(2014?)
De rödgröna har gjort regeringens "aktivietsförbud" för ungdomar till en poäng. Vad handlar det egentligen om?
Vad är det första du gör om du blir arbetslös? Börjar söka jobb, kanske? Det är vad regeringen tycker. Om du är ung och arbetslös behöver det inte vara något direkt fel. Inte omedelbart. Naturligtvis skulle vi helst se att alla som är klara från gymnasiet direkt kan gå in i arbete eller gå vidare till studier. Men för en del är det inte så. Man kanske tar ett sista sommarlov och börjar söka arbete så smått först till hösten. I vilket fall som helst är det rimligt att den första riktiga kontakten med arbetsmarknaden består i just att söka riktiga jobb.
Regeringen har sett till att unga skall bli mer attraktiva att anställa. Genom att sänka arbetsgivaravgiften betydligt blir det billigare att anställa en ung person, något som kan kompensera för att det kanske känns som ett "oprövat kort" utan erfarenhet (framför allt om betygen inte är fläckfria eller det helt saknas referenser från sommarjobb och liknande). Det har man i ryggen som en liten fördel när man söker jobb, från första dagen.
Vad man däremot inte får direkt är en arbetsmarknadspolitisk aktivitet. Man sätts inte direkt i någon vidareutbildning. Det är rimligt, eftersom det blir svårt för både handläggare och den arbetslöse att hitta rätt sorts "botemedel" mot arbetslösheten när det inte finns någon tidigare arbetserfarenhet att bygga på. Någon intervjuträning eller liknande är också svårt när man inte har någon egen erfarenhet att relatera till. Aktiviteter i det skedet skulle låsa in arbetslösa ungdomar och hindra dem från det de i första hand bör göra: söka arbete. Arbetstillfällen är inte statiska, när rätt person dyker upp i precis rätt tid ser man luckor som man annars hade förbisett och kan tillsätta någon. Att såpass få jobb går genom utlysningar kan ses som en brist, men likväl är det faktum.
Om arbetslösheten har varit i mer än några månader kan det vara skäl att se vilken ytterligare hjälp man borde ge, kanske genom en aktivitet, kanske genom att föreslå en plats inom yrkeshögskolan, eller kanske att satsa på akademiska studier (eventuellt efter komplettering på komvux). Men det är en senare fråga. Om man inte själv är motiverad att plugga direkt bör man prova att hitta jobb innan man mer eller mindre tvingas till en ny skolbänk. Många får också jobb inom denna "aktivitetsfria" tid, i någon mån tack vare de sänkta arbetsgivaravgifterna.
De rödgröna gör tvärtom. Aktivitet skall man kunna få från dag 1. Riktigt varför kommer man aldrig fram till. Däremot är det något man inte får från dag 1, och det är den sänkta arbetsgivaravgiften. Den vill de rödgröna bara skall gälla ungdomar som först varit arbetslösa ett halvår. Japp, det korrekta svaret för varje arbetsgivare som inte behöver någon precis nu är "slacka i ett halvår och sök jobbet igen, så kan vi fundera på saken". Den som på något sätt har lite sämre meriter och ännu inte nått upp till sexmånadersgränsen kommer att få stå tillbaka för kamrater som varit arbetslösa ett halvår. Detta gynnar ingen, det skapar inte totalt sett några fler jobb och det kräver att det hela tiden finns en grupp ungdomar som väntar på att uppnå det magiska arbetsfria halvåret (frihalvåret?).
Inom vissa yrken finns också ett problem med att längre erfarenhet tillför väldigt mycket, men att löneskalan är sammanpressad. Det gäller bland annat i en del vårdyrken, men också till exempel i hantverkaryrken. Där borde vi både se till att gymnasieskolan, som det blir från 2011, har ett tydligare yrkesfokus på de praktiska programmen. Efter tre år med en tydlig inriktning borde man också klara ett jobb och det ser vi till, särskilt genom att ge mer praktikinslag.
Den som inte gått yrkesinriktat gymnasium och ändå vill ha jobb utan att gå på högskola kan välja mellan yrkeshögskola (tidigare KY) eller att prova lyckan helt utan erfarenhet. Detsamma gäller den som visserligen gått ett praktiskt program, men inser att man inte passade för den branschen. I det sammanhanget är det bra att öppna för lärlingsanställningar. Det är ett riktigt jobb, ingen gratispraktik och ingen utbildning du behöver låna till. Men det är också ett jobb där du ännu inte är självständig utan får handledning och erfarenhet som är värdefull oavsett om du får stanna efteråt eller inte. Det är alltså ett mellanting mellan en normal anställning och en utbildning. Därför bör lönen också vara lägre (som sagt, för rena utbildningar tvingas man tvärtom låna pengar), men med en tydlig tidsbegränsning och ett spår som leder till ett normalbetalt jobb.
