The final frontier

De svenska socialförsäkringarna och trygghetssystemen i stort baseras på att man har en sjukpenninggrundande inkomst. Om man inte har det hänvisas man till mycket låga grundersättningar, eller socialbidrag.

För att uppnå en SGI måste man dock (i mycket hög grad förenklat) ha haft ett arbete i sex månader.

Det finns grupper som ganska uppenbart kan hamna i kläm där. En är unga. Om man aldrig har arbetat har man ingen SGI. Även om man har haft ett arbete vid sidan om studier mer eller mindre oregelbundet är det möjligt att misslyckas med att kvalificera sig. Med de minst sagt komplicerade reglerna för när man får "behålla" sin SGI är det också fullt möjligt att kvalificera sig och sedan avkvalificera sig. Här finns å andra sidan i vissa fall andra typer av ersättningar, men försörjningsstöd förekommer definitivt när den underliggande orsaken är arbetslöshet utan SGI.

För nyanlända flyktingar och i någon mån andra invandrare är det också naturligt nog så att man fortfarande kan sakna jobb och SGI även efter en första interaktion. Försörjningsstöd är då vad man är hänvisad till. Det är ett mycket medvetet resultat av den socialdemokratiska välfärdsmodellen, som baseras på kopplingen till den långvariga fasta anställningen.

Folkpartiet vill ställa krav på motprestation för dessa grupper. Det är mycket rimligt. Som vi skriver i vår integrationsrapport är det dock viktigt att se till att det är åtgärder som på något sätt leder framåt, i alla fall om de är långvariga.

Den andra halvan är att avhjälpa lite av de marginaleffekter som finns i systemet. I dag är det omöjligt att lyfta sig själv den endaste millimeter från bidragsberoende genom arbete, utan att sjunka ned lika mycket för att bidraget kvittas med samma summa. Detta är kontraproduktivt, eftersom man måste ta ett jättehopp för att få en förbättring. Därför vill vi samtidigt göra upp till 1500 kr/månad till en inkomst man kan ha utan att bidraget sänks. 1500 kr/månad är inte mycket, men det innebär att man kan ta vita ströjobb två-tre dagar i månaden och faktiskt känna att man får behålla pengarna och göra något lite extra över försörjningsstödsnormen. Det tror jag både bidrar till en bättre självkänsla och en väg vidare mot arbete.

Ylva Johansson och S har missat hela poängen. De talar bara om försörjningsstöd som något man kastas ut i efter att ha varit inne i värmen, med fast anställning, vovve, Volvo och villa. Det finns visserligen en sådan grupp, men där finns också oftare sociala problem med i bilden på något sätt. Men försörjningsstödet är inte bara "en sista utpost", det är även, som dagens system ser ut (och det är inte nuvarande regerings fel) en form av försörjning man kan bli hänvisad till som ett första insteg.