(2014?)
Vilka är vi? Vilka är det som "vi" skall integrera i samhället?
De två frågorna sammanfattar min reaktion på den här artikeln, författad av partikamrater. Artikeln talar om en human migrationspolitik där "vi" inte tar emot fler än "vi" klarar av att integrera.
Det stora problemet är förstås att resultaten av invandring är helt beroende av vilka som kommer och hur de tas emot. En ökad arbetskraftsinvandring, som också är migration, kan innebära att det inte föreligger någon belastning alls på vad "vi" "klarar". En bättre introduktion vad gäller språk, men också en väg in i civilsamhället och en presentation av det svenska samhällsväsendet kan vara delar där. I det senare kan man exempelvis tänka sig punkter som: så här fungerar det svenska styrelseskicket, det här är en vanlig syn på familjen i Sverige, det här är socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa kunde vara exempel på punkter som vore bra att ta upp. Allt detta är sådant man bör känna till efter den svenska grundskolan. Mina erfarenheter från valstugan vet att det är blandat i praktiken, men den som är nyanländ har heller inte bekanta att fråga när man råkar illa ut.
Det är viktigt att en sådan introduktion i första hand är kunskapsbaserad, inte pådyvlande. Oavsett vad man tycker om det samhälle man har kommit till måste man förstå det, i någon utsträckning.
Däremot finns det grundregler att hålla sig till. Vad man själv väljer att bära för kläder bör vara upp till den enskilde. Det spelar ingen roll om vissa andra ser det som en del av en islamisering, som artikelförfattarna på Brännpunkt oroar sig för. Det vi däremot har alla skäl att reagera på är när politisk islamism sätter normerna ur spel. Hur man hälsar är en sak. Man kan interagera med sin omgivning på olika sätt och att det har blivit vanligt att just ta i hand är ingen central värdering som i sig måste försvaras.
Att visa andra människor respekt och behandla dem som likar är däremot en sådan värdering. Om man i klassrummet kräver att kvinnliga SFI-deltagare sitter längst bak, eller är tysta i mäns närvaro, är det ett reellt problem. Den utbildningsanordnare som respekterar sådana önskemål mot andra deltagares vilja ägnar sig enligt min mening åt diskriminering. Sanna Rayman skriver bra i ämnet och lyfter upp det enda meningsfulla ur Alcalas artikel. Men att skydda enskilda från andra enskildas önskemål innebär inte att vi måste skydda personer från deras egen övertygelse.
Jag tror att niqab orsakar vissa praktiska problem. De uppstår framför allt genom ovana hos omgivningen. Jag skulle personligen kunna tycka att det är enklare att välja en något mindre drastisk tolkning av islamisk tradition. Det kan diskuteras fram och tillbaka. Rätten att ta del av offentlig utbildning utan att bli hindrad till detta av andra deltagare, med skolans stöd, är däremot (i sammanhanget) absolut. Att DO som myndighet inte kan se detta tyder på en enögdhet och en vilja att se en fast konflikt i samhället, i stället för mångfacetterade situationer där olika parter, grupper och individer kan behöva extra myndighetsskydd för sina rättigheter i olika situationer.
Och av ungefär den anledningen finns det inte heller något särskilt tydligt "vi". Samhället är inte en så tydlig enhet. Det finns konflikter, olika åsikter och olika uppfattningar på många ledder. Ett medborgarskap som gemenskap är också svårt i ett land som en gång varit etniskt homogent med en tydlig historia, till skillnad från exempelvis ett USA som (i egenskap av statsbildning) var en nystart.
(Med förbehåll för att relaterandet av diskrimineringsfallet kan vara vinklat.)
tisdag 31 augusti 2010
söndag 29 augusti 2010
Stopp för miljöfarliga cyklar
Jag har följt arbetet med den nya översiktsplanen för Uppsala kommun relativt noga, i alla fall för att inte själv ha varit direkt aktiv i kommunpolitiken. En avgörande knut i underlaget kring kollektivtrafiken är dock att väldigt många korta resor i stadsmiljö idag sker till fots och på cykel.