Det här tangerar det Lars Calmfors m.fl. talar om. Men det är viktigt att komma ihåg att lärlingsanställningar inte kommer att innebära att alla under en viss ålder skall ha en lön som reduceras med ett visst procenttal eller något liknande (den rabatten får arbetsgivaren genom sänkt arbetsgivaravgift för unga), utan i stället att man har andra arbetsuppgifter och som sagt någon form av inslag av utbildning eller träning på jobbet.
Egentligen är det något vi borde vara glada över, att många jobb faktiskt har blivit effektiviserade och utvecklade så att det är något man behöver lära sig. Att erfarenhet faktiskt är värd något. För fyrtio år sedan var det tvärtom. Jobben var enklare och de som kom färska ur skolan var klart överlägsna den äldre generationen. Inte för att de var så enormt belästa, utan för att många i deras föräldrageneration hade fått så lite formell utbildning.
onsdag 16 juni 2010
tisdag 15 juni 2010
It all adds up
CSN:s agerande kring återkravsgranskningar har rönt betydande kritik från tekniska utbildningar och nu ökar kraven på tillämpningsändring. Det var ju som sagt ett av exemplen på ett tillfälle när ministerstyre kunde ses som önskvärt (alternativt sunt förnuft inifrån myndigheten). I förbifarten kan också sägas att Sveriges Förenade Studentkårer tycks i princip tysta i frågan. Är man helt upptagen med att klaga på regeringen för andra saker att man inte kan klaga på en till?
Det är givetvis konstigt att undervisningen som en ren formalitet i poäng inte är jämnt fördelad över terminerna och att CSN nu skall haka upp sig på detta när prestationen beräknas (särskilt när man i så fall sett milsvitt mellan fingrarna tidigare). Men det som är ännu konstigare är effekterna av att alltid momentant räkna en termin.
Antag till exempel att man går år 3 på ett program och vill läsa i förväg, tänker att man nog klarar en kurs från fyran. Bör man göra detta? En del kan säg att mer än heltidsstudier alltid är riskfyllt, men även om år 3 går galant, inklusive kursen från fjärde året, löper man fortfarande en markant risk. Den risken består i att man även måste fylla det fjärde året, antingen med en kurs från femman eller någon annan kurs, för att fylla ut luckan. Att ha överpresterat en termin ger ingen som helst möjlighet att ta det lugnt nästa. Att försöka plugga snabbare för att bli klar fortare kan alltså slå tillbaka så att man i stället fråntas sitt studiemedel, om studierna sammantaget bara går medelmåttigt (men inte dåligt) en senare termin.
Hela situationen påminner något om den med fribeloppet, där kallduschen i efterhand kan bli betydande.
Nu finns det skäl för båda regleringarna. Ett "evigt" sparande av avklarade högskolepoäng skulle ge märkliga effekter där man kunde ta ut studiemedel under perioder då man egentligen inte alls pluggade. Ett fribelopp är också ett sätt att bland annat undvika okynnesregistreringar på kvällskurser som ett sätt att få pengar enkelt som bidrag och kredit.
Men vi borde ha ett system för högre utbildning och försörjning i samband med denna som hela tiden kan sporra den som vill att söka en större utmaning, oavsett om det innebär att läsa fler kurser eller jobba. En övernitisk beräkning av vilken termin olika poäng hör till från CSN går åt precis motsatt håll.
Det är givetvis konstigt att undervisningen som en ren formalitet i poäng inte är jämnt fördelad över terminerna och att CSN nu skall haka upp sig på detta när prestationen beräknas (särskilt när man i så fall sett milsvitt mellan fingrarna tidigare). Men det som är ännu konstigare är effekterna av att alltid momentant räkna en termin.
Antag till exempel att man går år 3 på ett program och vill läsa i förväg, tänker att man nog klarar en kurs från fyran. Bör man göra detta? En del kan säg att mer än heltidsstudier alltid är riskfyllt, men även om år 3 går galant, inklusive kursen från fjärde året, löper man fortfarande en markant risk. Den risken består i att man även måste fylla det fjärde året, antingen med en kurs från femman eller någon annan kurs, för att fylla ut luckan. Att ha överpresterat en termin ger ingen som helst möjlighet att ta det lugnt nästa. Att försöka plugga snabbare för att bli klar fortare kan alltså slå tillbaka så att man i stället fråntas sitt studiemedel, om studierna sammantaget bara går medelmåttigt (men inte dåligt) en senare termin.
