(2014?)
Vänsterpartiet ser vikarier som ett problem.
Det är förstås på ett sätt sant. Den som hoppar mellan vikariat kommer i mellantiden troligen att gå på a-kassa. Frågan är förstås om det är troligt att de arbetsgivare som tar in vikarierna eller andra korttidskompletteringar av personal är villiga att chansa på fasta anställningar för att fylla ut personalstyrkan. Redan idag är en typisk besparing att skära även på vikariat. Att ta in någon kortvarigt är också ett sätt att "känna på" personen, som sedan kan vara en naturligt kandidat för bättre rekryteringar.
Det är som med rätt till heltid. Den rödgröna sidan ser ett oändligt berg av resurser, som det bara gäller att tvinga arbetsgivarna att dela ut till lämpligt valda grupper. Alla typer av begränsande effekter bortser man från.
Också intressant att vikariat vid tjänstledigheter inte skall räknas in. Undrar hur de räknar föräldraledighet där. Även vid längre sjukskrivningar finns det ofta en någorlunda klar period för vikariatet, men det är också klart tidsbegränsat. Jag skulle säga att många av de "skadliga" effekter vänsterpartiet försöker peka på finns kvar. Situationen är nästan värre när man är inne på en arbetsplats under relativt lång tid, men ändå inte blir en i gänget eftersom man "ändå ska försvinna". Kollektivavtal rörande olika anställningsförmåner kan alltför ofta också ge samma effekter för den typen av anställningar.
Då vore det rimligare att angripa frågan om varför tjänstledigheter är så populära i Sverige. Det leder till frågor om ett välfärdssystem där så mycket av tryggheten knyts till den anställning man har eller en gång har haft. Där tröskeln in handlar om att kontinuerligt och oavbrutet ha "skyddat" sin SGI om man blir sjuk eller arbetslös och där du inte törs ta ett nytt jobb om du inte vet säkert att du bara är "ledig" från ditt gamla och alltid kan komma tillbaka dit om något blir fel. Hela regelsystemet skyddar den som är på insidan mot att få det lika illa som den som inte har kommit in. Men ta aldrig fel. Det sker på bekostnad av den grupp som står mer eller mindre utanför. Men det kan V inte se.
Det finns också andra viktiga tankar i frågan, som vilka effekter det här skulle ge på viljan att anställa inte bara vikarier, utan personer som i ett senare skede kan behöva en vikarie. Har du en kronisk sjukdom som leder till kortare sjukskrivningar? Ajdå, vi kommer ju att behöva betala vikarieskatt när vi behöver ersätta dig. Kommer du att få barn? Ajdå igen, vikarieskatt så fort du är föräldraledig eller vabbar. V brukar ibland tala om vikten av en ordentlig konsekvensanalys av varje förslag ur ett könsperspektiv. Om man själva har gjort någon här har man inte grävt särskilt djupt.
Adam Cwejman tar också vikariepoolerna som vägen in att få erfarenhet, särskilt för studenter. Benny Lindholm, partikamrat i Uppsala, skriver också på temat om hur man kan tro att högre trösklar gör det lättare att komma in.
lördag 4 september 2010
Carlaffisch
Alla kan göra en valaffisch. Vi är färre (ja, Bildt, B. Hamilton, Schlyter och några till) som kan göra en Carlaffisch. Hans Majestät Konungen är rimligen förhindrad av Torekovkompromissen.
Här är en betaversion. Den är inte i tryck än och kommer kanske heller inte att bli det. Förslag på förbättringar, kommentarer, önskemål om att få några ex att sätta upp o.s.v. uppskattas. Kontrasten på den nedre texten verkar mer okej på de flesta testutskrifter än på de flesta skärmar. I början av nästa vecka bestämmer jag hur jag gör med det hela.
Här är en betaversion. Den är inte i tryck än och kommer kanske heller inte att bli det. Förslag på förbättringar, kommentarer, önskemål om att få några ex att sätta upp o.s.v. uppskattas. Kontrasten på den nedre texten verkar mer okej på de flesta testutskrifter än på de flesta skärmar. I början av nästa vecka bestämmer jag hur jag gör med det hela.
fredag 3 september 2010
Mona Sahlin som statsminister vårt viktigaste jämställdhetsmål?
Snubblade över en artikel i Fokus om jämställdhet från i juni. Artikeln baseras på Gender Gap Index från World Economic Forum, som har presenterats sedan 2006, med senaste rapporten från 2009.
Sveriges index har varit förhållandevis oförändrat. Det stämmer med många indikatorer allmänt. Framför allt när det gäller ekonomisk makt sker ingen tydlig förbättring. Däremot har Norge, Finland och Island gått om oss, med Island i topp.