Det finns flera skäl att bejaka detta. Ur ett folkhälsoperspektiv är det klart olämpligt om den korta vardagsmotionen försvinner. Men det är också en kapacitetsfråga. I Uppsalas fall står idag resandet på cykel och till fots för en större del av resorna och en betydande del av antalet kilometer, än kollektivtrafiken. Under dåliga vinterdagar märks också detta. Bussarna är överfulla och extraturer sätts in, även när väglaget är måttligt dåligt, enbart för att färre reser på andra sätt. Fler turer leder till högre energiförbrukning.
Förbättrad servicenivå i kollektivtrafiken leder oundvikligen till ett minskat egenresande, men det är ändå något man måste ta hänsyn till. Om man flyttar resor och grupper som får antas sällan använda bil annars till kollektivtrafik uteblir miljövinsterna. Mål formuleras ofta som utnyttjandet av kollektivtrafiken, men klimat- och trängselvinsterna kommer genom minskat bilresande.
V:s förslag om att göra kollektivtrafik gratis för studenter kan låta attraktivt, men de positiva miljöeffekter man utlovar är troligen snarare negativa och kostnaderna underskattade, eftersom man snarast räknar om dagens intäkter för biljetter och kort från studentgruppen och bortser från det ökande resande som skulle vara att vänta.
Det finns flera skäl att bejaka detta. Ur ett folkhälsoperspektiv är det klart olämpligt om den korta vardagsmotionen försvinner. Men det är också en kapacitetsfråga. I Uppsalas fall står idag resandet på cykel och till fots för en större del av resorna och en betydande del av antalet kilometer, än kollektivtrafiken. Under dåliga vinterdagar märks också detta. Bussarna är överfulla och extraturer sätts in, även när väglaget är måttligt dåligt, enbart för att färre reser på andra sätt. Fler turer leder till högre energiförbrukning.
Förbättrad servicenivå i kollektivtrafiken leder oundvikligen till ett minskat egenresande, men det är ändå något man måste ta hänsyn till. Om man flyttar resor och grupper som får antas sällan använda bil annars till kollektivtrafik uteblir miljövinsterna. Mål formuleras ofta som utnyttjandet av kollektivtrafiken, men klimat- och trängselvinsterna kommer genom minskat bilresande.
V:s förslag om att göra kollektivtrafik gratis för studenter kan låta attraktivt, men de positiva miljöeffekter man utlovar är troligen snarare negativa och kostnaderna underskattade, eftersom man snarast räknar om dagens intäkter för biljetter och kort från studentgruppen och bortser från det ökande resande som skulle vara att vänta.
lördag 28 augusti 2010
I kristallkulan
Om fyra år har vi i värsta fall en ny valrörelse när Mona Sahling skall avsättas som statsminister. Eftersom en del menar att skillnaderna i svensk politik är rätt små tänker jag mig att Grön Ungdom, Ung Vänster och SSU för en gångs skull skulle lyckas enas om något då. I alla fall om de får lite ekonomisk hjälp av vår största fackliga organisation. Utan att säga mer presenterar jag härmed 2014 års slagdänga "LO lobbar" (årets förlaga från MUF):
Jag är pampsossen som är på valupptakt och vill ha egna Hollywoodfruar
Jag är myndighetschefen som trots höga odds tar ut fallskärmen när alla buar
Jag är invandraren som ännu går utan jobb utan att kunna ett enda ord svenska
Och studenten vars gnista aldrig tar skruv när det enda betyget är G
Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!
Jag är kvinnan som har en inkomst att leva på tack vare deltids-A-kassan
Jag är jobbsökanden som efter finanskris ännu är en i den massan
Jag är läraren som lägger stor energi på att ingen plugghäst ska plugga
Och statsministerassistenten som älskar att gå på kiosken och köpa choklad
Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!
