(2014?)
LO:s kampanj med bleka uppochnedvända ansikten. Du har troligen sett den. Kanske tycker du om den, kanske tycker du att den är obehaglig. Jag tycker det senare. LO försvarar sig med att där regeringens politik som är obehaglig. Kampanjen är minsann saklig. Nu mäts inte saklighet i att ha små textrutor (när man passerar en affisch på bussen eller i bil). Det handlar om vilken känsla man får.
Det är lätt att driva en negativ kampanj med helt korrekta uppgifter. Kombinationen av centrering på motståndarsidans personer och svepande negativa ordalag som det dominerande intrycket gör den exakta texten mindre väsentlig.
Själva frågan om att LO, med väldigt speciella rättigheter i egenskap av facklig organisation (rätt att vara representerad dömande part i Arbetsdomstolen, rätt att sluta avtal för icke-medlemmar, rätt att sluta bindande avtal rörande anställning som enskilda inte kan göra, med mera, med mera), samtidigt är en integrerad del av socialdemokratin ger det förstås extra knorr. Varför kommer valrörelsens kanske hårdaste affischbudskap från tränaren som förstås hejar på sitt lag, men som man kanske skulle räkna mer satt på bänken under match och gav tips och stöd till sin sida på andra sätt?
Och är det konstigt att arbetsgivare inte vill att arbetstagarna har tröjor med texten "Regeringsskifte 2010" som arbetskläder? (Hur hade LO reagerat om arbetsgivaren påbjudit sådana kläder som arbetskläder för fyra år sedan?)
LO lutar sig också på DN:s faktakoll för att säga att kampanjen är saklig. Man riktar främst in sig på att försvara "Helsjukt" med Göran Hägglund. Det hävdas att 44 000 personer tvingas söka jobb de inte kan få för att de inte är friska. Här är formuleringen viktig. Det finns lönebidrag och andra typer av stöd just för att ha ett arbete trots att man har nedsatt arbetsförmåga. DN:s faktakoll i ämnet sa också att 70 % av de som faktiskt fått ett jobb hade någon typ av sådana stöd. De är alltså helt klart "inte friska", men det innebär ändå inte att de "inte kan få jobb". Andelen som hittills fått riktiga jobb är låg, men samhällets stöd är en viktig del i att få dem. Även om lönebidragen aldrig kommer att kunna trappas ned är det bättre för både samhällsekonomin och den enskilde att ha ett jobb med sådant stöd, än att enbart vara hemma med sjukpenning.
Fredrik Reinfeldts verklighetsuppfattning har också ifrågasatts, både i radio och i en annan valfläskkoll som LO lutar sig på. Den sistnämnda kommer fram till att Reinfeldt inte är "helt uppdaterad" vad gäller att Sverige skulle ha ett problem med omotiverat hög sjukfrånvaro, medan den förstnämnda gäller tanken att arbetsmoralen inte alltid är spontant hög för alla.
Nu är det förstås så att det här två olika fenomen. Få långtidssjukskrivningar beror i grunden på medvetet fusk. Däremot kan det finnas bristande motivation att komma vidare, särskilt om man blivit dåligt bemött i tidigare myndighetskontakter som tärt på orken. Men systemen måste också byggas för att stävja direkt fusk. Det är däremot inte orsaken till en tidsgräns för sjukförsäkringen.
Det ironiska med att Reinfeldt enligt DN:s slutsats inte är helt uppdaterad är att det beror på hans egen politik, den politik LO kritiserar och där de tar valfläskkollen till intäkt för att de har rätt. Förtidspensionerna toppade 2005, sjukskrivningarna 2003, men mycket av minskningen som gör att Sverige ligger på en relativt "normal nivå" relativt "jämförbara länder" är utvecklingen 2006-2009.
