EU, jämställdhet och ett svenskt unikum

De rödgröna är nu eniga om vad man vill med EU. Det kan egentligen sammanfattas ganska enkelt. EU skall bli som Sverige. Svenska kollektivavtal skall gälla, den svenska jämställdheten och diskrimineringslagstiftningen, som är bäst i världen, skall exporteras ut. Biståndet skall ökas i alla länder. Koldioxidmålen skall sättas högre. Inom flyktingpolitiken skall samarbetet fördjupas och Sverige skall fortsätta vara ett föregångsland.

Det finns problem med den här präktigheten. Möjligheten att lära av lösningar i andra länder är en sak. Den andra är att det blir väldigt märkligt vilka saker som lyftas upp på EU-nivå. Det blir helt enkelt frågor där man tycker att alla borde göra som Sverige. Förmodan är också underförstådd att alla kommer att se det svenska ljuset.

Då kan det vara uppnyktrande att läsa Eurobarametern om olika frågor. Enkätfrågor till alla EU:s medlemsländer. Min neddykning denna gång började med svenskans ledare. I det sekulära, vetenskapliga Sverige tror exempelvis omkring 40 % av befolkningen på lyckotal (QC7.4 i den här rapporten). Det är detsamma som EU-snittet. Länder som Frankrike, Nederländerna och Finland ligger klart lägre (under 30 %).

Men ta då jämställdhetsfrågorna. Där sticker Sverige ut på en del områden. Man tycker att de är viktiga. Men andra frågor är lite intressantare. Är det normalt att män jobbar mer än kvinnor? Det tycker 56 % av svenskarna, lika många som irländare och malteser, men klart över EU-snitt på 48 %. Frankrike, Tyskland och Spanien hamnar i andra änden av skalan. Bara 27 % av spanjorerna tycker att det är normalt. Det kanske rör sig om olika normalitetsbegrepp i olika länder, men det som oroar är frågan om svensken i gemen är nöjd och uppfattar tingens tillstånd som just... normalt. Är det den uppfattningen som vi skall exportera?

62 % av svenskarna tycker också att det är normalt att kvinnor sköter mer av hemarbetet, mot 16 % av fransmännen och 34 % av spanjorerna. Har de missat problemen och ser inte problemen? Kanske, men Eurostat meddelar också att det på EU-nivå är personer som ser könsdiskriminering som "ovanlig" som också är mer benägna att svara ja på den här frågan. En oreflekterad normalitet.

Svensken i gemen är också bland de mest kritiska mot att se jämställdhetspolitik på EU-nivå, men Sverige är också en av de nationer där man vet allra minst av vad som görs av EU på området. Om jag får spekulera lite tänker nog många, även EU-vänner, att jämställdhet är ett frågekomplex som EU ännu inte "förstår sig på".

48 % av svenskarna tror att kvinnor är mindre intresserade av en egen karriär, och att det är därför man mer sällan ser dem på ledande positioner. 22 % av fransmännen, EU-snitt på 33. Svenskarna tror också något mer än EU-snittet att kvinnor inte är intresserade av sådana positioner. Däremot tror svenskar inte att kvinnor saknar meriter och egenskaper som krävs för positionerna. Svenskarna framstår heller inte som något föredöme (snarare medelmåttor eller något sämre) när det gäller ett antal frågor om mäns roll i hemarbete, föräldraledighet med mera. Sammantaget för denna typ av attitydfrågor tycks på många områden bland annat Frankrike dyka upp som ett europeiskt föredöme, snarare än Sverige.

Jag må vara ett hot mot jämställdheten, men de här attityderna bekräftar det Borgström ger uttryck för i sin artikel. Vi skall inte ändra könsstrukturerna i grunden på arbetsmarknaden. Män kanske skall ta mer ansvar hemma, men det viktiga är sedan att ge kvinnor bättre lön på de jobb där man är idag. Den marxistiska (!) tesen om att en persons roll i produktionen och verkliga makt inte avgörs så mycket av lönen som den faktiska makten över produktionsmedlen och det egna arbetet faller bort.

Sverige har en påfallande könssegregerad arbetsmarknad och till synes verkar många svenskar se det som, just, normalt. Varannan svensk vill uppvärdera kvinnoyrken, men bara var fjärde uppfattar fler kvinnor på ledande poster eller fler kvinnor i mansdominerade yrken som något som skulle påverka löneskillnaderna. En politik som behandlar symptomet löneskillnader snarare än strukturer sopar de stora frågorna under mattan, delvis på samma sätt som Sveriges varvade listor (Sverige ligger också som extrem outlier jämfört med andra länder vad gäller att prioritera en jämn könsrepresentation i parlamenten) på partiernas kandidatlistor döljer mycket av myglet, de faktiska beslutsvägarna och skillnaden mellan en plats i fullmäktige eller en riksdagsstol och en framskjuten maktposition med samma titel. Sedan mäter vi andra med samma skalor, kommer fram till att vi är långt före, slår oss lite för bröstet, skakar på huvudet och skriver en pamflett om hur vi skall frälsa resten av unionen.