Last best hope

Den svenska rymdbranschen söker mer statligt engagemang, fick jag höra sist jag talade med representanter. Rättare sagt: den svenska flyg- och rymdbranschen, det som på engelska glatt kallas aerospace.

Det kan diskuteras. Statlig industripolitik får ofta ganska dåliga konsekvenser. Det kan man se på satsningar på teko, varv och skrivmaskiner. Men man måste även fråga sig vad JAS-projektet, egentligen, har givit oss. Det kan vara motiverat ur försvarshänseende och det finns åtskilliga spinoffs, men konsekvenserna är svåra att bedöma.

Något som däremot är motiverat är Galileoprojektet, dit svenska Ruag nu fått en stororder. Galileo tillför... ingenting. Man kan bestämma position med GPS ned på meternivå. Galileo gör att man kan det en gång till, möjligen med hög precision lite oftare.

Den stora poängen med Galileo är att upprätta egen kontroll. På samma sätt som ett eget flygsystem under kalla kriget gav handlingsfrihet, ger Galileo EU en möjlighet. GPS är ett militärt system. USA:s militär skulle troligen inte under överskådlig tid gå i direkt konflikt mot EU. Däremot skulle det finnas många situationer där reducerad precision i GPS för civilt bruk, över delar av jorden, skulle vara intressant. Med ett EU-kontrollerat Galileo försvinner den möjligheten. En allmän nyttighet garanteras, även i oroligare tider.

Och så får Ruag sälja en massa.

Men branschen är verkligen på offensiven, särskilt när man får DN att hävda att ADN (ammoniumdinitramid) som raketbränsle är svensktuvecklat, när det enligt en snabb koll var känt i Sovjetunionen och sedan även i USA för flera decennier sedan. Orkar inte gräva i det nu, men är det månne en bättre katalysator som används för att få rätt impulsegenskaper? Hydrazin, som ersätts, har just fördelen att det lätt går att slå på och av i princip omedelbart, med rätt teknik i övrigt, samtidigt som det är kompakt.

Nej, Sverige bör inte storskaligt satsa på prestigeprojekt för rymd och flyg. Det bör bedömas som andra satsningar inom forskning respektive industri, med liknande principer för statlig inblandning. Men det skadar ju inte att vara lite insatt och det är tråkigt när bilindustri framstår som begriplig och till och med mer spännande.

Styrfilosofi

Så hände det. Universitetskansler Anders Flodström avgår. Det förvånar få som har följt utvecklingen.

Lite svårt är det förstås för Högskoleverket. En borgerlig filosofi med mer självständiga lärosäten innebär färre uppgifter. Staten är beställare. Högskolorna är (självständiga) utförare. Högskoleverket är inte beställare. Högskoleverket är inte huvudman för utbildningen. Högskoleverket blir en granskare av utförandet av uppdraget och samordnare i andra avseenden. Ta fram underlag, inte besluta.

De två kvalitetsutvärderingssystem som diskuteras är markant olika. Högskoleverkets system fokuserar på innehållet under utbildningen och strukturer (lite överdrivet), medan det regeringen söker i första hand vill se resultat. Man skulle vilja ha en vidare analys av ingångsvärden (som LADOK-projektet fram- och bakgrund, när nu det kan få PUL-godkännande), men den huvudsakliga poängen är att SULF, SFS med flera vill ha en stat som petar i den direkta verksamheten. Man vill ha likvärdighet och man har en tämligen klar filosofi om hur bra utbildning ser ut. Det är rätt perspektiv, det är rätt pedagogik och det är rätt sorts nya initiativ, de man får genom organiserade nationella samarbeten.

Den socialdemokratiska modellen har i Sverige blivit klart korporativistisk. Man petar inte i vad experterna tycker, så den verkliga makten ligger i att ses som tillräckligt konventionell och acceptabel för att stiga i graderna inom expertkollektivet. Konsensus vinner och på rätt många områden blir denna konsensus sedan, med ganska lite direkt styrning, socialdemokratisk. Mångfalden inom respektive sektor uteblir.

Högskoleverkets kvalitessystem kunde vara en intressant lösning. Den är inte uttalat dålig. Men den bygger på en syn på ledning som har bidragit till att inte hantera många av de problem det svenska samhället, och särskilt verksamhet inom offentliga arbetsgivare, står inför. Om man vill vara elak är det en kultur som inte direkt har stävjat den vuxenmobbing Maciej Zaremba skrivit om de senaste dagarna.