Hela situationen påminner något om den med fribeloppet, där kallduschen i efterhand kan bli betydande.
Nu finns det skäl för båda regleringarna. Ett "evigt" sparande av avklarade högskolepoäng skulle ge märkliga effekter där man kunde ta ut studiemedel under perioder då man egentligen inte alls pluggade. Ett fribelopp är också ett sätt att bland annat undvika okynnesregistreringar på kvällskurser som ett sätt att få pengar enkelt som bidrag och kredit.
Men vi borde ha ett system för högre utbildning och försörjning i samband med denna som hela tiden kan sporra den som vill att söka en större utmaning, oavsett om det innebär att läsa fler kurser eller jobba. En övernitisk beräkning av vilken termin olika poäng hör till från CSN går åt precis motsatt håll.
lördag 12 juni 2010
Monas retuscheringsguide
Tänk på att många bilder som utger sig för att redovisa verkligheten inte gör det. Var kritisk och låt bli att jämföra dig med någon som genomgått tjugo timmars retusch.
Nästan alla bilder som vill sälja något är retuscherade: tidningsomslag, modereportage, reklam, skivomslag, och så vidare. Här ser du hur enkelt det är att förändra någons utseende.
Citaten kommer från kampanjen Fl!cka, politisk propaganda som inte bedrevs av en myndighet, utan direkt av Socialdepartementet. Nu var Sahlin inte minister där, men hon var 2004 jämställdhetsminister inom Justitiedepartementet under större delen av kampanjtiden och kampanjens avsikt var en debatt kring bl.a. könsroller. Större delen av kampanjen är borta, men retuscheringsguiden kan fortfarande hittas här.
Här skall sägas att själva retuscheringsavslöjandekampanjen kanske var en av de vettigare delarna av Flicka, men projektet som helhet hade brister i många delar vad gäller tilltal, normativitet i sitt försök att bryta normer, och märklig research.
Dock har Sahlin inte givit upp riktigt. I S bildarkiv hittar man tre bilder på Sahlin. Båda solobilderna är hårt retuscherade, vilket många har tagit upp tidigare, men det är ändå de bilder partiet väljer att använda. Det är bara att pricka av de flesta av punkterna från retuscheringsguiden för ett flicktidningsomslag.
Som många har påpekat är det förstås helt att räkna med att en pressbild är retuscherad, men gränsen mellan enstaka brister och en konsekvent förändrad bild går ändå att dra. Och riktigt vad det signalerar att för 6 år sedan gå på krigsstigen mot retuschen till att själva använda den i denna utsträckning, det vet jag inte.
All makt utgår från experterna
Facket ST angriper Regeringen rörande ministerstyre på Brännpunkt. I korthet räknar man upp fall där regeringen går emot remissinstanser eller expertmyndigheter. Exemplen i övrigt på regeringens klåfingrighet är betecknande. Att jämföra diskussionen om obligatorisk A-kassa med obligatoriskt medlemskap i studentkår är intressant. Studentkårerna agerar närmast som fackliga organisationer och driver ofta en relativt aktiv politisk agenda, med inte bara "arbetsgivaren" som målgrupp. En renodlad A-kassa är inte en förening som gör lite av varje, utan mer i linje med sjukförsäkringen. Att vi alla är medlemmar i den statliga sjukförsäkringen är mer ett uttryck för att vi tvingas betala skatt, än ett brott (ideologiskt, om inte juridiskt) mot föreningsfriheten. Men det är klart, i dagens Sverige är A-kassorna tätt kopplade till fack, som ST, som driver politik. Att Naturvårdsverket har synpunkter på Förbifart Stockholm är också naturligt, men det är likaså naturligt att regeringen, med helhetsansvar, kan göra en annan bedömning. Eller att regeringen, med helhetsansvar, betonar högskolans resultat mer än en expertmyndighet som, ärligt talat, i första hand agerar inom sektorn och ser omvärlden som ett förhållandevis diffust koncept.
Men tillbaka till huvudfrågan. Är det största problemet när myndigheter inte följer direktiv, uppdrag och intentioner, eller det motsatta? Fredrik Schulte, riksdagsledamot för M, tar det ett steg längre. Flera myndigheter ger prov på att bedriva aktiv lobbying även sedan beslut har fattats. Försäkringskassan påstås vantolka intentioner, CSN likaså, men i kraft av deras oberoende kan inte regeringen heller direkt rycka in, även om man kan uttala att det inte varit avsikten (uttalanden som myndigheten naturligtvis kan välja att beakta).