Nu fanns inte G som enda betygssteg med i den nya rödgröna överenskommelsen om högskolan. Däremot har samtliga de tre studentförbunden på den sidan drivit frågan mer eller mindre aktivt, så det är inte helt vågat att tänka sig att det skulle få genomslag.
Det som däremot fanns med var en höjning av studiemedlet. 600 kronor mot 500 för regeringen. Eller, hur var det nu? SvD lyckas i skrivande stund vända på det i sin granskning. Regeringen lovar 500 kr mer i studiemedel från 1 juli 2011, ett skarpt löfte. Från samma datum lovar de rödgröna en höjning av studiebidraget med 100 kr. 500 till kommer "under 2012" om "ett varaktigt reformutrymme finns". Regeringen har också ett antal villkorade utfästelser, men nu måste vi jämföra lika med lika.
Man måste också hela tiden komma ihåg att höjda studiemedel, särskilt för bidragsdelen, är en kostsam reform. I de rödgröna förslag kostar studiemedelshöjningen (den andra delen) tre gånger så mycket som den kvalitetshöjning man anslår medel till. Jag tror att det är många studenter, som om de verkligen tvingas välja, hellre ser att föreläsningarna ger något och att man blir klar med goda kunskaper, än det där i och för sig välbehövliga tillskottet i kassan.
Dessutom måste man få ett slut på statlig detaljstyrning. De rödgröna har förstått att en del studentorganisationer vill lyfta fram lärarledd tid som ett mått på kvalitet. Det har aldrig varit det enda måttet. Mindre grupper, nya pedagogiska grepp, mer kvalificerade lärare (i stället för adjunkter, amanuenser och doktorander) är samtliga faktorer som kan bidra till högre kvalitet.
De rödgröna tänker sig däremot att den medelshöjning man nu vill genomföra skall gå just till den lärarledda tiden. Det skall Riksrevisionen få ett särskilt uppdrag att kontrollera. Att mäta tiden har hittills också visat sig vara en svår uppgift och inom högskolorna är det många som blir upprörda över olika mer eller mindre ospecifika och godtyckliga rapporteringskrav från Högskoleverket såväl som Riksrevisionen. Öronmärkande av nya anslag på i storleksordningen som mest några procent skapar då ett oväntat stort merarbete i att spåra användningen av dem. S-regeringen gjorde samma sak med satsningar på skolan i början av 2000-talet. Märkligt nog föll inte de heller särskilt väl ut, av liknande skäl. Organisationerna måste få tydliga och allmänna mål, inte småpytsar med pengar för vissa syften spridda över hela sektorn.
Vågar man gissa att de villkorade satsningarna i det rödgröna alternativet inte kommit till stånd när vi står inför valet 2014? Eller att reformutrymmet skapas genom tillväxtskadliga skattehöjningar?
Jag är pampsossen som är på valupptakt och vill ha egna Hollywoodfruar
Jag är myndighetschefen som trots höga odds tar ut fallskärmen när alla buar
Jag är invandraren som ännu går utan jobb utan att kunna ett enda ord svenska
Och studenten vars gnista aldrig tar skruv när det enda betyget är G
Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!
Jag är kvinnan som har en inkomst att leva på tack vare deltids-A-kassan
Jag är jobbsökanden som efter finanskris ännu är en i den massan
Jag är läraren som lägger stor energi på att ingen plugghäst ska plugga
Och statsministerassistenten som älskar att gå på kiosken och köpa choklad
Det är vi som bygger Sverige
Vi har en ideologi där alla tiger:
LO lobbar när Sverige är som bäst och kanske om ni vill tar vi oss an förti år till
För vi ger bidrag och en väldig massa trist
och om du håller med lägg din röst och säg: jag är en kommunist!
