Högerspöken på ljusa dagen

Timbro skriver om landstingens använda medel. Man har bestämt sig för att kulturpolitik egentligen inte hör dit, även om det av hävd och delvis förväntat finns ett sådant ansvar där. Men visst är det relevant när man frågar sig vilka kostnader som är försvarliga och vilka som inte är det. Några procent av en landstingsbudget blir ändå stora pengar.

Man kan också se att olika landsting använder väldigt olika summor till kultur och "allmän regional utveckling". År 2008 användes i Uppsala 247 kronor per invånare till de syftena. I Stockholm användes 285. I Jämtland användes 669. Alltså: huvudmannen för vården använde en klart större del av de skattepengarna till något annat. Men det är inte så att alla storstadslän ligger lågt. Västra Götalandsregionen ligger på 740 kr per invånare. Trots det något större ansvaret för regionerna är den siffran anmärkningsvärd. Rapportförfattarna förklarar det i hög grad med miljonrullningen till Film i Väst, som pågår år efter år. Skåne ligger på 425. Östergötland på 385. De här länen borde på olika sätt ha förutsättningar som ändå påminner om läget i Uppsala och Stockholm.

Frågan är i hög grad politisk. Stockholm och Uppsala har rena alliansstyren nu och har haft klart borgerligt styre flera gånger under en 20-årsperiod. Det räcker förstås inte heller alltid som argument. Det beror på personliga preferenser hos företrädare och tjänstemän på alla nivåer.

Vi måste också komma ihåg att lösningen på vårdens problem inte alltid är att hälla på mer pengar. Jämför hur regeringens kömiljard faktiskt har bidragit till minskade köer, jämfört med tidigare satsningar från socialdemokratiska regeringar. Se hur vissa sjukhus behåller problem med långa väntetider på akuten, medan andra med i storleksordningen små projektmedel kommer till rätta med problemet. Organisatoriska förändringar och en vilja att ifrågasätta gamla sanningar om hur man bäst sköter verksamheten kan leda till stora kvalitetsförbättringar till samma eller liten kostnad. Då blir frågan om några procent från kulturverksamheten mer ointressant.

Jag ryckte lite på axlarna åt Timbros rapport, tills jag sedan läste nyheten om en kvinna som just genomgått kejsarsnitt och sedan skulle städa ur sin egen vårdplats innan hon åkte hem.

Timbrorapporten anger också pengar per invånare som gått till olika typer av vård i så kallade fasta priser. Västernorrland, där den aktuella kvinnan bodde, har med det sättet att räkna inte sett nedskärningar sedan 2004. Kostnaderna per invånare för "specialiserad somatisk vård" (kontra primärvård) har stigit med 8 procent där. Det är mer än i Stockholm, Uppsala, Sörmland, Värmland och Örebro.

Och kom ihåg att landstingen är i hög grad självständiga! Vissa statsbidrag utgår (förutom skatteutjämningssystemet som även om det är statligt beslutat i någon mening sker mellan landstingen), men de är mindre tillskott. Där har alliansregeringen också skjutit till pengar i samband med krisen. Landstinget i Västernorrland är rödgrönt.

Därför blir jag upprörd när andra bloggkommentarer på artikeln mer eller mindre får det till att det här skulle vara nuvarande regerings fel.

Nog är det en politisk fråga. På landstingsnivå. Och lösningen är inte alltid mer pengar. Exempelvis kan man fråga sig varför det i hela friden skulle stå mellan att barnmorskan eller mamman fyller tvättpåsen? En barnmorska är en specialistsjuksköterska med tämligen hög kompetens (och en i alla fall hyfsad lön). Det är väl ändå rimligt att delegera en sådan uppgift till undersköterska eller biträde eller komma på den djärva idén att städpersonal kan städa?