Varför?
Då måste vi titta närmare på de mått som används.
De ekonomiska måtten är ganska rimliga, även om det är svårt att jämföra siffror mellan länder. Man mäter deltagande på arbetsmarknaden, självupplevda löneorättvisor för lika arbete, faktisk inkomstojämlikhet (där olika arbetstid är en avgörande faktor), andel kvinnliga chefer och andel kvinnor i olika kvalificerade yrken.
I de här fyra nordiska länderna är kvinnorna redan vanligast i de kvalificerade yrkena. Inkomstojämlikheten är klart större i Finland och Island än i Norge och Sverige. Finland-Island och Norge-Sverige är däremot inbördes väldigt lika. I denna ekonomiska kategori ligger Sverige också bäst bland de här fyra nordiska länderna, på sjätte plats i världen. Det är inte på dessa områden som vi blivit "omsprungna".
Nästa kategori är utbildning. Länderna ligger i princip lika. Kvinnor deltar lika mycket eller mer på alla nivåer. Men någon mindre oregelbundenhet i siffrorna ger Sverige lägre poäng. Det finns en mindre grupp invånare som inte anges ha genomgången grundskola vid 25 års ålder. Vid avrundning finns det tydligen någon skillnad där Sveriges statistik avviker med någon decimal. Ingen stor skillnad mellan länderna i slutänden, så låt oss gå vidare.
Hälsa är en annan sak. I vissa länder aborteras flickfoster oftare. Något mer allvarligt är att även fullgångna friska flickor som föds ibland inte registreras och/eller dödas. Ett mått på könsobalansen vid födslar ingår som en betydande komponent i WEF-indexet. Nu är kruxet att god hälsostatus ger en majoritet pojkar och att förbättrad vårdteknik ger ytterligare lite skjuts åt det. Andra effekter bidrar också, men de har inte särskilt mycket med jämställdhetspolitik att göra.
Nu tycks alla länderna ligga på mellan 51 och 52 % födda pojkar. Men det skall noteras att jämställdhetsmåttet faktiskt går upp om missfallsfrekvensen för pojkfoster stiger.
Nästa hälsokategori har ett liknande problem. Det gäller genomsnittlig livslängd vid god hälsa. Samtliga nordiska länder ligger kring 74 år för kvinnor med detta mått (75 för Sverige). Men Finland har bara 69 år för män. WEF räknar på kvoten mellan män och kvinnor. Den utveckling vi sett i Sverige med minskade könsskillnader i dödlighet i aktiv ålder (där männen fortfarande dominerar stort) ses alltså som ett exempel på ökande ojämställdhet med dessa kriterier. Det finns också klara problem rörande bemötandet av kvinnor i vården, men de täcks inte in i måttet. Både hälsomåttet och utbildningsmåttet har alltså klara problem, när det gäller jämförelser mellan utvecklade, industrialiserade länder.
Slutligen den intressantaste kategorin: politik. Det är här Sverige verkligen rasar och skillnaderna mellan länderna blir verkligt stora. Andelen parlamentsledamöter är en kategori där Sverige leder klart med 47 % i de siffror WEF använder. Norge har 36 % kvinnor. Finland har 42 %. Island har 43 %. I regeringarna ser det lite annorlunda ut. Norge har en majoritet kvinnor i regeringen och får här full poäng. Sverige har 11-10 och får då ett litet minus. Island har en tredjedel kvinnliga ministrar.
Ändå är det Island som är bäst i världen på kvinnligt politiskt deltagande. Och det beror på att man har en kvinnlig president. WEF-måttet räknar antal år med kvinnlig stats- eller regeringschef under de senaste 50 åren. Varje år som går med nuvarande president i Island bidrar till jämlikhetsmåttet, nästan lika mycket som alla kvinnliga ministrar och parlamentsledamöter tillsammans. Det bidrar mer än löneskillnaderna mellan könen.
Man kan anklaga Göran Persson för mycket, inklusive till att ha bidragit till en stagnerad utveckling på jämställdhetsområdet. Men jag tycker att det är klart problematiskt med ett mått som ändå används för att påstå att "Sverige stagnerat" som hade sett mycket bättre ut om allt hade varit precis likadant under åren 1996-2006, men med Mona Sahlin som statsminister (när hon kanske hade den energi och den förändringsvilja uppdraget kräver). Eller som skulle se bättre ut om ett år, per definition, om de rödgröna vinner i år.
I jämförelser mellan politiskt utvecklade länder skulle en analys av könssegregering av arbetsmarknaden och ekonomisk makt vara betydligt mer intressant. Varken Gender Gap Index, FN:s Human Development Index eller det korrigerad Gender Development Index är där särskilt användbara.