Det ironiska är förstås att Flodström inte är en konsensusledare. Han personligen har åsikter och har inte alltid haf stöd underifrån (på HSV, liksom på KTH). I ett utslag av personligt mod (eller dumdristighet) för det man tror på blir det stöd för en modell där sådant agerande inte har någon plats.

Vi säger det alla tänker

Det är inte bara SD som kan köra med linjen att de säger det alla tänker. I dag skriver Östros och Sahlin hur stabilitetspakten borde ha fungerat från början, hur alla som hade lite vett menade att den borde fungera och hur alla (nu) sent om sider anser att den skall fungera. Det är förstås enklare när man själv inte är ett euroland och inte berörs på riktigt samma sätt av kraven, men berörs indirekt när andra följer dem. Kompisarna i V gillar ju inte direkt tankarna på budgetdisciplin, vilket de gång efter gång har poängterat.

Nä, artikeln i DN är ett försök att bygga upp en trovärdighet för att sedan få säga gång på gång att alliansen inte är trovärdig, för att man på något vis skulle vara dålig på att hantera den pågående krisen och att den sammantagna hanteringen av den svenska krisen 1991-1994 inte skulle vara ett föredöme som många velat ta som ett exempel (i alla fall dess senare del). Och, för den delen, som om Sahlin inte var med och förhandlade om de blocköverskridande delen av krispaketen under den perioden.

Det skulle vara intressant om man hade någon tanke kring stabilitetspakten som på något sätt avvek från vad nyhetsrapporteringen säger är den allmänna inriktningen för alla medlemsländerna.

Värna skattesystemet

Sverige har en tämligen sammanpressad löneskala. När vi tar hänsyn till skattesystemets progressivitet innebär det att vinsterna från ytterligare arbete i många akademikeryrken, samt den rent ekonomiska vinsten av att alls välja en högre utbildning, är begränsad.

Om detta skriver Anna Ekström och Jan Björklund på DN Debatt förtjänstfullt. Det är också viktigt att komma ihåg att värnskatten vad gäller inkomster ger mycket lite, relativt skattesystemet i stort. De totala sänkningarna genom jobbskatteavdraget omfattar betydligt mer i kronor. De minskade intäkterna genom krisen omfattar också större belopp.

Men även om Björklund och Ekström skriver intressant är det betydligt mer intressant att läsa vad Peter Birch Sörensen skrev några dagar tidigare. Enhetligheten i skattesystemet borde öka. Det omfattar att ta bort värnskatten, men också att sluta leka med momsen, göra pensionssparande mindre fördelaktigt och återinföra en fastighetsskatt. Det sistnämnda är en mycket populär skattebas bland ekonomer och andra förståsigpåare, men problemet är att man värderar systemet ur dess sammantagna effektivitet och egentligen bortser från graden av förutsägbarhet för den enskilde. Jag har personligen svårt för motiveringen att den som äger sitt hem skall ta nya lån för att betala skatten i väntan på att man dör eller av andra skäl säljer det och i bästa fall då kan realisera vinsten av ett nytt, högre värde.

Tankarna om att rensa upp i röran med kombinationen av grund- och jobbskatteavdrag (skattereduktion egentligen, i det senare fallet) är viktiga. Många vet att "skattetabell 30" inte betyder 30 % i skatt, men de har svårt att veta och förklara hur mycket man får betala i skatt för nästa hundralapp i inkomst. Många tror nog också att det börjar först när man kommer upp i statlig inkomstskatt. Hur man kan missta sig... Ett grundavdrag som verkligen är ett fast avdrag för alla vore inte bara ett steg mot att göra skattesystemet vagt ekonomiskt enhetligt, utan ett (litet) steg mot att det faktiskt skulle gå att förklara de mer basala delarna för vem som helst med bara en servett eller ett halvt A4 att rita lite på. En politik som medborgarna kan förstå och själva värdera är en vinst i sig.

Och så går de upp och ned också

Den nordkoreanska nyhetsbyrån KCNA kan ofta vara komisk. Det kan vara roligt att läsa. Men riktigt vad DN gör på nyhetsplats med det kan man också fråga sig.

