett sätt att se vad en individ just nu, i det här skedet av livet, verkar klara. Alla prov behöver ju inte heller vara att fylla i rutor i en skrivsal.
Jag kan hoppas att Lars Haikola, den nye högskolekanslern, ägnar mer tid åt det interna arbetet och mindre tid åt polemik. Högskoleverket måste givetvis kritisera när det är nödvändigt, men när beslut är fattat skall myndigheter följa dem. Där felade Flodström stort under våren. Lars är både klok, spontan och eftertänksam, i alla fall de gånger jag mött honom.
Den del jag håller med minst om gäller kvalitetsutvärderingssystemet. Det är ett stort steg att regeringen över huvud taget inför ett system där resultat från kvalitetsgranskningar i princip automatiskt kan ge effekt på framtida tilldelning av medel. Kvalitet kostar. Det är inte säkert att mer pengar ger bättre kvalitet, men att spara okritiskt kan lätt ge sämre kvalitet. Många högskolor fyller idag platserna på många utbildningar, så konkurrensen högskolorna emellan finns egentligen inte. Den som fyller alla sina platser har bara andra skäl än ekonomiska att satsa på högre kvalitet. Om hög kvalitet ger extra medel nästa år blir det annorlunda.
Men Flodström menar att regeringens system bara gynnar högskolor med redan duktiga studenter. Det system han själv förordar gynnar bara högskolor som följer Högskoleverkets mallar. Där ligger nämligen den stora skillnaden, graden av detaljstyrning av kvalitetsbegreppet. Rörande frågan om bred rekrytering gynnas eller missgynnas har Sigbrit Franke, Flodströms företrädare på posten som kansler, en klart annan uppfattning.
Slutligen till frågan om antagningssystem. Flodström efterlyser ett transparent system utan en massa kvoter av olika slag. När nuvarande regering tillträdde fanns det ännu fler specialregler. Du kunde skriva högskoleprovet, men om du dessutom hade arbetslivserfarenhet (med en väldigt bred definition på detta, där sjukskrivning och föräldraledighet kunde räknas som lika erfarenhetsgivande) fick du extrapoäng. Du kunde få behörighet till högskolan utan att egentligen vara behörig, bara du hade arbetslivserfarenhet också. Det gjorde att många som ville plugga medvetet väntade, fast de om de själva fått välja hade börjat tidigare. Det var slöseri med tid, både för den enskilde och för samhället. Värdet på samhällets investering i en individs utbildning blir högre om man kan räkna med fler friska år i arbetslivet efteråt, där utbildningen kan utnyttjas. Däremot måste det givetvis vara så att man i varje skede i livet ändå kan välja att gå vidare och höja sin kompetens ytterligare.
Frågan är lite vilket system Flodström söker i stället. Den stora frågan om kvoter är att vi har ett hybridsystem mellan betyg från olika typer av utbildningsanordnare, högskoleprovet och lokala egna urvalsgrupper. Vilka vill han ta bort? Reglerna inom betygskvoterna kan justeras, men för att inte ge alltför skadliga effekter och tillåta den mångfald av utbildningar som finns är stora förenklingar omöjliga. Antagningsprov som enda väg har föreslagits av många. Jag kan själv se positiva sidor med den tanken, men jag tror att det framför allt från rödgrönt håll skulle möta ännu större kritik än dagens system. Samtidigt är antagningsprov faktiskt ett sätt att se vad en individ just nu, i det här skedet av livet, verkar klara. Alla prov behöver ju inte heller vara att fylla i rutor i en skrivsal.
