Skatt, skatt och skatt

Är pension uppskjuten lön? Ja, i någon mening är det väl det. Kopplingen är däremot ingalunda direkt och ännu har inget pensionssystem hållit så länge att någon har trätt in i det och hunnit gå i pension med alltigenom samma system. Ingen har någonsin, egentligen, kunnat veta vad man kommer att få i pension, antingen i kronor, någon form av fasta priser eller ännu mindre som andel av en "normal" lön vid pensionstillfället. (Vem som utförde huvuddelen av sitt lönearbete mellan 50- och 80-talet skulle vilja leva med dessa decenniers ekonomiska levnadsstandard idag och tycka att det var en okej kompromiss?)

Men vad är egentligen skatten på lön? Där ingår arbetsgivaravgifter. Oavsett om du aldrig tänker skaffa barn betalar du föräldraförsäkringsavgift. Eller, ja, din arbetsgivare gör det ju. Men skatten finns likafullt på din lön. Det är ju din arbetsgivare som gör en preliminärskatteinbetalning också.

Arbetsinkomster medför också ofta i någon mån merkostnader. Man kan se det som motiverat att på något vis kompensera arbetstagarna för dem, utan att sätta igång hela cirkusen med att leta kvitton som är avdragsgilla och stimulera arbetstagarna att placera fler och fler kostnader i den kategorin. Men Mona Sahlin drar fram pensionärskortet i dubbla meningar, på ett ärligt talat rätt lågt sätt. Det parti som på så många sätt trixat med skattesystemet anser plötsligt att likhet i ett enda avseende är det avgörande måttet på rättvisa.

Systemets vänteprocess

I sommarvärme och bröllopsförberedelser blir jag lite dålig på att skriva inlägg. På ledarplats lyckas Hanne Kjöller för DN i alla fall med att dels betona den nära på uppenbara slutsatsen: det offentliga åtagandet för vård och omsorg måste på något vis definieras, så man vet var gränserna går... och det mer tveksamma: akutgarantier borde inte finnas. Kristdemokraterna föreslår max 4 timmars väntetid att få träffa läkare på akutmottagning. Kjöller tycker att den som fått vänta 4 timmar på läkare egentligen inte alls borde vara på någon akutmottagning. Må så vara, men då borde man skickas hem, i fall med alltför nonchalant utnyttjande av akutvården också med en extra räkning.

Men ponera följande: en patient kan ligga med oförklarade kräkningar i isoleringsrum i sju timmar innan läkare ens kommer för att ta odlingar och prov som bedömer om isoleringen är befogad. Dessförinnan besök av sköterska/vårdbiträde kanske en gång i timmen. Förmildrande är att detta skedde när svininfluensan fortfarande var en befarad risk än en vittspridd epidemi eller ett passerat kapitel, men att en patient tidvis är okontaktbar, egentligen inte alls har några influensaliknande symptom och då hanteras på detta vis är oacceptabelt. Det ökade egna ansvaret för hälsa, vård och omsorg handlar knappast om att anhöriga som åkt med i ambulansen skall sitta vak och byta kräkpåsar. Förvisso inga kvalificerade åtgärder, som jag mer än väl kunde utföra, men något ironiskt är det att jag lämnades ensam med min sambo i sju timmar för att sedan åtminstone en period (och infört i journalen) anges som potentiell orsak till hennes allvarliga huvudtrauma.

I Kjöllers artikel öppnar hon visserligen för att den som fått vänta i mer än fyra timmar på läkare också kan ha råkat ut för "något slags felbedömning". Det kan man väl säga i vårt fall, eftersom min sambo lades in på neurointensiven med snäva besökstider efter denna väntans natt. Alltså får man se till att mer aktivt skicka hem folk. Och mer än gärna ge någon typ av rätt till schablonersättning eller åtminstone ett klarare uttalat serviceåtagande rörande den som får vänta länge. En akutgaranti, både om att bara akutfall tas emot, och att någon undersökning görs. Sedan måste man naturligtvis, alltid, prioritera de svårast sjuka. Men i mitt och min sambos fall handlade det snarare om att den första reella bedömningen tog sju timmar.

