Precis som Brecht

Det finns några olika sätt att hantera frågan med partier man inte vill samarbeta med.

Ett är att kapitulera. Man lyckas inte bilda majoritet.

Övriga alternativ handlar om att bilda majoriteter utan den part man inte kan fördra. Då får man söka andra alternativ. Men det kräver att båda parter är öppna för ett alternativ som är bättre än det man absolut inte vill ha.

Jag kan i det sammanhanget förstå Göran Hägglund. Vänsterpartiet avviker också på ett principiellt plan på ett sådant sätt att jag skulle vägra ha dem i regering. Jag kan däremot tänka mig dem som en del i ett passivt underlag för en majoritet, om det verkligen skulle vara nödvändigt. En helt annan observation är att sd-valstugan i Uppsala är rödbrun med vita knutar (brunare än vanlig falufärg). V-stugan har en förvånande likhet. Den är vit, med rödbruna knutar. Kulörerna är verkligen lika.

Det finns två alternativ jag verkligen inte vill se. Det ena är nyval och det andra är en bred regnbågskoalition helt utan tydlig politisk linje.

Båda lösningarna är att säga till väljarna att man underkänner deras val och gör vad man kan för att det ska bli irrelevant. Det är en förmätet förhållningssätt. Det är inte politikerna som väljer folk eller andra partier. Om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen kan jag hoppas allt jag vill att de åker ut igen 2014, men att medvetet vägra hitta andra parlamentariska lösningar och i stället lita till ett nyval som ett förstahandsalternativ vore absurt. En koalition med alla utom sd blir också så bred att den är meningslös åt andra hållet. Då kunde vi lika gärna ha en regering med enbart departementens "opolitiska" tjänstemän för jämnan.

Rasmus Jonlund skriver också bra i ämnet och varför det bästa för den enskilde just nu är att helt enkelt rösta på det alternativ man föredrar.