Med ministerstyr avses också, strängt taget, att ministern ger order direkt. Regeringen som överhuvud för den verkställande makten kan på regeringssammanträde besluta nära på vad som helst. Och vilken syn har egentligen ST på vem som bör styra, när man ser även propositioner som inte går i linje med myndigheternas egna önskningar, som tecken på ministerstyre? Även när dessa propositioner beslutas av riksdagen? Ser vi, månne, en politisering av politiken? Kanske till och med att makten utgår från folket, genom riksdagen? Vilken tanke...
Men tillbaka till huvudfrågan. Är det största problemet när myndigheter inte följer direktiv, uppdrag och intentioner, eller det motsatta? Fredrik Schulte, riksdagsledamot för M, tar det ett steg längre. Flera myndigheter ger prov på att bedriva aktiv lobbying även sedan beslut har fattats. Försäkringskassan påstås vantolka intentioner, CSN likaså, men i kraft av deras oberoende kan inte regeringen heller direkt rycka in, även om man kan uttala att det inte varit avsikten (uttalanden som myndigheten naturligtvis kan välja att beakta).
Med ministerstyr avses också, strängt taget, att ministern ger order direkt. Regeringen som överhuvud för den verkställande makten kan på regeringssammanträde besluta nära på vad som helst. Och vilken syn har egentligen ST på vem som bör styra, när man ser även propositioner som inte går i linje med myndigheternas egna önskningar, som tecken på ministerstyre? Även när dessa propositioner beslutas av riksdagen? Ser vi, månne, en politisering av politiken? Kanske till och med att makten utgår från folket, genom riksdagen? Vilken tanke...
Nycken för Dagen
Läger för HBTQ-personer med kristen åskådning? Verkar rimligt. I många sammanhang för organiserad ungdom (om den inte är uttalat kristen) kan en kristen syn ses som lite kufisk, att man själv är allmänt oövertänkt eller rent sjuk. Om det dessutom handlar om sexuell läggning, där kyrkan och kristenheten inte har den bästa track record, kan det förstås också ses som motiverat. Men religion är mångfacetterad.
Därför verkar det väldigt rimligt att vilja annonsera i den (frikyrkligt) kristna tidingen Dagen om man vill hitta deltagare i ett sådant läger, som inte redan själv är organiserade. Och det brukar ju vara poängen med läger för olika organisationer, att hitta nya aktiva för resten av årets mindre flashiga aktiviteter.
Men Dagen vägrar. Läsare kan bli upprörda. Naturligtvis har man rätt att stoppa annonser. Men lika väl som det säger något om dagstidningar att utan vidare debatt stoppa annonser från Sverigedemokraterna, säger det något om Dagen att hänvisa till att slippa motivera sig att stoppa EKHO:s läger. Här är det dessutom något man borde kunna se som positivt. Ungdomarna får ett läger med en ekumenisk kristen inriktning, snarare än något helt annat.
Men det finns mer som är intressant. Dels är det att det är (Svenska) Kyrkans tidning som först skriver om detta, med en snarast kritisk ton. Det visar väl lite på bredden inom svensk kristenhet. Det andra är att Dagens chefredaktör också hänvisar till att hon inte tror att målgruppen skulle läsa tidningen. Själva tanken att det är fler som ser en tidning än som läser den aktivt dök inte upp och visst visar det också på en väldig uppgivenhet kring läsekretsen om 20-30 år om man tror att det bara är äldre och inte ungdomar/unga vuxna, som ens bläddrar i den. Det skriver också LUF:s förbundsordförande Adam Cwejman om.
Därför verkar det väldigt rimligt att vilja annonsera i den (frikyrkligt) kristna tidingen Dagen om man vill hitta deltagare i ett sådant läger, som inte redan själv är organiserade. Och det brukar ju vara poängen med läger för olika organisationer, att hitta nya aktiva för resten av årets mindre flashiga aktiviteter.
Men Dagen vägrar. Läsare kan bli upprörda. Naturligtvis har man rätt att stoppa annonser. Men lika väl som det säger något om dagstidningar att utan vidare debatt stoppa annonser från Sverigedemokraterna, säger det något om Dagen att hänvisa till att slippa motivera sig att stoppa EKHO:s läger. Här är det dessutom något man borde kunna se som positivt. Ungdomarna får ett läger med en ekumenisk kristen inriktning, snarare än något helt annat.