Jag kan hoppas att Lars Haikola, den nye högskolekanslern, ägnar mer tid åt det interna arbetet och mindre tid åt polemik. Högskoleverket måste givetvis kritisera när det är nödvändigt, men när beslut är fattat skall myndigheter följa dem. Där felade Flodström stort under våren. Lars är både klok, spontan och eftertänksam, i alla fall de gånger jag mött honom.
torsdag 16 september 2010
Gjuta mod och Baghdad Bob
De rödgröna verkar plantera en nyhet om en "hemlig" undersökning hos Novus opinion, där blocken skulle ligga nästan lika. Det är inget konstigt med egna undersökningar för partierna, även om inte alla har råd att beställa så mycket. Däremot måste man veta vilka kriterier man har haft på befolkningsunderlag och vilka andra frågor som ställts före frågan om partisympati. Det låtsas inte stabschefen Paolo Silva hos miljöpartiet om. Precis som Iraks informationsminister 2003 låtsas han som om den egna bilden av verkligheten är den enda riktiga: "Jag känner till flera mätningar som kommer inom kort och som kommer att ge samma bild att gapet minskar, säger Paolo Silva".
Novus presenterade en ny barometer idag. Till skillnad från den interna undersökningen har den det normala underlaget och visar samma sak som många andra undersökningar. Undersökningsperioden är ungefär densamma som i den rödgröna specialundersökningen. Men alliansen leder här med 8,9 procent.
Jag undrar fortfarande vilka "mätningar som kommer inom kort" som Silva känner till där gapet minskar. I United Minds minskar det något, i Novus riktiga undersökning ökar det i stället. Ingenstans är det nära att utraderas. Vi har ingen aning om vad som faktiskt händer i valet. Något stort kan hända, instituten kan ha tagit rekordfel (mer än någonsin under de 50 år då undersökningar av liknande slag har gjorts). Men är det troligt?
Idag har jag satt upp de sista av mina egna personvalsaffischer (förutom ett litet fåtal sparat för kampanj) och kanske stått mitt sista pass i valstugan. Snart är det bara spänning som återstår. Och, med lite tur, fyra år fyllda av arbete för en bättre vård och kollektivtrafik i Uppsala län. Med ännu mer tur en plats i riksdagen där jag kan ta itu med arbetsmarknadsfrågor, jämställdhet och integration.
Den hälsosamme ekonomisten drar samma parallell till Irak. Rasmus Jonlund påpekar också att bland annat SVT:s sammanvägda index också pekar på egen majoritet för alliansen nu.
Novus presenterade en ny barometer idag. Till skillnad från den interna undersökningen har den det normala underlaget och visar samma sak som många andra undersökningar. Undersökningsperioden är ungefär densamma som i den rödgröna specialundersökningen. Men alliansen leder här med 8,9 procent.
Jag undrar fortfarande vilka "mätningar som kommer inom kort" som Silva känner till där gapet minskar. I United Minds minskar det något, i Novus riktiga undersökning ökar det i stället. Ingenstans är det nära att utraderas. Vi har ingen aning om vad som faktiskt händer i valet. Något stort kan hända, instituten kan ha tagit rekordfel (mer än någonsin under de 50 år då undersökningar av liknande slag har gjorts). Men är det troligt?
Idag har jag satt upp de sista av mina egna personvalsaffischer (förutom ett litet fåtal sparat för kampanj) och kanske stått mitt sista pass i valstugan. Snart är det bara spänning som återstår. Och, med lite tur, fyra år fyllda av arbete för en bättre vård och kollektivtrafik i Uppsala län. Med ännu mer tur en plats i riksdagen där jag kan ta itu med arbetsmarknadsfrågor, jämställdhet och integration.
Den hälsosamme ekonomisten drar samma parallell till Irak. Rasmus Jonlund påpekar också att bland annat SVT:s sammanvägda index också pekar på egen majoritet för alliansen nu.
onsdag 15 september 2010
Chockad
Kommer hem efter en lång dags kampanjande. Läser att centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley blivit "rånad" och misshandlad. Kanske på samma sätt som en sverigedemokrat blev "rånad" när han blev anfallen vid sitt hem, fick ett hakkors inristat i pannan och förlorade dator och pengar.