Nu fanns inte G som enda betygssteg med i den nya rödgröna överenskommelsen om högskolan. Däremot har samtliga de tre studentförbunden på den sidan drivit frågan mer eller mindre aktivt, så det är inte helt vågat att tänka sig att det skulle få genomslag.
Det som däremot fanns med var en höjning av studiemedlet. 600 kronor mot 500 för regeringen. Eller, hur var det nu? SvD lyckas i skrivande stund vända på det i sin granskning. Regeringen lovar 500 kr mer i studiemedel från 1 juli 2011, ett skarpt löfte. Från samma datum lovar de rödgröna en höjning av studiebidraget med 100 kr. 500 till kommer "under 2012" om "ett varaktigt reformutrymme finns". Regeringen har också ett antal villkorade utfästelser, men nu måste vi jämföra lika med lika.
Man måste också hela tiden komma ihåg att höjda studiemedel, särskilt för bidragsdelen, är en kostsam reform. I de rödgröna förslag kostar studiemedelshöjningen (den andra delen) tre gånger så mycket som den kvalitetshöjning man anslår medel till. Jag tror att det är många studenter, som om de verkligen tvingas välja, hellre ser att föreläsningarna ger något och att man blir klar med goda kunskaper, än det där i och för sig välbehövliga tillskottet i kassan.
Dessutom måste man få ett slut på statlig detaljstyrning. De rödgröna har förstått att en del studentorganisationer vill lyfta fram lärarledd tid som ett mått på kvalitet. Det har aldrig varit det enda måttet. Mindre grupper, nya pedagogiska grepp, mer kvalificerade lärare (i stället för adjunkter, amanuenser och doktorander) är samtliga faktorer som kan bidra till högre kvalitet.
De rödgröna tänker sig däremot att den medelshöjning man nu vill genomföra skall gå just till den lärarledda tiden. Det skall Riksrevisionen få ett särskilt uppdrag att kontrollera. Att mäta tiden har hittills också visat sig vara en svår uppgift och inom högskolorna är det många som blir upprörda över olika mer eller mindre ospecifika och godtyckliga rapporteringskrav från Högskoleverket såväl som Riksrevisionen. Öronmärkande av nya anslag på i storleksordningen som mest några procent skapar då ett oväntat stort merarbete i att spåra användningen av dem. S-regeringen gjorde samma sak med satsningar på skolan i början av 2000-talet. Märkligt nog föll inte de heller särskilt väl ut, av liknande skäl. Organisationerna måste få tydliga och allmänna mål, inte småpytsar med pengar för vissa syften spridda över hela sektorn.
Vågar man gissa att de villkorade satsningarna i det rödgröna alternativet inte kommit till stånd när vi står inför valet 2014? Eller att reformutrymmet skapas genom tillväxtskadliga skattehöjningar?
fredag 27 augusti 2010
Inte längre helsjukt
LO:s kampanj med bleka uppochnedvända ansikten. Du har troligen sett den. Kanske tycker du om den, kanske tycker du att den är obehaglig. Jag tycker det senare. LO försvarar sig med att där regeringens politik som är obehaglig. Kampanjen är minsann saklig. Nu mäts inte saklighet i att ha små textrutor (när man passerar en affisch på bussen eller i bil). Det handlar om vilken känsla man får.
Det är lätt att driva en negativ kampanj med helt korrekta uppgifter. Kombinationen av centrering på motståndarsidans personer och svepande negativa ordalag som det dominerande intrycket gör den exakta texten mindre väsentlig.
Själva frågan om att LO, med väldigt speciella rättigheter i egenskap av facklig organisation (rätt att vara representerad dömande part i Arbetsdomstolen, rätt att sluta avtal för icke-medlemmar, rätt att sluta bindande avtal rörande anställning som enskilda inte kan göra, med mera, med mera), samtidigt är en integrerad del av socialdemokratin ger det förstås extra knorr. Varför kommer valrörelsens kanske hårdaste affischbudskap från tränaren som förstås hejar på sitt lag, men som man kanske skulle räkna mer satt på bänken under match och gav tips och stöd till sin sida på andra sätt?