Eurostats enkäter om jämställdhetsattityder kan i sammanhanget faktiskt vara betydligt intressantare läsning. Dem har jag skrivit om tidigare. Där framstår andra och mer avgörande problem i jämställdhetshänseende än könet på enskilda personer i ledningsställning.
Bonus:
Sverige låg bra till bland de nordiska länderna vad gäller ekonomisk jämställdhet. Måttet verkar också där ganska väl avpassat för faktiska jämförelser mellan jämförbara länder. På det måttet syns det också tydligt att ojämställdheten i samtliga undersökta länder är fortsatt stor, bara olika. Men för skojs skull kan vi se vilka länder som hamnar i topp tio:
Mongoliet
Bahamas
Mozambique
Lesotho
Barbados
Sverige
Nya Zeeland
Norge
Uzbekistan
Kanada
Mongoliet hamnar högt genom att man i lönerna för likartade arbeten uppfattas som lika. Den verkliga inkomstojämlikheten är långt större än i industriländerna i listan, med kvinnors inkomst nere på bara 60 % av männens, mot 84 % i Sverige.
Och om någon undrar är jag ändå positiv till rankning av högskolor, just för att man kan sammanställa alla underliggande indikatorer och slås av möjliga jämförelser. Själva rankningen kan däremot alltför ofta mest ha ett underhållningsvärde, särskilt när det kommer till att tolka placeringsförändringar från år till år.
Sveriges index har varit förhållandevis oförändrat. Det stämmer med många indikatorer allmänt. Framför allt när det gäller ekonomisk makt sker ingen tydlig förbättring. Däremot har Norge, Finland och Island gått om oss, med Island i topp.
Varför?
Då måste vi titta närmare på de mått som används.
De ekonomiska måtten är ganska rimliga, även om det är svårt att jämföra siffror mellan länder. Man mäter deltagande på arbetsmarknaden, självupplevda löneorättvisor för lika arbete, faktisk inkomstojämlikhet (där olika arbetstid är en avgörande faktor), andel kvinnliga chefer och andel kvinnor i olika kvalificerade yrken.
I de här fyra nordiska länderna är kvinnorna redan vanligast i de kvalificerade yrkena. Inkomstojämlikheten är klart större i Finland och Island än i Norge och Sverige. Finland-Island och Norge-Sverige är däremot inbördes väldigt lika. I denna ekonomiska kategori ligger Sverige också bäst bland de här fyra nordiska länderna, på sjätte plats i världen. Det är inte på dessa områden som vi blivit "omsprungna".
Nästa kategori är utbildning. Länderna ligger i princip lika. Kvinnor deltar lika mycket eller mer på alla nivåer. Men någon mindre oregelbundenhet i siffrorna ger Sverige lägre poäng. Det finns en mindre grupp invånare som inte anges ha genomgången grundskola vid 25 års ålder. Vid avrundning finns det tydligen någon skillnad där Sveriges statistik avviker med någon decimal. Ingen stor skillnad mellan länderna i slutänden, så låt oss gå vidare.
Hälsa är en annan sak. I vissa länder aborteras flickfoster oftare. Något mer allvarligt är att även fullgångna friska flickor som föds ibland inte registreras och/eller dödas. Ett mått på könsobalansen vid födslar ingår som en betydande komponent i WEF-indexet. Nu är kruxet att god hälsostatus ger en majoritet pojkar och att förbättrad vårdteknik ger ytterligare lite skjuts åt det. Andra effekter bidrar också, men de har inte särskilt mycket med jämställdhetspolitik att göra.
Nu tycks alla länderna ligga på mellan 51 och 52 % födda pojkar. Men det skall noteras att jämställdhetsmåttet faktiskt går upp om missfallsfrekvensen för pojkfoster stiger.
Nästa hälsokategori har ett liknande problem. Det gäller genomsnittlig livslängd vid god hälsa. Samtliga nordiska länder ligger kring 74 år för kvinnor med detta mått (75 för Sverige). Men Finland har bara 69 år för män. WEF räknar på kvoten mellan män och kvinnor. Den utveckling vi sett i Sverige med minskade könsskillnader i dödlighet i aktiv ålder (där männen fortfarande dominerar stort) ses alltså som ett exempel på ökande ojämställdhet med dessa kriterier. Det finns också klara problem rörande bemötandet av kvinnor i vården, men de täcks inte in i måttet. Både hälsomåttet och utbildningsmåttet har alltså klara problem, när det gäller jämförelser mellan utvecklade, industrialiserade länder.
