Växtvärk

Är tillväxt utan ökande miljöpåverkan möjlig? Låt oss börja med frågan om tillväxt och utsläpp av klimatpåverkande gaser. Det är nog så komplicerat för en allmänhet (och journalistkår) som tidvis inte ens lyckas skilja på ozonhål och global uppvärmning.

I alla fall: en stor del av koldioxidutsläppen (men inte alla koldioxidekvivalenter) kommer från energiutnyttjande från fossila bränslen. Om vi förbjöd fossila bränslen skulle just det problemet vara över. Om vi bara förbjuder dem rakt av är vår ekonomi också över och det kan ju vara lite tråkigt. Men oavsett vad man säger är det fullt realistiskt att tänka sig olika alternativ där kolväten möjligtvis används i vissa fordon och specifika processer, men att de utvinns ur biobränslen. Övrig införd energi kommer från solljus och kärnkraft. Det kräver investeringar och en hel del klurande, men det framstår inte som omöjligt i teorin. Hur länge dessa energiformer kan byggas ut på ett rimligt sätt är nästa sak att tvista om.

I teorin är alltså i alla fall en "decoupling" möjlig mellan ekonomisk tillväxt och koldioxidutsläpp. Även om ekonomisk tillväxt stod i ett direkt förhållande till utnyttjad energi behöver det inte leda till koldioxidutsläpp. I en marknad som inte får "veta" att koldioxidutsläpp är dåliga kommer en decoupling enbart att ske om det i sig blir dyrt att utvinna fossila bränslen.

Tidigare miljöproblem som vi har stött på, som ozonhål och försurning, har hanterats. För trettio år sedan var det rimligt att tro att halten freoner i någon mån korresponderade mot BNP, eftersom en viss del av konsumtionen skulle omfatta kylskåp och kylanläggningar. Att skåpen skulle innehålla freon var självklart. När det blev ett politiskt problem hittades andra vägar. Varken kylskåpen eller tillväxten försvann. Ett liknande förlopp gäller svavelsyreutsläpp (ett område där USA tillämpat utsläppshandel mycket effektivt). Koldioxid är mer central eftersom den direkt relaterat till vår energiinfrastruktur, så de tekniska problemen är större, men det är inte den ekonomiska tillväxten som skapar problemet.

Rapporten Prosperity without growth deklarerar dock att det faktiskt är omöjligt. I kapitel fem plottar man diverse kurvor och ser att de följt BNP. Det är naturligt att utnyttjande av resurser som inte medvetet begränsas eller fördyras ökar när ekonomin växer. Rapporten tar också upp exemplet med svavel och partikelutsläpp. Varför är de inte allmänt tillämpliga? Jo, man citerar en "grön" ekonom som menar att sådana drastiska absoluta minskningar samtidigt som BNP ökar bara är möjliga för lokala, påtagliga problem.

Vänta nu, ser ekonomin skillnad på vilken typ av problem som orsakas? Den enskilda fabriken som bränner smutsigt kol i en process för att framställa järn eller el skadas bara minimalt av sina egna försurande utsläpp. Nej, det "lokala" problemet består i ett politiskt tryck från befolkning och deras politiker som direkt kan påverka villkoren för fabriken: styra det kapitalistiska loket in på önskat spår. Problemet handlar alltså inte om vilka resurser ekonomin kan reglera, utan om vilka problem politiken förmår att tackla på ett fungerande sätt.

Sedan visar rapporten hur absurt lite koldioxid som kan få släppas ut per producerad realdollar år 2050 om alla skall leva på EU-levnadsstandard och den standarden dessutom skall få utvecklas positivt med 2 % per år och vi ändå skall hålla ett mål om 450 ppm koldioxid i atmosfären. Tankegången bygger på Ehrlichs ekvation, som talar allmänt om resursutnyttjande. Man förleder läsaren (och sig själv) att tro att en minskad kolintensitet med en faktor 55, som är vad som krävs (och det ifrågasätter jag inte), också kräver en allmän effektivisering med en sådan faktor.

Jag upprepar detta: vi har historiskt inte lyckats kombinera tillväxt med minskade koldioxidutsläpp eftersom vi inte har velat det tillräckligt. Vi måste kanske offra en viss mån av potentiellt välstånd för att nå dit. Vi måste troligen inte offra samma grad av tillväxt, eftersom ett av problemen med måttet ju är att det inte mäter välstånd! Effektivare teknik är värd mer i en ekonomisk struktur där sådan värderas, vilket ger tillväxt när sådan teknik ersätter tidigare val.

I förbigående kan också sägas att rapporten lyckas med konststycket att upptäcka att kapital kan innebära radikalt olika saker, både pengar och "verkliga" tillgångar, och att det skulle vara något lustigt att just ett kapitalistiskt system inte gör tydligare skillnad på dem, när kapital är så centralt att det givit systemet dess namn. Här tycks man ha läst en auktoritet på området, som i sitt verk Das Kapital ondgjorde sig över precis samma sak. Samtidigt är det ju just det som skapar flexibiliteten.

Så när Jacob Bursell skriver att "Rapporten är dock nedslående tydlig på en punkt: alla antaganden och förhoppningar om marknadens möjligheter att minska resursuttagen under bibehållen tillväxt – så kallad decoupling – är fullständigt verklighetsfrånvända och självbedragande." har han fel. Rapporten säger att det är möjligt på ett antal områden i det kapitel som behandlar just decoupling. De enda grunder som anförs för att det inte är möjligt på andra områden, som koldioxid, är politiska och inte ekonomiska. Att det skulle vara lättare att driva den politik som rapporten sedan förordar, eller att det skisserade ekonomiska systemet skulle hantera några av de problem som uppstår på ett bättre sätt, återstår att bevisa.

Tillväxt blir vad vi gör den till, men den är grunden för ett förvånansvärt praktiskt system. Någon gång måste vi kanske förändra takten, men frågan är om det tillfället är nu.