(2014?)
Idag är det mors dag.
Det finns mycket att skriva om en dag som denna. Hur man kan lyxa till det för mamma en dag, eller kanske tre: kvinnodagen, mors dag och födelsedagen? Hur påverkar dagen och reklamen kring den synen på fördelning på hemarbete, men också frågan om ansvaret för vardagen.
Men vi kan också välja att fokusera på själva moderskapet. Mycket har hänt med synen på sexualitet och kvinnors sexualitet under de femtio år sedan p-pillret uppfanns (en något godtycklig, men relevant, gräns). Men just rörande reproduktion finns det fortfarande flera drag av en konservativ samhällssyn. Det gäller bemötande före förlossning, vilken vård man har rätt till, informationen kring till exempel amning och mycket annat. Den här biten är allvarlig, eftersom den påverkar synen på moderskap och familjeliv för praktiskt taget alla nya barnfamiljer.
Men den här synen tar sig även mer extrema uttryck. Extrema, i den meningen att det berör färre och ovanligare fall.
En sådan fråga är surrogatmödraskap, som Moderatmännen skriver om idag. Surrogatmödraskap, att låna ut sin livmoder för någon annans barn, är en logisk fortsättning på ägg- och spermadonation. Intressanta frågor är förstås vilken ersättning som skall ges, men det är helt centralt att en laglig reglering på något vis kommer till stånd, att avtal rörande surrogatfödslar kan vara juridiskt giltiga. Annars riskerar man uppslitande konflikter av olika typer: (egentliga) föräldrar som vägrar att ta emot sitt barn när det väl är fött, surrogatmödrar som vid fullbordan ändå känner en emotionell koppling till barnet och inte vill ge det ifrån sig, och så vidare. Om snabba vårdbeslut måste fattas vid exempelvis en för tidig födsel om det är meningsfullt att fortsätta vårda barnet är det också viktigt att de faktiska föräldrarna har en rätt.
Rent faktiskt skulle tillåtet surrogatmödraskap också befria kvinnor som idag är angelägna om att få biologiska barn, trots små chanser, men genomgår upprepade behandlingar som ger livskraftiga ägg, men där implantationen sedan misslyckas. Den minskade fertiliteten med ökande ålder har minst lika mycket med livmodersstatus som med äggkvalitet att göra.
Moderatmännen tar även upp frågan om att ensamstående kvinnor och lesbiska par kan insemineras och även kan ha något lättare att adoptera, medan ensamstående män och bögpar inte har samma möjligheter. Men, som sagt, det handlar också om vilken syn man har på moderskap och omhändertagande av barn, där argumenten mot surrogatmödrar lätt kommer i banor om att en graviditet minsann är något man måste gå igenom för att få ha ett barn och kunna knyta an till det på riktigt (så att även "vanliga" kärnfamiljsfäder egentligen inte är riktiga föräldrar). Den attityden får följdverkningar långt bortom de barn och de familjer som aldrig får finnas till genom att surrogatmödraskap inte är tillåtet.
En annan fråga, kopplad till samma sak, handlar om könsbyten. Fortfarande finns ett krav på total sterilisering för att få genomgå ett juridiskt könsbyte. Naturligtvis kan den sammantagna behandlingen för att medicinskt så gott det går byta kön leda till infertilitet, men här gäller det i stället att den svenska samhällsnormen, uttryckt genom Socialstyrelsen och lagstiftningen, inte tillåter någon som juridiskt är man att ha tillgång till egna ägg, eller någon som juridiskt är kvinna ha tillgång till spermier. Den dag man kan återskapa könskörtlar för det kön operationen avser skulle en sådan linje möjligen kunna vara motiverad, men även då borde det vara rimligt att spara gamla könsceller och gonader så gott det går, för säkerhets skull. Men idag har det ett egenvärde att förstöra den reproduktiva förmågan för att man skall få "förtjäna" att få det kön man själv upplever att man alltid har haft. Amanda Brihed skriver starkt och personligt i frågan.
söndag 30 maj 2010
torsdag 27 maj 2010
Ooops, tre förbifarter
DN skriver om S utspel om T-banan. Jag borde visserligen sluta uttala mig om Stockholm hela tiden, men för mig är det naturligt att betrakta Uppsala-Stockholm som delar i samma region, där sammanlänkningen av trafiksystemen är central.
I alla fall är förslagen väl intressanta på sitt sätt. Frågan är som sagt om ett nytt nät med fasta linjer över huvud taget är en lösning som fångar tillräckligt mycket av bilismen.
Sedan ser vi notan, 80 miljarder. Vi kan bygga tre stycken Förbifart Stockholm för det beloppet. Planerna är visserligen på lite längre sikt, fram till kanske 2040, men det är också väl inom den tänkta livstiden för Förbifarten. Om det är de beloppen vi har att röra oss med kan vi göra 2/3 av T-baneprogrammet eller annan utbyggnad av kollektivtrafiken inom samma totalram.
Men det går enligt S att lösa finansieringen. Vi kan ge T-baneoperatören tomträtter vid nya stationer, som man gör i Hong Kong. Några detaljer är kanske att kvadratmeterpriset och byggnadshöjden i Hong Kong har lite andra proportioner. Men framför allt är det märkligt av S att först angripa den offentliga-privata samverkan (OPS) vad gäller bygget av Nya Karolinska, men sedan mena att en konstruktion med en mycket lösare kopplad privat koncession på infrastruktur och stadsmiljön vore försvarbar.
I alla fall är förslagen väl intressanta på sitt sätt. Frågan är som sagt om ett nytt nät med fasta linjer över huvud taget är en lösning som fångar tillräckligt mycket av bilismen.
Sedan ser vi notan, 80 miljarder. Vi kan bygga tre stycken Förbifart Stockholm för det beloppet. Planerna är visserligen på lite längre sikt, fram till kanske 2040, men det är också väl inom den tänkta livstiden för Förbifarten. Om det är de beloppen vi har att röra oss med kan vi göra 2/3 av T-baneprogrammet eller annan utbyggnad av kollektivtrafiken inom samma totalram.
Men det går enligt S att lösa finansieringen. Vi kan ge T-baneoperatören tomträtter vid nya stationer, som man gör i Hong Kong. Några detaljer är kanske att kvadratmeterpriset och byggnadshöjden i Hong Kong har lite andra proportioner. Men framför allt är det märkligt av S att först angripa den offentliga-privata samverkan (OPS) vad gäller bygget av Nya Karolinska, men sedan mena att en konstruktion med en mycket lösare kopplad privat koncession på infrastruktur och stadsmiljön vore försvarbar.
onsdag 26 maj 2010
Vilse i trafiken
De rödgröna har en lösning utan Förbifart Stockholm. Se till att få trängselavgifter på Essingeleden, så att man inte passerar stan i onödan. Stäng av körfält ytterligare, för att markera att vägen inte skall användas (och öppna dem sedan i akuta krislägen, eller vad?). Att vägar av riksintresse går över Essingeleden bortser man ifrån.
Men något intressant finns där också. Väg 55 mellan Strängnäs och Enköping är faktiskt en förbifart utanför centrala Stockholm, över Mälaren. Men det finns några små problem. Dels är den ganska lång jämfört med överfarterna i centrala Stockholm. Dels skulle väg 55 även i upprustad version aldrig kunna hjälpa Stockholmstrafiken eller ens den Stockholmsnära trafiken. Stockholm-Enköping är 7 mil, Stockholm-Strängnäs 8 mil. Som förbifart för att åka mellan Södertörn och Roslagen är det knappast relevant och definitivt inte klimatsmart.
Men man missar ju en sak till. För att vara relevant för den som skall ned till Östergötland från Gävle, där vilken sträckning man tar över Mälaren faktiskt inte spelar så stor roll, är det inte bara pärlbandet av broar över öarna som kraftigt behöver rustas upp (i dag är det en av de sämre riksvägarna i Mellansverige, med 70 och fartkameror p.g.a. olycksrisken). Hela riksväg upp till Uppsala från Enköping är i dåligt skick, Uppsalas anslutning mellan väg 55 och E4 är redan i dagsläget ködrabbad, och vägen söderut mot Norrköping är ännu sämre. Den är till och med så dålig att den officiella skyltningen till Norrköping över 55 från Uppsala har upphört.
Förbifartsproblemet beskrivs ofta som att passagen över Mälaren måste förbättras, men man måste koppla in den på ett relevant sätt i trafiknätet.
När vi ändå håller på kan vi diskutera utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm också. Till skillnad från spårvagn tar man inte utrymme i vägplan i anspråk. Däremot är förstås nya tunnelbyggen, oavsett om det gäller väg eller spårtrafik, dyra.
Jag kan däremot inte riktigt förstå författarens argumentation kring spårtaxi. Det anges vara en fungerande lösning för massiv persontransport på exempelvis flygplatser, men att det inte skulle fungera i stadsmiljö. Det jag ser som fördelarna med spårtaxi är att det är ett transportsystem som kan täcka behov där det inte är lätt att lägga tidtabeller och rutter som fångar alla resebehov. Det är också därför spårtaxi kan leda till en högre utnyttjandegrad (om kapacitetsbehoven löses) jämfört med andra gemensamma trafiklösningar. Lätta vagnar ställer mindre krav på räls eller tunnlar. Flygplatssituationen är däremot den motsatta. Det är relativt få hållplatser och ett högt trafikflöde under en stor del av tiden. Vinsten är däremot att det inte finns befintlig bebyggelse att ta hänsyn till.
Det är däremot samma fördelar som finns i tunnelbanan. Genom att lägga sig under jord kan man bortse från stadsbilden och komplettera den i ett annat plan. Men det finns inget som säger att spårtaxi måste byggas i markplan. Tvärtom är det klokt att antingen bygga den över, eller under, jord, kompletterad med stomlinjer för vissa sträckor och rusningstrafik.
Men något intressant finns där också. Väg 55 mellan Strängnäs och Enköping är faktiskt en förbifart utanför centrala Stockholm, över Mälaren. Men det finns några små problem. Dels är den ganska lång jämfört med överfarterna i centrala Stockholm. Dels skulle väg 55 även i upprustad version aldrig kunna hjälpa Stockholmstrafiken eller ens den Stockholmsnära trafiken. Stockholm-Enköping är 7 mil, Stockholm-Strängnäs 8 mil. Som förbifart för att åka mellan Södertörn och Roslagen är det knappast relevant och definitivt inte klimatsmart.
