Jour i Mellanöstern

Jag noterar att Pierre Schori vill ut ur Afghanistan och in någonstans i trakten av Israel/Palestina. Logiken i det beror ju på vad man tycker är felet med Afghanistaninsatsen. Är det att den inte skulle gå att "vinna"? Är det att civilbefolkningen har en ambivalent inställning? Jag har svårt att se hur man inte i hans nya målregion antingen blir tandlös à la Srebrenica, Kigali, eller kommer att döda civila och/eller hamna i regelrätta strider med IDF. Är det en politik en rödgrön regering vore villig att försvara?

För inte är det väl bara ett rent flaggviftande, i trygg förvissning om att säkerhetsrådet inte skulle godkänna en insats?

Det är mycket möjligt att extern trupp som på allvar tog ansvar för delar av säkerhetssituationen skulle vara en väg framåt, om man fick någon typ av acceptans för det. Det är också troligt att man skulle använda andra metoder än Israel gjorde vid invansionen i Gaza som inleddes i december 2008. De metoderna skulle, förmodligen, i första hand ha inneburit färre (inte noll) döda civila palestinier och fler döda militärer. I det här hypotetiska fallet svenska militärer.

De fantastiska konsekvenserna av att lämna Afghanistan kan vi lämna därhän för tillfället. Den konflikten har ännu inte hunnit göra mig fullt lika desillusionerad som den i Mellanöstern.