Många kassor små

Jag skriver på Makthavare.se om ett seminarium om A-kassan. En sak som är avgörande och intressant med en obligatorisk A-kassa är hur man kanske skulle kunna harmonisera hanteringen med sjukförsäkringen. Det är besvärligt, eftersom försäkringskassan har dåligt servicerykte, medan A-kassorna har ett gott rykte. Det beror å andra sidan troligen på att mycket av jävligheten i bedömningar, även när det gäller A-kassan, kommer av Arbetsförmedlingen (är du arbetsför lille vän? har du uppfyllt arbetsvillkoret? registrerat dig rätt dag? gått anvisad aktivitet?) och Försäkringskassan (Arbetsförmedlingen säger att du inte gjorde det dag X till Y, så du har ingen SGI, eller du är inte tillräckligt sjuk).

För en del arbetslösa och många långtidsarbetslösa kan det nog finnas någon grad av funktionshinder eller sjukdom inblandad. Det gäller även många som har foten inne på arbetsmarknaden och som aldrig skulle komma på tanken att sjukskriva sig för samma besvär. Grundlinjen måste vara att bedöma arbetsförmågan relativt hela arbetsmarknaden, men gränsdragningen mellan arbetsför och sjuk är inte alls glasklar. Den blir ännu luddigare om det skall vara en underförstådd rättighet att bevara sin tidigare lön i nästa arbete, vilket S verkar mena är hela poängen med försäkringen.

Välfärdspartiet

Välfärd kan vara många saker, meddelade Lars Ohly i sitt tal. Det kan vara gratis kollektivtrafik med täta turer på landsbygden, eftersom det är klimatsmart. Konsekvenserna i form av ökat resande är knappast klimatsmarta.

Man vill också bygga 40 000 nya bostäder per år. Det föds 100 000 människor per år, på ett ungefär. Nettobefolkningsökningen är kanske 50 000 per år, invandring inräknad. Men i varje bostad bor det i genomsnitt mer än en person. Sverige har inte sammantaget någon större bostadsbrist och vänsterns lösning på en ojämnt fördelade efterfrågan är ett nybyggande som innebär att alla nya invånare kan ha en egen bostad. Oavsett hur välisolerade de bostäderna är kommer fler kvadratmeter per invånare, vilket är syftet, att leda till en större klimatbelastning. Och det är dyrt. Höj standarden på förorterna i stället. Stimulera unga att dela lägenhet, om man vill ha hög standard, eller ge låg standard i motsvarande korridorsboende.

På arbetsmarknaden talar Ohly om otrygga anställningar och timvikariat. Men han drar även in den strukturella frågan om deltidsarbete. Deltidsarbete har många nackdelar, men att ge alla rätt till heltid ökar bara arbetesgivarnas incitament att även använda andra verkligt otrygga anställningsmodeller.

Tandvård som annan vård är smart, men det finns ett klart problem i att tandvården har den problematik som delvis är dold inom andra vård: "efter behov" är en förbaskat oklar formulering. Behöver man snygga eller funktionella tänder. Behöver man kunna tugga hårda nötter? Behöver tänder vara vita? Att subventionera tandvården i samma grad som konventionell vård blir dyrt, för då kommer alla att välja estetiskt bästa protes. Är det den hälsoinsats vi vill prioritera? Åtskillnaden är problematisk, men Ohlys lösning är ännu svårare.