Men man missar ju en sak till. För att vara relevant för den som skall ned till Östergötland från Gävle, där vilken sträckning man tar över Mälaren faktiskt inte spelar så stor roll, är det inte bara pärlbandet av broar över öarna som kraftigt behöver rustas upp (i dag är det en av de sämre riksvägarna i Mellansverige, med 70 och fartkameror p.g.a. olycksrisken). Hela riksväg upp till Uppsala från Enköping är i dåligt skick, Uppsalas anslutning mellan väg 55 och E4 är redan i dagsläget ködrabbad, och vägen söderut mot Norrköping är ännu sämre. Den är till och med så dålig att den officiella skyltningen till Norrköping över 55 från Uppsala har upphört.
Förbifartsproblemet beskrivs ofta som att passagen över Mälaren måste förbättras, men man måste koppla in den på ett relevant sätt i trafiknätet.
När vi ändå håller på kan vi diskutera utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm också. Till skillnad från spårvagn tar man inte utrymme i vägplan i anspråk. Däremot är förstås nya tunnelbyggen, oavsett om det gäller väg eller spårtrafik, dyra.
Jag kan däremot inte riktigt förstå författarens argumentation kring spårtaxi. Det anges vara en fungerande lösning för massiv persontransport på exempelvis flygplatser, men att det inte skulle fungera i stadsmiljö. Det jag ser som fördelarna med spårtaxi är att det är ett transportsystem som kan täcka behov där det inte är lätt att lägga tidtabeller och rutter som fångar alla resebehov. Det är också därför spårtaxi kan leda till en högre utnyttjandegrad (om kapacitetsbehoven löses) jämfört med andra gemensamma trafiklösningar. Lätta vagnar ställer mindre krav på räls eller tunnlar. Flygplatssituationen är däremot den motsatta. Det är relativt få hållplatser och ett högt trafikflöde under en stor del av tiden. Vinsten är däremot att det inte finns befintlig bebyggelse att ta hänsyn till.
Det är däremot samma fördelar som finns i tunnelbanan. Genom att lägga sig under jord kan man bortse från stadsbilden och komplettera den i ett annat plan. Men det finns inget som säger att spårtaxi måste byggas i markplan. Tvärtom är det klokt att antingen bygga den över, eller under, jord, kompletterad med stomlinjer för vissa sträckor och rusningstrafik.
tisdag 25 maj 2010
The final frontier
De svenska socialförsäkringarna och trygghetssystemen i stort baseras på att man har en sjukpenninggrundande inkomst. Om man inte har det hänvisas man till mycket låga grundersättningar, eller socialbidrag.
För att uppnå en SGI måste man dock (i mycket hög grad förenklat) ha haft ett arbete i sex månader.
Det finns grupper som ganska uppenbart kan hamna i kläm där. En är unga. Om man aldrig har arbetat har man ingen SGI. Även om man har haft ett arbete vid sidan om studier mer eller mindre oregelbundet är det möjligt att misslyckas med att kvalificera sig. Med de minst sagt komplicerade reglerna för när man får "behålla" sin SGI är det också fullt möjligt att kvalificera sig och sedan avkvalificera sig. Här finns å andra sidan i vissa fall andra typer av ersättningar, men försörjningsstöd förekommer definitivt när den underliggande orsaken är arbetslöshet utan SGI.
För nyanlända flyktingar och i någon mån andra invandrare är det också naturligt nog så att man fortfarande kan sakna jobb och SGI även efter en första interaktion. Försörjningsstöd är då vad man är hänvisad till. Det är ett mycket medvetet resultat av den socialdemokratiska välfärdsmodellen, som baseras på kopplingen till den långvariga fasta anställningen.
Folkpartiet vill ställa krav på motprestation för dessa grupper. Det är mycket rimligt. Som vi skriver i vår integrationsrapport är det dock viktigt att se till att det är åtgärder som på något sätt leder framåt, i alla fall om de är långvariga.
Den andra halvan är att avhjälpa lite av de marginaleffekter som finns i systemet. I dag är det omöjligt att lyfta sig själv den endaste millimeter från bidragsberoende genom arbete, utan att sjunka ned lika mycket för att bidraget kvittas med samma summa. Detta är kontraproduktivt, eftersom man måste ta ett jättehopp för att få en förbättring. Därför vill vi samtidigt göra upp till 1500 kr/månad till en inkomst man kan ha utan att bidraget sänks. 1500 kr/månad är inte mycket, men det innebär att man kan ta vita ströjobb två-tre dagar i månaden och faktiskt känna att man får behålla pengarna och göra något lite extra över försörjningsstödsnormen. Det tror jag både bidrar till en bättre självkänsla och en väg vidare mot arbete.
Ylva Johansson och S har missat hela poängen. De talar bara om försörjningsstöd som något man kastas ut i efter att ha varit inne i värmen, med fast anställning, vovve, Volvo och villa. Det finns visserligen en sådan grupp, men där finns också oftare sociala problem med i bilden på något sätt. Men försörjningsstödet är inte bara "en sista utpost", det är även, som dagens system ser ut (och det är inte nuvarande regerings fel) en form av försörjning man kan bli hänvisad till som ett första insteg.
För att uppnå en SGI måste man dock (i mycket hög grad förenklat) ha haft ett arbete i sex månader.
Det finns grupper som ganska uppenbart kan hamna i kläm där. En är unga. Om man aldrig har arbetat har man ingen SGI. Även om man har haft ett arbete vid sidan om studier mer eller mindre oregelbundet är det möjligt att misslyckas med att kvalificera sig. Med de minst sagt komplicerade reglerna för när man får "behålla" sin SGI är det också fullt möjligt att kvalificera sig och sedan avkvalificera sig. Här finns å andra sidan i vissa fall andra typer av ersättningar, men försörjningsstöd förekommer definitivt när den underliggande orsaken är arbetslöshet utan SGI.
För nyanlända flyktingar och i någon mån andra invandrare är det också naturligt nog så att man fortfarande kan sakna jobb och SGI även efter en första interaktion. Försörjningsstöd är då vad man är hänvisad till. Det är ett mycket medvetet resultat av den socialdemokratiska välfärdsmodellen, som baseras på kopplingen till den långvariga fasta anställningen.
Folkpartiet vill ställa krav på motprestation för dessa grupper. Det är mycket rimligt. Som vi skriver i vår integrationsrapport är det dock viktigt att se till att det är åtgärder som på något sätt leder framåt, i alla fall om de är långvariga.
Den andra halvan är att avhjälpa lite av de marginaleffekter som finns i systemet. I dag är det omöjligt att lyfta sig själv den endaste millimeter från bidragsberoende genom arbete, utan att sjunka ned lika mycket för att bidraget kvittas med samma summa. Detta är kontraproduktivt, eftersom man måste ta ett jättehopp för att få en förbättring. Därför vill vi samtidigt göra upp till 1500 kr/månad till en inkomst man kan ha utan att bidraget sänks. 1500 kr/månad är inte mycket, men det innebär att man kan ta vita ströjobb två-tre dagar i månaden och faktiskt känna att man får behålla pengarna och göra något lite extra över försörjningsstödsnormen. Det tror jag både bidrar till en bättre självkänsla och en väg vidare mot arbete.
Ylva Johansson och S har missat hela poängen. De talar bara om försörjningsstöd som något man kastas ut i efter att ha varit inne i värmen, med fast anställning, vovve, Volvo och villa. Det finns visserligen en sådan grupp, men där finns också oftare sociala problem med i bilden på något sätt. Men försörjningsstödet är inte bara "en sista utpost", det är även, som dagens system ser ut (och det är inte nuvarande regerings fel) en form av försörjning man kan bli hänvisad till som ett första insteg.
All your bases are belong to us
Citatet ovan kommer från det japanska TV-spelet Zero Wing. Den mer korrekta översättningen vore tydligen "has taken all your bases". Det stämmer faktiskt också på vad de rödgröna tänker sig om USA. Man vill att landet skall lämna alla sina utländska baser. I det här fallet är det SvD som skapar nyheten (eller gräver, i någon utsträckning), genom att ta upp vad som står i ett gemensamt program från februari. Säkerligen finns det fler godbitar där.
En anledning till mitt rubrikval här är ju att det japanska (och det västtyska) ekonomiska undret växte upp i skuggan av amerikanska baser och långtgående explicita och underförstådda försvarsgarantier. De fascistiska och fascistoida staterna hade inget skäl att bygga upp en egen militär för att kunna försvara sig mot yttre hot.
Det är förstås en ytligt sett märklig konstruktion att ett land har baser lite överallt. Dock finns det ju reell potential att slå tillbaka om de används fel. Men som kännare från flera områden betonar i artikeln skulle ett amerikanskt tillbakadragande i många fall verka destabiliserande. Det är knappast så att det är den amerikanska närvaron i Sydkorea som hindrar ett slutligt fredsavtal med Nord.
Bara en så liten sak som att kräva reträtt enbart från icke-demokratier skulle göra all skillnad i världen. Faktum är att en politik där man tydligt allierade sig enbart med demokratier skulle ha fördelar på fler sätt. Men hela den rödgröna analysen här bygger på en definition och bild av vad som är ett hot som om man är vänlig kan kallas naiv, om man är ovänlig bara kan kalla exoticism, där olika aktörer bedöms efter olika måttstock.
Vilka krav ställs på Rysslands fortsatta övergivande av baser i de områden där man ännu är välkommen? Frågan är reell, eftersom jag inte har hunnit läsa än, men min misstanke är att inget sådant pekas ut. Och Kinas expansion, även militärt (och för "säkerhetsfolk") i närområdet och mer globalt, vad tänker man om den?
Jag vill, till skillnad från en del, kanske inte måla ut någondera som omedelbara eller stora hot. Men det rör sig om potentiella hot. En rödgrön säkerhetspolitik utan ett amerikanskt paraply och stöd ter sig ännu mer riskabel, eftersom man ju faktiskt inte är för några andra samarbeten eller starka aktörer.
En anledning till mitt rubrikval här är ju att det japanska (och det västtyska) ekonomiska undret växte upp i skuggan av amerikanska baser och långtgående explicita och underförstådda försvarsgarantier. De fascistiska och fascistoida staterna hade inget skäl att bygga upp en egen militär för att kunna försvara sig mot yttre hot.
Det är förstås en ytligt sett märklig konstruktion att ett land har baser lite överallt. Dock finns det ju reell potential att slå tillbaka om de används fel. Men som kännare från flera områden betonar i artikeln skulle ett amerikanskt tillbakadragande i många fall verka destabiliserande. Det är knappast så att det är den amerikanska närvaron i Sydkorea som hindrar ett slutligt fredsavtal med Nord.
