Chockad igen

Nu anser rättsläkare att den attackerade sverigedemokraten inte alls blev attackerad. Skadorna (ett inristat hakkors i pannan) är självvållade.

I samband med mitt inlägg om anfallet på Fredrick Federley, som hittills enligt alla uppgifter är autentiskt, jämförde jag också med det här fallet och fick ändå däng bland kommentarerna för att jag inte tog sd-attacken på tillräckligt allvar. Jag tog den på mycket stort allvar. Därför blir jag också så fylld av avsmak för att nu ha blivit lurad. Att fingera ett sådant här anfall är en mycket större nyhet än att anfallet i sig skulle ha ägt rum. Om du någonsin funderat på att rösta på sverigedemokraterna undrar jag om du nu fortfarande tycker att partiet kan vara något att lita på.

Under dagen har jag stått och bemannat bokbord och blivit genomblöt i plötslig skur under "Stenhagens dag". Socialdemokraterna visade där hur de uppfattar socialförsäkringarna nu. En (manlig) kommunpolitiker klädde av sig på överkroppen och lade sig på spikmattan inför publik, varpå en plywoodskiva och cementblock placerades ovanpå honom och slutligen en klubba slog till blocken.

Alternativet var en studsmattan. Spikmattan är moderat politik, studsmattan den socialdemokratiska.

Historien kunde ha varit slut där. Men det var inte bara kommunpolitiker och ungdomsförbundare som drev detta. Sveriges tidigare miljöminister och nu riksdagskandidat för Uppsala Lena Sommestad höll i megafonen under en av demonstrationerna och höll ivrigt låda om parallellerna mellan mattorna och systemen och hur onda moderater är. (Övriga allianspartier finns tydligen inte.) Jag har tidigare haft respekt för Sommestad som en politiker som utgår från forskning och resonemang snarare än billiga poänger. Den försvann också idag.

För övrigt har jag läst om betydligt fler olyckor med studsmattor än spikmattor. Om man hoppar in på studsmattan från fel håll (kanske haft flera korta anställningar, eller varit student), finns det en risk att man studsar ut igen med huvudet före och slår sig mycket, mycket hårdare. S-politiken handlar fortfarande bara om den grupp som hade en försäkring värd namnet före 2006 och där Försäkringskassans ursprungliga bedömning var att individer var sjuk. Hur rehabilitering går till, hur man löser frågan om att inte längre kunna gå tillbaka till samma arbete som man hade tidigare, men ändå kunna ta något annat, eller att Försäkringskassan har ett enormt överläge mot den enskilde i alla sammanhang, det är frågor och problem som de rödgröna inte berör. De gör det inte i valdebatten och de har heller inte gjort det på allvar genom seriösa förslag i något annat sammanhang.

Mark Klamberg drar också upp de olika villkor som finns i lagtext och förarbeten för när den sista tidsgränsen i rehabiliteringskedjan inte skall gälla. Förutom att tumörsjukdomar nämndes redan 2007 lades också 2009, innan någon blev utförsäkrad, följande villkor till: "när en återgång i arbete eller ett deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program skulle medföra risk för allvarlig försämring av den försäkrades sjukdom".

Återigen blir frågan: är det reglerna det är fel på, eller är det Försäkringskassans förmåga att tolka dem och möta enskilda människor i deras situation? Det är troligen båda, men om man bara läser reglerna i sig blir det för en yttre betraktare svårt att få ihop det med de fall som lyfts upp.

Uppdatering: Lika bra att köra med öppna kort. Jag bryr mig en del om just frågan om Försäkringskassans nuvarande och tidigare praxis för att min fru, även om vi då inte kände varandra, fick problem efter en till synes först lindrig cykelolycka 2006. Utan att gå in på detaljer var myndigheternas hantering starkt bidragande till problem som slutade med beroende av försörjningsstöd i 2 år. Du kan läsa lite om hennes reaktioner här.

Fick också den här länken i en kommentar.