Men det finns mer som är intressant. Dels är det att det är (Svenska) Kyrkans tidning som först skriver om detta, med en snarast kritisk ton. Det visar väl lite på bredden inom svensk kristenhet. Det andra är att Dagens chefredaktör också hänvisar till att hon inte tror att målgruppen skulle läsa tidningen. Själva tanken att det är fler som ser en tidning än som läser den aktivt dök inte upp och visst visar det också på en väldig uppgivenhet kring läsekretsen om 20-30 år om man tror att det bara är äldre och inte ungdomar/unga vuxna, som ens bläddrar i den. Det skriver också LUF:s förbundsordförande Adam Cwejman om.
fredag 11 juni 2010
Finnes: Livs levande ung folkpartist
Ekot skapar nyheter, DN rapporterar. Uppgifterna haglar. Bara 10 procent av folkpartisterna är unga, i betydelsen 18-29 år. Vilken tur att undertecknad är med!
Men lite lustigt är det förstås. För de flesta partier och de flesta valkretsar är det 1-2 personer som faktiskt blir valda. Listorna innehåller däremot ofta 30 namn eller mer. En person på en placering en bit längre ned (som jag själv) kan förstås kryssa in sig, men om vi skall se till tidigare riksdagsval rör det sig om en handfull personer i hela riket som kommer in genom kryss och som inte skulle ha kommit in annars. Åldersfördelningen på listorna som helhet, för riksdagsvalet, säger alltså ingenting. När jag tittade på listor för övriga partier i vårt län fanns det också radikala skillnader i var de unga kandidater som ändå fanns med på listorna fanns placerade. V, som faller bäst ut på riksnivå, hade ett antal även i Uppsala, men på direkt undangömd plats.
Ekots mest förstorade eller felrapporterade nyhet är annars den om moderaternas listor. Bara 41 % kvinnor! Skandal! Snittet för alla partier är visserligen 45 %. Återigen är det mycket mer intressant att titta på, exempelvis, vilken könsfördelning riksdagsgruppen skulle få. Även perfekt varvade listor kan ge skeva effekter, om många valkretsar "råkar" varva med samma kön först.
(Det Ekot bara nämnde i förbifarten är däremot enskilda län där M verkar ha slirat rejält och har en direkt brist på kvinnliga kandidater. Det förtjänar att belysas. Men där är det inte bara M som syndar där. Tyvärr verkar Ekot inte publicera det nedbrutet på län.)
Som synes har jag fallit för hela "presentera en undersökning"-grejen. Alltså kan man återigen konstatera det jag tycker är de mest uppseendeväckande glimtarna. Dels har S tappat förstaplatsen med höginkomsttagare. Den har intagits av M i stället. Men det är väldigt jämnt. 47 % av moderaterna och 45 % av S har årsinkomst över 400 000 (här är glappet stort till Folkpartiet på tredje plats med 36 %). S har också det klart lägsta antalet kandidater med årsinkomst under 200 000, bara lite mer än en av tio. Där ligger hälften av befolkningen som helhet, var femte moderat och var tredje miljöpartist. Måste man ha en rejäl lön för att få kandidera för S?
Om man lägger samman detta med SCB:s nedbrytning av partisympatier på inkomstgrupper ser man att det tycks vara så att hälften av S-kandidaterna kommer från inkomstskikt
där man har en försumbar andel av sina egna sympatisörer.
Men lite lustigt är det förstås. För de flesta partier och de flesta valkretsar är det 1-2 personer som faktiskt blir valda. Listorna innehåller däremot ofta 30 namn eller mer. En person på en placering en bit längre ned (som jag själv) kan förstås kryssa in sig, men om vi skall se till tidigare riksdagsval rör det sig om en handfull personer i hela riket som kommer in genom kryss och som inte skulle ha kommit in annars. Åldersfördelningen på listorna som helhet, för riksdagsvalet, säger alltså ingenting. När jag tittade på listor för övriga partier i vårt län fanns det också radikala skillnader i var de unga kandidater som ändå fanns med på listorna fanns placerade. V, som faller bäst ut på riksnivå, hade ett antal även i Uppsala, men på direkt undangömd plats.
Ekots mest förstorade eller felrapporterade nyhet är annars den om moderaternas listor. Bara 41 % kvinnor! Skandal! Snittet för alla partier är visserligen 45 %. Återigen är det mycket mer intressant att titta på, exempelvis, vilken könsfördelning riksdagsgruppen skulle få. Även perfekt varvade listor kan ge skeva effekter, om många valkretsar "råkar" varva med samma kön först.
