Sanningen om bolånetaket

Ett tak på belåningsgraden med bostaden som pant? Är det liberalt? Nja, vi kan väl tycka att en fri marknad borde sköte låneruljansen själv. Dessutom kan vi tycka att människor själva bör välja vilken betalningsförmåga man räknar med att ha och vilka ekonomiska risker man vill utsätta sig för.

En sak skall vi dock ha väldigt klart för oss. Finansinspektionen agerar inte för att stoppa en bostadsbubbla, i meningen skenande priser. Det gör enbart Riksbanken om bostadspriserna skulle lyckas driva upp KPI på nivåer som indirekt hotar inflationsmålet. Bubblan finns sedan bara om den kan spricka. Ohållbart höga priser, som pyser ned, är ingen bubbla som FI oroar sig för eller bryr sig om.

Om många blir arbetslösa och tvingas sälja är det en serie personliga tragedier. Men om man i alla fall kan lösa ut sig från sina lån när man har sålt är åtminstone banken glad och inget problem har uppstått på systemnivå. Att minska maxbelåningsgraden på vanliga bolån handlar om att minimera sannolikheten för en olämpligt hög aggregerad kreditrisk. Och så länge staten ändå tvingas rycka ut när finanssystemet tar sådana olämpligt stora risker är det rimligt att en viss reglering görs. Men regleringen löser inte privatbostadsmarknadens problem

Bostadsmarknaden måste anpassas på många sätt. Planlagstiftning hämmar effektiv exploatering, samtidigt som den kapsejsades hyresregleringen gör att ventilen för korttidsboende med kort varsel också kan vara en bostadsrätt (särskilt om man spekulerar i värdestegring). En friare marknad på en större del av hyresbeståndet skulle hämma prisutvecklingen på bostadsrätter och villor. I förlängningen kan förstås även ränteavdragens rimlighet diskuteras. Både vad gäller hyresreglering och ränteavdrag måste man gå varsamt fram så att den som ordnat sitt liv under rådande regler inte drabbas alltför hårt.