Det här med statistikjämförelser är just svårt. Vad är ett jämförbart land? När man just vill mäta graden av användning av socialförsäkringar är det enkelt, den officiella statistiken stämmer nog. Men redan där kan det också gå fel: i en del länder har arbetsgivarna större ansvar för sjukskrivningar och kanske inte perfekt statistikrapportering. Det är ingen bra indikation på hur sjuk man faktiskt är. Att vissa yrkeskategorier har extremt låg korttidssjukfrånvaro i Sverige beror ofta snarare på att det inte är relevant för dem att sjukanmäla sig: arbetsuppgifterna hopar sig ändå och man tvingas jobba igen dem när man är tillbaka, så varför sjukanmäla och förlora en del av inkomsten?
Ett annat fall där samma sak händer är frågan om våldtäktsstatistik, som Sd försöker använda för sina syften. Där kommer SvD fram till att man missbrukar siffrorna och Adam Cwejman drar paralleller till frågan om den i vissa kretsar närmast bibelförklarade boken Jämlikhetsanden, som i hög grad "vetenskapliggör" sina teser genom just framkastade och orensade jämförelser mellan länder. Bra inlägg om problemen har Andreas Bergh skrivit flera.
fredag 27 augusti 2010
torsdag 26 augusti 2010
Svintrött
Det är helt klart oroande med rönen kring narkolepsi och Pandemrix. Den frekvens man talar om tycks vara någon på 100 000 till någon på miljonen. Inga rimliga förhandstester av läkemedel över huvud taget fångar upp sådana biverkningar med någon säkerhet.
Det finns också resonemang för hur vaccinet skulle kunna vara relaterat till sjukdomen, eftersom man insett att narkolepsi kan vara en autoimmun sjukdom. Bakgrunden till autoimmuna sjukdomar "i allmänhet" (om man nu kan tala om något sådant) är oklar och ibland motsägelsefull, men ett kraftigt immunsvar kan helt klart inverka. Somliga minns säkert diskussionen om typen av adjuvans i vaccinet, men mer allmänt är det svårt att tänka sig en vaccinering som inte ger ett immunsvar.
En stor fråga återstår: även om vaccinet är orsaken (i relativt klar mening) till dessa sjukdomsfall, har det ökat frekvensen av sjukdomen mot hur det annars hade varit? Dels kanske samma personers sjukdomsförlopp endast påsnabbades, men desto viktigare är det ännu tänkbart att den komponent i vaccinet som ger effekten är den del som kommer från själva viruset. Summa sumarum skulle den som faktiskt genomgått influensan i det fallet kanske löpa en större risk för narkolepsi som långsiktigt men av sjukdomen, än risken att få det från vaccinet.
I backspegeln tycks massvaccineringen ha varit onödig. Kalkylen att göra den berodde dels på en krass skattning av hur mycket sjukfrånvaro som skulle ha uppstått, men också baserat på att viruset hade kunnat bli mycket värre. Det blev det inte, den säsongen. Men en bidragande orsak till det kan ha varit att det fanns färre möjliga virusvärdar, i och med vaccinationerna. Och under flera år kommer nya utbrott av H1N1 att bli lindrigare, så länge den genom vaccinering förvärvade immuniteten bidrar till ett snabbare och effektivare immunsvar hos den som smittas. Även när man blir sjuk kan sjukdomen bli lindrigare. Om den verkligt lösa hypotesen om att även influensavirus skulle vara narkolepsiorsakande (i mycket sällsynta fall) skulle gälla skulle då den vaccinering som orsakade narkolepsi (om nu det stämmer) ändå under många år framöver hjälpa till att leda till färre fall av sjukdomen totalt.
Det är därför av största vikt att orsakssambandet, oavsett dess natur, utreds. Det kan i alla fall ge oss bättre underlag för framtida hantering av influensa, både sjukdomen och eventuell vaccinering.
