Publicering på slak lina

Man anar aldrig vad man skall få läsa när man hoppar in i nyhetsflödet igen.

Julian Assange misstänkt för inte ett, utan två, sexualbrott? Anhållen i sin frånvaro? Detta är naturligtvis en stor nyhet.

Genast kommer frågor om det är äkta uppgifter. Det finns kanske ovanligt stora skäl att tro att det finns något fingerat över dem, liksom den rapporterade frågan om vem som egentligen varit anmälaren (när det inte skulle vara offren själva). Låt gå för det. Men svenska medier brukar rapportera om brott begångna av kända personer, även om man inte alltid går ut med namn.

Så hur skulle vi karakterisera denne man på känt anonymiseringsmanér? Kanske "en internationellt omtalad representant för en kontroversiell webbplats som besökte Sverige under den gångna veckan"? Sådana kryllar det förstås av. Det hade inte alls varit utpekande. Och som alltid i de här sammanhangen hade den som velat ändå kunnat hitta namnet i nätets gråzoner. Något verkligt skydd av Assange hade det inte handlat om.

Men, om medier inte hade tagit upp namnet, hur hade då dementier gått till?

SvD:s bloggmotivering är tänkvärd läsning. Komponenten att flera stora medier har haft ett mer direkt samröre, även om han inte vill kalla det samarbete, och stått som värdar för chatt med allmänheten, gör också att ett nedtryckande av nyheten skulle kunna ses som ett månande om eget skinn.

Det är inte lätta frågor och hur många nivåer det skulle kunna finnas av spel och osanning just här är väldigt öppet, men är det inte märkligt att kommentartrådarna på tidningarnas nätartiklar fylls med rop på att inte publicera information för att skydda berörda, när det är i direkt anslutning till uppståndelsen kring wikileaks av alla företeelser?