Levande charader

Vilka är vi? Vilka är det som "vi" skall integrera i samhället?

De två frågorna sammanfattar min reaktion på den här artikeln, författad av partikamrater. Artikeln talar om en human migrationspolitik där "vi" inte tar emot fler än "vi" klarar av att integrera.

Det stora problemet är förstås att resultaten av invandring är helt beroende av vilka som kommer och hur de tas emot. En ökad arbetskraftsinvandring, som också är migration, kan innebära att det inte föreligger någon belastning alls på vad "vi" "klarar". En bättre introduktion vad gäller språk, men också en väg in i civilsamhället och en presentation av det svenska samhällsväsendet kan vara delar där. I det senare kan man exempelvis tänka sig punkter som: så här fungerar det svenska styrelseskicket, det här är en vanlig syn på familjen i Sverige, det här är socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa kunde vara exempel på punkter som vore bra att ta upp. Allt detta är sådant man bör känna till efter den svenska grundskolan. Mina erfarenheter från valstugan vet att det är blandat i praktiken, men den som är nyanländ har heller inte bekanta att fråga när man råkar illa ut.

Det är viktigt att en sådan introduktion i första hand är kunskapsbaserad, inte pådyvlande. Oavsett vad man tycker om det samhälle man har kommit till måste man förstå det, i någon utsträckning.

Däremot finns det grundregler att hålla sig till. Vad man själv väljer att bära för kläder bör vara upp till den enskilde. Det spelar ingen roll om vissa andra ser det som en del av en islamisering, som artikelförfattarna på Brännpunkt oroar sig för. Det vi däremot har alla skäl att reagera på är när politisk islamism sätter normerna ur spel. Hur man hälsar är en sak. Man kan interagera med sin omgivning på olika sätt och att det har blivit vanligt att just ta i hand är ingen central värdering som i sig måste försvaras.

Att visa andra människor respekt och behandla dem som likar är däremot en sådan värdering. Om man i klassrummet kräver att kvinnliga SFI-deltagare sitter längst bak, eller är tysta i mäns närvaro, är det ett reellt problem. Den utbildningsanordnare som respekterar sådana önskemål mot andra deltagares vilja ägnar sig enligt min mening åt diskriminering. Sanna Rayman skriver bra i ämnet och lyfter upp det enda meningsfulla ur Alcalas artikel. Men att skydda enskilda från andra enskildas önskemål innebär inte att vi måste skydda personer från deras egen övertygelse.

Jag tror att niqab orsakar vissa praktiska problem. De uppstår framför allt genom ovana hos omgivningen. Jag skulle personligen kunna tycka att det är enklare att välja en något mindre drastisk tolkning av islamisk tradition. Det kan diskuteras fram och tillbaka. Rätten att ta del av offentlig utbildning utan att bli hindrad till detta av andra deltagare, med skolans stöd, är däremot (i sammanhanget) absolut. Att DO som myndighet inte kan se detta tyder på en enögdhet och en vilja att se en fast konflikt i samhället, i stället för mångfacetterade situationer där olika parter, grupper och individer kan behöva extra myndighetsskydd för sina rättigheter i olika situationer.

Och av ungefär den anledningen finns det inte heller något särskilt tydligt "vi". Samhället är inte en så tydlig enhet. Det finns konflikter, olika åsikter och olika uppfattningar på många ledder. Ett medborgarskap som gemenskap är också svårt i ett land som en gång varit etniskt homogent med en tydlig historia, till skillnad från exempelvis ett USA som (i egenskap av statsbildning) var en nystart.

(Med förbehåll för att relaterandet av diskrimineringsfallet kan vara vinklat.)