Bara en så liten sak som att kräva reträtt enbart från icke-demokratier skulle göra all skillnad i världen. Faktum är att en politik där man tydligt allierade sig enbart med demokratier skulle ha fördelar på fler sätt. Men hela den rödgröna analysen här bygger på en definition och bild av vad som är ett hot som om man är vänlig kan kallas naiv, om man är ovänlig bara kan kalla exoticism, där olika aktörer bedöms efter olika måttstock.
Vilka krav ställs på Rysslands fortsatta övergivande av baser i de områden där man ännu är välkommen? Frågan är reell, eftersom jag inte har hunnit läsa än, men min misstanke är att inget sådant pekas ut. Och Kinas expansion, även militärt (och för "säkerhetsfolk") i närområdet och mer globalt, vad tänker man om den?
Jag vill, till skillnad från en del, kanske inte måla ut någondera som omedelbara eller stora hot. Men det rör sig om potentiella hot. En rödgrön säkerhetspolitik utan ett amerikanskt paraply och stöd ter sig ännu mer riskabel, eftersom man ju faktiskt inte är för några andra samarbeten eller starka aktörer.
måndag 24 maj 2010
Många droppar små
Många droppar små, eller till och med små gasbubblor, av biobränsle kan gå riktigt bra och bidra till minskade klimatutsläpp.
Problemet är förstås att de resultaten gäller upp till kanske en tredubbling, eller med skogsavfall, en femdubbling av dagens användning av biobränslen. Med andra ord skulle vi komma upp i kanske en fjärdedel av dagens fordonsbehov.
Då har vi förstås inte räknat med att någon el skall komma från biobränslen, eller att fler skall värma upp sina hus.
Om biobränslen skall kunna slå igenom som allmän lösning måste vi troligen syssla med (gentekniskt) specialutformade alger till havs eller i stora bassänger och primärt på andra breddgrader än våra.
Det gör inte att det är dumt att utnyttja det avfall som finns. Att röta biologiskt avfall snarare än kompostering eller att alltför lättvändigt lägga det på åkrar (som naturgödsel) där växthusdrivande metan går ut i atmosfären till ingen nytta, är förstås klokt, men det gör det ändå inte till någon helhetslösning. För det behöver vi helt enkelt mer energi, bland annat genom utbyggd kärnkraft. Vi behöver också energibärare, men då är troligen vätgas på längre sikt en framkomlig väg, förutom det som täcks av batterier och (med lite tur) superkondensatorer.
Problemet är förstås att de resultaten gäller upp till kanske en tredubbling, eller med skogsavfall, en femdubbling av dagens användning av biobränslen. Med andra ord skulle vi komma upp i kanske en fjärdedel av dagens fordonsbehov.
Då har vi förstås inte räknat med att någon el skall komma från biobränslen, eller att fler skall värma upp sina hus.
Om biobränslen skall kunna slå igenom som allmän lösning måste vi troligen syssla med (gentekniskt) specialutformade alger till havs eller i stora bassänger och primärt på andra breddgrader än våra.
Det gör inte att det är dumt att utnyttja det avfall som finns. Att röta biologiskt avfall snarare än kompostering eller att alltför lättvändigt lägga det på åkrar (som naturgödsel) där växthusdrivande metan går ut i atmosfären till ingen nytta, är förstås klokt, men det gör det ändå inte till någon helhetslösning. För det behöver vi helt enkelt mer energi, bland annat genom utbyggd kärnkraft. Vi behöver också energibärare, men då är troligen vätgas på längre sikt en framkomlig väg, förutom det som täcks av batterier och (med lite tur) superkondensatorer.
söndag 23 maj 2010
A weird Venture
Vad kan man säga om Craig Venter och "upptäckten" (DNs formulering) av konstgjort liv? Don't panic. Visst är det imponerande att man kan framställa hela genomet i en bakterie och sedan plantera in det. Men det är lite som att skriva ut en hel bok i laserskrivare, riva ut sidorna ur pärmen på en annan bok, sätta in dina nya sidor. Skicka sedan ett pressmeddelande om hur otroligt det är att människor kan läsa den nya boken och fortfarande se att det står exakt samma sak som du skrev ut på skrivaren.
DNA är bara bokstäver, vi trodde oss veta att det i bakterier bara är bokstäverna, inte en massa annan information. Det här experimentet har visat att det faktiskt gick, på ett något mer spektakulärt sätt än tidigare.
Storleken är fortfarande en tredjedels tusendel av det DNA som människor har och vi har en komplexitet som också bidragit till svårigheterna att klona däggdjur.
Vi kan alltid diskutera vad ny teknik tillåter, men om det här enskilda framsteget blir något annat än en fotnot i biologins historia är det mer ett resultat av Craig Ventures (återigen DN:s felstavning) känsla för PR. Vi får se vilket innehåll man kommer att sätta i artificiella genom, men vi har i decennier kunnat plantera in enskilda gener och de senaste åren framställt celler från bakterier, jäst och däggdjur med mycket stora mängder artificiellt och kontrollerat genmaterial. Man har bara inte tömt dem helt på det gamla materialet först.
Att politiker som Obama inte förstår frågorna, eller möjligen låtsas låta bli att förstå dem för att vinna poäng på folkets oro, är farligt. Vi har haft nog av det med George W. Bushs förbud mot att etablera nya stamcellslinjer.
DNA är bara bokstäver, vi trodde oss veta att det i bakterier bara är bokstäverna, inte en massa annan information. Det här experimentet har visat att det faktiskt gick, på ett något mer spektakulärt sätt än tidigare.
Storleken är fortfarande en tredjedels tusendel av det DNA som människor har och vi har en komplexitet som också bidragit till svårigheterna att klona däggdjur.
Vi kan alltid diskutera vad ny teknik tillåter, men om det här enskilda framsteget blir något annat än en fotnot i biologins historia är det mer ett resultat av Craig Ventures (återigen DN:s felstavning) känsla för PR. Vi får se vilket innehåll man kommer att sätta i artificiella genom, men vi har i decennier kunnat plantera in enskilda gener och de senaste åren framställt celler från bakterier, jäst och däggdjur med mycket stora mängder artificiellt och kontrollerat genmaterial. Man har bara inte tömt dem helt på det gamla materialet först.
Att politiker som Obama inte förstår frågorna, eller möjligen låtsas låta bli att förstå dem för att vinna poäng på folkets oro, är farligt. Vi har haft nog av det med George W. Bushs förbud mot att etablera nya stamcellslinjer.
torsdag 20 maj 2010
Bra för oss
SvDs valkompass har givit upphov till en hel del debatt. Den är i grunden felkonstruerad, eftersom den i mycket få fall ger någon form av minus i frågor där man inte håller med. Alltså belönas mer extrema, eller "tydliga" linjer. Jag vet själv hur exempelvis diskussioner om NATO kan leda till tvärstopp med personer som annars håller med Folkpartiet på punkt efter punkt. FP är ett alliansparti som har stuckit ut hakan i flera frågor.
Jag skriver om hur testet fungerar på makthavare.se. FP är i teorin då det parti som det är näst lättast att bli. Alltid kul, men lite missriktat.
Tommy Möller hävdar att problemet är partierna och inte testet. Det stämmer helt enkelt inte, om inte (S)tatsvetarna bakom testet har som målsättning och syfte att tvinga fram extrema linjer.
Jag skriver om hur testet fungerar på makthavare.se. FP är i teorin då det parti som det är näst lättast att bli. Alltid kul, men lite missriktat.
Tommy Möller hävdar att problemet är partierna och inte testet. Det stämmer helt enkelt inte, om inte (S)tatsvetarna bakom testet har som målsättning och syfte att tvinga fram extrema linjer.
Linjen pekar uppåt
Arbetslinjen, alltså. SvD skriver i korthet om SCBs nya siffror. Fler sysselsatte, färre sjukskrivna. Netto ligger därmed troligen den öppna arbetslösheten still. På sikt är det förstås avgörande att det faktiskt finns jobb för de arbetslösa, men jag är alltjämt skeptisk till inriktningen att en bra lösning alltid är att stanna och hitta möjligheter hos samma arbetsgivare. Framför allt då risken för en sådan framtida "börda" kan göra arbetsgivare skeptiska till att nyanställa personer som inte uppfattas som 110 % friska.
tisdag 18 maj 2010
Häftigt
Trombin, alias köttklister, skall upp i EU-parlamentet. Jag kryssade för Marit Paulsen, men här tycker jag faktiskt att hon har fel. Produkten är ofarlig och ger ett bättre resultat. Bitar som "bara duger" till korv eller djurmat är ett tråkigt problem. Om vi kan få fram saker som i matlagningen fungerar lika bra och på goda grunder inte är näringsmässigt sämre, varför då förbjuda?
"Tillsatser" kan man vara emot av olika skäl. Ett skulle vara onaturlighet i sig självt. Det är uppenbart teknikfientligt, vilket man förstås kan vara, men då skall man inte sticka under stol med det. Det vet jag också att Marit inte är.
Ett annat kan vara att tillsatsen i sig är skadlig. Här finns det ofta en omotiverat stor oro. Det blir närmast parodiskt när det ämne som finns naturligt i vissa varor blir en skräck i andra (bensoater som konserveringsmedel hör dit), även om man förstås måste reflektera över vilka totalhalter en människa riskerar i kosten. Jag får känslan av att mycket av den kritik som vuxit mot tillsatser bygger på en föreställning om en grundläggande och inneboende farlighet. Någon sådan ser vi inte här. Det är ett naturligt enzym, det finns i betydande halter i befintligt kött.
Ett tredje skäl skulle vara att man genom tillsatser döljer råvaror av sämre kvalitet. Här finns absolut en poäng ibland. Man kanske vill få det man tror att man köper, vilket är förståeligt. Å andra sidan kan man också acceptera någonting som smakar gott och är adekvat näringsriktigt. Att exempelvis en fruktdryck mest innehåller äppel- och druvjuice är kanske inget avgörande problem, om man inte tror att äpplen har en inneboende negativ egenskap som den skyltade smaken saknar. (Festis, flest sätt att sälja utspädd äppeljuice med extra socker! Och gott... ibland.) Här talas det om att bitarna bara skulle duga till korv annars. Men trombinfogarna gör ingenting i sig åt mörheten, fettfördelningen med mera. Det måste i praktiken vara restbitar av i princip samma styckningsdelar.
Märkning är däremot bra. Informerade konsumenter, när detta inte är en orimlig börda för producenterna, förbättrar marknadens funktionssätt.
