Barn som mål eller medel

Är barn i skolan mål eller medel? Är de ett medel för att uppnå vår önskade samhällsutveckling, göra det som tidigare generationer kanske inte gjorde? Rätta till det vi ser som fel, så att de blir det vi själva inte är? Den framtida arbetskraften som måste formas, tuktas och utbildas för att producera?

Eller vill vi sträva efter någon vidare form av bildning och självförverkligande? Det kan inkludera att barn gör saker de inte själva vill för tillfället, men det är i så fall med det uttalade syftet att det sedan, av dem själva, kommer att ses som värdefullt, glädjeskänkande eller nyttigt.

Och vad gör vi med de "duktiga barnen"? Skall de bli "hjälplärare" och stöda dem som kommit efter? Skall man se till att lugna barn i klassen sitter mitt i gruppen med bråkiga, för att lugna ned dem? Vad ger det för självbild att få bekräftat att ens uppgift är att rätta till andras brister? Och, sist av allt, kommer barnet som kommer underfund med att det är syftet att förakta dem man hjälper och lugnar ned mer eller mindre än om man inte hade blivit tilldelad den rollen?

Skolpolitik är också svår eftersom alla har åsikter som beror på ens egen erfarenhet och minnen av barndomen även förknippas med den psykologiska utveckling man har genomgått. Hur skolan var "egentligen" och hur man själv var "egentligen" kan bli en viktig del av självbilden och den direkta erfarenheten, ibland flera decennier tillbaka, kan göra det svårare snarare än lättare att relatera till dagens skola.

I alla fall: jag gillar dagens förslag om spetsklasser även på högstadiet. Dels finns det lite lustiga argumentet att man redan har musik- och idrottsklasser på den nivån (och tidigare), med en något grumlig kombination av urval och självval (via föräldrar). Klara inträdesprov på teoretiska klasser gör att det inte bara räcker med föräldrar med hybris och rätt intresse för att ge barnen en plats. Stimulansen att få alla lämpliga att söka ankommer förstås på den vanliga skolan.

Där skall man inte göra sig några alltför stora illusioner, tyvärr. Den vanliga skolans hantering av "bra elever" blir ofta av den typ jag först beskrev. Det är en resurs och en tillgång och "jätteroligt" att ha en sådan elev, men man får inte utvecklas på egna villkor. När får man då en genomgång av nytt stoff med lärarens hjälp, någonsin?

Många menar att sådana här specialklasser leder till sociala problem för berörda elever. De kommer aldrig att möta verkligheten och den bredd som finns där. De kommer att se sig som underbarn och bli högfärdiga. Jag måste erkänna att min egen självbild ändrades mer radikalt när jag började (kommunal) matematikklass på Danderyds gymnasium. Plötsligt var man inte längre bäst och att man var bra i skolan (i matematik, och andra ämnen) var inte längre kraftigt särskiljande. Det hjälpte många av oss att sluta identifiera oss med just de egenskaperna och reflektera bredare över vilka vi var. Vi fick många goda vänner med liknande intressen och det hjälpte vissa snarare att relatera till andra, förmågor som snarare hjälper senare i livet.

Fördjupande klasser ger oerhört mycket mer än extra papper med uppgifter man aldrig får hjälp med, både socialt och kunskapsmässigt. Dessa klasser behöver inte kosta särskilt mycket pengar, potentiellt mindre än eleven i gemen. Den reella förlusten finns då endast om man bara ser de "bra" eleverna som medel för andras utveckling, snarare än mål i sig själva.