Nu vet vi inte säkert om Federley bara skulle vara ett slumpmässigt offer i det här fallet, men när det sker utanför hans bostad några dagar före ett val verkar det minst sagt osannolikt.
Utvecklingen är minst sagt oroande. Jag har hittills inte varit rädd när jag varit ute och satt upp affischer (och än mindre när jag stått i valstugan) och det är förstås en stor skillnad på en medialt uppmärksammad riksdagsledamot och oss vanliga kandidater. De värsta sakerna jag har fått är "konstiga" mail, som jag aldrig tagit som några faktiska hot. Men en del människor förstås nog inte hur mycket oväntade saker man kan utsättas för, även som (borgerlig) mainstreampolitiker. Och att en del väljer bort det eller lägger av bara på grund av det.
Dessutom får man en extra dålig bismak av Aftonbladets raljerande reportage för några veckor sedan om Federleys taxiresor kvällstid, som var rekommenderade av Riksdagens säkerhetsavdelning.
Nu vet vi inte säkert om Federley bara skulle vara ett slumpmässigt offer i det här fallet, men när det sker utanför hans bostad några dagar före ett val verkar det minst sagt osannolikt.
Utvecklingen är minst sagt oroande. Jag har hittills inte varit rädd när jag varit ute och satt upp affischer (och än mindre när jag stått i valstugan) och det är förstås en stor skillnad på en medialt uppmärksammad riksdagsledamot och oss vanliga kandidater. De värsta sakerna jag har fått är "konstiga" mail, som jag aldrig tagit som några faktiska hot. Men en del människor förstås nog inte hur mycket oväntade saker man kan utsättas för, även som (borgerlig) mainstreampolitiker. Och att en del väljer bort det eller lägger av bara på grund av det.
Dessutom får man en extra dålig bismak av Aftonbladets raljerande reportage för några veckor sedan om Federleys taxiresor kvällstid, som var rekommenderade av Riksdagens säkerhetsavdelning.
På dödligt allvar
Jag var på en skola i måndags där vi fick en elevfråga om vår syn på medicinering kontra "riktig" behandling, främst för psykiska problem.
Jag svarade ungefär att terapi är viktig, men att man inte skall underskatta vikten av lämpliga psykofarmaka för att stabilisera en persons tillstånd, så att man får tid till terapi. Man måste ju fråga sig vilket som är alternativet.
Ibland har man påstått att medicinerna skulle göra passiva människor mer initiativtagande, så att man faktiskt skulle må bättre och därför ha en större risk att skada sig själv.
Därför är det intressant att se en nyhet om faktiska analyser på personer som tagit sitt liv. Man kan se olika förklaringsmodeller, men överlag verkar en ny studie visa att medicinering tycks leda till mindre risk för självmord.
Jag svarade ungefär att terapi är viktig, men att man inte skall underskatta vikten av lämpliga psykofarmaka för att stabilisera en persons tillstånd, så att man får tid till terapi. Man måste ju fråga sig vilket som är alternativet.
Ibland har man påstått att medicinerna skulle göra passiva människor mer initiativtagande, så att man faktiskt skulle må bättre och därför ha en större risk att skada sig själv.
Därför är det intressant att se en nyhet om faktiska analyser på personer som tagit sitt liv. Man kan se olika förklaringsmodeller, men överlag verkar en ny studie visa att medicinering tycks leda till mindre risk för självmord.
tisdag 14 september 2010
Täcker för ögonen
Man kan undra vad som egentligen pågår i Frankrike och flera andra europeiska länder och vad vi blundar för. I situationer där man direkt söker social interaktion, som i undervisningssituationer eller vid identifiering, kan man möjligen tala om täckande slöjor som ett problem. Jag tycker att det är onödigt även där. Låt problem helt enkelt lösas på den nivå där de uppstår. Den som väljer klädseln får också utstå nog med problem ändå.