(Det Ekot bara nämnde i förbifarten är däremot enskilda län där M verkar ha slirat rejält och har en direkt brist på kvinnliga kandidater. Det förtjänar att belysas. Men där är det inte bara M som syndar där. Tyvärr verkar Ekot inte publicera det nedbrutet på län.)
Som synes har jag fallit för hela "presentera en undersökning"-grejen. Alltså kan man återigen konstatera det jag tycker är de mest uppseendeväckande glimtarna. Dels har S tappat förstaplatsen med höginkomsttagare. Den har intagits av M i stället. Men det är väldigt jämnt. 47 % av moderaterna och 45 % av S har årsinkomst över 400 000 (här är glappet stort till Folkpartiet på tredje plats med 36 %). S har också det klart lägsta antalet kandidater med årsinkomst under 200 000, bara lite mer än en av tio. Där ligger hälften av befolkningen som helhet, var femte moderat och var tredje miljöpartist. Måste man ha en rejäl lön för att få kandidera för S?
Om man lägger samman detta med SCB:s nedbrytning av partisympatier på inkomstgrupper ser man att det tycks vara så att hälften av S-kandidaterna kommer från inkomstskikt
där man har en försumbar andel av sina egna sympatisörer.
torsdag 10 juni 2010
Förbannad lögn, telefonterror och SCB
Alliansens Baghdad Bob är tillbaka. Jag skall förklara varför SCB kan ha fel, på en massa olika sätt. De kan förstås ha rätt, eller mer än rätt, också.
Begrunda först diagrammet nedan. Tänk en stund.
Jag ber om ursäkt för att det är snabbt ritat, jag satt på styrelsemöte hela morgonen.
I alla fall kan vi se att det finns blå, röda och gröna staplar. De blå staplarna avser den grupp som faktiskt sa till SCB vad de skulle rösta på om det vore riksdagsval idag. Om man tar de siffrorna rakt av VINNER ALLIANSEN med 0,38 procentenheter. Dött lopp med andra ord.
SCB frågar däremot inte bara det. Man frågar vilka partisympatier de svarande har. En del svarande har en sympati, men vill inte svara vad man faktiskt skulle rösta på. En del svarar också (av taktiska skäl, för att man ändå föredrar en viss kandidat, eller liknande) ett annat parti än den egna favoriten som det man faktiskt skulle rösta på. SCB använder siffrorna för sympatier för att "fylla i" siffrorna för den grupp som inte direkt anger parti. I de här siffrorna är det 46,4 till alliansen och 49,3 till de rödgröna.
Det som är verkligt intressant med SCB:s partisympatiundersökningar är däremot att man också försöker skatta det verkliga valresultatet. Något snabbt tar man då hänsyn till bortfall. Man ökar talen för grupper där man vet att man lyckats nå få personer i sina paneler. De grupperna definieras utifrån region i landet och parti man röstade på 2006. Man gör alltså ingen direkt kompensation för ålder, livssituation eller liknande. Dessutom gör man en bedömning av individens sannolikhet att faktiskt rösta utifrån en delvis mer komplicerad modell med liknande variabler. Jag vet inte detaljerna i den modellen, men utfallet är att SCB:s korrigerade siffror förutset en mycket större seger för de rödgröna än de rena svaren om vad man skulle rösta på, eller vilka sympatier man har.
Det kan tyckas märkligt. Kompenserande för förväntat valdeltagande "borde" innebära att alliansen skulle få en liten bonus, eftersom man i allmänhet har högre deltagande där. De egna siffrorna från SCB visar att det förväntade valdeltagandet bara skiljer på marginalen mellan partierna. Prognosen totalt är också det lägsta valdeltagandet på 30 år (med några decimaler av en procentenhet).
Återstår gör alltså bortfallet. Större delen av de rödgrönas seger beror på att den modell som använts, indirekt, antar att rödgröna väljare är sämre på att svara i telefon och att de "motsvarande" personer man har lyckats nå kan kompensera för bortfallet.
Bortfall beror på flera saker, som att man är osäker eller vägrar svara. Men jag väljer att fokusera på en annan grupp, gruppen med personer som SCB valde ut till urvalet, men som sedan inte går att nå. Det beror på att de inte svarar i telefon eller att SCB inte hittar något listat telefonnummer. I gruppen 30-34 år har den växt från 10 % i maj 2006 till 25 % i maj 2010. Jag menar att det i hög grad är kopplat till livsstil. Det rör sig om personer som inte har fast telefon och inte alltid något annat listat nummer. Det är en utveckling vi kan koppla till vissa grupper. Om Piratpartiet vore en reell faktor i valet skulle deras sympatisörer möjligen vara urtypen, men det finns fler. En iPhone-effekt, om man så vill. Bortfallet av detta slag allmänt har stigit från 12 till 18 % de senaste fyra åren och är markant högt i fler grupper nu än tidigare, främst unga. Beroende på hur den strukturella effekten på den ökningen ser ut kan tidigare metoder för att kompensera vara bristfälliga. Att sakna listat telefonnummer är idag inte nödvändigtvis ett tecken på utslagning.