"Tillsatser" kan man vara emot av olika skäl. Ett skulle vara onaturlighet i sig självt. Det är uppenbart teknikfientligt, vilket man förstås kan vara, men då skall man inte sticka under stol med det. Det vet jag också att Marit inte är.
Ett annat kan vara att tillsatsen i sig är skadlig. Här finns det ofta en omotiverat stor oro. Det blir närmast parodiskt när det ämne som finns naturligt i vissa varor blir en skräck i andra (bensoater som konserveringsmedel hör dit), även om man förstås måste reflektera över vilka totalhalter en människa riskerar i kosten. Jag får känslan av att mycket av den kritik som vuxit mot tillsatser bygger på en föreställning om en grundläggande och inneboende farlighet. Någon sådan ser vi inte här. Det är ett naturligt enzym, det finns i betydande halter i befintligt kött.
Ett tredje skäl skulle vara att man genom tillsatser döljer råvaror av sämre kvalitet. Här finns absolut en poäng ibland. Man kanske vill få det man tror att man köper, vilket är förståeligt. Å andra sidan kan man också acceptera någonting som smakar gott och är adekvat näringsriktigt. Att exempelvis en fruktdryck mest innehåller äppel- och druvjuice är kanske inget avgörande problem, om man inte tror att äpplen har en inneboende negativ egenskap som den skyltade smaken saknar. (Festis, flest sätt att sälja utspädd äppeljuice med extra socker! Och gott... ibland.) Här talas det om att bitarna bara skulle duga till korv annars. Men trombinfogarna gör ingenting i sig åt mörheten, fettfördelningen med mera. Det måste i praktiken vara restbitar av i princip samma styckningsdelar.
Märkning är däremot bra. Informerade konsumenter, när detta inte är en orimlig börda för producenterna, förbättrar marknadens funktionssätt.
lördag 15 maj 2010
Disciplin
Barnläkare är en populär läkardisciplin. Som en bekant uttryckte det hade han inte intresse av att bli det, eftersom så många bra söker sig dit. Marginalnyttan för honom om han valde en impopulär disciplin skulle bli så mycket större. Genom att vara bra bland medelmåttor (eller sämre) kan man verkligen känna att man gör skillnad. Så han tänkte traska vägen mot att bli psykiater.
Ett annat sätt är förstås att flytta berget till Muhammed, vilket föreslås på DN Debatt. Se till att i alla fall barnens situation får ett helhetsgrepp inom en populär disciplin, d.v.s. barnläkarnas.
Jag är inte helt övertygad om det är en bra specialitet, men artikeln har poänger i att vi måste höja frågornas status och också ta till oss de nya rön som delvis vänder upp och ned på motsättningen "arv" och "miljö", där studierna börjar vara tillräckligt exakta för att visa interaktionerna mellan dem. Att rent fysiskt placera BUP i miljöer som lockar till forskning och lockar till koppling till nya rön, är kanske klokt.
När barnläkare finns som specialitet tycks det också orimligt att skolläkare normalt sett är allmänläkare, även om det väl återigen är en fråga om attraktivitet. Det är inte bara läraryrket som blivit mindre lockande, utan alla tjänster inom skolan, där en statushöjning verkligen behövs. Folkpartiet i Uppsala betonar också kopplingen till kommunens skolhälsovård.
Kan möjligheter till forskning och kompetensutveckling även där vara en möjlighet?
Ett annat sätt är förstås att flytta berget till Muhammed, vilket föreslås på DN Debatt. Se till att i alla fall barnens situation får ett helhetsgrepp inom en populär disciplin, d.v.s. barnläkarnas.
Jag är inte helt övertygad om det är en bra specialitet, men artikeln har poänger i att vi måste höja frågornas status och också ta till oss de nya rön som delvis vänder upp och ned på motsättningen "arv" och "miljö", där studierna börjar vara tillräckligt exakta för att visa interaktionerna mellan dem. Att rent fysiskt placera BUP i miljöer som lockar till forskning och lockar till koppling till nya rön, är kanske klokt.
När barnläkare finns som specialitet tycks det också orimligt att skolläkare normalt sett är allmänläkare, även om det väl återigen är en fråga om attraktivitet. Det är inte bara läraryrket som blivit mindre lockande, utan alla tjänster inom skolan, där en statushöjning verkligen behövs. Folkpartiet i Uppsala betonar också kopplingen till kommunens skolhälsovård.
Kan möjligheter till forskning och kompetensutveckling även där vara en möjlighet?
Att famla framåt
DN tar på ledarplats upp frågan om forskningsansökningar. Ansökningsfabrikerna är ett problem i någon mån. Intressant i sammanhanget är att regeringens strategiska forskningsområden i grunden inte var behäftade med det problemet. De möjliga medlen var stora, det totala antalet ansökningar bara några gånger fler än de möjliga mottagarna och kraven på detaljerad specificering av innehåll var inte heller så överskuggande. Då landar det å andra sidan på universiteten som får medlen att själva skapa strukturer.
För det är ju en sak som ansökningsarbetet eventuellt ger. En anledning att planera. Även det arbete som inte blir av blir till mer konkreta tankar om vad man skulle kunna göra härnäst. Det är inte fullständigt värdelöst. Däremot finns det en klar poäng i att beskrivningen av en forskningsplan i grunden är ett stort frågetecken. Man vet inte vart vägen leden förrän man har vandrat den och att i förväg beskriva för andra så att de förstår vart man vill komma kan vara ännu svårare. Men så länge få universitet och högskolor är villiga att agera strategiskt inom sig är frågan vad man skall göra.
En annan aspekt är att även om nyfikenhetsdriven och fri forskning är nödvändig finns det gigantiska områden som helt enkelt behöver "beforskas". Man måste läsa in sig på ett ämne, göra experiment eller studier, utföra analyser. Ett hantverk som inte är alls lika glamoröst, som leder till Nobelprisets guldkorn genom att man har ren tur i vilken näve med grus som hamnade i just den vaskpannan. Frågan om det är de stora kliven eller det trägna arbetet vi har störst behov av, och om det är att inte kväsa det förra eller kvalitetssäkra det senare som är grunden för en sund politik, det är en öppen fråga.
För det är ju en sak som ansökningsarbetet eventuellt ger. En anledning att planera. Även det arbete som inte blir av blir till mer konkreta tankar om vad man skulle kunna göra härnäst. Det är inte fullständigt värdelöst. Däremot finns det en klar poäng i att beskrivningen av en forskningsplan i grunden är ett stort frågetecken. Man vet inte vart vägen leden förrän man har vandrat den och att i förväg beskriva för andra så att de förstår vart man vill komma kan vara ännu svårare. Men så länge få universitet och högskolor är villiga att agera strategiskt inom sig är frågan vad man skall göra.
En annan aspekt är att även om nyfikenhetsdriven och fri forskning är nödvändig finns det gigantiska områden som helt enkelt behöver "beforskas". Man måste läsa in sig på ett ämne, göra experiment eller studier, utföra analyser. Ett hantverk som inte är alls lika glamoröst, som leder till Nobelprisets guldkorn genom att man har ren tur i vilken näve med grus som hamnade i just den vaskpannan. Frågan om det är de stora kliven eller det trägna arbetet vi har störst behov av, och om det är att inte kväsa det förra eller kvalitetssäkra det senare som är grunden för en sund politik, det är en öppen fråga.
torsdag 13 maj 2010
Tala i egen sak
Det är lätt att angripa EU för klåfingrighet. Men när en leverantör av ekonomisystem klagar över krav på elektroniska signaturer för elektroniska fakturor är man ganska fel ute. När det gäller stora leverantörer som går via bankerna till privat slutkund är behovet kanske begränsat. Kunden litar på banken, som förhoppningsvis har någon koll.
Men kommentarerna till artikeln vittnar om grundproblemet. Någon säger att säkerheten är större, eftersom avsändaren framgår när fakturan skickas via e-post. Hela poängen med signaturer är att e-postavsändare, utan signaturer, kan fejkas utan vidare. Om du vet att A skickar en faktura varje månad till B är det förhållandevis enkelt att som person C med kännedom om deras innehåll skicka en modifierad faktura, som beroende på rutiner plötsligt betalas till ett helt annat konto.
Naturligtvis kan man sedan polisanmäla detta bedrägeri, men elektroniska bedrägerier har samma fördelar som elektronisk ärlig kommunikation. Det går snabbt, kostnaden per meddelande är minimal och kommunikationen är koncis. Bedrägeriet kan göras tio till hundra gånger större med minimal ansträngning.
Digital signering har bara slagit igenom markant på webbplatser med https, för att det i praktiken varit ett krav. När signaturförfarandet är alltför komplicerat kan staten ha en roll som certifikatutfärdare eller facilitator, samt genom att skapa standarder. Det är precis vad EU gör här och vad staten långsamt är på väg att göra med gemensamma e-identiteter.
Men kommentarerna till artikeln vittnar om grundproblemet. Någon säger att säkerheten är större, eftersom avsändaren framgår när fakturan skickas via e-post. Hela poängen med signaturer är att e-postavsändare, utan signaturer, kan fejkas utan vidare. Om du vet att A skickar en faktura varje månad till B är det förhållandevis enkelt att som person C med kännedom om deras innehåll skicka en modifierad faktura, som beroende på rutiner plötsligt betalas till ett helt annat konto.
Naturligtvis kan man sedan polisanmäla detta bedrägeri, men elektroniska bedrägerier har samma fördelar som elektronisk ärlig kommunikation. Det går snabbt, kostnaden per meddelande är minimal och kommunikationen är koncis. Bedrägeriet kan göras tio till hundra gånger större med minimal ansträngning.
Digital signering har bara slagit igenom markant på webbplatser med https, för att det i praktiken varit ett krav. När signaturförfarandet är alltför komplicerat kan staten ha en roll som certifikatutfärdare eller facilitator, samt genom att skapa standarder. Det är precis vad EU gör här och vad staten långsamt är på väg att göra med gemensamma e-identiteter.
tisdag 11 maj 2010
Stolt men inte nöjd
Libdems var en joker i det brittiska valet som inte levererade i slutänden. Genom labours stora förluster blev man ändå potentiell vågmästare. Jag är mycket glad att det nu ser ut som att det blir liberaldemokrater och tories. Tories är, oavsett vad Cameron ger sken av, på flera sätt ett konservativt parti på ett helt annat sätt än även de "gamla" svenska moderaterna (som snarare var mer EU-vänliga under säg Bildts tid än man är idag). Samtidigt har libdems i praktiken ofta legat till vänster om Folkpartiet, både i ekonomiska frågor, men även rörande vissa frågor kring individuell frihet.