Slutligen den intressantaste kategorin: politik. Det är här Sverige verkligen rasar och skillnaderna mellan länderna blir verkligt stora. Andelen parlamentsledamöter är en kategori där Sverige leder klart med 47 % i de siffror WEF använder. Norge har 36 % kvinnor. Finland har 42 %. Island har 43 %. I regeringarna ser det lite annorlunda ut. Norge har en majoritet kvinnor i regeringen och får här full poäng. Sverige har 11-10 och får då ett litet minus. Island har en tredjedel kvinnliga ministrar.
Ändå är det Island som är bäst i världen på kvinnligt politiskt deltagande. Och det beror på att man har en kvinnlig president. WEF-måttet räknar antal år med kvinnlig stats- eller regeringschef under de senaste 50 åren. Varje år som går med nuvarande president i Island bidrar till jämlikhetsmåttet, nästan lika mycket som alla kvinnliga ministrar och parlamentsledamöter tillsammans. Det bidrar mer än löneskillnaderna mellan könen.
Man kan anklaga Göran Persson för mycket, inklusive till att ha bidragit till en stagnerad utveckling på jämställdhetsområdet. Men jag tycker att det är klart problematiskt med ett mått som ändå används för att påstå att "Sverige stagnerat" som hade sett mycket bättre ut om allt hade varit precis likadant under åren 1996-2006, men med Mona Sahlin som statsminister (när hon kanske hade den energi och den förändringsvilja uppdraget kräver). Eller som skulle se bättre ut om ett år, per definition, om de rödgröna vinner i år.
I jämförelser mellan politiskt utvecklade länder skulle en analys av könssegregering av arbetsmarknaden och ekonomisk makt vara betydligt mer intressant. Varken Gender Gap Index, FN:s Human Development Index eller det korrigerad Gender Development Index är där särskilt användbara.
Eurostats enkäter om jämställdhetsattityder kan i sammanhanget faktiskt vara betydligt intressantare läsning. Dem har jag skrivit om tidigare. Där framstår andra och mer avgörande problem i jämställdhetshänseende än könet på enskilda personer i ledningsställning.
Bonus:
Sverige låg bra till bland de nordiska länderna vad gäller ekonomisk jämställdhet. Måttet verkar också där ganska väl avpassat för faktiska jämförelser mellan jämförbara länder. På det måttet syns det också tydligt att ojämställdheten i samtliga undersökta länder är fortsatt stor, bara olika. Men för skojs skull kan vi se vilka länder som hamnar i topp tio:
Mongoliet
Bahamas
Mozambique
Lesotho
Barbados
Sverige
Nya Zeeland
Norge
Uzbekistan
Kanada
Mongoliet hamnar högt genom att man i lönerna för likartade arbeten uppfattas som lika. Den verkliga inkomstojämlikheten är långt större än i industriländerna i listan, med kvinnors inkomst nere på bara 60 % av männens, mot 84 % i Sverige.
Och om någon undrar är jag ändå positiv till rankning av högskolor, just för att man kan sammanställa alla underliggande indikatorer och slås av möjliga jämförelser. Själva rankningen kan däremot alltför ofta mest ha ett underhållningsvärde, särskilt när det kommer till att tolka placeringsförändringar från år till år.
Tankar från kampanjande
Sd-valfilmen väcker en del frågor. En del handlar om gränserna för censur. Men jag tycker att det är naturligt att skilja på vilka budskap som får föras ut och hur plumpt man får göra det. Att en kommersiell TV-kanal vägrade den ursprungliga filmen är inte samma sak som frågan om sd-material alls skulle delas ut som direktreklam av Posten, t.ex. Postens särställning som dominerande speditionsaktör och den direkta vägran (hos vissa anställda) att befatta sig med material vid olika tidpunkter är en lite annan historia helt enkelt.
Men sedan väcker den andra frågor. Hur gick det till när sd-produktionsteamet skaffade burkorna? De ser inte direkt datoranimerade ut. Eller köpte de färdiga mönster på nätet och sydde upp? Att halvspringa i vida kjolar med barnvagnar skulle i sig vara svårt. Att göra det med begränsat synfält kan tyckas ännu svårare. Hade sd speciella träningsläger där man övade 50 m burka med barnvagn? Och vem, vem gömmer sig under tyget i filmerna? Något de har visat är ju i alla fall att plagget inte är uppenbart opraktiskt.
Annars måste jag förstås också tipsa om denna film. Sd har visat tydligare hur man ser på frågan. Det är dags att dra i bromsen för främlingsfientliga och hetsande krafter i riksdagen. Det är dags att ställa samma frågor som dök upp till sd från publiken på en skoldebatt jag deltog i igår: "menar ni på allvar att invandringen domineras eller kan karakteriseras av heltäckande slöjor?".
Tack till tuffa Amanda Brihed för tipset.
Der Untergang är för övrigt en sevärd film, enligt min egen åsikt.