Det finns också resonemang för hur vaccinet skulle kunna vara relaterat till sjukdomen, eftersom man insett att narkolepsi kan vara en autoimmun sjukdom. Bakgrunden till autoimmuna sjukdomar "i allmänhet" (om man nu kan tala om något sådant) är oklar och ibland motsägelsefull, men ett kraftigt immunsvar kan helt klart inverka. Somliga minns säkert diskussionen om typen av adjuvans i vaccinet, men mer allmänt är det svårt att tänka sig en vaccinering som inte ger ett immunsvar.
En stor fråga återstår: även om vaccinet är orsaken (i relativt klar mening) till dessa sjukdomsfall, har det ökat frekvensen av sjukdomen mot hur det annars hade varit? Dels kanske samma personers sjukdomsförlopp endast påsnabbades, men desto viktigare är det ännu tänkbart att den komponent i vaccinet som ger effekten är den del som kommer från själva viruset. Summa sumarum skulle den som faktiskt genomgått influensan i det fallet kanske löpa en större risk för narkolepsi som långsiktigt men av sjukdomen, än risken att få det från vaccinet.
I backspegeln tycks massvaccineringen ha varit onödig. Kalkylen att göra den berodde dels på en krass skattning av hur mycket sjukfrånvaro som skulle ha uppstått, men också baserat på att viruset hade kunnat bli mycket värre. Det blev det inte, den säsongen. Men en bidragande orsak till det kan ha varit att det fanns färre möjliga virusvärdar, i och med vaccinationerna. Och under flera år kommer nya utbrott av H1N1 att bli lindrigare, så länge den genom vaccinering förvärvade immuniteten bidrar till ett snabbare och effektivare immunsvar hos den som smittas. Även när man blir sjuk kan sjukdomen bli lindrigare. Om den verkligt lösa hypotesen om att även influensavirus skulle vara narkolepsiorsakande (i mycket sällsynta fall) skulle gälla skulle då den vaccinering som orsakade narkolepsi (om nu det stämmer) ändå under många år framöver hjälpa till att leda till färre fall av sjukdomen totalt.
Det är därför av största vikt att orsakssambandet, oavsett dess natur, utreds. Det kan i alla fall ge oss bättre underlag för framtida hantering av influensa, både sjukdomen och eventuell vaccinering.
onsdag 25 augusti 2010
Filmtipset
Igår födde vi vår kampanjfilm. Bra, kaxig och allmänt trevlig. Det är så roligt att driva valrörelse nu att man kan se fram emot att kila in broschyrer under pakethållare och lägga tusentals valsedlar i andra foldrar. Men många timmar tar det.
Förresten fixar vi höjt studiemedel också. Valfläsk? Kanske, men det finns något paradoxalt när normen för försörjningsstöd från kommunen, det yttersta skyddsnätet som skall garantera en skälig levnadsstandard på existensminimum, ofta ger mer pengar än studiemedlet. I alla fall om tanken är att studiemedlet faktiskt skall vara en försörjning. Den som vill ha ett extrajobb kan till exempel hamna i restaurangbranschen. Då är det bra att vi vill sänka momsen där. Ytterligare en kategori tjänster som genom hård beskattning inte får växa så mycket som vore möjligt, klokt och rimligt. Och där många av de arbeten som skapas kan gå till unga.
Det är inget konstigt med friheten from Erik Åslin on Vimeo.
Förresten fixar vi höjt studiemedel också. Valfläsk? Kanske, men det finns något paradoxalt när normen för försörjningsstöd från kommunen, det yttersta skyddsnätet som skall garantera en skälig levnadsstandard på existensminimum, ofta ger mer pengar än studiemedlet. I alla fall om tanken är att studiemedlet faktiskt skall vara en försörjning. Den som vill ha ett extrajobb kan till exempel hamna i restaurangbranschen. Då är det bra att vi vill sänka momsen där. Ytterligare en kategori tjänster som genom hård beskattning inte får växa så mycket som vore möjligt, klokt och rimligt. Och där många av de arbeten som skapas kan gå till unga.
tisdag 24 augusti 2010
Om veckans mest uppmärksammade (icke-?)våldtäkter
Har inte kommenterat fallet Assange mer de senaste dagarna. Nu slipper jag det också. Isobel Hadley-Kamptz gör en heltäckande analys av debatten om hanteringen, misstankarna och vart finger pekas på vilket sätt av vilka.
