Aktivitetsförbud och frihalvår

De rödgröna har gjort regeringens "aktivietsförbud" för ungdomar till en poäng. Vad handlar det egentligen om?

Vad är det första du gör om du blir arbetslös? Börjar söka jobb, kanske? Det är vad regeringen tycker. Om du är ung och arbetslös behöver det inte vara något direkt fel. Inte omedelbart. Naturligtvis skulle vi helst se att alla som är klara från gymnasiet direkt kan gå in i arbete eller gå vidare till studier. Men för en del är det inte så. Man kanske tar ett sista sommarlov och börjar söka arbete så smått först till hösten. I vilket fall som helst är det rimligt att den första riktiga kontakten med arbetsmarknaden består i just att söka riktiga jobb.

Regeringen har sett till att unga skall bli mer attraktiva att anställa. Genom att sänka arbetsgivaravgiften betydligt blir det billigare att anställa en ung person, något som kan kompensera för att det kanske känns som ett "oprövat kort" utan erfarenhet (framför allt om betygen inte är fläckfria eller det helt saknas referenser från sommarjobb och liknande). Det har man i ryggen som en liten fördel när man söker jobb, från första dagen.

Vad man däremot inte får direkt är en arbetsmarknadspolitisk aktivitet. Man sätts inte direkt i någon vidareutbildning. Det är rimligt, eftersom det blir svårt för både handläggare och den arbetslöse att hitta rätt sorts "botemedel" mot arbetslösheten när det inte finns någon tidigare arbetserfarenhet att bygga på. Någon intervjuträning eller liknande är också svårt när man inte har någon egen erfarenhet att relatera till. Aktiviteter i det skedet skulle låsa in arbetslösa ungdomar och hindra dem från det de i första hand bör göra: söka arbete. Arbetstillfällen är inte statiska, när rätt person dyker upp i precis rätt tid ser man luckor som man annars hade förbisett och kan tillsätta någon. Att såpass få jobb går genom utlysningar kan ses som en brist, men likväl är det faktum.

Om arbetslösheten har varit i mer än några månader kan det vara skäl att se vilken ytterligare hjälp man borde ge, kanske genom en aktivitet, kanske genom att föreslå en plats inom yrkeshögskolan, eller kanske att satsa på akademiska studier (eventuellt efter komplettering på komvux). Men det är en senare fråga. Om man inte själv är motiverad att plugga direkt bör man prova att hitta jobb innan man mer eller mindre tvingas till en ny skolbänk. Många får också jobb inom denna "aktivitetsfria" tid, i någon mån tack vare de sänkta arbetsgivaravgifterna.

De rödgröna gör tvärtom. Aktivitet skall man kunna få från dag 1. Riktigt varför kommer man aldrig fram till. Däremot är det något man inte får från dag 1, och det är den sänkta arbetsgivaravgiften. Den vill de rödgröna bara skall gälla ungdomar som först varit arbetslösa ett halvår. Japp, det korrekta svaret för varje arbetsgivare som inte behöver någon precis nu är "slacka i ett halvår och sök jobbet igen, så kan vi fundera på saken". Den som på något sätt har lite sämre meriter och ännu inte nått upp till sexmånadersgränsen kommer att få stå tillbaka för kamrater som varit arbetslösa ett halvår. Detta gynnar ingen, det skapar inte totalt sett några fler jobb och det kräver att det hela tiden finns en grupp ungdomar som väntar på att uppnå det magiska arbetsfria halvåret (frihalvåret?).

Inom vissa yrken finns också ett problem med att längre erfarenhet tillför väldigt mycket, men att löneskalan är sammanpressad. Det gäller bland annat i en del vårdyrken, men också till exempel i hantverkaryrken. Där borde vi både se till att gymnasieskolan, som det blir från 2011, har ett tydligare yrkesfokus på de praktiska programmen. Efter tre år med en tydlig inriktning borde man också klara ett jobb och det ser vi till, särskilt genom att ge mer praktikinslag.

Den som inte gått yrkesinriktat gymnasium och ändå vill ha jobb utan att gå på högskola kan välja mellan yrkeshögskola (tidigare KY) eller att prova lyckan helt utan erfarenhet. Detsamma gäller den som visserligen gått ett praktiskt program, men inser att man inte passade för den branschen. I det sammanhanget är det bra att öppna för lärlingsanställningar. Det är ett riktigt jobb, ingen gratispraktik och ingen utbildning du behöver låna till. Men det är också ett jobb där du ännu inte är självständig utan får handledning och erfarenhet som är värdefull oavsett om du får stanna efteråt eller inte. Det är alltså ett mellanting mellan en normal anställning och en utbildning. Därför bör lönen också vara lägre (som sagt, för rena utbildningar tvingas man tvärtom låna pengar), men med en tydlig tidsbegränsning och ett spår som leder till ett normalbetalt jobb.

Det här tangerar det Lars Calmfors m.fl. talar om. Men det är viktigt att komma ihåg att lärlingsanställningar inte kommer att innebära att alla under en viss ålder skall ha en lön som reduceras med ett visst procenttal eller något liknande (den rabatten får arbetsgivaren genom sänkt arbetsgivaravgift för unga), utan i stället att man har andra arbetsuppgifter och som sagt någon form av inslag av utbildning eller träning på jobbet.

Egentligen är det något vi borde vara glada över, att många jobb faktiskt har blivit effektiviserade och utvecklade så att det är något man behöver lära sig. Att erfarenhet faktiskt är värd något. För fyrtio år sedan var det tvärtom. Jobben var enklare och de som kom färska ur skolan var klart överlägsna den äldre generationen. Inte för att de var så enormt belästa, utan för att många i deras föräldrageneration hade fått så lite formell utbildning.