Styrfilosofi

Så hände det. Universitetskansler Anders Flodström avgår. Det förvånar få som har följt utvecklingen.

Lite svårt är det förstås för Högskoleverket. En borgerlig filosofi med mer självständiga lärosäten innebär färre uppgifter. Staten är beställare. Högskolorna är (självständiga) utförare. Högskoleverket är inte beställare. Högskoleverket är inte huvudman för utbildningen. Högskoleverket blir en granskare av utförandet av uppdraget och samordnare i andra avseenden. Ta fram underlag, inte besluta.

De två kvalitetsutvärderingssystem som diskuteras är markant olika. Högskoleverkets system fokuserar på innehållet under utbildningen och strukturer (lite överdrivet), medan det regeringen söker i första hand vill se resultat. Man skulle vilja ha en vidare analys av ingångsvärden (som LADOK-projektet fram- och bakgrund, när nu det kan få PUL-godkännande), men den huvudsakliga poängen är att SULF, SFS med flera vill ha en stat som petar i den direkta verksamheten. Man vill ha likvärdighet och man har en tämligen klar filosofi om hur bra utbildning ser ut. Det är rätt perspektiv, det är rätt pedagogik och det är rätt sorts nya initiativ, de man får genom organiserade nationella samarbeten.

Den socialdemokratiska modellen har i Sverige blivit klart korporativistisk. Man petar inte i vad experterna tycker, så den verkliga makten ligger i att ses som tillräckligt konventionell och acceptabel för att stiga i graderna inom expertkollektivet. Konsensus vinner och på rätt många områden blir denna konsensus sedan, med ganska lite direkt styrning, socialdemokratisk. Mångfalden inom respektive sektor uteblir.

Högskoleverkets kvalitessystem kunde vara en intressant lösning. Den är inte uttalat dålig. Men den bygger på en syn på ledning som har bidragit till att inte hantera många av de problem det svenska samhället, och särskilt verksamhet inom offentliga arbetsgivare, står inför. Om man vill vara elak är det en kultur som inte direkt har stävjat den vuxenmobbing Maciej Zaremba skrivit om de senaste dagarna.

Det ironiska är förstås att Flodström inte är en konsensusledare. Han personligen har åsikter och har inte alltid haf stöd underifrån (på HSV, liksom på KTH). I ett utslag av personligt mod (eller dumdristighet) för det man tror på blir det stöd för en modell där sådant agerande inte har någon plats.