Men att bötfälla personer på grund av en klädsel som täcker för mycket på allmän plats, utan att man stör ordningen det minsta. Det är så dumt. Och det skapar ett förfrämligande och en oro hos långt fler som kan känna sympati med de som bär heltäckande slöjor, men som inte gör det själva.
Men att bötfälla personer på grund av en klädsel som täcker för mycket på allmän plats, utan att man stör ordningen det minsta. Det är så dumt. Och det skapar ett förfrämligande och en oro hos långt fler som kan känna sympati med de som bär heltäckande slöjor, men som inte gör det själva.
måndag 13 september 2010
Kvinnliga chefers villkor
Vilka chefer är det som bör kvoteras? Bör några kvoteras?
Regeringen har försökt arbeta aktivt med att fundera över om man väljer slentrianmässigt efter kön när man utsett myndighetschefer de senaste åren. Man har inte bara gjort det. Det förekommer faktiskt att högre chefsjobb utlyses öppet, i stället för att bra namn skvallras fram genom korridorerna och vem som snart skall avgå också strategiskt nämns till rätt personer. Det är bra och viktigt. Eftersom många myndighetschefer sitter på mandat på 3 eller 6 år är en ökning från 33 till 43,4 % kvinnor ganska betydlig.
Myndighetscheferna är i alla fall i några fall betydligt mer synliga än börsbolagsstyrelser. Som förebilder och mallskapare är de alltså viktigare. De har ofta också större reell makt. En styrelse är, särskilt i den svenska modellen, förhållandevis ofta mer av passivt övervakande än aktivt styrande. Jag har fortfarande svårt att förstå att det ändå är den kategori man i debatten har valt att rikta in sig på.
Förutom rekrytering av myndighetschefer har regeringen även drivit satsningar rörande bland annat försök med anonymiserade jobbansökningar i flera myndigheter, även om resultaten varit blandade. Men det viktiga är att prova olika verktyg och att också i och med de åtgärderna visa på frågornas vikt och indirekt påverka förhållningssätt. Varvade listor och procentsatskvotering har fortfarande inte, på djupet, förändrat den politiska sfären, så varför skulle det fungera i börsbolagen?
Starkt intervjureportage med Christina Jutterström, på samma tema. Hon verkar i alla fall tillfreds nu, men valen för en kvinna på de posterna har varit betydligt svårare än för många män.
Regeringen har försökt arbeta aktivt med att fundera över om man väljer slentrianmässigt efter kön när man utsett myndighetschefer de senaste åren. Man har inte bara gjort det. Det förekommer faktiskt att högre chefsjobb utlyses öppet, i stället för att bra namn skvallras fram genom korridorerna och vem som snart skall avgå också strategiskt nämns till rätt personer. Det är bra och viktigt. Eftersom många myndighetschefer sitter på mandat på 3 eller 6 år är en ökning från 33 till 43,4 % kvinnor ganska betydlig.
Myndighetscheferna är i alla fall i några fall betydligt mer synliga än börsbolagsstyrelser. Som förebilder och mallskapare är de alltså viktigare. De har ofta också större reell makt. En styrelse är, särskilt i den svenska modellen, förhållandevis ofta mer av passivt övervakande än aktivt styrande. Jag har fortfarande svårt att förstå att det ändå är den kategori man i debatten har valt att rikta in sig på.
Förutom rekrytering av myndighetschefer har regeringen även drivit satsningar rörande bland annat försök med anonymiserade jobbansökningar i flera myndigheter, även om resultaten varit blandade. Men det viktiga är att prova olika verktyg och att också i och med de åtgärderna visa på frågornas vikt och indirekt påverka förhållningssätt. Varvade listor och procentsatskvotering har fortfarande inte, på djupet, förändrat den politiska sfären, så varför skulle det fungera i börsbolagen?