Och är det konstigt att arbetsgivare inte vill att arbetstagarna har tröjor med texten "Regeringsskifte 2010" som arbetskläder? (Hur hade LO reagerat om arbetsgivaren påbjudit sådana kläder som arbetskläder för fyra år sedan?)
LO lutar sig också på DN:s faktakoll för att säga att kampanjen är saklig. Man riktar främst in sig på att försvara "Helsjukt" med Göran Hägglund. Det hävdas att 44 000 personer tvingas söka jobb de inte kan få för att de inte är friska. Här är formuleringen viktig. Det finns lönebidrag och andra typer av stöd just för att ha ett arbete trots att man har nedsatt arbetsförmåga. DN:s faktakoll i ämnet sa också att 70 % av de som faktiskt fått ett jobb hade någon typ av sådana stöd. De är alltså helt klart "inte friska", men det innebär ändå inte att de "inte kan få jobb". Andelen som hittills fått riktiga jobb är låg, men samhällets stöd är en viktig del i att få dem. Även om lönebidragen aldrig kommer att kunna trappas ned är det bättre för både samhällsekonomin och den enskilde att ha ett jobb med sådant stöd, än att enbart vara hemma med sjukpenning.
Fredrik Reinfeldts verklighetsuppfattning har också ifrågasatts, både i radio och i en annan valfläskkoll som LO lutar sig på. Den sistnämnda kommer fram till att Reinfeldt inte är "helt uppdaterad" vad gäller att Sverige skulle ha ett problem med omotiverat hög sjukfrånvaro, medan den förstnämnda gäller tanken att arbetsmoralen inte alltid är spontant hög för alla.
Nu är det förstås så att det här två olika fenomen. Få långtidssjukskrivningar beror i grunden på medvetet fusk. Däremot kan det finnas bristande motivation att komma vidare, särskilt om man blivit dåligt bemött i tidigare myndighetskontakter som tärt på orken. Men systemen måste också byggas för att stävja direkt fusk. Det är däremot inte orsaken till en tidsgräns för sjukförsäkringen.
Det ironiska med att Reinfeldt enligt DN:s slutsats inte är helt uppdaterad är att det beror på hans egen politik, den politik LO kritiserar och där de tar valfläskkollen till intäkt för att de har rätt. Förtidspensionerna toppade 2005, sjukskrivningarna 2003, men mycket av minskningen som gör att Sverige ligger på en relativt "normal nivå" relativt "jämförbara länder" är utvecklingen 2006-2009.
Det här med statistikjämförelser är just svårt. Vad är ett jämförbart land? När man just vill mäta graden av användning av socialförsäkringar är det enkelt, den officiella statistiken stämmer nog. Men redan där kan det också gå fel: i en del länder har arbetsgivarna större ansvar för sjukskrivningar och kanske inte perfekt statistikrapportering. Det är ingen bra indikation på hur sjuk man faktiskt är. Att vissa yrkeskategorier har extremt låg korttidssjukfrånvaro i Sverige beror ofta snarare på att det inte är relevant för dem att sjukanmäla sig: arbetsuppgifterna hopar sig ändå och man tvingas jobba igen dem när man är tillbaka, så varför sjukanmäla och förlora en del av inkomsten?
Ett annat fall där samma sak händer är frågan om våldtäktsstatistik, som Sd försöker använda för sina syften. Där kommer SvD fram till att man missbrukar siffrorna och Adam Cwejman drar paralleller till frågan om den i vissa kretsar närmast bibelförklarade boken Jämlikhetsanden, som i hög grad "vetenskapliggör" sina teser genom just framkastade och orensade jämförelser mellan länder. Bra inlägg om problemen har Andreas Bergh skrivit flera.