Om man får drömma vidare kan man ju hoppa att detta samarbete växer sig starkare. Den uttalat liberala närvaron i regeringarna i de större europeiska länderna har ökat betydligt på senare år, om man t.ex. även tänker på Tyskland.
Om man får drömma vidare kan man ju hoppa att detta samarbete växer sig starkare. Den uttalat liberala närvaron i regeringarna i de större europeiska länderna har ökat betydligt på senare år, om man t.ex. även tänker på Tyskland.
Inom alla fakulteter
Fakultet kan betyda många saker. Ibland på svenska börjar man använda den amerikanska betydelsen "kollektivet av undervisande personal", medan vi samtidigt har de organisatoriska enheter som lyder under av statsmakterna stadgade fakultetsnämnder, i alla fall tills ändringar i högskolelagen och högskoleförordningen träder i kraft som i praktiken gör den inre organisationen för en högskola praktiskt taget fri.
Inom fakulteten bedrivs forskning och anordnas aktiviteter. Endast på ett ytligt sätt finns det däremot skäl att se dem som direkt ansvariga för forskningens innehåll. Diverse vantolkare har exempelvis kommit fram till att "juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har tagit ställning för att sharialag bör införas i Sverige", när en avhandling läggs fram som utan metodologiska brister och inom en vid definition av forskningsområdet, bland annat menar att det skulle kunna motiveras. Det kan förstås också motiveras, om man ser den fria rätten att sluta avtal (eller rätten att få sin tro erkänd på alla plan) som överordnad rätten till individuell frihet.
Rörande attacken på Lars Vilks, har sättning av bildtext och ingress inte blivit helt lyckade. Dels talas det (i skrivande stund) om den filosofiska fakulteten. Det kan få en att tro att föredraget var i ämnet filosofi. Det kan också föra tankarna till traditionell filosofisk fakultet, som brukat omfatta allt som inte är teologi, juridik eller medicin. Nu är båda tolkningarna fel. Det var konstvetenskapliga institutionen som var arrangör, en institution vid historisk-filosofisk fakultet, men även där handlar det ju i grunden om att enskilda verksamma tar initiativ, som sedan får ett visst stöd. Däremot har det ju knappast beslutats i fakultetsnämnd.
Denna utvikning påverkar förstås inte särskilt mycket, men det är väldigt viktigt att skilja mellan universitetet som arena för kunskapsspridning och kunskapande, och dess organisation. Om vi till exempel ser till Eva Lundgren och kritiken mot henne fanns det möjligen skäl för en granskning när man talade om oredlighet i forskningen, men det blir smått löjligt när rektor i år tvingas gå i svaromål för vad hon skriver i offentliga debattforum. Det är den akademiker som inte deltar på ett personligt mandat i den offentliga debatten, särskilt om man är verksam i ett samhällsinriktat ämne, som begår ett tjänstefel.
Inom fakulteten bedrivs forskning och anordnas aktiviteter. Endast på ett ytligt sätt finns det däremot skäl att se dem som direkt ansvariga för forskningens innehåll. Diverse vantolkare har exempelvis kommit fram till att "juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har tagit ställning för att sharialag bör införas i Sverige", när en avhandling läggs fram som utan metodologiska brister och inom en vid definition av forskningsområdet, bland annat menar att det skulle kunna motiveras. Det kan förstås också motiveras, om man ser den fria rätten att sluta avtal (eller rätten att få sin tro erkänd på alla plan) som överordnad rätten till individuell frihet.
Rörande attacken på Lars Vilks, har sättning av bildtext och ingress inte blivit helt lyckade. Dels talas det (i skrivande stund) om den filosofiska fakulteten. Det kan få en att tro att föredraget var i ämnet filosofi. Det kan också föra tankarna till traditionell filosofisk fakultet, som brukat omfatta allt som inte är teologi, juridik eller medicin. Nu är båda tolkningarna fel. Det var konstvetenskapliga institutionen som var arrangör, en institution vid historisk-filosofisk fakultet, men även där handlar det ju i grunden om att enskilda verksamma tar initiativ, som sedan får ett visst stöd. Däremot har det ju knappast beslutats i fakultetsnämnd.
Denna utvikning påverkar förstås inte särskilt mycket, men det är väldigt viktigt att skilja mellan universitetet som arena för kunskapsspridning och kunskapande, och dess organisation. Om vi till exempel ser till Eva Lundgren och kritiken mot henne fanns det möjligen skäl för en granskning när man talade om oredlighet i forskningen, men det blir smått löjligt när rektor i år tvingas gå i svaromål för vad hon skriver i offentliga debattforum. Det är den akademiker som inte deltar på ett personligt mandat i den offentliga debatten, särskilt om man är verksam i ett samhällsinriktat ämne, som begår ett tjänstefel.
måndag 10 maj 2010
Oväntat
Läste ett inlägg av Göran Greider på Newsmill. Jag och Greider har inte mycket gemensamt, men efterlysandet av lite mer ideologi i den politiska debatten vore inte fel, lite mer filosofi. Han har också en väldigt klok poäng i att politiken, och filosofin, verkligen blir spännande först när verklighetens begränsningar och de ideologiska föreställningarna möts och tvingas förenas. Det är lätt att bygga luftslott, men också lätt (på ett annat sätt) att fastna i tron att man är en förvaltare och ett administratör av ett färdigt bygge, eller någon form av styrman som bara har i uppgift att navigera landet på ett oroligt hav.
Historien är inte slut.
Historien är inte slut.
Gasen i botten för elbilen
Dubbdäckens skuld till partikelhalter i våra innerstadsmiljöer har diskuterats en längre tid nu. Intressant med påpekanden och analyser kring vilken roll bromsbeläggen har. Då är det ju också väl värt att fundera över effekten av körstil. För dubbdäck kan möjligen rivstarter och riktigt hårda inbromsningar öka upprivningen, men i grunden är det svårt att påverka. För bromsbeläggen är det ju däremot mycket stor skillnad vad man faktiskt gör. Att bromsarna spelar en viktig roll borde väl också nästan ha varit självklart, med tanke på vilka halter man sett av små järnpartiklar i tunnelbanan, direkt kopplat till hjulens och bromsarnas kontakt mot spåren där.
Nu är ju elbilar och hybrider som Toyota Prius så vidunderligt inrättade att en broms inte är en broms där. Även när hybriden har tömt sitt batteri och går på bensin kommer större delen av en inbromsning att ske genom att motorn kör baklänges och saktar ned hjulen samtidigt som batteriet laddas upp. Mycket av samma effekt kan uppnås genom enormt försiktig körning och ideal motorbromsning i en konventionell bil, men det är svårt.
Innan koldioxidfrågan nådde dagens prioritering på den politiska agendan (som den absolut förtjänar) var det snarare kväveoxider, marknära ozon, partiklar och oförbrända kolväten kopplade till bilarnas avgaser och körning lokalt som oroade. Vissa andra alternativ för miljöbilar, framför allt dieslar, men även etanol, löser inte alls de problemen. Lösningar som minimerar utsläppen, av alla slag, i de mest belastade trafikmiljöerna, borde premieras. Riktade stöd är alltid vanskliga, men om de skall utgå borde det vara till helt eller delvis elektrifierade lösningar. Det ligger också i linje med Sveriges sammantagna energimix.
Nu är ju elbilar och hybrider som Toyota Prius så vidunderligt inrättade att en broms inte är en broms där. Även när hybriden har tömt sitt batteri och går på bensin kommer större delen av en inbromsning att ske genom att motorn kör baklänges och saktar ned hjulen samtidigt som batteriet laddas upp. Mycket av samma effekt kan uppnås genom enormt försiktig körning och ideal motorbromsning i en konventionell bil, men det är svårt.
Innan koldioxidfrågan nådde dagens prioritering på den politiska agendan (som den absolut förtjänar) var det snarare kväveoxider, marknära ozon, partiklar och oförbrända kolväten kopplade till bilarnas avgaser och körning lokalt som oroade. Vissa andra alternativ för miljöbilar, framför allt dieslar, men även etanol, löser inte alls de problemen. Lösningar som minimerar utsläppen, av alla slag, i de mest belastade trafikmiljöerna, borde premieras. Riktade stöd är alltid vanskliga, men om de skall utgå borde det vara till helt eller delvis elektrifierade lösningar. Det ligger också i linje med Sveriges sammantagna energimix.
söndag 9 maj 2010
Trilla piller
DN uppmärksammar P-pillrets 50-årsdag. Ett medicinskt preventivmedel som kvinnan har kontroll över, tillsammans med en annan syn på och laglig reglering för abort har betytt oerhört mycket. Dagens piller är också betydligt säkrare än tidigare generationers (samt medför en mindre miljöbelastning då mindre mängder onedbrutet hormon kommer ut i avlopp och slutligen vattendrag). Men man kan fråga sig om en hel klass av läkemedel med såpass stora biverkningar skulle godkännas idag? Detsamma gäller ju för övrigt många av våra huskurer mot smärta, vissa antibiotika, med mera.
Ändå är det alltför ofta som nya preparat möts med långt större skepsis. Situationen är rätt dubbel. Vi kan säga ganska exakt hur farliga äldre medel är. Att de skulle vara betydligt farligare man tror, är osannolikt. De allra flesta kommer också att klara sig med mycket lindriga biverkningar (men för hormonpreparat är också de verkligt biverkningslösa förhållandevis få, möjligen kan även biverkan i vissa fall vara uppskattad). Med ett nytt preparat är den förutsagda risken nästan garanterat lägre, markant lägre. Risken att man "missat något" är förstås större, men exempelvis debatten kring Pandemrix i höstas visade på en skrämmande okunskap och förståsigpåattityd kring hur läkemedelsstudier går till och vad som får anses ge tillförlitliga underlag.