Starkt intervjureportage med Christina Jutterström, på samma tema. Hon verkar i alla fall tillfreds nu, men valen för en kvinna på de posterna har varit betydligt svårare än för många män.
söndag 12 september 2010
Om föräldraledighet
Frågan till Lars Ohly om amning efter sju månader kan tyckas märklig. Å andra sidan är det en del som ammar klart längre än så, även om det inte rör sig om helamning. Att introducera ett stort stigma rörande andra matningsformer än direkt amning från bröst tror jag är olämpligt. De dokumenterade medicinska fördelarna är i få fall avgörande, även om de kanske kan finnas. Jag blir avgjort mer upprörd över föräldrar som röker nära sina barn (eller när de matar sina barn) än föräldrar som inte ser till att små barn får riktigt färsk bröstmjölk.
Sedan är det en annan sak att en faktisk bröstpump, oavsett om den är manuell eller elektrisk, är ett ganska hårdhänt verktyg och kanske inte direkt en dröm för den mamma som vill ha friheten att slippa vara färskvarumejeri. Då är det troligare att man håller sig till mindre mängder som man mjölkar ut för hand.
På temat:
Jag har prövat nästan allt som finns att välja på:
städa, tvätta, laga mat, ut med barnvagnen och gå.
Jag har ammat på de allra konstigaste sätt
och äntligen jag funnit på ett pappa-matar-sätt.
Man ska ha bröstpump - så är maten redan klar!
Man ska ha bröstpump - det har jag hört att Ohly har!
Man ska ha bröstpump - även om familjen säger tvi.
Man ska ha bröstpump - för då blir man fri.
Lite lustigt i sammanhanget är Peter Erikssons svar om föräldraförsäkringen och de rödgröna. Eftersom s och mp ville ha en till pappamånad, till att börja med (mindre än bådas tidigare förslag från kongresser) och v vill ha en fullständig delning, blev det ingenting. Ja, förutom att ta bort jämställdhetsbonusen alltså.
Sedan är det en annan sak att en faktisk bröstpump, oavsett om den är manuell eller elektrisk, är ett ganska hårdhänt verktyg och kanske inte direkt en dröm för den mamma som vill ha friheten att slippa vara färskvarumejeri. Då är det troligare att man håller sig till mindre mängder som man mjölkar ut för hand.
På temat:
Jag har prövat nästan allt som finns att välja på:
städa, tvätta, laga mat, ut med barnvagnen och gå.
Jag har ammat på de allra konstigaste sätt
och äntligen jag funnit på ett pappa-matar-sätt.
Man ska ha bröstpump - så är maten redan klar!
Man ska ha bröstpump - det har jag hört att Ohly har!
Man ska ha bröstpump - även om familjen säger tvi.
Man ska ha bröstpump - för då blir man fri.
Lite lustigt i sammanhanget är Peter Erikssons svar om föräldraförsäkringen och de rödgröna. Eftersom s och mp ville ha en till pappamånad, till att börja med (mindre än bådas tidigare förslag från kongresser) och v vill ha en fullständig delning, blev det ingenting. Ja, förutom att ta bort jämställdhetsbonusen alltså.
Vind i seglen
Egen majoritet i fler och fler undersökningar. Man kunde hoppas på ännu högre siffror för fp specifikt, men det får man väl ta. Vi är ändå på klart uppåtgående, förändringen är nästan 95 % signifikant. Själv har jag stått i valstugan hela natten eftersom Kulturnatten i Uppsala ägde rum med en mängd olika evenemang av skilda slag i staden. Vi bjöd på våfflor och pratade politik. Många våfflor och mycket politik. Och gamla mer eller mindre bekanta som råkade känna igen mig. Urvalet i folkvimlet var lite annat än dagtid, men ändå många som var väldigt positiva mot oss. Det känns bra, även om man inte skall ta ut något alls i förskott.
Får nog göra en djupare fundering kring opinionsläget imorgon. Det är synd att man mest kan gissa hur läget ser ut på landstingsnivå utifrån förra valresultatet, SCB i våras och de opinionsundersökningar som bland annat UNT har presenterat. Det är ibland svårt att översätta trender på riksnivå till vissa regioner.
