Stabila system

Om en människa ritar någonting har det ofta en struktur. Varje del har en tydlig funktion och om någon enskild del tas bort slutar helheten att fungera. En av nackdelarna med planekonomi är övertron på den typen av systembyggande. Det är samtidigt en anledning till att vi kan åstadkomma så otroliga tekniska saker. Vi kan se hur delarna hänger samma och anpassa varje del efter just dess roll.

Biologiska system byggs sällan på samma sätt. Även när de tillhör samma organism är "planen" i DNA i många fall mer ett ungefärligt recept än en gjutform eller en blåkopia. Ådringarna i ett träd eller nervbanorna i en hjärna finns inte exakt nedlagda. Immunsystemets enorma kraft kommer genom slumpmässig variation i varje individ. Lars Vilks säger något skämtsamt att hans konstverk Nimis är så svårt att riva för att det har byggts kaosartat och saknar en bärande konstruktion.

Det här betyder inte att det inte går att slå ut ett biologiskt system. Trampa sönder en myrstack eller råka hitta drottningen, bryt nacken på ett större djur. Men det går att göra väldigt många saker och "systemet" kommer ändå tillbaka, så bra att man inte tror att delarna gjorde något alls. Och det kanske de heller inte gjorde, beroende på hur man definierar värde. Varje del i naturen får bara ett egenvärde om vi ger det ett sådant, av estetiska, existentiella eller rent materialistiska skäl. Men på grund av den avgörande skillnaden mellan vissa typer av mänskliga system (marknadsekonomi har fler drag av naturligt kaos, på gott och ont) och de biologiska är det också svårare att se när en del i slutänden blir vital. Den kanske inte var det från början, men den fick successivt en sådan roll när andra delar slogs ut eller förändrades. När människan som art skapar renodlade miljöer, medvetet för jordbruk eller av vårdslöshet, tar vi också på oss ansvaret att hålla de miljöerna stabila. Det evolutionära och ekologiska samspel, där ingen del tar ansvar för helheten, försvinner när en del går helt utanför allt som övriga komponenter kunnat förvänta sig.

Av ren försiktighet bör vi alltså, som Anne Brynolf skriver, skydda den biologiska mångfalden. Men, förutom försiktigheten, måste ett värderande av själva arterna, som lärobok i hur liv fungerar, eller som värdefulla ting i sig själva, också till. Den värderingsbalansen behöver inte bli likadan överallt. Vi kanske är villiga att ta risken, för att fördubbla skördarna, men behålla reservat. Däremot måste vi genom vår förståelse för ekologi och populationsdynamik se till att arter kan kommuniceras mellan reservaten.