Kassako

Differentierad A-kasseavgift kan man tycka lite olika saker om. Naturligtvis kan man anse att det är "orättvist" att låglöneyrken får en hög månadsavgift. Det verkar fördelningspolitiskt absurt. Samtidigt kan vi se att även "höglöneyrken" av vissa slag, dit exempelvis byggarbete får räknas, också har en relativt hög avgift. Avgiften har en koppling till den faktiska sannolikheten att bli arbetslös, även om den inte alls räcker för att finansiera de faktiska ersättningarna ur systemet.

De rödgröna vill att ingen netto skall betala mer än 80 kr i månaden i avgift. Detta finansieras genom ett minskat förvärvsavdrag (jobbskatteavdrag). Resultatet är en mycket måttlig sänkning av även tröskeln för statlig inkomstskatt, men framför allt alltså en skattehöjning över hela brädet. För den som inte har någon a-kasseavgift att dra av, eller en mycket låg sådan, är det kort och gott en skattehöjning. Lägg därtill den andra avtrappning av förvärvsavdraget för mycket höga inkomster som leder till en marginaleffekt på uppemot 60 % (utan hänsyn till arbetsgivaravgifter).

Här är det dock väldigt tydligt att man medvetet subventionerar en kollektiv lösning avsedd för ett typfall. Till att börja med täcker A-kasseavgiften inte de verkliga kostnaderna. Sedan blir en avgift som i första hand täcker administration för hög, så den måste reduceras. Den blir inte enbart avdragsgill, utan man får en skattereduktion som exakt motsvarar den betalade avgiften. Alltså kan A-kassorna nu höja sina avgifter till vilka belopp som helst (om vi tänker oss att de rödgrönas alternativ skulle få majoritet), utan att någon annan än staten egentligen behöver betala mer!

Den som bedriver en egen näringsverksamhet, där A-kassan ändå utgör ett dåligt skydd, har inte mycket att hämta här. Den ersättning man får ut när firman väl har gått om kull kan vara marginell och definitivt inte täcka eventuella privata skuldåtaganden kopplade till verksamheten. Den som brinner för sin idé kan mycket väl ha låtit bli att plocka ut en "rimlig" lön under en längre tid och riskerar då att denna sista inkomst blir den ersättningsgrundande. Om man är inblandad i många engagemang och projekt kan det vara svårt att visa att man de facto är arbetslös på deltid. Om man studerar till någon del kan man inte "bli" arbetslös utan vidare. Fallen är många. De rödgrönas "trygghetsväxling", som förslaget kallas, går ut på att ta från den grupp som inte får stöd i den svenska välfärdsstaten och ge till den grupp som har ett skyddsnät. Dessutom talar somliga socialdemokratiska kommentatorer om denna grupp som "A-kassesmitare", vilket jag upptäckte via Johan Ingerös blogg.

Jag tycker personligen synd om personer som blivit helt utblottade efter att ha försökt spara lite pengar genom att gå ur kassan (oavsett om det varit till följd av regeringens politik eller inte) och sedan behövt ersättning. Men jag tycker mer synd om och ser ett betydligt större problem i den grupp människor för vilka dagens trygghetssystem och de rödgrönas politik inte har något att ge. Dessa är "smitare". De rättar inte in sig i ledet. Vi behöver fler, inte färre, som vågar gå sin egen väg. Det kräver nya konkreta lösningar. Men ett första steg är ju att se upp lite med hur många gånger man ser den enda fasta anställningen på 35-40 timmar i veckan 9-17 som den enda normen.

Sedan undrar jag hur man tänker när man tycker att medlemskap i fackliga organisationer skall kunna betalas med oskattade pengar och vilka effekter det får att arbetslösa ungdomar skall resultera i skattereduktion när de anställs, men inte icke-arbetslösa. Skall det bli ännu svårare att få jobb direkt efter gymnasiet eller högskolestudier?