Det är lätt att driva en negativ kampanj med helt korrekta uppgifter. Kombinationen av centrering på motståndarsidans personer och svepande negativa ordalag som det dominerande intrycket gör den exakta texten mindre väsentlig.
Själva frågan om att LO, med väldigt speciella rättigheter i egenskap av facklig organisation (rätt att vara representerad dömande part i Arbetsdomstolen, rätt att sluta avtal för icke-medlemmar, rätt att sluta bindande avtal rörande anställning som enskilda inte kan göra, med mera, med mera), samtidigt är en integrerad del av socialdemokratin ger det förstås extra knorr. Varför kommer valrörelsens kanske hårdaste affischbudskap från tränaren som förstås hejar på sitt lag, men som man kanske skulle räkna mer satt på bänken under match och gav tips och stöd till sin sida på andra sätt?
Och är det konstigt att arbetsgivare inte vill att arbetstagarna har tröjor med texten "Regeringsskifte 2010" som arbetskläder? (Hur hade LO reagerat om arbetsgivaren påbjudit sådana kläder som arbetskläder för fyra år sedan?)
LO lutar sig också på DN:s faktakoll för att säga att kampanjen är saklig. Man riktar främst in sig på att försvara "Helsjukt" med Göran Hägglund. Det hävdas att 44 000 personer tvingas söka jobb de inte kan få för att de inte är friska. Här är formuleringen viktig. Det finns lönebidrag och andra typer av stöd just för att ha ett arbete trots att man har nedsatt arbetsförmåga. DN:s faktakoll i ämnet sa också att 70 % av de som faktiskt fått ett jobb hade någon typ av sådana stöd. De är alltså helt klart "inte friska", men det innebär ändå inte att de "inte kan få jobb". Andelen som hittills fått riktiga jobb är låg, men samhällets stöd är en viktig del i att få dem. Även om lönebidragen aldrig kommer att kunna trappas ned är det bättre för både samhällsekonomin och den enskilde att ha ett jobb med sådant stöd, än att enbart vara hemma med sjukpenning.
Fredrik Reinfeldts verklighetsuppfattning har också ifrågasatts, både i radio och i en annan valfläskkoll som LO lutar sig på. Den sistnämnda kommer fram till att Reinfeldt inte är "helt uppdaterad" vad gäller att Sverige skulle ha ett problem med omotiverat hög sjukfrånvaro, medan den förstnämnda gäller tanken att arbetsmoralen inte alltid är spontant hög för alla.
Nu är det förstås så att det här två olika fenomen. Få långtidssjukskrivningar beror i grunden på medvetet fusk. Däremot kan det finnas bristande motivation att komma vidare, särskilt om man blivit dåligt bemött i tidigare myndighetskontakter som tärt på orken. Men systemen måste också byggas för att stävja direkt fusk. Det är däremot inte orsaken till en tidsgräns för sjukförsäkringen.
Det ironiska med att Reinfeldt enligt DN:s slutsats inte är helt uppdaterad är att det beror på hans egen politik, den politik LO kritiserar och där de tar valfläskkollen till intäkt för att de har rätt. Förtidspensionerna toppade 2005, sjukskrivningarna 2003, men mycket av minskningen som gör att Sverige ligger på en relativt "normal nivå" relativt "jämförbara länder" är utvecklingen 2006-2009.
Det här med statistikjämförelser är just svårt. Vad är ett jämförbart land? När man just vill mäta graden av användning av socialförsäkringar är det enkelt, den officiella statistiken stämmer nog. Men redan där kan det också gå fel: i en del länder har arbetsgivarna större ansvar för sjukskrivningar och kanske inte perfekt statistikrapportering. Det är ingen bra indikation på hur sjuk man faktiskt är. Att vissa yrkeskategorier har extremt låg korttidssjukfrånvaro i Sverige beror ofta snarare på att det inte är relevant för dem att sjukanmäla sig: arbetsuppgifterna hopar sig ändå och man tvingas jobba igen dem när man är tillbaka, så varför sjukanmäla och förlora en del av inkomsten?