Ändå är det alltför ofta som nya preparat möts med långt större skepsis. Situationen är rätt dubbel. Vi kan säga ganska exakt hur farliga äldre medel är. Att de skulle vara betydligt farligare man tror, är osannolikt. De allra flesta kommer också att klara sig med mycket lindriga biverkningar (men för hormonpreparat är också de verkligt biverkningslösa förhållandevis få, möjligen kan även biverkan i vissa fall vara uppskattad). Med ett nytt preparat är den förutsagda risken nästan garanterat lägre, markant lägre. Risken att man "missat något" är förstås större, men exempelvis debatten kring Pandemrix i höstas visade på en skrämmande okunskap och förståsigpåattityd kring hur läkemedelsstudier går till och vad som får anses ge tillförlitliga underlag.
lördag 8 maj 2010
Bollen är rund
Sportnyheter är i ärlighetens namn inget jag brukar ägna mig åt så mycket. Men ibland händer det förstås. Det är inte direkt ofta man ställer sig på iranska regeringens sida. Jag kan inte se varför ett landslag inte skulle få spela i slöja. Att förbjuda religiösa symboler och behandla religion annorlunda än andra kulturella egenheter är också märkligt. Slöjan som plagg är inte heller direkt religionsmarkerande på samma sätt som en symbol med det närmaste en liktydighet med en viss tro. Och trots korsets ställning som tydligt kristen symbol tror jag inte att FIFA har haft en tanke på att förbjuda flaggfragment som innefattar den symbolen i dräkterna, trots att korset har den funktionen i flaggorna.
Sedan är det förstås sympatiskt att också uppvisa en kompromissvilja. Det verkar mer funktionellt att ha en tätt åtsmitande mössa när man skall försöka röra sig snabbt och överblicka spelet, men där kan ju laget få göra en bedömning av vad som vore lämpligt.
Jag tar naturligtvis inte ställning för att lagets spelare skulle tvingas bära endera, men jag vet verkligen inte om det borde vara FIFA:s sak att diska ut dem. Friheten att få spela det spel man vill, men med klädrestriktioner, verkar större än friheten att få veta att det internationella förbundet bojkottar det land man kommer från tills förändring uppnås.
Sedan är det förstås sympatiskt att också uppvisa en kompromissvilja. Det verkar mer funktionellt att ha en tätt åtsmitande mössa när man skall försöka röra sig snabbt och överblicka spelet, men där kan ju laget få göra en bedömning av vad som vore lämpligt.
Jag tar naturligtvis inte ställning för att lagets spelare skulle tvingas bära endera, men jag vet verkligen inte om det borde vara FIFA:s sak att diska ut dem. Friheten att få spela det spel man vill, men med klädrestriktioner, verkar större än friheten att få veta att det internationella förbundet bojkottar det land man kommer från tills förändring uppnås.
Två av tre vänsterförslag borgerliga
Partikongresser är spännande ting. Ibland blir man mot ledningen på lite mer pikanta sätt. Socialdemokratin har skiftat i linje kring både föräldraförsäkring och studieavgifter på det viset.
V har haft kongress och man kan alltid plocka upp lite intressanta saker. Ett citat är ju ganska betecknande (från DN):
- Om jag skulle koka ner Vänsterpartiet till ett enda krav så är det sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, sade Anne Christine Gillberg från Göteborg.
Jag kanske kan hålla med. Ett orimligare förslag med mer vittgående konsekvenser är svårt att tänka sig. Kommenterade arbettidsförkortning tidigare, men enkelt nog kan vi ju konstatera att en stor del av det vi betalar, i största allmänhet, är andra (svenska) människors tid. Bibehållen lön vid en minskning med av arbetstiden med 25 % kräver oanade produktivitetsökningar, eller en närmast illusorisk bild av mängderna av storleken på gjorda vinster.
V har sammanfattat vallinjen i tre förslag: rätt till heltid om man har deltidsjobb, rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid och individualiserad föräldraförsäkring.
Rätt till heltid om man har deltid är ju enkelt när heltid avskaffas. Rätt många deltidsjobb idag är på 70-85 %, det är jobben som omöjligen går att kombinera med ett annat reguljärt jobb utan fyller upp dagarna, men ändå inte. Ibland "frivilligt" för att kombinera med andra åtaganden, ibland som ett sätt för arbetsgivaren att sedan kunna pressa ut fler timmar vid behov utan att gå på övertid. Om vi går ned till 6 timmars maximal arbetsdag påverkas inte dessa jobb alltså alls (förutom genom den 33-procentiga löneökningen, som vi kan drömma vidare om). Förslaget är alltså meningslöst om man menar allvar med arbetstidsförkortningen. Annars tror jag att det snarare leder till en skepsis om att ta in personal på verklig deltid, 25-50 % när man behöver komplettera. Vilka grupper som gynnas av en sådan politik kan läsaren få grunna en stund på.
Rätt till barnomsorg på flexibla tider är Folkpartiet för sedan länge, senast i vår jämställdhetsrapport, som också har många andra delar i en analys som är mer kvalificerad än mycket man ser i den allmänna politiska debatten, även om mycket förstås finns på forskningsnivå.
Individualiserad föräldraförsäkring har inte blivit en allmän borgerlig åsikt. Däremot var vi först med att faktiskt genomföra pappamånad och Liberala ungdomsförbundet har varit för en individualiserad föräldraförsäkring under lång tid. Villkoren är samtidigt inte okomplicerade och det är lätt att se att en fullständig delning är en oflexibel lösning för något som är ett delat ansvar. En mer överlåtbar (även till andra än vårdnadshavare) försäkring, där allt annat än lika delning "bestraffas" hårdare än den svaga morot dagens jämställdhetsbonus innebär, är ett bättre alternativ. Men vänsterns förslag är som sagt inte främmande för borgerligheten. Man kunde möjligen ha tänkt sig att de skulle vara lite nyare, mer revolutionära och mer genomtänkta än att de lika gärna kunde ha behandlats på en kongress i LUF för tio år sedan, när vår nuvarande EU-minister var förbundsordförande.
Men visst är det ett tecken på att vi gör något rätt när oppositionens politik är vår egen.
V har haft kongress och man kan alltid plocka upp lite intressanta saker. Ett citat är ju ganska betecknande (från DN):
- Om jag skulle koka ner Vänsterpartiet till ett enda krav så är det sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, sade Anne Christine Gillberg från Göteborg.
Jag kanske kan hålla med. Ett orimligare förslag med mer vittgående konsekvenser är svårt att tänka sig. Kommenterade arbettidsförkortning tidigare, men enkelt nog kan vi ju konstatera att en stor del av det vi betalar, i största allmänhet, är andra (svenska) människors tid. Bibehållen lön vid en minskning med av arbetstiden med 25 % kräver oanade produktivitetsökningar, eller en närmast illusorisk bild av mängderna av storleken på gjorda vinster.
V har sammanfattat vallinjen i tre förslag: rätt till heltid om man har deltidsjobb, rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid och individualiserad föräldraförsäkring.
Rätt till heltid om man har deltid är ju enkelt när heltid avskaffas. Rätt många deltidsjobb idag är på 70-85 %, det är jobben som omöjligen går att kombinera med ett annat reguljärt jobb utan fyller upp dagarna, men ändå inte. Ibland "frivilligt" för att kombinera med andra åtaganden, ibland som ett sätt för arbetsgivaren att sedan kunna pressa ut fler timmar vid behov utan att gå på övertid. Om vi går ned till 6 timmars maximal arbetsdag påverkas inte dessa jobb alltså alls (förutom genom den 33-procentiga löneökningen, som vi kan drömma vidare om). Förslaget är alltså meningslöst om man menar allvar med arbetstidsförkortningen. Annars tror jag att det snarare leder till en skepsis om att ta in personal på verklig deltid, 25-50 % när man behöver komplettera. Vilka grupper som gynnas av en sådan politik kan läsaren få grunna en stund på.
Rätt till barnomsorg på flexibla tider är Folkpartiet för sedan länge, senast i vår jämställdhetsrapport, som också har många andra delar i en analys som är mer kvalificerad än mycket man ser i den allmänna politiska debatten, även om mycket förstås finns på forskningsnivå.
Individualiserad föräldraförsäkring har inte blivit en allmän borgerlig åsikt. Däremot var vi först med att faktiskt genomföra pappamånad och Liberala ungdomsförbundet har varit för en individualiserad föräldraförsäkring under lång tid. Villkoren är samtidigt inte okomplicerade och det är lätt att se att en fullständig delning är en oflexibel lösning för något som är ett delat ansvar. En mer överlåtbar (även till andra än vårdnadshavare) försäkring, där allt annat än lika delning "bestraffas" hårdare än den svaga morot dagens jämställdhetsbonus innebär, är ett bättre alternativ. Men vänsterns förslag är som sagt inte främmande för borgerligheten. Man kunde möjligen ha tänkt sig att de skulle vara lite nyare, mer revolutionära och mer genomtänkta än att de lika gärna kunde ha behandlats på en kongress i LUF för tio år sedan, när vår nuvarande EU-minister var förbundsordförande.
Men visst är det ett tecken på att vi gör något rätt när oppositionens politik är vår egen.
Lite engagemang
Uppsala har en ansökan om pilotbana för spårtaxi, i industri- och handelsområdet Boländerna. En intressant aspekt där är att rätt utformat spårbilssystem gör det mer realistiskt att ta med lite tyngre kassar än på en buss. De stora vinsterna finns däremot bara om man sammanbinder bostäder också.
En annan sträckning i Uppsala som i grunden vore relevant är Dag Hammarskjölds väg eller Villavägen för att sammanbinda de huvudsakliga campusen inom Uppsala universitet idag, samt Akademiska sjukhuset (som också inhyser mycket av forskningen). Tyvärr har universitetet inte varit särskilt pådrivande i arbetet med ny översiktsplan. En förlängning ut till Ultuna skulle ge en klar biomedicinsk axel.
Annat är det i Stockholm. Uppsala är med i science for life som en (av alla andra bortglömd) andra nod. Men även vi är trots vår mindre yta geografiskt utspridda och behöver bra kombinationer mellan Ultuna, BMC, Rudbeck, Akademiska och centrala stan.
En annan sträckning i Uppsala som i grunden vore relevant är Dag Hammarskjölds väg eller Villavägen för att sammanbinda de huvudsakliga campusen inom Uppsala universitet idag, samt Akademiska sjukhuset (som också inhyser mycket av forskningen). Tyvärr har universitetet inte varit särskilt pådrivande i arbetet med ny översiktsplan. En förlängning ut till Ultuna skulle ge en klar biomedicinsk axel.
Annat är det i Stockholm. Uppsala är med i science for life som en (av alla andra bortglömd) andra nod. Men även vi är trots vår mindre yta geografiskt utspridda och behöver bra kombinationer mellan Ultuna, BMC, Rudbeck, Akademiska och centrala stan.
fredag 7 maj 2010
Sanningen om bolånetaket
Ett tak på belåningsgraden med bostaden som pant? Är det liberalt? Nja, vi kan väl tycka att en fri marknad borde sköte låneruljansen själv. Dessutom kan vi tycka att människor själva bör välja vilken betalningsförmåga man räknar med att ha och vilka ekonomiska risker man vill utsätta sig för.