Jag tycker också att det är väldigt märkligt av Ohly att värdera sjuksköterskors arbetsinsats genom att säga att de har låga löner precis som andra kvinnoyrken. Han verkar bara ha sagt det i talet på plats, inte i manus, men han jämförde med privata arbetsgivare där kvinnor dominerar, som hotell och restaurang och handeln. Medan han i manus talar om "löner som motsvarar ansvar och utbildning" drog han alla över en kam, i ett försök att undvika kritiken att det är offentliga arbetsgivare som är den mest avgörande gemensamma faktorn. Många män i offentlig sektor har yrken som har egenheten att det finns andra reella karriäralternativ, eller en större mångfald av arbetsgivare. Sjuksköterskor finns, som vårdförbundet poängterar, helt dominerande i landstingskomunal sektor.

Incitamentet för läkarna att överdiagnostisera och överbehandla om man får betalt per behandling är reellt. Men i en offentlig vård är incitamentet likartat, eller så finns det motsatta, att undvika behandling för att komma väl ut. Någon form av kostnadsuppföljning görs förstås ändå. Och då föredrar jag faktiskt en mångfald av utförare, där jag kan byta om jag blir missnöjd och där min läkare får betalt för att ha behandlat mig, snarare än betalt för att ha hittat en anledning att inte göra det.

Nej, vänsterns välfärd är inte min välfärd. Det här är korta tankar, men han visade väldigt bra att han har rätt i en sak. Det spelar ingen större roll vilken ministerposter Ohly får. Det spelar bara roll på vilka områden deras politik får inflytande. Och jag undrar fortfarande vilket område de är harmlösa inom.

Intressesärart

Fredrik Reinfeldt höll i mitt tycke ett bra tal. Jag är på plats som press för makthavare.se under veckan, men tänker försöka skriva något privat också.

En sak moderaterna och Reinfeldt tar upp är särintressena. Dem vimlar det av här och de finns i många sammanhang. En viktig poäng, som han även berörde i talet, är att det inte blir bra bara för att man kombinerar önskemålen från alla särintressen. Det blir en överbudspolitik, men en överbudspolitik som dessutom baseras på en grupplogik. De intressen som visserligen finns hos stora grupper, men där de grupperna är mindre entydigt bestämda eller utgör minoritet inom de organisationsformer som dominerar, kan helt glömmas bort. En politik som försöker syfta till allmänintresset, men också samhällets bästa, kan bättre fånga det.

Därför är det inte heller fel att gå emot en hel sektors önskemål, även när det gäller styrningen av den sektorn. En regering eller en politisk ledning är inte bara ansvarig inför de verksamma eller engagerade i varje samhällsdel för sig, utan har ett stort ansvar för helheten.

Däremot är det intressant hur vår statsminister har två lägen. Ett uppsluppet, gemytligt, nästan lite galet, och ett mycket stelt. Idag visade han det förra och det med bravur.

Kvoteringspolisen

Kvotering till polisutbildningen? Fredrik Kärrholm påstår att den finns. Han tycker att det inte är rimligt "att förutsätta att denna skillnad helt kan förklaras med att gruppen kvinnliga sökande har en större andel bättre lämpade individer", vad gäller varför ungefär en tredjedel av de sökande är kvinnor, men 50 % av de antagna.

Nej, om man bara ställs inför frågan "tror du de kvinnliga sökande är bättre än de manliga" är det kanske inte rimligt att spontant med någon säkerhet gissa ja. Men kan vi veta det så säkert att vi kan förkasta tanken att kvinnor skulle överrepresenteras bara på grund av detta? Om det vore en ren betygsintagning och ett genomsnittligt antal elever med högsta betyg sökte skulle könsfördelningen bli ungefär lika skev, till kvinnornas fördel. Könen presterar inte lika. Även en ganska liten skillnad i fördelningen bland de allra bästa gör könsfördelningen inom sökargruppen i stort mer eller mindre irrelevant.

