Ju fler kockar desto fler timmar

Schlyter och Schyman (med Schlaug i bakgrunden) fortsätter att dela på jobbet att skriva debattartiklar. Man kan fundera lite över hur det har gått till. Har de suttit båda två och skrivit i samma Google Docs-dokument, eller tittat varandra över axeln?

Att dela upp arbete på fler personer kräver mer koordination. I mjukvaruutvecklingsprojekt talas det ofta om "the mythical man-month" (ursprungligen en bok i ämnet). Ett försenat projekt blir ännu mer försenat om man tillför mer personal. Den inre kommunikationen i ett projekt växer kvadratiskt med antalet medarbetare.

I vissa yrken är detta dominerande. Vi effektiviserar på olika sätt och når framsteg och produktivitetsökningar just genom att ett mindre antal personer kan hålla reda på de faktorer som måste koordineras. Större företag och organisationer fungerar idag jämfört med tidigare, delvis just genom att vi har bättre kommunikations- och beslutsformer. Små företag är samtidigt ofta effektiva, trots att man inte har experter på allt, genom att enskilda kan överblicka och kommunicera.

Schyman och Schlyter anför att produktiviteten ökar snabbare än BNP och att vi därför "måste" minska arbetstiden. Det vi måste fråga oss är om de sjukskrivna idag är sjukskrivna för att det inte finns arbete att utföra. Är studenterna studenter för att det inte finns arbete att utföra? Är arbetslösa arbetslösa för att det inte finns arbete att utföra?

Jag tror inte det. Det är möjligt att sjukskrivna blir sjuka på grund av en för hög arbetsbelastning. Facken bör i så fall söka arbetstidsförkortningar, vilket man också har fått. Vi har fler klämdagar, tidigare fredagar, extra semesterdagar när man passerat en viss ålder, allt beroende på avtal. Och många som upplever en betydande sammantagen livsstress är deltidsarbetande. Studenterna studerar antingen av intresse, ett livsstilsval med minskad livsarbetstid som följd, eller för att den högre produktiviteten per arbetad timme kräver dessa förberedelser. (Om vi ignorerar Joseph Stiglitz-resonemang om utbildning som markör för förmågan att anstränga sig, snarare än för det man faktiskt uppnår. Det är ett viktigt resonemang och synsätt i sammanhanget, men man kan inte nämna allt, jämt.)

De arbetslösa, slutligen, är givetvis arbetslösa för att de inte har funnit arbete. Ung vänster och andra gör ofta en poäng av att "högern" vill hålla arbetslösheten hög för att hålla lönerna nere. Förvisso vill man inte ha en ständigt accelererande inflation och lediga tjänster bör kunna besättas. Det förutsätter någon form av arbetslöshet i vissa perioder. Men den totala arbetslösheten i befolkningen har relativt lite med det att göra. Personer som bor på punkt A när möjligt arbete finns på punkt B är inte en arbetslöshet som håller lönerna nere, eftersom de kandidater som finns på punkt B inte känner av konkurrensen! Personer utan (specifik) högskolekompetens, när sådan faktiskt krävs, håller inte nere lönerna! Men flera delar av arbetslösheten är just strukturella. Personerna som kan ta dagens jobb, med bibehållen produktivitet, är få, även om vi ignorerar mythical man-month-aspekten.

Om vi går ned i arbetstid skulle jag alltså påstå att det är troligt att produktiviteten, överlag, sjunker. Det producerade värdet per timme blir lägre, särskilt eftersom jag menar att de tendenser som orsakar detta blir viktigare i branscher med högt förädlingsvärde. Möjligheten till tillväxt, som skulle kunna omsättas till en verklig och effektiv arbetstiddssänkning för den som faktiskt efterfrågar det, minskar ytterligare.

Där ligger väl knuten. Det Schlyter och Schyman vill är en förändring som personerna inte själva tycks intresserade av. Jag har redan antytt att den normerade arbetstiden i praktiken har sjunkit, definitivt sett över livet och ännu mer sedd som andel av livet. Men även alltså veckoarbetstiden. Att det inte går fortare beror på att människor hellre har valt Thailandsresa, Finlandskryssning, platt-TV, äta ute (eller äta bättre än 70-talets personalmatsal)...eller högre standard inom äldreomsorgen under de senaste 30 åren. Det sista, att även den ökade offentliga konsumtionen är ett skäl till den upprätthållda arbetstiden, är också intressant.

Det konstigaste av allt är ju att den tidigare vägen att minska nettoarbetet, men öka antalet "arbetade timmar" i ekonomin, har varit att göra hushållsarbete till lönearbete. Det har kunnat ske genom maskiner, som kostar lönearbete i inköp. Det kan ske genom att omvandla eget arbete till tjänster man köper. Men där finns i stället nu ett oväntat stigma, inte bara för att det egna hemmet skulle vara en privat sfär, utan för att det skulle vara fult på ett djupare plan. Vi måste dela på samma arbeten som de som redan görs och vi får lön för, oavsett om det är det svåra eller det lätta sättet att minska ett "ohållbart resursutnyttjande", "få alla i arbete" eller "bli lyckligare".

Globaliseringsrådets kanslis slutrapport innehåller i sammanhanget mindre lovande läsning, med reallöneminskningar för alla yrkeskategorier inom några decennier (fortare för lägre utbildningsnivåer). Minskad arbetstid klingar illa med det. Detta beror återigen i hög grad på försörjningsbördan med äldre. Jag vill hoppas att automatisering och mekanisering av fler områden kommer att leda längre där. Vilken hjälp äldre kan få i vardagen med både bättre medicinsk teknik och bättre vårdande teknik, som kan ge större möjligheter till ett självständigt och rikt liv, missas i enkla framskrivningar med konstanta faktorer. Den ekonomiska tillväxten har pågått stadigt sett i ett fågelperspektiv, men de små och stora omvälvningar av samhället och människors sätt att leva som möjliggjort den och möjliggjorts av den berättar en helt annan historia.