Rättsstat när myndigheterna felar

Vissa länder har författningsdomstolar och ett system för överklagande som är mer oberoende av myndigheterna själva. Så ej i Sverige. Förutom i de fall då Sverige åtagit sig att införliva lagstiftning utifrån (främst EU-rätt) kan bara i undantagsfall exempelvis grundlagen användas för att förklara att ett beslut från riksdag (och i vissa fall även regering) är felaktigt.

Därtill är de övervakande myndigheterna också benägna att tolka så ännu bredare. Det var det fristående Centrum för rättvisa som bedrev gerillajuridik för att skjuta positiv särbehandling i sank, genom att diskrimineringslagstiftning skulle vägas mot förordning. Lagstiftningen om åldersdiskriminering är ännu svagare. Det är förstås rimligt på ett sätt. Det finns en massa medvetna gränser. Det är också sant att det är en form av indirekt diskriminering, när man riktar in sig på använd kursplan och inte födelseår i sig. Men det är också potentiellt oroande att de myndigheter som skall övervaka övriga tar så lätt på saken.

Det är också byråkratiskt praktiskt, men inte så tryggt för den enskilde, hur man överklagar ett myndighetsbeslut: du skall skriva till samma myndighet som fattade beslutet! De skall sedan överväga igen, bedöma om överklagandet är befogat och direkt se vilka övriga handlingar man vill skicka med som svar på medborgarens inlaga. Att själva överklagandet behandlas av en annan nämnd eller förvaltningsdomstol är förstås tur, men särskilt för den som på något vis drar sig kan det kännas olustigt att vända sig till samma part igen (särskilt som man förmodligen redan ifrågasatt beslutet innan man försöker överklaga).

Jag har också skrivit tidigare vad jag tycker i sakfrågan: de nya reglerna, där gymnasiebetyg före 2002 aldrig kan ge den nya nivån 22,5, är problematiska. Utfallet nu med många sökande understryker det. Även utan nya meritpoäng skulle antagningspoängen ha stigit betydligt eller slagit nära taket på flera utbildningar.

Men lite kan man också undra över myndigheternas ansvar. Reglerna kan betraktas som olämpliga. HSV och VHS får i nästan varje dagstidningsartikel ut bilden att man klagat intensivt, men jag vet inte riktigt om jag håller med om den. Deras uppgift är inte heller främst att klaga. En direkt och fullständigt oomtvistlig uppgift är att ge god information till studenterna. 2008 fanns informationen om konsekvenserna för "grupp C" (äldre gymnasiebetyg med mera) klar i presentationsmaterial för högskolesektorn. Men fortfarande i våras stod inget om de verkligt gamla gymnasiebetygen i den allmänna presentationen av meritpoäng. Det fanns också faktablad för elever som går ut 2010 och sådana som gått ut tidigare. I det förra angav inledningen att det gällde för 2003-2009, utan att uttalat säga att äldre betyg fick oförändrat jämförelsetal, men ingick i samma grupp.

Relativt omfattande insatser har gjorts för att informera gymnasieeleverna om det nya systemet. Men de lever också mitt i det och får (förhoppningsvis!) information från studievägledare och andra. I dagens samhälle blir myndigheternas webbplatser den helt dominerande informationskällan för den som saknar annan information. Och då är det ju som sagt senast inför antagningen till höstterminen 2009, sista chansen, som man borde ha varit tydlig. Det var man aldrig. Det är kanske inte främst regeringen som har förutsatt att studenter på högskoleprogram kommer direkt från gymnasiet...