Om vi ser en förskjutning i fördelningen, en förskjutning som inte alls är särskilt stor, skulle det statistiskt sett finnas mycket lite skäl att misstänka något annat. Om det däremot är exakt hälften-hälften antagna flera gånger blir det en betydligt bättre indikation på ugglor i mossen. Man kan också fråga sig om kraven har skräddarsytts för att åstadkomma detta och i vilken mån enskilda sökande bedöms oberoende av varandra. Men anmärk då där i stället för att skrika "kvotering". Kvinnliga poliser kommer att riskera att bli illa behandlade helt oavsett hur bra de är inom vissa delar av kåren och att skylla på antagningssystemet är bara fult.

När så många slänger sig med procentsiffror för gruppfördelningar och hur rimligt eller orimligt det är att det beror på olika faktorer vore det ibland oerhört tacksamt om en större del av befolkningen hade åtminstone några högskolepoäng statistik, och hade förtjänat dem...

(När jag i helt annat ärende besökte Polishögskolan i Stockholm, för dess konferenslokaler, var den stora frågan för mig däremot om verkligen alla kvinnliga aspiranter var långa, blonda med hästsvans och om samtliga manliga var snaggade. Även ett jämnt könsurval kan dölja avgrunder av bristande mångfald. Jag gör dock inga anspråk på att mitt lilla antal observationer leder till slutsatsen att blondiner måste vara ditkvoterade. Tycker bara att det kändes märkligt.)

Stabila system

Om en människa ritar någonting har det ofta en struktur. Varje del har en tydlig funktion och om någon enskild del tas bort slutar helheten att fungera. En av nackdelarna med planekonomi är övertron på den typen av systembyggande. Det är samtidigt en anledning till att vi kan åstadkomma så otroliga tekniska saker. Vi kan se hur delarna hänger samma och anpassa varje del efter just dess roll.

Biologiska system byggs sällan på samma sätt. Även när de tillhör samma organism är "planen" i DNA i många fall mer ett ungefärligt recept än en gjutform eller en blåkopia. Ådringarna i ett träd eller nervbanorna i en hjärna finns inte exakt nedlagda. Immunsystemets enorma kraft kommer genom slumpmässig variation i varje individ. Lars Vilks säger något skämtsamt att hans konstverk Nimis är så svårt att riva för att det har byggts kaosartat och saknar en bärande konstruktion.

Det här betyder inte att det inte går att slå ut ett biologiskt system. Trampa sönder en myrstack eller råka hitta drottningen, bryt nacken på ett större djur. Men det går att göra väldigt många saker och "systemet" kommer ändå tillbaka, så bra att man inte tror att delarna gjorde något alls. Och det kanske de heller inte gjorde, beroende på hur man definierar värde. Varje del i naturen får bara ett egenvärde om vi ger det ett sådant, av estetiska, existentiella eller rent materialistiska skäl. Men på grund av den avgörande skillnaden mellan vissa typer av mänskliga system (marknadsekonomi har fler drag av naturligt kaos, på gott och ont) och de biologiska är det också svårare att se när en del i slutänden blir vital. Den kanske inte var det från början, men den fick successivt en sådan roll när andra delar slogs ut eller förändrades. När människan som art skapar renodlade miljöer, medvetet för jordbruk eller av vårdslöshet, tar vi också på oss ansvaret att hålla de miljöerna stabila. Det evolutionära och ekologiska samspel, där ingen del tar ansvar för helheten, försvinner när en del går helt utanför allt som övriga komponenter kunnat förvänta sig.

Av ren försiktighet bör vi alltså, som Anne Brynolf skriver, skydda den biologiska mångfalden. Men, förutom försiktigheten, måste ett värderande av själva arterna, som lärobok i hur liv fungerar, eller som värdefulla ting i sig själva, också till. Den värderingsbalansen behöver inte bli likadan överallt. Vi kanske är villiga att ta risken, för att fördubbla skördarna, men behålla reservat. Däremot måste vi genom vår förståelse för ekologi och populationsdynamik se till att arter kan kommuniceras mellan reservaten.