Mastrar från himlen
Den student från Kina, Indien eller Nigeria som vill plugga i Sverige möter en hårdare verklighet hösten 2011. Man måste inte bara, som tidigare, visa att man har 70 000 kr per termin klart på ett bankkonto för uppehälle. Det har man behövt hela tiden och det har gjort att de studenter som kommit antingen ägnat sig åt kvalificerade bedrägerier, fått stipendier i hemlandet eller kommit från familjer med ganska gott ställt. Från 2011 måste man även betala en studieavgift på ungefär lika mycket till. Däremot har det redan sedan tidigare varit klart att det också kommer att finnas svenska stipendier för olika grupper. Vissa av dem kommer däremot bara att täcka studieavgiften, pengar till uppehälle med svensk levnadsstandard i svenska priser måste man ändå ordna själv.
Tobias Krantz gör nu ett lovande utspel. Den som väljer att komma till Sverige eller Europa för en 2-årig master har ofta ett intresse av att stanna här ett tag till. Oavsett om man åker utomlands för den kulturella erfarenheten, ett bättre CV eller helt enkelt för att söka en långvarig framtid utanför hemlandet är två år rätt kort tid. Att ha erfarenhet av både företags- och utbildningskultur i Europa kan öka möjligheterna mångfalt att få ett arbete på en storbolagsfilial i hemlandet (eller ett exempelvis kinesiskt företags Europakontor) senare. Alltså vill många arbeta i Sverige efter avslutad utbildning. Det har tvärtom tidigare snarast varit svårt och krångligt att även få det.
Det Krantz pekar på är att kvalificerade studenter från berörda länder mycket lätt kan göra rätt för sig. Kalkylen för den svenska statskassan blir helt annorlunda om vi räknar med att många stannar kvar och får jobb i relativa bristyrken, eller rättare sagt yrken där det råder brist på kvalificerad kompetens. Begär därför som betalning att studenten stannar och jobbar i Sverige några år efter avslutad utbildning. Detaljerna måste förstås rätas ut; den som blir diskriminerad från den svenska arbetsmarknaden och inte får ett jobb bör till exempel inte hållas ansvarig, det måste vara en del av statens del av dealen att ordna det.
Överlag innebär det samma sak som det svenska studiemedlet: "du har inte pengarna nu, men ditt arbete ger skatteintäkter och välstånd senare". Ylva Johanssons kritik från s om att det inte skulle gå att identifiera ledande kompetens före utbildningen är grundlös. Detta gäller masternivå. Då har man redan gått omkring tre år för att få en kandidatexamen eller motsvarande. Vi får komma ihåg att det i många länder är fullt normalt att även gå ut i ingenjörsyrken och liknande efter en kandidat. I USA och andra länder influerade av det amerikanska systemet ses en master ofta som första stegen mot en doktorsgrad.
Tobias Krantz gör nu ett lovande utspel. Den som väljer att komma till Sverige eller Europa för en 2-årig master har ofta ett intresse av att stanna här ett tag till. Oavsett om man åker utomlands för den kulturella erfarenheten, ett bättre CV eller helt enkelt för att söka en långvarig framtid utanför hemlandet är två år rätt kort tid. Att ha erfarenhet av både företags- och utbildningskultur i Europa kan öka möjligheterna mångfalt att få ett arbete på en storbolagsfilial i hemlandet (eller ett exempelvis kinesiskt företags Europakontor) senare. Alltså vill många arbeta i Sverige efter avslutad utbildning. Det har tvärtom tidigare snarast varit svårt och krångligt att även få det.
