(2014?)Begrunda först diagrammet nedan. Tänk en stund.
Jag ber om ursäkt för att det är snabbt ritat, jag satt på styrelsemöte hela morgonen.
I alla fall kan vi se att det finns blå, röda och gröna staplar. De blå staplarna avser den grupp som faktiskt sa till SCB vad de skulle rösta på om det vore riksdagsval idag. Om man tar de siffrorna rakt av VINNER ALLIANSEN med 0,38 procentenheter. Dött lopp med andra ord.
SCB frågar däremot inte bara det. Man frågar vilka partisympatier de svarande har. En del svarande har en sympati, men vill inte svara vad man faktiskt skulle rösta på. En del svarar också (av taktiska skäl, för att man ändå föredrar en viss kandidat, eller liknande) ett annat parti än den egna favoriten som det man faktiskt skulle rösta på. SCB använder siffrorna för sympatier för att "fylla i" siffrorna för den grupp som inte direkt anger parti. I de här siffrorna är det 46,4 till alliansen och 49,3 till de rödgröna.
Det som är verkligt intressant med SCB:s partisympatiundersökningar är däremot att man också försöker skatta det verkliga valresultatet. Något snabbt tar man då hänsyn till bortfall. Man ökar talen för grupper där man vet att man lyckats nå få personer i sina paneler. De grupperna definieras utifrån region i landet och parti man röstade på 2006. Man gör alltså ingen direkt kompensation för ålder, livssituation eller liknande. Dessutom gör man en bedömning av individens sannolikhet att faktiskt rösta utifrån en delvis mer komplicerad modell med liknande variabler. Jag vet inte detaljerna i den modellen, men utfallet är att SCB:s korrigerade siffror förutset en mycket större seger för de rödgröna än de rena svaren om vad man skulle rösta på, eller vilka sympatier man har.
Det kan tyckas märkligt. Kompenserande för förväntat valdeltagande "borde" innebära att alliansen skulle få en liten bonus, eftersom man i allmänhet har högre deltagande där. De egna siffrorna från SCB visar att det förväntade valdeltagandet bara skiljer på marginalen mellan partierna. Prognosen totalt är också det lägsta valdeltagandet på 30 år (med några decimaler av en procentenhet).
Återstår gör alltså bortfallet. Större delen av de rödgrönas seger beror på att den modell som använts, indirekt, antar att rödgröna väljare är sämre på att svara i telefon och att de "motsvarande" personer man har lyckats nå kan kompensera för bortfallet.
Bortfall beror på flera saker, som att man är osäker eller vägrar svara. Men jag väljer att fokusera på en annan grupp, gruppen med personer som SCB valde ut till urvalet, men som sedan inte går att nå. Det beror på att de inte svarar i telefon eller att SCB inte hittar något listat telefonnummer. I gruppen 30-34 år har den växt från 10 % i maj 2006 till 25 % i maj 2010. Jag menar att det i hög grad är kopplat till livsstil. Det rör sig om personer som inte har fast telefon och inte alltid något annat listat nummer. Det är en utveckling vi kan koppla till vissa grupper. Om Piratpartiet vore en reell faktor i valet skulle deras sympatisörer möjligen vara urtypen, men det finns fler. En iPhone-effekt, om man så vill. Bortfallet av detta slag allmänt har stigit från 12 till 18 % de senaste fyra åren och är markant högt i fler grupper nu än tidigare, främst unga. Beroende på hur den strukturella effekten på den ökningen ser ut kan tidigare metoder för att kompensera vara bristfälliga. Att sakna listat telefonnummer är idag inte nödvändigtvis ett tecken på utslagning.
Vidare använder SCB sig av en panel där 1/3 byts ut varje gång. 1/3 av den nuvarande panelen valdes ut i november och fick frågan då, 1/3 valdes ut i maj. Från andra områden är det inte omöjligt att tro att det finns en något ökad tröghet där. Den som har ombetts ta ställning och svara på frågorna vid ett tidigare tillfälle kommer, allt annat lika, att vara lite mer benägen att svara precis samma sak, särskilt om man för tillfället är lite osäker. Större delen av frågorna i SCB-undersökningen (70 %) ställdes också i första halvan av maj, då debatten efter de rödgrönas skuggbudget precis hade börjat. Om det dessutom finns en tendens av tröghetseffekt kan somliga tillfrågade inte ha "hunnit" ändra sig. Flera andra undersökningar som har presenterats senare har indikerat att en förändrad trend pågår under den här perioden.
Naturligtvis kan SCB ha rätt. Data på enskilda delar av befolkningen är i vilket fall som helst en guldgruva. Men den som läser in en rödgrön seger i de här resultaten förlitar sig på kompensationsmetoder som har sin grund i 80-talet. Bara att använda riksdagsröst 2006 som gruppdefinierande kan vara riskabelt, på grund av det blotta faktum att Alliansen vann då. Inom gruppen "moderata väljare 2006" återfinns nyvunna från S, allmänborgerliga och kärnmoderater. Deras beteende i år vad gäller benägenhet att rösta och bortfall från enkäten behandlas exakt likadant. Och det totala bortfallet bland väljare under 40 är bedövande och har bytt karaktär.
Vad den här undersökningen INTE ger är större säkerhet genom det större urvalet. 2000 eller 6000 tillfrågade minskar storleken på osäkerhetsintervallen, men det som skiljer mellan instituten är inte den typen av stickprovsfel, utan systematiska fel. Dem kommer man inte undan (direkt) genom ett större underlag, utan möjligen genom det större frågebatteriet och genom att välja ut panelgrupperna på ett "bättre" sätt. Alla som försöker mäta riksdagsopinion dras med problemet hur rådata skall kompenseras, men det är ändå tänkvärt att rådata ger moderaterna som klart största parti, alliansen som marginellt största block, men C och KD båda utanför riksdagen. Dock visar andra delar av undersökningen att en stor del av osäkerheten bland borgerliga väljare ligger i valet mellan M och småpartierna (i första hand FP, men C och KD får sin del av sleven). Kamrat fyra procent har alla chanser att komma till liv i blå tappning.
DN SvD SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar