Tio små tennsoldater

Uranet kommer inte att ta slut. Eller, jo, det tar slut, om vi inte byter bränsle på något sätt. Det finns flera alternativ. Reaktorer som kan utnyttja oanrikat bränsle (tekniskt mer avancerade genom kravet på neutronkällor) är ett alternativ, upparbetat gammalt bränsle ett annat, torium ett tredje. Jag kan hoppas att vi i Sverige väljer att visserligen gå vidare med prospektering och förberedelser av slutförvar, men allvarligt överväger om det verkligen är lämpligt att göra hela inkapslingen. Upparbetning av avfallet ger oss både längre drifttid och ett mer kortlivat kvarvarande avfall.

TT-telegrammet berör också nya investeringar i brytning av uran på konventionellt sätt. Där är det viktigt att komma ihåg att bränslet är en relativt liten del av kostnaden. Vi har råd med både mer miljövänliga gruvmetoder och mer svårbrutna fyndigheter och kan ändå producera el. Apropå frågan om koldioxidneutralitet i brytningen kan jag i förbigående säga att den känns ungefär lika relevant som den om vilket bränsle timmerbilarna eller sopbilarna som kör råvara till biobränsle använder: den är inte irrelevant, men nettoeffekten är ändå tydlig. I fallet med uranbrytning är också de delar som är direkta transporter (och därmed vore i alla fall lite kluriga att driva med kärnkraftsel) små, just eftersom energitätheten är så hög.

På alla relevanta sätt är kärnkraften ett långsiktigt hållbart alternativ. Återstår då säkerhetsfrågorna.