Det offentliga åtgandet

Hade en lång dikussion idag med tre män (som själva sa att de praktiserade "radikal islam") rörande simundervisning, dispenser och att simma tillsammans med personer av motsatt kön.

Jag är tyvärr för trött för att skriva något strukturerat och längre i frågan, men det viktigaste att komma ihåg är att det faktiskt är en fråga. Om jag flyttade till ett land där pojkar och flickor ogenerat duschade i samma omklädningsrum är det möjligt att jag skulle bli fundersam och tycka att det var märkligt. Jag kanske till och med skulle be om att mina barn skulle få slippa. Var gränsen går är inte så överdrivet naturligt eller i sig ett tecken på jämställdhet eller inte.

Men jag är i slutänden klart orolig över att förskjuta just gränsen för könsseparation i riktning mot ökande separation. Kanske inte just för vad de här männen ville se vad gäller simundervisningen, utan vad det innebär när det offentliga går ett sådant önskemål till mötes. Deras argumentation hade alltför lätt kunnat appliceras på nästan all undervisning. En av dem talade också i förbifarten om fördelarna med helt könsseparerade universitet (prova IT-civilingenjörsprogrammet i Uppsala så får du nästan som du vill...).

Min linje (som jag underströk var personlig) just i den diskussionen var att man för simundervisningen borde godta intyg på simkunnighet från någon simskola, som mycket väl kan ha könsseparerade kurser, men att det offentliga inte direkt skulle stöda det. Samtidigt bör vi ge möjlighet för exempelvis bön och att följa kostregler.

Det mest bestickande i deras argumentation var förstås att jag enligt deras synsätt bara var villig att acceptera och respektera dem om de blev som jag. Om det finns någonting jag själv allmänt ser som ett problem i den svenska integrationsdebatten är det just också det synsättet, att det man menar fortfarande väldigt ofta är en assimilation. Det främmande och särskilt det religiösa ses som konstigt, oavsett hur omotiverade sedvänjor och vanor som finns i samhället i övrigt, men som accepteras och upphöjs till något bra av just vana.

Som i många andra fall brakar liberalt tänkande med självständiga individer i grunden ihop och kräver ett samhälle när det gäller barn. Barn väljer inte själva sin gemenskap och sitt sammanhang och vad staten tvingar på är aldrig fullständigt enkelt eller självklart. Men vilka skygglappar och begränsningar föräldrarna får ge är inte heller självklart. I spänningen mellan de parterna kan barnen förhoppningsvis skapa sig ett eget liv.

Det viktigaste är att vi slutar säga i läroplanen att alla barn skall få vissa kunskaper, men sedan godtar alla möjliga sätt att inte få dem. Det är vad som har skett tidigare i hög utsträckning rörande helar eller delar av undervisningen i idrott, musik och sex och samlevnad, ibland även religion. I fallet sex och samlevnad ser jag också könsblandade grupper för i alla fall delar av undervisningen som en nödvändighet för att den ska bli relevant och fullständig. Men för simundervisning är det faktiskt inte så, utan då blir anledningen att motverka könsseparation där enbart "det sluttande planet, vad kommer därnäst?". Och det är i allmänhet en svag grund att bygga sina argument på, även om den ibland kanske är nödvändig.