En sak skall vi dock ha väldigt klart för oss. Finansinspektionen agerar inte för att stoppa en bostadsbubbla, i meningen skenande priser. Det gör enbart Riksbanken om bostadspriserna skulle lyckas driva upp KPI på nivåer som indirekt hotar inflationsmålet. Bubblan finns sedan bara om den kan spricka. Ohållbart höga priser, som pyser ned, är ingen bubbla som FI oroar sig för eller bryr sig om.
Om många blir arbetslösa och tvingas sälja är det en serie personliga tragedier. Men om man i alla fall kan lösa ut sig från sina lån när man har sålt är åtminstone banken glad och inget problem har uppstått på systemnivå. Att minska maxbelåningsgraden på vanliga bolån handlar om att minimera sannolikheten för en olämpligt hög aggregerad kreditrisk. Och så länge staten ändå tvingas rycka ut när finanssystemet tar sådana olämpligt stora risker är det rimligt att en viss reglering görs. Men regleringen löser inte privatbostadsmarknadens problem
Bostadsmarknaden måste anpassas på många sätt. Planlagstiftning hämmar effektiv exploatering, samtidigt som den kapsejsades hyresregleringen gör att ventilen för korttidsboende med kort varsel också kan vara en bostadsrätt (särskilt om man spekulerar i värdestegring). En friare marknad på en större del av hyresbeståndet skulle hämma prisutvecklingen på bostadsrätter och villor. I förlängningen kan förstås även ränteavdragens rimlighet diskuteras. Både vad gäller hyresreglering och ränteavdrag måste man gå varsamt fram så att den som ordnat sitt liv under rådande regler inte drabbas alltför hårt.
En sak skall vi dock ha väldigt klart för oss. Finansinspektionen agerar inte för att stoppa en bostadsbubbla, i meningen skenande priser. Det gör enbart Riksbanken om bostadspriserna skulle lyckas driva upp KPI på nivåer som indirekt hotar inflationsmålet. Bubblan finns sedan bara om den kan spricka. Ohållbart höga priser, som pyser ned, är ingen bubbla som FI oroar sig för eller bryr sig om.
Om många blir arbetslösa och tvingas sälja är det en serie personliga tragedier. Men om man i alla fall kan lösa ut sig från sina lån när man har sålt är åtminstone banken glad och inget problem har uppstått på systemnivå. Att minska maxbelåningsgraden på vanliga bolån handlar om att minimera sannolikheten för en olämpligt hög aggregerad kreditrisk. Och så länge staten ändå tvingas rycka ut när finanssystemet tar sådana olämpligt stora risker är det rimligt att en viss reglering görs. Men regleringen löser inte privatbostadsmarknadens problem
Bostadsmarknaden måste anpassas på många sätt. Planlagstiftning hämmar effektiv exploatering, samtidigt som den kapsejsades hyresregleringen gör att ventilen för korttidsboende med kort varsel också kan vara en bostadsrätt (särskilt om man spekulerar i värdestegring). En friare marknad på en större del av hyresbeståndet skulle hämma prisutvecklingen på bostadsrätter och villor. I förlängningen kan förstås även ränteavdragens rimlighet diskuteras. Både vad gäller hyresreglering och ränteavdrag måste man gå varsamt fram så att den som ordnat sitt liv under rådande regler inte drabbas alltför hårt.
onsdag 5 maj 2010
I antagande
Jag håller med om att det är orättvist när äldre betyg gör det omöjligt att komma in på utbildningar. För att sammanfatta såg det "nya" gymnasiet med G, VG, MVG annorlunda ut de första åren, med kurser som hade en annan timplan. När regeringen infört meritpoäng för att premiera att läsa svårare kurser har man inta skapat poäng för den läroplanen (och inte heller för gamla sifferbetyg).
Jag tycker att syftet med betyg är värdering av kunskap och förmåga i aktuellt utbildningssteg, i första hand. De kan användas för att jämföra insatser mellan lärare på samma skola, de kan användas för nationella jämförelse (med rimliga kompensation efter bakgrund) och de kan främst användas som någon form av sporre och mått för den enskilde.
Att använda dem för att anta till senare utbildningssteg är vanskligt, men betyg har samtidigt visat sig vara ett relativt välfungerande mått på framtida studieframgång. Varje system har dock sina brister. Gymnasiet är inte en enhet och ett system som placerar in alla individer på samma skala är svårhanterligt. Det kan fungera någorlunda att använda betyg som gräns, bara man inte kommer nära de allra högsta nivåerna. I en sådan situation kan de delar av godtycke som finns i systemet inte bli lika avgörande.
För utbildningar som läkare och veterinär har motsatsen skett. Man har behövt absoluta toppresultat. Dessutom har det varit möjligt att mer eller mindre fritt komplettera sina betyg. Det skapar en olycklig situation där man efter gymnasiet riskerar ett eller flera år i limbo innan man kan fortsätta utvecklas - inte för att man inte vet vad man vill, utan för att det enda sättet att komma dit är att gå en mycket lång väg och sedan kanske lottas fel några gånger innan man slutligen lottas rätt. Från ett samhällsekonomiskt perspektiv är det olämpligt. Det är också olämpligt om man under gymnasietiden gynnas alltför mycket av att välja bort utmaning och svårigheter. Där kan man ha synpunkter på vad regeringen föreslår i gymnasie 11, där man i praktiken gör risken med att läsa kurser utökade lite större (man måste redan från början avgöra om man kommer att vilja låta kursen ingå i slutbetyget).
Meritpoängen verkar däremot åt det andra hållet. De stimulerar till studier i språk, högre studier i matematik. Det blir ett styrmedel för att gynna relevanta val.
Sådana styrmedel har förstås ingen retroaktiv effekt. Den som redan har lämnat gymnasiet kan inte gå tillbaka och välja om. Däremot kan den som kompletterar något på komvux komplettera med en tydligare inriktning på sådant som är relevanta för framtida högskolestudier, snarare än rent betygsoptimerande. Därför kan jag förstå regeringens strävan att låta meritpoäng gälla för både gruppen för studenter direkt från gymnasiet och studenter som har kompletterat någonting och låta meritpoängen gälla för alla betyg enligt nuvarande kursplan, som gällt för personer som avslutat sina gymnasiestudier 2003 eller senare.
Det finns separata betygsgrupper för utländska betyg och folkhögskolebetyg. Jag skulle tycka att det vore mycket rimligare att de äldre betygen, kanske både sifferbetyg och G/VG/MVG från 2002 och tidigare, fördes till någon av dem (potentiellt de utländska betygen), eller annars fick bilda en ny grupp. Huvudsaken är att ingen enskild tjänar på att vänta och att det sammantaget inte blir några enorma skaror med äldre som antas så att yngre får vänta längre. Därför skulle det finnas skäl att omsorgsfullt bestämma den gruppens storlek. Tanken är alltså att högsta möjliga jämförelsetal inom en jämförbar (ha!) grupp borde ge en plats. Samtidigt borde vi inte ha ett system som liknar det de rödgröna byggde upp, där komvuxkompletteringar och regler som ger högre poäng på högskoleprovet efter en viss tids arbetslivserfarenhet (den så kallade HA-kvoten) båda bidrog till senare utbildningsstart och senare reellt inträde på arbetsmarknaden.
Men man kan som sagt hålla två saker i huvudet samtidigt, i alla fall om man gör anspråk på 20,0 (22,5). Vi kan ge en reell möjlighet för personer som gick ut gymnasiet för en längre tid sedan att även komma in på utbildningar som läkare, utan att göra högskoleprov, i alla fall i väntan på att man gör slag i saken och inför mer relevanta och områdesspecifika antagningsprov. Vi kan också se till att gymnasietiden utnyttjas effektivt för fler och att de som redan från början vet att man vill fortsätta på högskola, gör det.
Så kan vi kanske klämma in en tredje sak i huvudet också. Och det är att den som har gamla gymnasiebetyg ändå har goda möjligheter att komma in på de allra flesta utbildningar i det nya systemet. Men en liberal politik kan inte bara handla om att de negativa konsekvenserna inte är så stora, utan om individuell rättvisa.
Jag tycker att syftet med betyg är värdering av kunskap och förmåga i aktuellt utbildningssteg, i första hand. De kan användas för att jämföra insatser mellan lärare på samma skola, de kan användas för nationella jämförelse (med rimliga kompensation efter bakgrund) och de kan främst användas som någon form av sporre och mått för den enskilde.
Att använda dem för att anta till senare utbildningssteg är vanskligt, men betyg har samtidigt visat sig vara ett relativt välfungerande mått på framtida studieframgång. Varje system har dock sina brister. Gymnasiet är inte en enhet och ett system som placerar in alla individer på samma skala är svårhanterligt. Det kan fungera någorlunda att använda betyg som gräns, bara man inte kommer nära de allra högsta nivåerna. I en sådan situation kan de delar av godtycke som finns i systemet inte bli lika avgörande.
För utbildningar som läkare och veterinär har motsatsen skett. Man har behövt absoluta toppresultat. Dessutom har det varit möjligt att mer eller mindre fritt komplettera sina betyg. Det skapar en olycklig situation där man efter gymnasiet riskerar ett eller flera år i limbo innan man kan fortsätta utvecklas - inte för att man inte vet vad man vill, utan för att det enda sättet att komma dit är att gå en mycket lång väg och sedan kanske lottas fel några gånger innan man slutligen lottas rätt. Från ett samhällsekonomiskt perspektiv är det olämpligt. Det är också olämpligt om man under gymnasietiden gynnas alltför mycket av att välja bort utmaning och svårigheter. Där kan man ha synpunkter på vad regeringen föreslår i gymnasie 11, där man i praktiken gör risken med att läsa kurser utökade lite större (man måste redan från början avgöra om man kommer att vilja låta kursen ingå i slutbetyget).
Meritpoängen verkar däremot åt det andra hållet. De stimulerar till studier i språk, högre studier i matematik. Det blir ett styrmedel för att gynna relevanta val.
Sådana styrmedel har förstås ingen retroaktiv effekt. Den som redan har lämnat gymnasiet kan inte gå tillbaka och välja om. Däremot kan den som kompletterar något på komvux komplettera med en tydligare inriktning på sådant som är relevanta för framtida högskolestudier, snarare än rent betygsoptimerande. Därför kan jag förstå regeringens strävan att låta meritpoäng gälla för både gruppen för studenter direkt från gymnasiet och studenter som har kompletterat någonting och låta meritpoängen gälla för alla betyg enligt nuvarande kursplan, som gällt för personer som avslutat sina gymnasiestudier 2003 eller senare.