Det Krantz pekar på är att kvalificerade studenter från berörda länder mycket lätt kan göra rätt för sig. Kalkylen för den svenska statskassan blir helt annorlunda om vi räknar med att många stannar kvar och får jobb i relativa bristyrken, eller rättare sagt yrken där det råder brist på kvalificerad kompetens. Begär därför som betalning att studenten stannar och jobbar i Sverige några år efter avslutad utbildning. Detaljerna måste förstås rätas ut; den som blir diskriminerad från den svenska arbetsmarknaden och inte får ett jobb bör till exempel inte hållas ansvarig, det måste vara en del av statens del av dealen att ordna det.
Överlag innebär det samma sak som det svenska studiemedlet: "du har inte pengarna nu, men ditt arbete ger skatteintäkter och välstånd senare". Ylva Johanssons kritik från s om att det inte skulle gå att identifiera ledande kompetens före utbildningen är grundlös. Detta gäller masternivå. Då har man redan gått omkring tre år för att få en kandidatexamen eller motsvarande. Vi får komma ihåg att det i många länder är fullt normalt att även gå ut i ingenjörsyrken och liknande efter en kandidat. I USA och andra länder influerade av det amerikanska systemet ses en master ofta som första stegen mot en doktorsgrad.
Elmotorns ljuva surr
Äntligen. Alliansen har presenterat det i första hand centerpartisterna har talat om under längre tid, en rejäl miljöbilspremie. Dessutom gör man rent hus med att belöna bilar som i teorin kan gå på etanol, men ofta bensin och som fortfarande drar nära en liter milen. I stället är det el och biogas som är framtiden. Biogas kan förstås i teorin även gå på naturgas, om produktionen inte hänger med, men det får aldrig bli något annat än en övergångslösning.
Miljöpartiet har delvis liknande punkter, men landar också ganska fel. Man är så ivrig att bli av med fossilberoendet att man vill se särskilt stöd till konvertering av befintliga bilar till nya bränslen. Som jag antydde ovan är problemet att de bilarna fortsätter att vara bränsleslukande. Vi har inte idag stora anläggningar för biodiesel och etanol som bara väntar på att fylla konverterade Volvo 740 från tidigt 90-tal. Fordonsparken byts "naturligt" ut så pass fort att det i dagsläget är mycket mer kostnadseffektivt att satsa på de verkligt snåla och rena alternativen, än att ägna offentliga medel åt att göra äldre fordon koldioxidneutrala, men energislukande. Miljöpartiet ser också detta, men ger bara vaga antydningar om hur det skall gå till. Man vill visst ned till 100 g koldioxid/km för miljöbilsklassning, medan Alliansen talar om 50 g koldioxid/km för de fordon som skall få ett markant nytt stöd.
Däremot måste vi förstås regleringsmässigt göra det lättare att tillåta konvertering av fordon. För enstaka modeller kanske det kan bli marknadsmässigt lönsamt för enskilda och verkstäder att ägna sig åt det, när fossila bränslen på grund av beskattning och världsmarknadspriser blir dyrare. Men vi skall inte tro att det är en viktig del av pusslet, en avreglering på det området handlar mer om att minska statlig klåfingrighet i allmänhet.
Miljöpartiet har delvis liknande punkter, men landar också ganska fel. Man är så ivrig att bli av med fossilberoendet att man vill se särskilt stöd till konvertering av befintliga bilar till nya bränslen. Som jag antydde ovan är problemet att de bilarna fortsätter att vara bränsleslukande. Vi har inte idag stora anläggningar för biodiesel och etanol som bara väntar på att fylla konverterade Volvo 740 från tidigt 90-tal. Fordonsparken byts "naturligt" ut så pass fort att det i dagsläget är mycket mer kostnadseffektivt att satsa på de verkligt snåla och rena alternativen, än att ägna offentliga medel åt att göra äldre fordon koldioxidneutrala, men energislukande. Miljöpartiet ser också detta, men ger bara vaga antydningar om hur det skall gå till. Man vill visst ned till 100 g koldioxid/km för miljöbilsklassning, medan Alliansen talar om 50 g koldioxid/km för de fordon som skall få ett markant nytt stöd.