Ett annat fall där samma sak händer är frågan om våldtäktsstatistik, som Sd försöker använda för sina syften. Där kommer SvD fram till att man missbrukar siffrorna och Adam Cwejman drar paralleller till frågan om den i vissa kretsar närmast bibelförklarade boken Jämlikhetsanden, som i hög grad "vetenskapliggör" sina teser genom just framkastade och orensade jämförelser mellan länder. Bra inlägg om problemen har Andreas Bergh skrivit flera.
torsdag 26 augusti 2010
Svintrött
Det är helt klart oroande med rönen kring narkolepsi och Pandemrix. Den frekvens man talar om tycks vara någon på 100 000 till någon på miljonen. Inga rimliga förhandstester av läkemedel över huvud taget fångar upp sådana biverkningar med någon säkerhet.
Det finns också resonemang för hur vaccinet skulle kunna vara relaterat till sjukdomen, eftersom man insett att narkolepsi kan vara en autoimmun sjukdom. Bakgrunden till autoimmuna sjukdomar "i allmänhet" (om man nu kan tala om något sådant) är oklar och ibland motsägelsefull, men ett kraftigt immunsvar kan helt klart inverka. Somliga minns säkert diskussionen om typen av adjuvans i vaccinet, men mer allmänt är det svårt att tänka sig en vaccinering som inte ger ett immunsvar.
En stor fråga återstår: även om vaccinet är orsaken (i relativt klar mening) till dessa sjukdomsfall, har det ökat frekvensen av sjukdomen mot hur det annars hade varit? Dels kanske samma personers sjukdomsförlopp endast påsnabbades, men desto viktigare är det ännu tänkbart att den komponent i vaccinet som ger effekten är den del som kommer från själva viruset. Summa sumarum skulle den som faktiskt genomgått influensan i det fallet kanske löpa en större risk för narkolepsi som långsiktigt men av sjukdomen, än risken att få det från vaccinet.
I backspegeln tycks massvaccineringen ha varit onödig. Kalkylen att göra den berodde dels på en krass skattning av hur mycket sjukfrånvaro som skulle ha uppstått, men också baserat på att viruset hade kunnat bli mycket värre. Det blev det inte, den säsongen. Men en bidragande orsak till det kan ha varit att det fanns färre möjliga virusvärdar, i och med vaccinationerna. Och under flera år kommer nya utbrott av H1N1 att bli lindrigare, så länge den genom vaccinering förvärvade immuniteten bidrar till ett snabbare och effektivare immunsvar hos den som smittas. Även när man blir sjuk kan sjukdomen bli lindrigare. Om den verkligt lösa hypotesen om att även influensavirus skulle vara narkolepsiorsakande (i mycket sällsynta fall) skulle gälla skulle då den vaccinering som orsakade narkolepsi (om nu det stämmer) ändå under många år framöver hjälpa till att leda till färre fall av sjukdomen totalt.
Det är därför av största vikt att orsakssambandet, oavsett dess natur, utreds. Det kan i alla fall ge oss bättre underlag för framtida hantering av influensa, både sjukdomen och eventuell vaccinering.
Det finns också resonemang för hur vaccinet skulle kunna vara relaterat till sjukdomen, eftersom man insett att narkolepsi kan vara en autoimmun sjukdom. Bakgrunden till autoimmuna sjukdomar "i allmänhet" (om man nu kan tala om något sådant) är oklar och ibland motsägelsefull, men ett kraftigt immunsvar kan helt klart inverka. Somliga minns säkert diskussionen om typen av adjuvans i vaccinet, men mer allmänt är det svårt att tänka sig en vaccinering som inte ger ett immunsvar.
