(2014?)
Det är inte hycklande att utnyttja en ekonomisk förmån som är direkt svår att undvika. Jag kan vara för enhetsmoms, men betalar inte in extraskatt när jag köper livsmedel eller en tryckt bok i stället för att gå på restaurang eller köpa en ljudbok. Gudrun Schyman har alltså en väldigt uppenbar poäng när det gäller att RUT-avdrag, särskilt med fakturamodellen, blir något man "får" och annars aktivt skulle undvika.
Detta under förutsättning att man alls konsumerar berörda tjänster.
För kritiken mot de riktade skatteavdragen har två delar. Den ena är att skattepengar kan användas bättre. Den blir tveksam om vi kan visa att de sammantagna effekterna av "förvitande" av svart arbete och totalt ökad sysselsättning (personer med låg utbildning som får något jobb i stället för inget, personer som lönearbetar mer i stället för att städa hemma) ger högre, inte lägre, sammantagna skatteintäkter. Och när det gäller hjälp till äldre handlar det också om det så viktiga förhållandet att kunna hjälpa sina föräldrar (eller sig själv), även om anhöriga finns långt bort och kommunens hemtjänst inte anser att man behöver det man själv önskar. För "efter behov" har ju aldrig bedömts av den behövande... (inte "efter förmåga" heller för den delen)
Men i april i år, alltså inte tillbaka till 1998 då Schyman första gången avslöjades ha städhjälp (den 16-åriga grannbarn... vid avslöjandet sa Schyman också att hon inte längre hade hjälp), redde Gudrun ut det hela. Städande är speciellt, eftersom det involverar maktrelationen av att arbeta i någon annans hem och att denne någon annan skulle kunna göra det själv och därför kan ha allehanda synpunkter.
Själv tenderar jag att ha synpunkter på både det och det andra. Min respekt för läkare och ekonomer, för att ta två exempel, är stor, men både i privatlivet och som politiker kommer man väldigt kort om man likställer auktoritet och kunskap med omöjlighet att ifrågasätta. Om jag hade städhjälp (i stället för robotdammsugare) skulle jag förhoppningsvis också ha vett att inte säga exakt hur jag ville ha det gjort. Jag inser att jag är dålig på att städa och även dålig på att arbetsleda i detalj. Jag säger i så fall förhoppningsvis vad jag vill ha, inte hur jag vill ha det.
Det är också det andra ledet i Gudruns artikel. Hon menar att vägen till nya arbeten inte är låglöneyrken, utan en ökande professionalisering. Men det är just denna professionalisering som gjort inträdeströskeln allt högre. Den som arbetar med något kontinuerligt och i många miljöer bygger ändå också upp en kompetens. Städaren som går in i ett hem är förhoppningsvis bra mycket effektivare än den boende som gör det själv, 25-50 % förbättring är inte omöjligt att räkna med. Om man lägger till bruk av anpassade redskap kan man komma upp i 80-90 % för vissa moment. Det finns en professionaliseringspotential, men hemarbetets formulering som hemarbete begränsar det.
Och slutligen arbetstidsförkortningen, Feministiskt Initiativs kelgris. Varför kan Gudrun Schyman, som talesperson, inte ens i sin egen organisation, där denna tanke är bärande, förkorta sin egen arbetstid tillräckligt för att städa hemma hos sig själv? Vad gör hennes uppgifter så unika? Även med en reducering av hennes årsinkomst rakt av skulle hon ha en med alla mått mätt hög lön.
Till hennes försvar skall sägas att hon inte vill förbjuda företagen och vill kunna köpa dessa tjänster, om hon har lust, i förvissning om att det är en bra arbetsplats. Men med de argument hon framför i övrigt: om maktrelationen, om behovet av arbetstidsförkortning, om att tjänsterna är dömda att vara lågkvalificerade och inte en del av vägen framåt, varför vill hon då ens köpa dem till "fullpris"? Är det inte förkastligt då också?
tisdag 10 augusti 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Carl! Dig känner jag! :)
SvaraRaderaNär det gäller avdrag och skatteregler i sig håller jag med. Att kritisera någon för att inte använda gällande regelverk på bästa sätt vore orättvist. När skatten minskas någonstans blir ju något annat dyrare, och för att ha råd med detta måste man alltså omfördela sina utgifter. Däremot undrar jag varför hon inte kan göra ett ställningstagande av detta, när hon nu kunde bränna 100 000 SEK.
När det gäller maktrelationer och arbetstidsförkortningar är jag tveksam, oavsett om Schyman agerar ideologiskt moraliskt eller ej. Schyman kan göra vad hon vill, men för att ha trovärdighet inför väljarna måste hon gå ut tydligt och förklara och motivera sina beslut. Nu framstår hon som en hycklare men kan hon motivera vad hon gör på ett sätt så att vanligt folk kan förstå, så har hon vunnit mycket.
Det jag tycker att du missar i resonemanget är dock det sätt Schyman väljer att försvara sig på. Hon säger inget om det orimliga i att betala extra skatt för sakens skull, eller om varför städhjälp kan vara positivt för alla parter i vissa situationer. Istället drar hon till med att det är systemets och företagens fel att fakturorna ser ut som de gör. "Att av ideologiska skäl avstå rut-avdraget är inte möjligt" säger hon, och antyder alltså att hon skulle avstå om hon bara kunde. Skatteverket är dock tydliga med att företagen måste fråga hur stort avdrag de ska göra, och att privatpersonerna måste kunna svara på denna fråga.
Schyman vill alltså få det att verka som att hon inte skulle göra något avdrag om hon bara hade fått chansen. Om hon har anlitat ett seriöst bolag, så måste hon ha fått den chansen. Om vi antar att hon inte är för dum för att förstå hur det där med ekonomi fungerar, så återstår bara möjligheten att hon blåljuger för att försvara sig.
Anders, min poäng är att jag faktiskt inte tycker att det är något fel att utnyttja avdraget när det erbjuds. Visserligen ekar hennes argument lite tomt rörande fakturamodellen (entreprenören måste ju bland annat veta att kunden inte redan har utnyttjat sin husarbeteskvot för året), men även med ett schysst bolag måste man i grunden anstränga sig för att undvika att få den billigare formen.
SvaraRaderaProblemet är ju som sagt maktrelationen och övriga argument: i Schymans artikel från i våras är det en grupp arbeten som inte borde finnas alls, av allmänna skäl. Det blir bara snäppet värre när de, som hon ser det, dessutom subventioneras av staten. Därför kan hon aldrig göra en "grej" offentligt av att ha städhjälp och undvika avdraget, eftersom det skulle slå tillbaka.
Det vore lite som om Maria Wetterstrand skulle skaffa en minkpäls av certifierat schyssta djuruppfödare: det skulle vara värre än det "riktigt dåliga" som man talar mest högt om, men enligt det egna partiets moral skulle det fortfarande vara högst tveksamt. Att göra lite mindre "fel" gör det inte "rätt".