Däremot måste vi förstås regleringsmässigt göra det lättare att tillåta konvertering av fordon. För enstaka modeller kanske det kan bli marknadsmässigt lönsamt för enskilda och verkstäder att ägna sig åt det, när fossila bränslen på grund av beskattning och världsmarknadspriser blir dyrare. Men vi skall inte tro att det är en viktig del av pusslet, en avreglering på det området handlar mer om att minska statlig klåfingrighet i allmänhet.
söndag 22 augusti 2010
Högerspöken på ljusa dagen
Timbro skriver om landstingens använda medel. Man har bestämt sig för att kulturpolitik egentligen inte hör dit, även om det av hävd och delvis förväntat finns ett sådant ansvar där. Men visst är det relevant när man frågar sig vilka kostnader som är försvarliga och vilka som inte är det. Några procent av en landstingsbudget blir ändå stora pengar.
Man kan också se att olika landsting använder väldigt olika summor till kultur och "allmän regional utveckling". År 2008 användes i Uppsala 247 kronor per invånare till de syftena. I Stockholm användes 285. I Jämtland användes 669. Alltså: huvudmannen för vården använde en klart större del av de skattepengarna till något annat. Men det är inte så att alla storstadslän ligger lågt. Västra Götalandsregionen ligger på 740 kr per invånare. Trots det något större ansvaret för regionerna är den siffran anmärkningsvärd. Rapportförfattarna förklarar det i hög grad med miljonrullningen till Film i Väst, som pågår år efter år. Skåne ligger på 425. Östergötland på 385. De här länen borde på olika sätt ha förutsättningar som ändå påminner om läget i Uppsala och Stockholm.
Frågan är i hög grad politisk. Stockholm och Uppsala har rena alliansstyren nu och har haft klart borgerligt styre flera gånger under en 20-årsperiod. Det räcker förstås inte heller alltid som argument. Det beror på personliga preferenser hos företrädare och tjänstemän på alla nivåer.
Vi måste också komma ihåg att lösningen på vårdens problem inte alltid är att hälla på mer pengar. Jämför hur regeringens kömiljard faktiskt har bidragit till minskade köer, jämfört med tidigare satsningar från socialdemokratiska regeringar. Se hur vissa sjukhus behåller problem med långa väntetider på akuten, medan andra med i storleksordningen små projektmedel kommer till rätta med problemet. Organisatoriska förändringar och en vilja att ifrågasätta gamla sanningar om hur man bäst sköter verksamheten kan leda till stora kvalitetsförbättringar till samma eller liten kostnad. Då blir frågan om några procent från kulturverksamheten mer ointressant.
Jag ryckte lite på axlarna åt Timbros rapport, tills jag sedan läste nyheten om en kvinna som just genomgått kejsarsnitt och sedan skulle städa ur sin egen vårdplats innan hon åkte hem.
Timbrorapporten anger också pengar per invånare som gått till olika typer av vård i så kallade fasta priser. Västernorrland, där den aktuella kvinnan bodde, har med det sättet att räkna inte sett nedskärningar sedan 2004. Kostnaderna per invånare för "specialiserad somatisk vård" (kontra primärvård) har stigit med 8 procent där. Det är mer än i Stockholm, Uppsala, Sörmland, Värmland och Örebro.
Och kom ihåg att landstingen är i hög grad självständiga! Vissa statsbidrag utgår (förutom skatteutjämningssystemet som även om det är statligt beslutat i någon mening sker mellan landstingen), men de är mindre tillskott. Där har alliansregeringen också skjutit till pengar i samband med krisen. Landstinget i Västernorrland är rödgrönt.
Därför blir jag upprörd när andra bloggkommentarer på artikeln mer eller mindre får det till att det här skulle vara nuvarande regerings fel.