Men sedan väcker den andra frågor. Hur gick det till när sd-produktionsteamet skaffade burkorna? De ser inte direkt datoranimerade ut. Eller köpte de färdiga mönster på nätet och sydde upp? Att halvspringa i vida kjolar med barnvagnar skulle i sig vara svårt. Att göra det med begränsat synfält kan tyckas ännu svårare. Hade sd speciella träningsläger där man övade 50 m burka med barnvagn? Och vem, vem gömmer sig under tyget i filmerna? Något de har visat är ju i alla fall att plagget inte är uppenbart opraktiskt.
Annars måste jag förstås också tipsa om denna film. Sd har visat tydligare hur man ser på frågan. Det är dags att dra i bromsen för främlingsfientliga och hetsande krafter i riksdagen. Det är dags att ställa samma frågor som dök upp till sd från publiken på en skoldebatt jag deltog i igår: "menar ni på allvar att invandringen domineras eller kan karakteriseras av heltäckande slöjor?".
Tack till tuffa Amanda Brihed för tipset.
Der Untergang är för övrigt en sevärd film, enligt min egen åsikt.
tisdag 31 augusti 2010
Levande charader
Vilka är vi? Vilka är det som "vi" skall integrera i samhället?
De två frågorna sammanfattar min reaktion på den här artikeln, författad av partikamrater. Artikeln talar om en human migrationspolitik där "vi" inte tar emot fler än "vi" klarar av att integrera.
Det stora problemet är förstås att resultaten av invandring är helt beroende av vilka som kommer och hur de tas emot. En ökad arbetskraftsinvandring, som också är migration, kan innebära att det inte föreligger någon belastning alls på vad "vi" "klarar". En bättre introduktion vad gäller språk, men också en väg in i civilsamhället och en presentation av det svenska samhällsväsendet kan vara delar där. I det senare kan man exempelvis tänka sig punkter som: så här fungerar det svenska styrelseskicket, det här är en vanlig syn på familjen i Sverige, det här är socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa kunde vara exempel på punkter som vore bra att ta upp. Allt detta är sådant man bör känna till efter den svenska grundskolan. Mina erfarenheter från valstugan vet att det är blandat i praktiken, men den som är nyanländ har heller inte bekanta att fråga när man råkar illa ut.
Det är viktigt att en sådan introduktion i första hand är kunskapsbaserad, inte pådyvlande. Oavsett vad man tycker om det samhälle man har kommit till måste man förstå det, i någon utsträckning.
Däremot finns det grundregler att hålla sig till. Vad man själv väljer att bära för kläder bör vara upp till den enskilde. Det spelar ingen roll om vissa andra ser det som en del av en islamisering, som artikelförfattarna på Brännpunkt oroar sig för. Det vi däremot har alla skäl att reagera på är när politisk islamism sätter normerna ur spel. Hur man hälsar är en sak. Man kan interagera med sin omgivning på olika sätt och att det har blivit vanligt att just ta i hand är ingen central värdering som i sig måste försvaras.
Att visa andra människor respekt och behandla dem som likar är däremot en sådan värdering. Om man i klassrummet kräver att kvinnliga SFI-deltagare sitter längst bak, eller är tysta i mäns närvaro, är det ett reellt problem. Den utbildningsanordnare som respekterar sådana önskemål mot andra deltagares vilja ägnar sig enligt min mening åt diskriminering. Sanna Rayman skriver bra i ämnet och lyfter upp det enda meningsfulla ur Alcalas artikel. Men att skydda enskilda från andra enskildas önskemål innebär inte att vi måste skydda personer från deras egen övertygelse.
Jag tror att niqab orsakar vissa praktiska problem. De uppstår framför allt genom ovana hos omgivningen. Jag skulle personligen kunna tycka att det är enklare att välja en något mindre drastisk tolkning av islamisk tradition. Det kan diskuteras fram och tillbaka. Rätten att ta del av offentlig utbildning utan att bli hindrad till detta av andra deltagare, med skolans stöd, är däremot (i sammanhanget) absolut. Att DO som myndighet inte kan se detta tyder på en enögdhet och en vilja att se en fast konflikt i samhället, i stället för mångfacetterade situationer där olika parter, grupper och individer kan behöva extra myndighetsskydd för sina rättigheter i olika situationer.
Och av ungefär den anledningen finns det inte heller något särskilt tydligt "vi". Samhället är inte en så tydlig enhet. Det finns konflikter, olika åsikter och olika uppfattningar på många ledder. Ett medborgarskap som gemenskap är också svårt i ett land som en gång varit etniskt homogent med en tydlig historia, till skillnad från exempelvis ett USA som (i egenskap av statsbildning) var en nystart.