Noterade efter att jag skrivit att LUF Storstockholms ordförande väljer samma titel på sitt blogginlägg om opinionsnyheten.
Får nog göra en djupare fundering kring opinionsläget imorgon. Det är synd att man mest kan gissa hur läget ser ut på landstingsnivå utifrån förra valresultatet, SCB i våras och de opinionsundersökningar som bland annat UNT har presenterat. Det är ibland svårt att översätta trender på riksnivå till vissa regioner.
Noterade efter att jag skrivit att LUF Storstockholms ordförande väljer samma titel på sitt blogginlägg om opinionsnyheten.
lördag 11 september 2010
Egna datorer i skolan, nu är det kanske dags?
När jag själv gick i skolan var jag av åsikten att skolor som satsade på en dator per elev gjorde det till en plojgrej. Fortfarande får det lätt den karaktären. Men det finns samtidigt riktigt billiga netbooks idag. Det är inga problem att ge en dator som faktiskt duger nu och i några år till för 3000 kr. För 5000 kr kan man få lite bättre och slippa lågpriskänsla i kvalitet på skärm och tangentbord. Det blir på inga sätt en fantastisk maskin, men den kan ändå i allt väsentligt göra samma saker som betydligt dyrare system. Vissa skolor verkar visserligen köpa betydligt dyrare datorer. Det tycker jag kan ifrågasättas, framför allt eftersom jag är tveksam till hur stort slitaget blir på maskiner som hanteras förhållandevis ovarsamt. Att enbart hänvisa till den enskilda elevens ersättningsansvar framstår som lite naivt.
En annan sak som hänt sedan min generations skoltid är att den trådlösa uppkopplingen är en självklarhet. Att gå runt med bärbara datorer som ändå sedan måste fyllas med program eller material på något annat sätt har inte samma attraktivitet som den möjlighet som finns idag att bara be eleverna plocka fram någonting från Internet eller skolans eget nät.
Den stora frågan om hur datorerna egentligen skalla användas återstår. Men det blir allt rimligare att mena att bara situationen att skriva längre texter för hand, sudda och i värsta fall skriva rent, är artificiell. Själv lärde jag mig först skriva ordentligt på tangentbord och det finns även andra pedagogiska försök som visar på att det i alla fall inte behöver vara negativt. "Bokstavskoden" vid skrift kan frikopplas från den finomotorik som krävs att röra en penna. Motorik krävs givetvis också för att använda ett tangentbord, men eleven kan i stället bli stolt över att slutresultatet blir snyggt och inte vittnar om de osäkra rörelserna när tangenterna trycktes ned.
Att däremot mena att lärare bara skall förmedla verktyg och visa var information kan hittas tror jag är fel. Det sker en förskjutning, men för att effektivt tolka en Wikipedia-artikel och avgöra dess trovärdighet räcker det inte med att vara tränad i källkritik. Det krävs att man har en hyfsad omvärldsuppfattning, kan sätta in en specifik pusselbit i ett grovt sammanhang och på så vis även kan göra en första bedömning av vilka uppgifter som är relevanta att ifrågasätta och granska närmare. Kort sagt - man behöver egna faktakunskaper och bildning. Läraren kan ge en berättelse, en kontext. I matematik och andra ämnen kan läraren också förklara varför i stället för att enbart förmedla hur man gör någonting på ett visst sätt.
En annan sak som hänt sedan min generations skoltid är att den trådlösa uppkopplingen är en självklarhet. Att gå runt med bärbara datorer som ändå sedan måste fyllas med program eller material på något annat sätt har inte samma attraktivitet som den möjlighet som finns idag att bara be eleverna plocka fram någonting från Internet eller skolans eget nät.