En stor fråga återstår: även om vaccinet är orsaken (i relativt klar mening) till dessa sjukdomsfall, har det ökat frekvensen av sjukdomen mot hur det annars hade varit? Dels kanske samma personers sjukdomsförlopp endast påsnabbades, men desto viktigare är det ännu tänkbart att den komponent i vaccinet som ger effekten är den del som kommer från själva viruset. Summa sumarum skulle den som faktiskt genomgått influensan i det fallet kanske löpa en större risk för narkolepsi som långsiktigt men av sjukdomen, än risken att få det från vaccinet.
I backspegeln tycks massvaccineringen ha varit onödig. Kalkylen att göra den berodde dels på en krass skattning av hur mycket sjukfrånvaro som skulle ha uppstått, men också baserat på att viruset hade kunnat bli mycket värre. Det blev det inte, den säsongen. Men en bidragande orsak till det kan ha varit att det fanns färre möjliga virusvärdar, i och med vaccinationerna. Och under flera år kommer nya utbrott av H1N1 att bli lindrigare, så länge den genom vaccinering förvärvade immuniteten bidrar till ett snabbare och effektivare immunsvar hos den som smittas. Även när man blir sjuk kan sjukdomen bli lindrigare. Om den verkligt lösa hypotesen om att även influensavirus skulle vara narkolepsiorsakande (i mycket sällsynta fall) skulle gälla skulle då den vaccinering som orsakade narkolepsi (om nu det stämmer) ändå under många år framöver hjälpa till att leda till färre fall av sjukdomen totalt.
Det är därför av största vikt att orsakssambandet, oavsett dess natur, utreds. Det kan i alla fall ge oss bättre underlag för framtida hantering av influensa, både sjukdomen och eventuell vaccinering.
onsdag 25 augusti 2010
Filmtipset
Igår födde vi vår kampanjfilm. Bra, kaxig och allmänt trevlig. Det är så roligt att driva valrörelse nu att man kan se fram emot att kila in broschyrer under pakethållare och lägga tusentals valsedlar i andra foldrar. Men många timmar tar det.
Förresten fixar vi höjt studiemedel också. Valfläsk? Kanske, men det finns något paradoxalt när normen för försörjningsstöd från kommunen, det yttersta skyddsnätet som skall garantera en skälig levnadsstandard på existensminimum, ofta ger mer pengar än studiemedlet. I alla fall om tanken är att studiemedlet faktiskt skall vara en försörjning. Den som vill ha ett extrajobb kan till exempel hamna i restaurangbranschen. Då är det bra att vi vill sänka momsen där. Ytterligare en kategori tjänster som genom hård beskattning inte får växa så mycket som vore möjligt, klokt och rimligt. Och där många av de arbeten som skapas kan gå till unga.
Det är inget konstigt med friheten from Erik Åslin on Vimeo.
Förresten fixar vi höjt studiemedel också. Valfläsk? Kanske, men det finns något paradoxalt när normen för försörjningsstöd från kommunen, det yttersta skyddsnätet som skall garantera en skälig levnadsstandard på existensminimum, ofta ger mer pengar än studiemedlet. I alla fall om tanken är att studiemedlet faktiskt skall vara en försörjning. Den som vill ha ett extrajobb kan till exempel hamna i restaurangbranschen. Då är det bra att vi vill sänka momsen där. Ytterligare en kategori tjänster som genom hård beskattning inte får växa så mycket som vore möjligt, klokt och rimligt. Och där många av de arbeten som skapas kan gå till unga.
tisdag 24 augusti 2010
Om veckans mest uppmärksammade (icke-?)våldtäkter
Har inte kommenterat fallet Assange mer de senaste dagarna. Nu slipper jag det också. Isobel Hadley-Kamptz gör en heltäckande analys av debatten om hanteringen, misstankarna och vart finger pekas på vilket sätt av vilka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