(Med förbehåll för att relaterandet av diskrimineringsfallet kan vara vinklat.)
De två frågorna sammanfattar min reaktion på den här artikeln, författad av partikamrater. Artikeln talar om en human migrationspolitik där "vi" inte tar emot fler än "vi" klarar av att integrera.
Det stora problemet är förstås att resultaten av invandring är helt beroende av vilka som kommer och hur de tas emot. En ökad arbetskraftsinvandring, som också är migration, kan innebära att det inte föreligger någon belastning alls på vad "vi" "klarar". En bättre introduktion vad gäller språk, men också en väg in i civilsamhället och en presentation av det svenska samhällsväsendet kan vara delar där. I det senare kan man exempelvis tänka sig punkter som: så här fungerar det svenska styrelseskicket, det här är en vanlig syn på familjen i Sverige, det här är socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa kunde vara exempel på punkter som vore bra att ta upp. Allt detta är sådant man bör känna till efter den svenska grundskolan. Mina erfarenheter från valstugan vet att det är blandat i praktiken, men den som är nyanländ har heller inte bekanta att fråga när man råkar illa ut.
Det är viktigt att en sådan introduktion i första hand är kunskapsbaserad, inte pådyvlande. Oavsett vad man tycker om det samhälle man har kommit till måste man förstå det, i någon utsträckning.
Däremot finns det grundregler att hålla sig till. Vad man själv väljer att bära för kläder bör vara upp till den enskilde. Det spelar ingen roll om vissa andra ser det som en del av en islamisering, som artikelförfattarna på Brännpunkt oroar sig för. Det vi däremot har alla skäl att reagera på är när politisk islamism sätter normerna ur spel. Hur man hälsar är en sak. Man kan interagera med sin omgivning på olika sätt och att det har blivit vanligt att just ta i hand är ingen central värdering som i sig måste försvaras.
Att visa andra människor respekt och behandla dem som likar är däremot en sådan värdering. Om man i klassrummet kräver att kvinnliga SFI-deltagare sitter längst bak, eller är tysta i mäns närvaro, är det ett reellt problem. Den utbildningsanordnare som respekterar sådana önskemål mot andra deltagares vilja ägnar sig enligt min mening åt diskriminering. Sanna Rayman skriver bra i ämnet och lyfter upp det enda meningsfulla ur Alcalas artikel. Men att skydda enskilda från andra enskildas önskemål innebär inte att vi måste skydda personer från deras egen övertygelse.
Jag tror att niqab orsakar vissa praktiska problem. De uppstår framför allt genom ovana hos omgivningen. Jag skulle personligen kunna tycka att det är enklare att välja en något mindre drastisk tolkning av islamisk tradition. Det kan diskuteras fram och tillbaka. Rätten att ta del av offentlig utbildning utan att bli hindrad till detta av andra deltagare, med skolans stöd, är däremot (i sammanhanget) absolut. Att DO som myndighet inte kan se detta tyder på en enögdhet och en vilja att se en fast konflikt i samhället, i stället för mångfacetterade situationer där olika parter, grupper och individer kan behöva extra myndighetsskydd för sina rättigheter i olika situationer.
Och av ungefär den anledningen finns det inte heller något särskilt tydligt "vi". Samhället är inte en så tydlig enhet. Det finns konflikter, olika åsikter och olika uppfattningar på många ledder. Ett medborgarskap som gemenskap är också svårt i ett land som en gång varit etniskt homogent med en tydlig historia, till skillnad från exempelvis ett USA som (i egenskap av statsbildning) var en nystart.
(Med förbehåll för att relaterandet av diskrimineringsfallet kan vara vinklat.)
söndag 29 augusti 2010
Stopp för miljöfarliga cyklar
Jag har följt arbetet med den nya översiktsplanen för Uppsala kommun relativt noga, i alla fall för att inte själv ha varit direkt aktiv i kommunpolitiken. En avgörande knut i underlaget kring kollektivtrafiken är dock att väldigt många korta resor i stadsmiljö idag sker till fots och på cykel.
Det finns flera skäl att bejaka detta. Ur ett folkhälsoperspektiv är det klart olämpligt om den korta vardagsmotionen försvinner. Men det är också en kapacitetsfråga. I Uppsalas fall står idag resandet på cykel och till fots för en större del av resorna och en betydande del av antalet kilometer, än kollektivtrafiken. Under dåliga vinterdagar märks också detta. Bussarna är överfulla och extraturer sätts in, även när väglaget är måttligt dåligt, enbart för att färre reser på andra sätt. Fler turer leder till högre energiförbrukning.