Det kan finnas en anledning att visa på absurditeten i den nordkoreanska propagandaapparaten, både det som är avsett för intern såväl som extern konsumtion. Men att bara håna och komma med spydigheter ger ingen fördjupad förståelse. Även om jag är klart skeptisk finns det poänger i att försöka förstå den nordkoreanska regeringens resonemang, dess skäl. Dumdemoniserande funkar inte.

Folk lyckas kritisera Pippi Långstrump för att det står negerkung, men om det finns problem är det generaliserandet och stereotyperna, snarare än ordval i äldre texter. Men som samhälle tycks vi bara långsamt lära oss, grupp för grupp, nackdelarna med generaliseringar, och glömma nästan lika snabbt som vi har lärt oss.

Facket har talat

Hur skapar man en nyhet?

Gör något oväntat.
Kräv någons avgång.
Presentera en undersökning.

Ungefär de tre tipsen har jag fått i olika sammanhang. SEKO satsar på nummer tre. Tyvärr har de inte själva publicerat närmare på webbsidan, så allt som finns än så länge är ett kort TT-telegram, som i DN:s form meddelar att mer än två tredjedelar av svenska folket anser att det är viktigt eller ganska viktigt att SJ förblir statligt. Nu är visserligen de här två tredjedelarna 64 procent, så i något led har man inte kunnat räkna.

Sedan får jag lov att undra vad man tror sig avse med SJ. Menar man spåren, som tillhör Banverket? Är det ett problem att landstingsägda bolag kör omfattande tågtrafik? SJ är statligt idag, har monopol på viktiga linjer för persontrafik och möts med betydande missnöje.

På något vis tror jag mer att man vill "ha det som förr", oaktat vad det i praktiken kostade. Ett annat "problem" är förstås att löneläget är högre. Snarare är mer konkurrens inom områden som kan konkurrensutsättas lösningen.

Posten är en svårare fråga, eftersom det är svårt att göra en distinktion mellan infrastruktur och egentlig verksamhet, men även där kan man fråga sig vad det statliga ägandet egentligen bidrar med.

Om man får tro uppgifterna är det också bara en tredjedel som prioriterar statligt ägande i TeliaSonera. Kan vi möjligen, möjligen tänka oss att svensken till slut vant sig vid en mångfald av leverantörer inom telekom?

Man får som sagt annars vänta på att få läsa någon form av mer komplett underlag, inklusive hur frågorna var ställda. Det fackförbund som toppar sin hemsida med omröstningen om Svenska Modellens Dödgrävare, med motiveringar som inom parentes ger prov på imponerande språkfel, känns inte som enbart en bevakare av medlemmarnas intressen, oaktat att det även objektivt kan ligga i en enskild anställds (kortsiktiga) intresse att arbetsgivaren inte genomför några större omstruktureringar.

Då är GS webbkampanj Gemensam Styrka, med vinnaren Rättviseförmedlingen företeelser som mer direkt känns trevligare.

Jour i Mellanöstern

Jag noterar att Pierre Schori vill ut ur Afghanistan och in någonstans i trakten av Israel/Palestina. Logiken i det beror ju på vad man tycker är felet med Afghanistaninsatsen. Är det att den inte skulle gå att "vinna"? Är det att civilbefolkningen har en ambivalent inställning? Jag har svårt att se hur man inte i hans nya målregion antingen blir tandlös à la Srebrenica, Kigali, eller kommer att döda civila och/eller hamna i regelrätta strider med IDF. Är det en politik en rödgrön regering vore villig att försvara?

För inte är det väl bara ett rent flaggviftande, i trygg förvissning om att säkerhetsrådet inte skulle godkänna en insats?

Det är mycket möjligt att extern trupp som på allvar tog ansvar för delar av säkerhetssituationen skulle vara en väg framåt, om man fick någon typ av acceptans för det. Det är också troligt att man skulle använda andra metoder än Israel gjorde vid invansionen i Gaza som inleddes i december 2008. De metoderna skulle, förmodligen, i första hand ha inneburit färre (inte noll) döda civila palestinier och fler döda militärer. I det här hypotetiska fallet svenska militärer.

De fantastiska konsekvenserna av att lämna Afghanistan kan vi lämna därhän för tillfället. Den konflikten har ännu inte hunnit göra mig fullt lika desillusionerad som den i Mellanöstern.