Det finns separata betygsgrupper för utländska betyg och folkhögskolebetyg. Jag skulle tycka att det vore mycket rimligare att de äldre betygen, kanske både sifferbetyg och G/VG/MVG från 2002 och tidigare, fördes till någon av dem (potentiellt de utländska betygen), eller annars fick bilda en ny grupp. Huvudsaken är att ingen enskild tjänar på att vänta och att det sammantaget inte blir några enorma skaror med äldre som antas så att yngre får vänta längre. Därför skulle det finnas skäl att omsorgsfullt bestämma den gruppens storlek. Tanken är alltså att högsta möjliga jämförelsetal inom en jämförbar (ha!) grupp borde ge en plats. Samtidigt borde vi inte ha ett system som liknar det de rödgröna byggde upp, där komvuxkompletteringar och regler som ger högre poäng på högskoleprovet efter en viss tids arbetslivserfarenhet (den så kallade HA-kvoten) båda bidrog till senare utbildningsstart och senare reellt inträde på arbetsmarknaden.
Men man kan som sagt hålla två saker i huvudet samtidigt, i alla fall om man gör anspråk på 20,0 (22,5). Vi kan ge en reell möjlighet för personer som gick ut gymnasiet för en längre tid sedan att även komma in på utbildningar som läkare, utan att göra högskoleprov, i alla fall i väntan på att man gör slag i saken och inför mer relevanta och områdesspecifika antagningsprov. Vi kan också se till att gymnasietiden utnyttjas effektivt för fler och att de som redan från början vet att man vill fortsätta på högskola, gör det.
Så kan vi kanske klämma in en tredje sak i huvudet också. Och det är att den som har gamla gymnasiebetyg ändå har goda möjligheter att komma in på de allra flesta utbildningar i det nya systemet. Men en liberal politik kan inte bara handla om att de negativa konsekvenserna inte är så stora, utan om individuell rättvisa.
Med euro på fickan
Kris i Grekland når utanför euroområdets gränser och påverka aktieindex och räntenivåer i såväl Sverige som USA. Det är väldigt märkligt att man talar om de grekiska problemen med skönredovisning som ett problem kopplat till valutaunionen. Men visst är det samtidigt i någon mån oroande att så många av medlemsländerna mer eller mindre har brutit mot stabilitetspakten. Däremot skall vi vara oerhört tacksamma för att Sverige denna gång har boet i god ordning. En exportberoende ekonomi med en valuta som skulle kunna utsättas för spekulation inte med grund i produktivitet eller längre realekonomiska förhållanden, utan på grund av (bristande) förtroende för statsobligationerna, hade varit katastrofalt.
tisdag 4 maj 2010
Kassako
Differentierad A-kasseavgift kan man tycka lite olika saker om. Naturligtvis kan man anse att det är "orättvist" att låglöneyrken får en hög månadsavgift. Det verkar fördelningspolitiskt absurt. Samtidigt kan vi se att även "höglöneyrken" av vissa slag, dit exempelvis byggarbete får räknas, också har en relativt hög avgift. Avgiften har en koppling till den faktiska sannolikheten att bli arbetslös, även om den inte alls räcker för att finansiera de faktiska ersättningarna ur systemet.
De rödgröna vill att ingen netto skall betala mer än 80 kr i månaden i avgift. Detta finansieras genom ett minskat förvärvsavdrag (jobbskatteavdrag). Resultatet är en mycket måttlig sänkning av även tröskeln för statlig inkomstskatt, men framför allt alltså en skattehöjning över hela brädet. För den som inte har någon a-kasseavgift att dra av, eller en mycket låg sådan, är det kort och gott en skattehöjning. Lägg därtill den andra avtrappning av förvärvsavdraget för mycket höga inkomster som leder till en marginaleffekt på uppemot 60 % (utan hänsyn till arbetsgivaravgifter).
Här är det dock väldigt tydligt att man medvetet subventionerar en kollektiv lösning avsedd för ett typfall. Till att börja med täcker A-kasseavgiften inte de verkliga kostnaderna. Sedan blir en avgift som i första hand täcker administration för hög, så den måste reduceras. Den blir inte enbart avdragsgill, utan man får en skattereduktion som exakt motsvarar den betalade avgiften. Alltså kan A-kassorna nu höja sina avgifter till vilka belopp som helst (om vi tänker oss att de rödgrönas alternativ skulle få majoritet), utan att någon annan än staten egentligen behöver betala mer!
Den som bedriver en egen näringsverksamhet, där A-kassan ändå utgör ett dåligt skydd, har inte mycket att hämta här. Den ersättning man får ut när firman väl har gått om kull kan vara marginell och definitivt inte täcka eventuella privata skuldåtaganden kopplade till verksamheten. Den som brinner för sin idé kan mycket väl ha låtit bli att plocka ut en "rimlig" lön under en längre tid och riskerar då att denna sista inkomst blir den ersättningsgrundande. Om man är inblandad i många engagemang och projekt kan det vara svårt att visa att man de facto är arbetslös på deltid. Om man studerar till någon del kan man inte "bli" arbetslös utan vidare. Fallen är många. De rödgrönas "trygghetsväxling", som förslaget kallas, går ut på att ta från den grupp som inte får stöd i den svenska välfärdsstaten och ge till den grupp som har ett skyddsnät. Dessutom talar somliga socialdemokratiska kommentatorer om denna grupp som "A-kassesmitare", vilket jag upptäckte via Johan Ingerös blogg.
Jag tycker personligen synd om personer som blivit helt utblottade efter att ha försökt spara lite pengar genom att gå ur kassan (oavsett om det varit till följd av regeringens politik eller inte) och sedan behövt ersättning. Men jag tycker mer synd om och ser ett betydligt större problem i den grupp människor för vilka dagens trygghetssystem och de rödgrönas politik inte har något att ge. Dessa är "smitare". De rättar inte in sig i ledet. Vi behöver fler, inte färre, som vågar gå sin egen väg. Det kräver nya konkreta lösningar. Men ett första steg är ju att se upp lite med hur många gånger man ser den enda fasta anställningen på 35-40 timmar i veckan 9-17 som den enda normen.
Sedan undrar jag hur man tänker när man tycker att medlemskap i fackliga organisationer skall kunna betalas med oskattade pengar och vilka effekter det får att arbetslösa ungdomar skall resultera i skattereduktion när de anställs, men inte icke-arbetslösa. Skall det bli ännu svårare att få jobb direkt efter gymnasiet eller högskolestudier?
De rödgröna vill att ingen netto skall betala mer än 80 kr i månaden i avgift. Detta finansieras genom ett minskat förvärvsavdrag (jobbskatteavdrag). Resultatet är en mycket måttlig sänkning av även tröskeln för statlig inkomstskatt, men framför allt alltså en skattehöjning över hela brädet. För den som inte har någon a-kasseavgift att dra av, eller en mycket låg sådan, är det kort och gott en skattehöjning. Lägg därtill den andra avtrappning av förvärvsavdraget för mycket höga inkomster som leder till en marginaleffekt på uppemot 60 % (utan hänsyn till arbetsgivaravgifter).
Här är det dock väldigt tydligt att man medvetet subventionerar en kollektiv lösning avsedd för ett typfall. Till att börja med täcker A-kasseavgiften inte de verkliga kostnaderna. Sedan blir en avgift som i första hand täcker administration för hög, så den måste reduceras. Den blir inte enbart avdragsgill, utan man får en skattereduktion som exakt motsvarar den betalade avgiften. Alltså kan A-kassorna nu höja sina avgifter till vilka belopp som helst (om vi tänker oss att de rödgrönas alternativ skulle få majoritet), utan att någon annan än staten egentligen behöver betala mer!
Den som bedriver en egen näringsverksamhet, där A-kassan ändå utgör ett dåligt skydd, har inte mycket att hämta här. Den ersättning man får ut när firman väl har gått om kull kan vara marginell och definitivt inte täcka eventuella privata skuldåtaganden kopplade till verksamheten. Den som brinner för sin idé kan mycket väl ha låtit bli att plocka ut en "rimlig" lön under en längre tid och riskerar då att denna sista inkomst blir den ersättningsgrundande. Om man är inblandad i många engagemang och projekt kan det vara svårt att visa att man de facto är arbetslös på deltid. Om man studerar till någon del kan man inte "bli" arbetslös utan vidare. Fallen är många. De rödgrönas "trygghetsväxling", som förslaget kallas, går ut på att ta från den grupp som inte får stöd i den svenska välfärdsstaten och ge till den grupp som har ett skyddsnät. Dessutom talar somliga socialdemokratiska kommentatorer om denna grupp som "A-kassesmitare", vilket jag upptäckte via Johan Ingerös blogg.
Jag tycker personligen synd om personer som blivit helt utblottade efter att ha försökt spara lite pengar genom att gå ur kassan (oavsett om det varit till följd av regeringens politik eller inte) och sedan behövt ersättning. Men jag tycker mer synd om och ser ett betydligt större problem i den grupp människor för vilka dagens trygghetssystem och de rödgrönas politik inte har något att ge. Dessa är "smitare". De rättar inte in sig i ledet. Vi behöver fler, inte färre, som vågar gå sin egen väg. Det kräver nya konkreta lösningar. Men ett första steg är ju att se upp lite med hur många gånger man ser den enda fasta anställningen på 35-40 timmar i veckan 9-17 som den enda normen.
Sedan undrar jag hur man tänker när man tycker att medlemskap i fackliga organisationer skall kunna betalas med oskattade pengar och vilka effekter det får att arbetslösa ungdomar skall resultera i skattereduktion när de anställs, men inte icke-arbetslösa. Skall det bli ännu svårare att få jobb direkt efter gymnasiet eller högskolestudier?
måndag 3 maj 2010
Ursäkta avbrottet
Även en kandidat kan ta ett avbrott. För min del blev det inte forsränningarnas, champagnegaloppernas och kaosets Uppsala, utan ett sommarvarmt och behagligt Budapest där maskrosorna precis blommat ut. En stor del av tiden (24 h i sträck) satt jag snarare på en programmeringstävling och försökte maratontänka. Det finns vissa likheter med långa förhandlingspass på politiska kongresser. Nu får vi å andra sidan hoppas på en enkel och tydlig majoritet, men riksdagsgruppsmöten och vad som helst kan alltid dra ut på tiden och den som orkar längst har större chans att få sin vilja fram...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