Nog är det en politisk fråga. På landstingsnivå. Och lösningen är inte alltid mer pengar. Exempelvis kan man fråga sig varför det i hela friden skulle stå mellan att barnmorskan eller mamman fyller tvättpåsen? En barnmorska är en specialistsjuksköterska med tämligen hög kompetens (och en i alla fall hyfsad lön). Det är väl ändå rimligt att delegera en sådan uppgift till undersköterska eller biträde eller komma på den djärva idén att städpersonal kan städa?
Man kan också se att olika landsting använder väldigt olika summor till kultur och "allmän regional utveckling". År 2008 användes i Uppsala 247 kronor per invånare till de syftena. I Stockholm användes 285. I Jämtland användes 669. Alltså: huvudmannen för vården använde en klart större del av de skattepengarna till något annat. Men det är inte så att alla storstadslän ligger lågt. Västra Götalandsregionen ligger på 740 kr per invånare. Trots det något större ansvaret för regionerna är den siffran anmärkningsvärd. Rapportförfattarna förklarar det i hög grad med miljonrullningen till Film i Väst, som pågår år efter år. Skåne ligger på 425. Östergötland på 385. De här länen borde på olika sätt ha förutsättningar som ändå påminner om läget i Uppsala och Stockholm.
Frågan är i hög grad politisk. Stockholm och Uppsala har rena alliansstyren nu och har haft klart borgerligt styre flera gånger under en 20-årsperiod. Det räcker förstås inte heller alltid som argument. Det beror på personliga preferenser hos företrädare och tjänstemän på alla nivåer.
Vi måste också komma ihåg att lösningen på vårdens problem inte alltid är att hälla på mer pengar. Jämför hur regeringens kömiljard faktiskt har bidragit till minskade köer, jämfört med tidigare satsningar från socialdemokratiska regeringar. Se hur vissa sjukhus behåller problem med långa väntetider på akuten, medan andra med i storleksordningen små projektmedel kommer till rätta med problemet. Organisatoriska förändringar och en vilja att ifrågasätta gamla sanningar om hur man bäst sköter verksamheten kan leda till stora kvalitetsförbättringar till samma eller liten kostnad. Då blir frågan om några procent från kulturverksamheten mer ointressant.
Jag ryckte lite på axlarna åt Timbros rapport, tills jag sedan läste nyheten om en kvinna som just genomgått kejsarsnitt och sedan skulle städa ur sin egen vårdplats innan hon åkte hem.
Timbrorapporten anger också pengar per invånare som gått till olika typer av vård i så kallade fasta priser. Västernorrland, där den aktuella kvinnan bodde, har med det sättet att räkna inte sett nedskärningar sedan 2004. Kostnaderna per invånare för "specialiserad somatisk vård" (kontra primärvård) har stigit med 8 procent där. Det är mer än i Stockholm, Uppsala, Sörmland, Värmland och Örebro.
Och kom ihåg att landstingen är i hög grad självständiga! Vissa statsbidrag utgår (förutom skatteutjämningssystemet som även om det är statligt beslutat i någon mening sker mellan landstingen), men de är mindre tillskott. Där har alliansregeringen också skjutit till pengar i samband med krisen. Landstinget i Västernorrland är rödgrönt.
Därför blir jag upprörd när andra bloggkommentarer på artikeln mer eller mindre får det till att det här skulle vara nuvarande regerings fel.
Nog är det en politisk fråga. På landstingsnivå. Och lösningen är inte alltid mer pengar. Exempelvis kan man fråga sig varför det i hela friden skulle stå mellan att barnmorskan eller mamman fyller tvättpåsen? En barnmorska är en specialistsjuksköterska med tämligen hög kompetens (och en i alla fall hyfsad lön). Det är väl ändå rimligt att delegera en sådan uppgift till undersköterska eller biträde eller komma på den djärva idén att städpersonal kan städa?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