Den stora frågan om hur datorerna egentligen skalla användas återstår. Men det blir allt rimligare att mena att bara situationen att skriva längre texter för hand, sudda och i värsta fall skriva rent, är artificiell. Själv lärde jag mig först skriva ordentligt på tangentbord och det finns även andra pedagogiska försök som visar på att det i alla fall inte behöver vara negativt. "Bokstavskoden" vid skrift kan frikopplas från den finomotorik som krävs att röra en penna. Motorik krävs givetvis också för att använda ett tangentbord, men eleven kan i stället bli stolt över att slutresultatet blir snyggt och inte vittnar om de osäkra rörelserna när tangenterna trycktes ned.
Att däremot mena att lärare bara skall förmedla verktyg och visa var information kan hittas tror jag är fel. Det sker en förskjutning, men för att effektivt tolka en Wikipedia-artikel och avgöra dess trovärdighet räcker det inte med att vara tränad i källkritik. Det krävs att man har en hyfsad omvärldsuppfattning, kan sätta in en specifik pusselbit i ett grovt sammanhang och på så vis även kan göra en första bedömning av vilka uppgifter som är relevanta att ifrågasätta och granska närmare. Kort sagt - man behöver egna faktakunskaper och bildning. Läraren kan ge en berättelse, en kontext. I matematik och andra ämnen kan läraren också förklara varför i stället för att enbart förmedla hur man gör någonting på ett visst sätt.
Flexicurity på riktigt
Man tar ibland i debatten upp (en något skönmålad bild) av den danska arbetsmarknadsmodellen. En modell där anställningstryggheten är mindre, rörligheten på arbetsmarknaden större, men där socialförsäkringarna är utformade så att en förlorad fast anställning inte utgör samma grad av hot.
I Sverige är en fast anställning, eller rättare sagt en anställning under viss tid, fortfarande helt avgörande. Du måste ha haft den under rätt tid, på rätt sätt, för att få en sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Om du sedan går mellan två jobb med en enda dags mellanrum utan att anmäla dig till Arbetsförmedlingen den enda dagen, förlorar du din SGI och måste börja räkna upp mot tidsgränsen igen.
För den som varvar studier, ideellt engagemang och arbete med varandra kan det vara svårt att säga exakt vilken dag det handlar om. Försäkringskassan kan visa sig vara av en annan åsikt om man senare behöver stöd.
Centern har varit tydliga med att tala om de utelåsningseffekter som anställningstryggheten kan ge på den som inte kommer in. Jag skulle ibland nog säga att man närmast blivit enkelspårig åt det hållet, utan att tala om hur man skapar trygghet. Därför är det trevligt att se ett seriöst förslag om förenklad kvalificeringsgrund för SGI från centerhåll.
Magnus Andersson, ordförande i CUF skriver också om förslaget. I samma inlägg tar han även upp hur de rödgröna förvrider rankingen av Sveriges klimatinsatser, som jag också skrev om tidigare.
I Sverige är en fast anställning, eller rättare sagt en anställning under viss tid, fortfarande helt avgörande. Du måste ha haft den under rätt tid, på rätt sätt, för att få en sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Om du sedan går mellan två jobb med en enda dags mellanrum utan att anmäla dig till Arbetsförmedlingen den enda dagen, förlorar du din SGI och måste börja räkna upp mot tidsgränsen igen.
För den som varvar studier, ideellt engagemang och arbete med varandra kan det vara svårt att säga exakt vilken dag det handlar om. Försäkringskassan kan visa sig vara av en annan åsikt om man senare behöver stöd.
Centern har varit tydliga med att tala om de utelåsningseffekter som anställningstryggheten kan ge på den som inte kommer in. Jag skulle ibland nog säga att man närmast blivit enkelspårig åt det hållet, utan att tala om hur man skapar trygghet. Därför är det trevligt att se ett seriöst förslag om förenklad kvalificeringsgrund för SGI från centerhåll.
Magnus Andersson, ordförande i CUF skriver också om förslaget. I samma inlägg tar han även upp hur de rödgröna förvrider rankingen av Sveriges klimatinsatser, som jag också skrev om tidigare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
