All makt utgår från experterna

Facket ST angriper Regeringen rörande ministerstyre på Brännpunkt. I korthet räknar man upp fall där regeringen går emot remissinstanser eller expertmyndigheter. Exemplen i övrigt på regeringens klåfingrighet är betecknande. Att jämföra diskussionen om obligatorisk A-kassa med obligatoriskt medlemskap i studentkår är intressant. Studentkårerna agerar närmast som fackliga organisationer och driver ofta en relativt aktiv politisk agenda, med inte bara "arbetsgivaren" som målgrupp. En renodlad A-kassa är inte en förening som gör lite av varje, utan mer i linje med sjukförsäkringen. Att vi alla är medlemmar i den statliga sjukförsäkringen är mer ett uttryck för att vi tvingas betala skatt, än ett brott (ideologiskt, om inte juridiskt) mot föreningsfriheten. Men det är klart, i dagens Sverige är A-kassorna tätt kopplade till fack, som ST, som driver politik. Att Naturvårdsverket har synpunkter på Förbifart Stockholm är också naturligt, men det är likaså naturligt att regeringen, med helhetsansvar, kan göra en annan bedömning. Eller att regeringen, med helhetsansvar, betonar högskolans resultat mer än en expertmyndighet som, ärligt talat, i första hand agerar inom sektorn och ser omvärlden som ett förhållandevis diffust koncept.

Men tillbaka till huvudfrågan. Är det största problemet när myndigheter inte följer direktiv, uppdrag och intentioner, eller det motsatta? Fredrik Schulte, riksdagsledamot för M, tar det ett steg längre. Flera myndigheter ger prov på att bedriva aktiv lobbying även sedan beslut har fattats. Försäkringskassan påstås vantolka intentioner, CSN likaså, men i kraft av deras oberoende kan inte regeringen heller direkt rycka in, även om man kan uttala att det inte varit avsikten (uttalanden som myndigheten naturligtvis kan välja att beakta).

Med ministerstyr avses också, strängt taget, att ministern ger order direkt. Regeringen som överhuvud för den verkställande makten kan på regeringssammanträde besluta nära på vad som helst. Och vilken syn har egentligen ST på vem som bör styra, när man ser även propositioner som inte går i linje med myndigheternas egna önskningar, som tecken på ministerstyre? Även när dessa propositioner beslutas av riksdagen? Ser vi, månne, en politisering av politiken? Kanske till och med att makten utgår från folket, genom riksdagen? Vilken tanke...