Förbättrad servicenivå i kollektivtrafiken leder oundvikligen till ett minskat egenresande, men det är ändå något man måste ta hänsyn till. Om man flyttar resor och grupper som får antas sällan använda bil annars till kollektivtrafik uteblir miljövinsterna. Mål formuleras ofta som utnyttjandet av kollektivtrafiken, men klimat- och trängselvinsterna kommer genom minskat bilresande.
V:s förslag om att göra kollektivtrafik gratis för studenter kan låta attraktivt, men de positiva miljöeffekter man utlovar är troligen snarare negativa och kostnaderna underskattade, eftersom man snarast räknar om dagens intäkter för biljetter och kort från studentgruppen och bortser från det ökande resande som skulle vara att vänta.
Det finns flera skäl att bejaka detta. Ur ett folkhälsoperspektiv är det klart olämpligt om den korta vardagsmotionen försvinner. Men det är också en kapacitetsfråga. I Uppsalas fall står idag resandet på cykel och till fots för en större del av resorna och en betydande del av antalet kilometer, än kollektivtrafiken. Under dåliga vinterdagar märks också detta. Bussarna är överfulla och extraturer sätts in, även när väglaget är måttligt dåligt, enbart för att färre reser på andra sätt. Fler turer leder till högre energiförbrukning.
Förbättrad servicenivå i kollektivtrafiken leder oundvikligen till ett minskat egenresande, men det är ändå något man måste ta hänsyn till. Om man flyttar resor och grupper som får antas sällan använda bil annars till kollektivtrafik uteblir miljövinsterna. Mål formuleras ofta som utnyttjandet av kollektivtrafiken, men klimat- och trängselvinsterna kommer genom minskat bilresande.
V:s förslag om att göra kollektivtrafik gratis för studenter kan låta attraktivt, men de positiva miljöeffekter man utlovar är troligen snarare negativa och kostnaderna underskattade, eftersom man snarast räknar om dagens intäkter för biljetter och kort från studentgruppen och bortser från det ökande resande som skulle vara att vänta.
lördag 28 augusti 2010
I kristallkulan
Om fyra år har vi i värsta fall en ny valrörelse när Mona Sahling skall avsättas som statsminister. Eftersom en del menar att skillnaderna i svensk politik är rätt små tänker jag mig att Grön Ungdom, Ung Vänster och SSU för en gångs skull skulle lyckas enas om något då. I alla fall om de får lite ekonomisk hjälp av vår största fackliga organisation. Utan att säga mer presenterar jag härmed 2014 års slagdänga "LO lobbar" (årets förlaga från MUF):
Jag är pampsossen som är på valupptakt och vill ha egna Hollywoodfruar
Jag är myndighetschefen som trots höga odds tar ut fallskärmen när alla buar
Jag är invandraren som ännu går utan jobb utan att kunna ett enda ord svenska
Och studenten vars gnista aldrig tar skruv när det enda betyget är G
Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!
Jag är kvinnan som har en inkomst att leva på tack vare deltids-A-kassan
Jag är jobbsökanden som efter finanskris ännu är en i den massan
Jag är läraren som lägger stor energi på att ingen plugghäst ska plugga
Och statsministerassistenten som älskar att gå på kiosken och köpa choklad
Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!
Nu fanns inte G som enda betygssteg med i den nya rödgröna överenskommelsen om högskolan. Däremot har samtliga de tre studentförbunden på den sidan drivit frågan mer eller mindre aktivt, så det är inte helt vågat att tänka sig att det skulle få genomslag.
Det som däremot fanns med var en höjning av studiemedlet. 600 kronor mot 500 för regeringen. Eller, hur var det nu? SvD lyckas i skrivande stund vända på det i sin granskning. Regeringen lovar 500 kr mer i studiemedel från 1 juli 2011, ett skarpt löfte. Från samma datum lovar de rödgröna en höjning av studiebidraget med 100 kr. 500 till kommer "under 2012" om "ett varaktigt reformutrymme finns". Regeringen har också ett antal villkorade utfästelser, men nu måste vi jämföra lika med lika.
Man måste också hela tiden komma ihåg att höjda studiemedel, särskilt för bidragsdelen, är en kostsam reform. I de rödgröna förslag kostar studiemedelshöjningen (den andra delen) tre gånger så mycket som den kvalitetshöjning man anslår medel till. Jag tror att det är många studenter, som om de verkligen tvingas välja, hellre ser att föreläsningarna ger något och att man blir klar med goda kunskaper, än det där i och för sig välbehövliga tillskottet i kassan.
Dessutom måste man få ett slut på statlig detaljstyrning. De rödgröna har förstått att en del studentorganisationer vill lyfta fram lärarledd tid som ett mått på kvalitet. Det har aldrig varit det enda måttet. Mindre grupper, nya pedagogiska grepp, mer kvalificerade lärare (i stället för adjunkter, amanuenser och doktorander) är samtliga faktorer som kan bidra till högre kvalitet.
De rödgröna tänker sig däremot att den medelshöjning man nu vill genomföra skall gå just till den lärarledda tiden. Det skall Riksrevisionen få ett särskilt uppdrag att kontrollera. Att mäta tiden har hittills också visat sig vara en svår uppgift och inom högskolorna är det många som blir upprörda över olika mer eller mindre ospecifika och godtyckliga rapporteringskrav från Högskoleverket såväl som Riksrevisionen. Öronmärkande av nya anslag på i storleksordningen som mest några procent skapar då ett oväntat stort merarbete i att spåra användningen av dem. S-regeringen gjorde samma sak med satsningar på skolan i början av 2000-talet. Märkligt nog föll inte de heller särskilt väl ut, av liknande skäl. Organisationerna måste få tydliga och allmänna mål, inte småpytsar med pengar för vissa syften spridda över hela sektorn.
Vågar man gissa att de villkorade satsningarna i det rödgröna alternativet inte kommit till stånd när vi står inför valet 2014? Eller att reformutrymmet skapas genom tillväxtskadliga skattehöjningar?
Jag är pampsossen som är på valupptakt och vill ha egna Hollywoodfruar
Jag är myndighetschefen som trots höga odds tar ut fallskärmen när alla buar
Jag är invandraren som ännu går utan jobb utan att kunna ett enda ord svenska
Och studenten vars gnista aldrig tar skruv när det enda betyget är G
Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!
Jag är kvinnan som har en inkomst att leva på tack vare deltids-A-kassan
Jag är jobbsökanden som efter finanskris ännu är en i den massan
Jag är läraren som lägger stor energi på att ingen plugghäst ska plugga
Och statsministerassistenten som älskar att gå på kiosken och köpa choklad
Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!
Nu fanns inte G som enda betygssteg med i den nya rödgröna överenskommelsen om högskolan. Däremot har samtliga de tre studentförbunden på den sidan drivit frågan mer eller mindre aktivt, så det är inte helt vågat att tänka sig att det skulle få genomslag.
Det som däremot fanns med var en höjning av studiemedlet. 600 kronor mot 500 för regeringen. Eller, hur var det nu? SvD lyckas i skrivande stund vända på det i sin granskning. Regeringen lovar 500 kr mer i studiemedel från 1 juli 2011, ett skarpt löfte. Från samma datum lovar de rödgröna en höjning av studiebidraget med 100 kr. 500 till kommer "under 2012" om "ett varaktigt reformutrymme finns". Regeringen har också ett antal villkorade utfästelser, men nu måste vi jämföra lika med lika.
Man måste också hela tiden komma ihåg att höjda studiemedel, särskilt för bidragsdelen, är en kostsam reform. I de rödgröna förslag kostar studiemedelshöjningen (den andra delen) tre gånger så mycket som den kvalitetshöjning man anslår medel till. Jag tror att det är många studenter, som om de verkligen tvingas välja, hellre ser att föreläsningarna ger något och att man blir klar med goda kunskaper, än det där i och för sig välbehövliga tillskottet i kassan.
Dessutom måste man få ett slut på statlig detaljstyrning. De rödgröna har förstått att en del studentorganisationer vill lyfta fram lärarledd tid som ett mått på kvalitet. Det har aldrig varit det enda måttet. Mindre grupper, nya pedagogiska grepp, mer kvalificerade lärare (i stället för adjunkter, amanuenser och doktorander) är samtliga faktorer som kan bidra till högre kvalitet.
De rödgröna tänker sig däremot att den medelshöjning man nu vill genomföra skall gå just till den lärarledda tiden. Det skall Riksrevisionen få ett särskilt uppdrag att kontrollera. Att mäta tiden har hittills också visat sig vara en svår uppgift och inom högskolorna är det många som blir upprörda över olika mer eller mindre ospecifika och godtyckliga rapporteringskrav från Högskoleverket såväl som Riksrevisionen. Öronmärkande av nya anslag på i storleksordningen som mest några procent skapar då ett oväntat stort merarbete i att spåra användningen av dem. S-regeringen gjorde samma sak med satsningar på skolan i början av 2000-talet. Märkligt nog föll inte de heller särskilt väl ut, av liknande skäl. Organisationerna måste få tydliga och allmänna mål, inte småpytsar med pengar för vissa syften spridda över hela sektorn.
Vågar man gissa att de villkorade satsningarna i det rödgröna alternativet inte kommit till stånd när vi står inför valet 2014? Eller att reformutrymmet skapas genom tillväxtskadliga skattehöjningar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
