I kristallkulan

Om fyra år har vi i värsta fall en ny valrörelse när Mona Sahling skall avsättas som statsminister. Eftersom en del menar att skillnaderna i svensk politik är rätt små tänker jag mig att Grön Ungdom, Ung Vänster och SSU för en gångs skull skulle lyckas enas om något då. I alla fall om de får lite ekonomisk hjälp av vår största fackliga organisation. Utan att säga mer presenterar jag härmed 2014 års slagdänga "LO lobbar" (årets förlaga från MUF):

Jag är pampsossen som är på valupptakt och vill ha egna Hollywoodfruar
Jag är myndighetschefen som trots höga odds tar ut fallskärmen när alla buar
Jag är invandraren som ännu går utan jobb utan att kunna ett enda ord svenska
Och studenten vars gnista aldrig tar skruv när det enda betyget är G

Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!

Jag är kvinnan som har en inkomst att leva på tack vare deltids-A-kassan
Jag är jobbsökanden som efter finanskris ännu är en i den massan
Jag är läraren som lägger stor energi på att ingen plugghäst ska plugga
Och statsministerassistenten som älskar att gå på kiosken och köpa choklad

Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!

Nu fanns inte G som enda betygssteg med i den nya rödgröna överenskommelsen om högskolan. Däremot har samtliga de tre studentförbunden på den sidan drivit frågan mer eller mindre aktivt, så det är inte helt vågat att tänka sig att det skulle få genomslag.

Det som däremot fanns med var en höjning av studiemedlet. 600 kronor mot 500 för regeringen. Eller, hur var det nu? SvD lyckas i skrivande stund vända på det i sin granskning. Regeringen lovar 500 kr mer i studiemedel från 1 juli 2011, ett skarpt löfte. Från samma datum lovar de rödgröna en höjning av studiebidraget med 100 kr. 500 till kommer "under 2012" om "ett varaktigt reformutrymme finns". Regeringen har också ett antal villkorade utfästelser, men nu måste vi jämföra lika med lika.

Man måste också hela tiden komma ihåg att höjda studiemedel, särskilt för bidragsdelen, är en kostsam reform. I de rödgröna förslag kostar studiemedelshöjningen (den andra delen) tre gånger så mycket som den kvalitetshöjning man anslår medel till. Jag tror att det är många studenter, som om de verkligen tvingas välja, hellre ser att föreläsningarna ger något och att man blir klar med goda kunskaper, än det där i och för sig välbehövliga tillskottet i kassan.

Dessutom måste man få ett slut på statlig detaljstyrning. De rödgröna har förstått att en del studentorganisationer vill lyfta fram lärarledd tid som ett mått på kvalitet. Det har aldrig varit det enda måttet. Mindre grupper, nya pedagogiska grepp, mer kvalificerade lärare (i stället för adjunkter, amanuenser och doktorander) är samtliga faktorer som kan bidra till högre kvalitet.

De rödgröna tänker sig däremot att den medelshöjning man nu vill genomföra skall gå just till den lärarledda tiden. Det skall Riksrevisionen få ett särskilt uppdrag att kontrollera. Att mäta tiden har hittills också visat sig vara en svår uppgift och inom högskolorna är det många som blir upprörda över olika mer eller mindre ospecifika och godtyckliga rapporteringskrav från Högskoleverket såväl som Riksrevisionen. Öronmärkande av nya anslag på i storleksordningen som mest några procent skapar då ett oväntat stort merarbete i att spåra användningen av dem. S-regeringen gjorde samma sak med satsningar på skolan i början av 2000-talet. Märkligt nog föll inte de heller särskilt väl ut, av liknande skäl. Organisationerna måste få tydliga och allmänna mål, inte småpytsar med pengar för vissa syften spridda över hela sektorn.

Vågar man gissa att de villkorade satsningarna i det rödgröna alternativet inte kommit till stånd när vi står inför valet 2014? Eller att reformutrymmet skapas genom tillväxtskadliga skattehöjningar?