Vidare använder SCB sig av en panel där 1/3 byts ut varje gång. 1/3 av den nuvarande panelen valdes ut i november och fick frågan då, 1/3 valdes ut i maj. Från andra områden är det inte omöjligt att tro att det finns en något ökad tröghet där. Den som har ombetts ta ställning och svara på frågorna vid ett tidigare tillfälle kommer, allt annat lika, att vara lite mer benägen att svara precis samma sak, särskilt om man för tillfället är lite osäker. Större delen av frågorna i SCB-undersökningen (70 %) ställdes också i första halvan av maj, då debatten efter de rödgrönas skuggbudget precis hade börjat. Om det dessutom finns en tendens av tröghetseffekt kan somliga tillfrågade inte ha "hunnit" ändra sig. Flera andra undersökningar som har presenterats senare har indikerat att en förändrad trend pågår under den här perioden.
Naturligtvis kan SCB ha rätt. Data på enskilda delar av befolkningen är i vilket fall som helst en guldgruva. Men den som läser in en rödgrön seger i de här resultaten förlitar sig på kompensationsmetoder som har sin grund i 80-talet. Bara att använda riksdagsröst 2006 som gruppdefinierande kan vara riskabelt, på grund av det blotta faktum att Alliansen vann då. Inom gruppen "moderata väljare 2006" återfinns nyvunna från S, allmänborgerliga och kärnmoderater. Deras beteende i år vad gäller benägenhet att rösta och bortfall från enkäten behandlas exakt likadant. Och det totala bortfallet bland väljare under 40 är bedövande och har bytt karaktär.
Vad den här undersökningen INTE ger är större säkerhet genom det större urvalet. 2000 eller 6000 tillfrågade minskar storleken på osäkerhetsintervallen, men det som skiljer mellan instituten är inte den typen av stickprovsfel, utan systematiska fel. Dem kommer man inte undan (direkt) genom ett större underlag, utan möjligen genom det större frågebatteriet och genom att välja ut panelgrupperna på ett "bättre" sätt. Alla som försöker mäta riksdagsopinion dras med problemet hur rådata skall kompenseras, men det är ändå tänkvärt att rådata ger moderaterna som klart största parti, alliansen som marginellt största block, men C och KD båda utanför riksdagen. Dock visar andra delar av undersökningen att en stor del av osäkerheten bland borgerliga väljare ligger i valet mellan M och småpartierna (i första hand FP, men C och KD får sin del av sleven). Kamrat fyra procent har alla chanser att komma till liv i blå tappning.
DN SvD SvD
Begrunda först diagrammet nedan. Tänk en stund.
Jag ber om ursäkt för att det är snabbt ritat, jag satt på styrelsemöte hela morgonen.
I alla fall kan vi se att det finns blå, röda och gröna staplar. De blå staplarna avser den grupp som faktiskt sa till SCB vad de skulle rösta på om det vore riksdagsval idag. Om man tar de siffrorna rakt av VINNER ALLIANSEN med 0,38 procentenheter. Dött lopp med andra ord.
SCB frågar däremot inte bara det. Man frågar vilka partisympatier de svarande har. En del svarande har en sympati, men vill inte svara vad man faktiskt skulle rösta på. En del svarar också (av taktiska skäl, för att man ändå föredrar en viss kandidat, eller liknande) ett annat parti än den egna favoriten som det man faktiskt skulle rösta på. SCB använder siffrorna för sympatier för att "fylla i" siffrorna för den grupp som inte direkt anger parti. I de här siffrorna är det 46,4 till alliansen och 49,3 till de rödgröna.
Det som är verkligt intressant med SCB:s partisympatiundersökningar är däremot att man också försöker skatta det verkliga valresultatet. Något snabbt tar man då hänsyn till bortfall. Man ökar talen för grupper där man vet att man lyckats nå få personer i sina paneler. De grupperna definieras utifrån region i landet och parti man röstade på 2006. Man gör alltså ingen direkt kompensation för ålder, livssituation eller liknande. Dessutom gör man en bedömning av individens sannolikhet att faktiskt rösta utifrån en delvis mer komplicerad modell med liknande variabler. Jag vet inte detaljerna i den modellen, men utfallet är att SCB:s korrigerade siffror förutset en mycket större seger för de rödgröna än de rena svaren om vad man skulle rösta på, eller vilka sympatier man har.
