Att famla framåt

DN tar på ledarplats upp frågan om forskningsansökningar. Ansökningsfabrikerna är ett problem i någon mån. Intressant i sammanhanget är att regeringens strategiska forskningsområden i grunden inte var behäftade med det problemet. De möjliga medlen var stora, det totala antalet ansökningar bara några gånger fler än de möjliga mottagarna och kraven på detaljerad specificering av innehåll var inte heller så överskuggande. Då landar det å andra sidan på universiteten som får medlen att själva skapa strukturer.

För det är ju en sak som ansökningsarbetet eventuellt ger. En anledning att planera. Även det arbete som inte blir av blir till mer konkreta tankar om vad man skulle kunna göra härnäst. Det är inte fullständigt värdelöst. Däremot finns det en klar poäng i att beskrivningen av en forskningsplan i grunden är ett stort frågetecken. Man vet inte vart vägen leden förrän man har vandrat den och att i förväg beskriva för andra så att de förstår vart man vill komma kan vara ännu svårare. Men så länge få universitet och högskolor är villiga att agera strategiskt inom sig är frågan vad man skall göra.

En annan aspekt är att även om nyfikenhetsdriven och fri forskning är nödvändig finns det gigantiska områden som helt enkelt behöver "beforskas". Man måste läsa in sig på ett ämne, göra experiment eller studier, utföra analyser. Ett hantverk som inte är alls lika glamoröst, som leder till Nobelprisets guldkorn genom att man har ren tur i vilken näve med grus som hamnade i just den vaskpannan. Frågan om det är de stora kliven eller det trägna arbetet vi har störst behov av, och om det är att inte kväsa det förra eller kvalitetssäkra det senare som är grunden för en sund politik, det är en öppen fråga.