En flod som aldrig ebbar ut

Anders Flodström, tidigare rektor vid KTH, tidigare rektor vid Linköpings universitet, fram till i somras högskolekansler (Högskoleverkets högste chef) ger på DN Debatt en skarp kritik av regeringens politik, men även av högskolefrågornas frånvaro i valdebatten. I det senare kan jag hålla med till en del, men inte helt. Vi har talat om treterminssystem (något flera studentkårer har drivit) som ett sätt för den som vill att bli klar fortare och inte behöva pussla med ibland meningslösa ströjobb, ibland registreringar på sommarkurser i det enda syftet att kunna få studiemedel.

Den del jag håller med minst om gäller kvalitetsutvärderingssystemet. Det är ett stort steg att regeringen över huvud taget inför ett system där resultat från kvalitetsgranskningar i princip automatiskt kan ge effekt på framtida tilldelning av medel. Kvalitet kostar. Det är inte säkert att mer pengar ger bättre kvalitet, men att spara okritiskt kan lätt ge sämre kvalitet. Många högskolor fyller idag platserna på många utbildningar, så konkurrensen högskolorna emellan finns egentligen inte. Den som fyller alla sina platser har bara andra skäl än ekonomiska att satsa på högre kvalitet. Om hög kvalitet ger extra medel nästa år blir det annorlunda.

Men Flodström menar att regeringens system bara gynnar högskolor med redan duktiga studenter. Det system han själv förordar gynnar bara högskolor som följer Högskoleverkets mallar. Där ligger nämligen den stora skillnaden, graden av detaljstyrning av kvalitetsbegreppet. Rörande frågan om bred rekrytering gynnas eller missgynnas har Sigbrit Franke, Flodströms företrädare på posten som kansler, en klart annan uppfattning.

Slutligen till frågan om antagningssystem. Flodström efterlyser ett transparent system utan en massa kvoter av olika slag. När nuvarande regering tillträdde fanns det ännu fler specialregler. Du kunde skriva högskoleprovet, men om du dessutom hade arbetslivserfarenhet (med en väldigt bred definition på detta, där sjukskrivning och föräldraledighet kunde räknas som lika erfarenhetsgivande) fick du extrapoäng. Du kunde få behörighet till högskolan utan att egentligen vara behörig, bara du hade arbetslivserfarenhet också. Det gjorde att många som ville plugga medvetet väntade, fast de om de själva fått välja hade börjat tidigare. Det var slöseri med tid, både för den enskilde och för samhället. Värdet på samhällets investering i en individs utbildning blir högre om man kan räkna med fler friska år i arbetslivet efteråt, där utbildningen kan utnyttjas. Däremot måste det givetvis vara så att man i varje skede i livet ändå kan välja att gå vidare och höja sin kompetens ytterligare.

Frågan är lite vilket system Flodström söker i stället. Den stora frågan om kvoter är att vi har ett hybridsystem mellan betyg från olika typer av utbildningsanordnare, högskoleprovet och lokala egna urvalsgrupper. Vilka vill han ta bort? Reglerna inom betygskvoterna kan justeras, men för att inte ge alltför skadliga effekter och tillåta den mångfald av utbildningar som finns är stora förenklingar omöjliga. Antagningsprov som enda väg har föreslagits av många. Jag kan själv se positiva sidor med den tanken, men jag tror att det framför allt från rödgrönt håll skulle möta ännu större kritik än dagens system. Samtidigt är antagningsprov faktiskt ett sätt att se vad en individ just nu, i det här skedet av livet, verkar klara. Alla prov behöver ju inte heller vara att fylla i rutor i en skrivsal.

Jag kan hoppas att Lars Haikola, den nye högskolekanslern, ägnar mer tid åt det interna arbetet och mindre tid åt polemik. Högskoleverket måste givetvis kritisera när det är nödvändigt, men när beslut är fattat skall myndigheter följa dem. Där felade Flodström stort under våren. Lars är både klok, spontan och eftertänksam, i alla fall de gånger jag mött honom.