Det kan tyckas märkligt. Kompenserande för förväntat valdeltagande "borde" innebära att alliansen skulle få en liten bonus, eftersom man i allmänhet har högre deltagande där. De egna siffrorna från SCB visar att det förväntade valdeltagandet bara skiljer på marginalen mellan partierna. Prognosen totalt är också det lägsta valdeltagandet på 30 år (med några decimaler av en procentenhet).
Återstår gör alltså bortfallet. Större delen av de rödgrönas seger beror på att den modell som använts, indirekt, antar att rödgröna väljare är sämre på att svara i telefon och att de "motsvarande" personer man har lyckats nå kan kompensera för bortfallet.
Bortfall beror på flera saker, som att man är osäker eller vägrar svara. Men jag väljer att fokusera på en annan grupp, gruppen med personer som SCB valde ut till urvalet, men som sedan inte går att nå. Det beror på att de inte svarar i telefon eller att SCB inte hittar något listat telefonnummer. I gruppen 30-34 år har den växt från 10 % i maj 2006 till 25 % i maj 2010. Jag menar att det i hög grad är kopplat till livsstil. Det rör sig om personer som inte har fast telefon och inte alltid något annat listat nummer. Det är en utveckling vi kan koppla till vissa grupper. Om Piratpartiet vore en reell faktor i valet skulle deras sympatisörer möjligen vara urtypen, men det finns fler. En iPhone-effekt, om man så vill. Bortfallet av detta slag allmänt har stigit från 12 till 18 % de senaste fyra åren och är markant högt i fler grupper nu än tidigare, främst unga. Beroende på hur den strukturella effekten på den ökningen ser ut kan tidigare metoder för att kompensera vara bristfälliga. Att sakna listat telefonnummer är idag inte nödvändigtvis ett tecken på utslagning.
Vidare använder SCB sig av en panel där 1/3 byts ut varje gång. 1/3 av den nuvarande panelen valdes ut i november och fick frågan då, 1/3 valdes ut i maj. Från andra områden är det inte omöjligt att tro att det finns en något ökad tröghet där. Den som har ombetts ta ställning och svara på frågorna vid ett tidigare tillfälle kommer, allt annat lika, att vara lite mer benägen att svara precis samma sak, särskilt om man för tillfället är lite osäker. Större delen av frågorna i SCB-undersökningen (70 %) ställdes också i första halvan av maj, då debatten efter de rödgrönas skuggbudget precis hade börjat. Om det dessutom finns en tendens av tröghetseffekt kan somliga tillfrågade inte ha "hunnit" ändra sig. Flera andra undersökningar som har presenterats senare har indikerat att en förändrad trend pågår under den här perioden.
Naturligtvis kan SCB ha rätt. Data på enskilda delar av befolkningen är i vilket fall som helst en guldgruva. Men den som läser in en rödgrön seger i de här resultaten förlitar sig på kompensationsmetoder som har sin grund i 80-talet. Bara att använda riksdagsröst 2006 som gruppdefinierande kan vara riskabelt, på grund av det blotta faktum att Alliansen vann då. Inom gruppen "moderata väljare 2006" återfinns nyvunna från S, allmänborgerliga och kärnmoderater. Deras beteende i år vad gäller benägenhet att rösta och bortfall från enkäten behandlas exakt likadant. Och det totala bortfallet bland väljare under 40 är bedövande och har bytt karaktär.
Vad den här undersökningen INTE ger är större säkerhet genom det större urvalet. 2000 eller 6000 tillfrågade minskar storleken på osäkerhetsintervallen, men det som skiljer mellan instituten är inte den typen av stickprovsfel, utan systematiska fel. Dem kommer man inte undan (direkt) genom ett större underlag, utan möjligen genom det större frågebatteriet och genom att välja ut panelgrupperna på ett "bättre" sätt. Alla som försöker mäta riksdagsopinion dras med problemet hur rådata skall kompenseras, men det är ändå tänkvärt att rådata ger moderaterna som klart största parti, alliansen som marginellt största block, men C och KD båda utanför riksdagen. Dock visar andra delar av undersökningen att en stor del av osäkerheten bland borgerliga väljare ligger i valet mellan M och småpartierna (i första hand FP, men C och KD får sin del av sleven). Kamrat fyra procent har alla chanser att komma till liv i blå tappning.
DN SvD SvD
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
